Krubbans evangelium - Juldagen 2010

Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Ackompanjerade och guidade av änglar. Krubban är skärningspunkt. Mellan himmel och jord. Och rymmer himmel och jord. Gudomligt och mänskligt. Ytterst är det Guds fortsatta kärlek till sin skapelse, till sin idé om skapelsen, som möter oss. I det mötet sker också konfrontationen mellan fattig och rik, landsbygd möter staden, kvinnan möter mansvärlden, de maktlösa kommer i fokus och Herodes spelar maktspelet förgäves. Det är här, i krubban som mötet sker. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.

Julens evangelium berättas för att beskriva tid och rum. Betlehem bär sin särskilda laddning, Herodes tidsätter händelsen. De vise männen sätter också kungafödseln i stallet i sitt globala perspektiv, stjärnan låter universum rikta ljuset mot denna plats, vid denna tid, med detta uppdrag.

Idag ska vi lyssna till just de sex figurer som gästar oss i det här stallet. Lammet, kon, åsnan, Josef, Maria och Jesus.

Lammet
Herdekulturen, de nomadiska folken, människor i rörelse som följde bästa betet, det öppna landskapet – det pastorala landskapet – säkert överdriven som idyll. Det var också kamp mot mörkret, natten, svälten, torkan, vilda djur. I Gamla testamentet är lammet mest bilden av det fredliga, det skyddsvärda – de som betade med lejon. Kung David vaktade får som ung – i just dessa trakter kring Betlehem. Jakob, en av patriarkerna, sysslar med avancerad avel och lurar sin dubbelsvärfar och släkting på stora delar av hans förmögenhet – räknad i antalet får. Men det är i Nya testamentet som offerlammet blir symbolen. Jesus blir Guds lamm – offret för världens synder – vi sjunger Guds rena lamm oskyldig, på korset för oss slaktad.

Om man vill upptäcker man denna rika bild redan i krubban. Lammet bär mildhetens budskap. Tillsammans med duvan är de de främsta offersymbolerna – och är bilden av freden.

Kon
Nötkreatur. Har inte förrän de sista dagarna hört storheten i ordet. Kreatur. Ett massord – har jag tyckt. ”Behandlas som kreatur.” ”Diktaturens kreatur” - var det så Palme sa. Nu hör jag istället Skapelseordet, det kreerade, creatura – creation. Nöt – det nyttiga och värdefulla. Det nyttigt skapade. Hon finns här. Guds nyttiga skapelse. Ligger här och idisslar – tuggar om – tillvarons under. Skapelsemaskinen – Skapad av Gud, tämjd av människor, fyller på människans förråd.
Klart att hon ska vara vid krubban. På ett sätt representerar hon det dubbla budskapet i dagen. Skapad av Gud, tänkt i himmelens tankar, och det som tämjts och avlats för människans grundläggande behov. Himmel och jord, Gud och människa.
Kons råmande till änglarnas sång. Jord och himmel besjunger undret i krubban. Hela skapelsen suckar och våndas, det är i Gud vi lever, rör oss och är till…

Livets kärnskapelse. Den tämjda oxen med fru – avel för livet. Mjölken, grädden och ostens moder…

Åsnan
Den bibliska kungasymbolen. Den andra bilden – motbilden. Hästen var maktens symbol. Snabb. Hög. Mäktig. Åsnan var Gudsrikets djur. Det arbetsamma. Det sega och uthålliga. Den envist framskridande.

Åsnan vid krubban, kanske den som följt dem från Galiléen, som tog dem till Egypten. Den ofta omdiktade, som ett slags alter ego för Jesus. Som åsåg händelserna när Guds rike trängde fram. Genom åsnan hör vi redan Hosiannaropen, då när Jesus begav sig mot Jerusalem. Dagen då riken kolliderade – den judiska och ockuperade staten med sin frustration under belägring, det ohotade romarriket som spände sina mäktiga tält över hela Medelhavsområdet, och Guds rike – det annorlunda. Det som fortsatte att finnas då alla riken spruckit sönder, då alla härskare torkat i sina gravar. Åsnan. En annorlunda symbol för Det Nya Uppdraget – Guds rike.

