Gudaföderskan

FJÄRDE ADVENT - Herrens moder
Sef 3:14-17, Luk 1:30-35


Maria. Finns det något namn som väcker så många goda associationer. Maria. Konstigt att inte alla flickor heter Maria. Hur många av er heter Maria?

Herrens moder. Gudaföderskan. Jungfrun. Heliga Guds moder. Sankta Maria.

Idolporträtten samlas när adventet övergår i jul. Johannes döparen. Maria. De är som stora skyltar, eller pilar, som pekar mot Jesus. Deras liv har ingen annan mening än att peka på Mästaren. De är liksom insatta i ett språk som gör att man ser förbi dem, för att finna bilden, livet och utmaningarna i Jesus. Finns det en större roll att spela?

Jag har alltid älskat den där korta satsen då Lukas säger att Maria begrundade… Visserligen har kyrkans tradition burit hennes storslagna lovsång till oss. Lovsången är som ett evangeliskt kraftpaket som summerar, och skakar om de mäktiga. Men mest av allt ser vi henne lite i ytterkanten av de stora folksamlingarna, mer en betraktare än en aktör, mer en iakttagare än en iscensättare. Hon begrundar. Det finns mycket att lägga tillrätta. Att förstå, att förhålla sig till. Så hon höll sig i utkanten, ville inte missa något tillfälle att vidga sitt synfält, samla på erfarenhet. Sedan gick hon hem och grunnade.

Ängeln visste nog vad han sa då han talade med Maria. Var inte rädd. Det var ofta de änglarna sa. De mötte människor som hade uppspärrade ögon. Det var människor som anade att granne med deras verklighet bodde ett stort och spännande rike – Guds rike – och det hade de bara fragment av förståelse för att förstå. Ylva Eggehorn har byggt på det i sin lilla vackra psalmtext. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig, nu när du går…

Maria är en förebild. Som Johannes, som förelöpare. Som pekade på Jesus. Men också genom sin beredvillighet att ge rum för Jesus. Föda Kristus in i vår tid, bära honom, bädda för honom. Och hon följde tålmodigt, och begrundande hela vägen till Korset, och till den tomma graven. Hon fanns alltid på plats.

Tre mod hos Maria:
• Våga göra som Herren vill
• Våga vara nära Jesus
• Våga begrunda fragmenten av Det Stora.

Detta är modellen för oss. Maria bar Gud inom sig – det gör också vi. Maria var betrodd med ett uppdrag – det är också vi. Maria var inte noga med att själv glänsa – det gäller också för oss. Maria följde hela vägen – det är utmaningen också för oss.

Göra som Herren vill:
Vi gör det inte för att vi måste, för att vi är rädda för straffet, eller för att vi är lagstyrda, eller fjärrkontrollerade. Vi gör det för att vi där mött den kärlek som förvandlar världen.

Vi vill vara nära det drama som är Guds möte med Människorna. Jesus visade – också på det här området – sin förebildlighet. Ske inte min vilja, sa Jesus. Vi kan erbjudas att beträda mark som vi aldrig själva, eller självmant, skulle ha valt. Vi gör det av ett enda enkelt skäl: Vi vill göra Guds vilja. Det var också så Maria bad. Hon överlät sig, lät sig vara Guds instrument för himmelens kärlek.

Vara nära Jesus:
Det finns ingen annan orienteringspunkt som är så avgörande för våra liv än att vara nära Jesus. Det kristna livet är en vandring, men vi går inte ensamma. Vi går vägen tillsammans och vi går den med vår Mästare.
Hos Maria tar det här unika former. Hon har vård om Jesus. Inte undra på att hon får en särställning i kyrkans tro. Ingen människa ställs i en så utsatt position som den som gällde Guds moder. Varje kritik träffar modershjärtat. Varje piskrapp repar sår på moderns kropp. Dödsångesten blir moderns alldeles egen.
Det är inget att förvåna sig över att Maria blev en av Jesu mest hängivna efterföljare. Hon hade goda skäl. Men har inte också vi det?

Begrunda fragmenten av Det Stora:
Tid för tankar är en bristvara i vår tid. På ett sätt står den som ett monument, på ena sidan vägen. På den andra sidan står konsumismen. I dess bjärta form som i julhandeln, men också i mer överförd betydelse. Vi konsumerar. Köper, underhålls, mal ner tiden och oss själva. Vi är drabbade av köpandets mening, men söker inte meningen där Meningen finns.

Maria var annorlunda. Hon begrep inte allt som skedde. Där växte frågor stora som träd. Men hon begrundade. Tron är inte en intellektuell övning, det är estetik. Att närma sig undret, det ofattbara – han som var en skyddslös bebis i hennes armar, bär nu all världens synder.

Det fanns mycket att begrunda.

Och än finns det mycket att grunna över. Jag önskar att kyrkan och Guds församling skulle kännas som en verkligt ärlig plats där vi förstummas, och jublar över undret som vi är indragna i. Även om kristen tro i klassisk mening viker i betydelse och inflytande får det inte innebära att vi tror att tron viker från människorna. Alla människor är troende, men alla är inte religiösa. Den institutionaliserade religionen minskar i direkt betydelse, men andligheten fortsätter att söka sig nya former och uttryck. På ett sätt kan man säga att Gud numera talar direkt med människorna.

Allt förstår vi inte. Men vi får grunna tillsammans. Detta är nog den kristna kyrkans särskilda bidrag till vår tid. Gemensamt tolkande, tydande, lovsjungande av det levande.

Maria
Finns det någon vackrare bild
för kyrkan
än du, Maria,
gudaföderskan

din naiva bejakan
av det omöjliga,
själens stora lovsång
till fädernas häpnadsväckande Gud,
den förundrade vakan
över orden och synerna
i ditt ruvande hjärta,
din återkommande närvaro
när allt stod på spel

förtröstansfull och ivrig,
tillrättavisad,
mor på nytt
just kluven av ett svärd

du, vår första storasyster
vad jag ser upp till dig

Luk 1:45-55 (Dikten av Britt-Marie Ireblad från diktsamlingen Hjärta till hjärta)