Det annorlunda kungaskapet, det nya rikets symbol. (jfr demokraterna i USA som har just åsnan som sin symbol.)

Josef
Gudsrikets stuntman. Så nära strålkastarljuset, men ständigt i skuggan av anfadern David och sonen Salomo, överflyglad av sin unga trolovade, för att inte tala om hur han blev utkonkurrerad av styvsonen Jesus.

Hantverkaren, den grå snickaren i Nasaret. Som lärde Jesus ett yrke, snickaren från de galileiska bergen. Vi vet inte vad som var hans stora insats. Hur viktigt var det att han var ättling till ett avsomnat, storslaget kungahus? Hans närvaro inympade den gudomligt oäkta sonen i det stolta judiska folket – var det så det var? Som Mose – fast tvärtom. Mose fostrades vid det egyptiska hovet – men kände kraften i sina hebreiska rötter. Jesus – med gudomligt ursprung – men rotad i judisk bergsmylla. Båda kallades ut ur Egypten, främlingslandet.

Kanske står Josef här som symbolen för oss. Vi främlingar, stuntmän på himmelsscenen. Vi drar inte strålkastarljuset på oss, men står där i ljuskäglans utkant och är redo att försvara huvudrollsinnehavarna.

Den hårt arbetande styvpappan. Hantverkarens ädla ämbete. Familjens beskyddare, den maskuline mannen, dock öppen för andliga drömmar och lyhördhet för himlen.

Maria
Om ljuset föll vid sidan av Josef, så satt Maria i flödande ljus. Hon, som mitt i rampfebern, överöstes av intryck, bilder hon sedan samlade och värnade. Och begrundade. Detta vackra och andliga ord. Begrundandets människa. Sorterande intrycken av sitt gudomliga möte, det Stora Uppdraget, och sedan oron för den självständige sonen, som var hennes förstfödde, men ändå så autonom, fri. Folk föll för honom. Och Hon var alltid med, hela vägen till korset, till den öppna graven. På första parkett när himlen kramade jorden.

Gudaföderskan. Omedvetet medveten om sin unika tjänst. Himlen och jorden skar i Maria det möteskors av dödligt och odödligt, ”just kluven av ett svärd” som Britt-Marie Ireblad skriver i sin dikt om Maria, hon var förebilden för det möte som är vårt möte. Som låter himlen utmana jorden, och jorden och det mänskliga ställa krav på himmelen.

Den unga kvinnan som begrundade. Som vågade göra det Gud ville, som vågade vara nära Jesus och vågade begrunda fragmenten av det stora.

Jesus
Sist i sextetten. Jesus. Ännu just ett barn. Frälsaransvaret och glorian vilar i barnets sömn. Livets stora uppdrag får anstå. Nu är det dags att sova. Vad betyder då änglar, herdar, kor som råmar, åsnor som skriar eller Vise männens guld, myrra och rökelse. Inget av allt detta går upp mot sömnen som släcker intrycken, som söker tystnaden i trygg sömn som på tankarnas fragment av dagen bildar kudde. Inget av världens och himlens ansvar stör i denna stund barnets trygga sömn. Omvärlden är nedsläckt, i det inre vilar barnet i sin stolta förvissning om att vara medelpunkten.
Nu är inte tid att oroa sig över att bli alla tiders mest kända namn. Inget svek, inga kungliga möten, inget kors, ingenting stör denna stund av helig sömn.
Ännu ett barn. Men som alla barn den potential som är ett liv. Som bär gener och arvet, släktens förhoppningar, men som banar sig sin väg till framtiden. I denna stund av vila ryms det stora verk som utgjorde människovärldens existentiella centrum. Vilande i Uppdragets obevekliga Storhet.

Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Krubban är skärningspunkt. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.

Detta är Krubbans evangelium.

Människoson

O Guds människoson,
du som sprängde vår gräns
mot den himmelska glädjen i tiden,
lär mitt hjärta att se
vem du kommer ifrån
innan levnadens dag är förliden.
Fil 2:1-5

Dikten ur Britt-Marie Ireblads diktsamling Hjärta till hjärta

Gudaföderskan

FJÄRDE ADVENT - Herrens moder
Sef 3:14-17, Luk 1:30-35


Maria. Finns det något namn som väcker så många goda associationer. Maria. Konstigt att inte alla flickor heter Maria. Hur många av er heter Maria?

Herrens moder. Gudaföderskan. Jungfrun. Heliga Guds moder. Sankta Maria.

Idolporträtten samlas när adventet övergår i jul. Johannes döparen. Maria. De är som stora skyltar, eller pilar, som pekar mot Jesus. Deras liv har ingen annan mening än att peka på Mästaren. De är liksom insatta i ett språk som gör att man ser förbi dem, för att finna bilden, livet och utmaningarna i Jesus. Finns det en större roll att spela?

Jag har alltid älskat den där korta satsen då Lukas säger att Maria begrundade… Visserligen har kyrkans tradition burit hennes storslagna lovsång till oss. Lovsången är som ett evangeliskt kraftpaket som summerar, och skakar om de mäktiga. Men mest av allt ser vi henne lite i ytterkanten av de stora folksamlingarna, mer en betraktare än en aktör, mer en iakttagare än en iscensättare. Hon begrundar. Det finns mycket att lägga tillrätta. Att förstå, att förhålla sig till. Så hon höll sig i utkanten, ville inte missa något tillfälle att vidga sitt synfält, samla på erfarenhet. Sedan gick hon hem och grunnade.

Ängeln visste nog vad han sa då han talade med Maria. Var inte rädd. Det var ofta de änglarna sa. De mötte människor som hade uppspärrade ögon. Det var människor som anade att granne med deras verklighet bodde ett stort och spännande rike – Guds rike – och det hade de bara fragment av förståelse för att förstå. Ylva Eggehorn har byggt på det i sin lilla vackra psalmtext. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig, nu när du går…

Maria är en förebild. Som Johannes, som förelöpare. Som pekade på Jesus. Men också genom sin beredvillighet att ge rum för Jesus. Föda Kristus in i vår tid, bära honom, bädda för honom. Och hon följde tålmodigt, och begrundande hela vägen till Korset, och till den tomma graven. Hon fanns alltid på plats.

Tre mod hos Maria:
• Våga göra som Herren vill
• Våga vara nära Jesus
• Våga begrunda fragmenten av Det Stora.

Detta är modellen för oss. Maria bar Gud inom sig – det gör också vi. Maria var betrodd med ett uppdrag – det är också vi. Maria var inte noga med att själv glänsa – det gäller också för oss. Maria följde hela vägen – det är utmaningen också för oss.

Göra som Herren vill:
Vi gör det inte för att vi måste, för att vi är rädda för straffet, eller för att vi är lagstyrda, eller fjärrkontrollerade. Vi gör det för att vi där mött den kärlek som förvandlar världen.

Vi vill vara nära det drama som är Guds möte med Människorna. Jesus visade – också på det här området – sin förebildlighet. Ske inte min vilja, sa Jesus. Vi kan erbjudas att beträda mark som vi aldrig själva, eller självmant, skulle ha valt. Vi gör det av ett enda enkelt skäl: Vi vill göra Guds vilja. Det var också så Maria bad. Hon överlät sig, lät sig vara Guds instrument för himmelens kärlek.

Vara nära Jesus:
Det finns ingen annan orienteringspunkt som är så avgörande för våra liv än att vara nära Jesus. Det kristna livet är en vandring, men vi går inte ensamma. Vi går vägen tillsammans och vi går den med vår Mästare.
Hos Maria tar det här unika former. Hon har vård om Jesus. Inte undra på att hon får en särställning i kyrkans tro. Ingen människa ställs i en så utsatt position som den som gällde Guds moder. Varje kritik träffar modershjärtat. Varje piskrapp repar sår på moderns kropp. Dödsångesten blir moderns alldeles egen.
Det är inget att förvåna sig över att Maria blev en av Jesu mest hängivna efterföljare. Hon hade goda skäl. Men har inte också vi det?

Begrunda fragmenten av Det Stora:
Tid för tankar är en bristvara i vår tid. På ett sätt står den som ett monument, på ena sidan vägen. På den andra sidan står konsumismen. I dess bjärta form som i julhandeln, men också i mer överförd betydelse. Vi konsumerar. Köper, underhålls, mal ner tiden och oss själva. Vi är drabbade av köpandets mening, men söker inte meningen där Meningen finns.

Maria var annorlunda. Hon begrep inte allt som skedde. Där växte frågor stora som träd. Men hon begrundade. Tron är inte en intellektuell övning, det är estetik. Att närma sig undret, det ofattbara – han som var en skyddslös bebis i hennes armar, bär nu all världens synder.

Det fanns mycket att begrunda.

Och än finns det mycket att grunna över. Jag önskar att kyrkan och Guds församling skulle kännas som en verkligt ärlig plats där vi förstummas, och jublar över undret som vi är indragna i. Även om kristen tro i klassisk mening viker i betydelse och inflytande får det inte innebära att vi tror att tron viker från människorna. Alla människor är troende, men alla är inte religiösa. Den institutionaliserade religionen minskar i direkt betydelse, men andligheten fortsätter att söka sig nya former och uttryck. På ett sätt kan man säga att Gud numera talar direkt med människorna.

Allt förstår vi inte. Men vi får grunna tillsammans. Detta är nog den kristna kyrkans särskilda bidrag till vår tid. Gemensamt tolkande, tydande, lovsjungande av det levande.

Maria
Finns det någon vackrare bild
för kyrkan
än du, Maria,
gudaföderskan

din naiva bejakan
av det omöjliga,
själens stora lovsång
till fädernas häpnadsväckande Gud,
den förundrade vakan
över orden och synerna
i ditt ruvande hjärta,
din återkommande närvaro
när allt stod på spel

förtröstansfull och ivrig,
tillrättavisad,
mor på nytt
just kluven av ett svärd

du, vår första storasyster
vad jag ser upp till dig

Luk 1:45-55 (Dikten av Britt-Marie Ireblad från diktsamlingen Hjärta till hjärta)

Bana väg för Herren

TREDJE ADVENT - Bana väg för Herren
Mal 4:4.6, Matt 11:12-19

Programmet för Guds kyrka; Bana väg för Herren. Se på Kållered. En gång en liten lantlig idyll. Några gårdar med ängar och åkrar som bredde ut sig i den flacka dalgången söder om de växande städerna i norr. Den smala riksvägen slingrade sig genom byn, som genom många byar. Historiskt hade byn varit gränsland. Sverige slutade här. Söder om oss tog det danska stormaktsriket vid. Här har krigats. Kungar har slagit sig ner. Och emellanåt har gränsen flyttats, och till slut eroderat. Sverige bredde ut sig.

Och inte bara Sverige. Mölndal bredde ut sig. Nya förorter skulle byggas. De gamla lantgårdarnas egendom köptes in. Järnvägen hade redan skurit genom dalgången, nu planerades också motorväg. Nya hus och områden, gårdarnas namn lever kvar i dalgången, men inga kor, eller hästar, får eller getter. Nu bor här 9000 människor. Nästan ingen har rötter från den gamla byn.
Tänk dig hur det här gick till. Transformeringen från avlägsen landsbygd till förorten som kännetecknas mer av vägen bort än hem. En gång ritad på ett kommunalt planeringsbord och beslutat i fullmäktige. Därefter rullades planen ut.

Idag är temat Bana väg för Herren. Det är utan tvekan kortbeskrivningen av kyrkans och församlings uppdrag, det som stressar oss så, oroar oss. Tittar vi tillbaka ser vi hur olika saker varit viktiga, i olika tider. I slutet av 1800-talet var det predikningarna, samlingarna kring Guds ord, i mindre grupper – klasser – eller i hyrda möteslokaler. Det fanns en kraft att mötas. Det gamla evangeliet blev nytt. Människor lyssnade, samlades, enades, formade församlingar. Vi ska inte glömma att det sociala kittet alltid varit en sorts biprodukt. Guds församling var en mötesplats, vänskapsband knöts, äktenskapstycken uppstod, familjer tog form. Senare var söndagsskolan den öppna famn som välkomnade barnen i Guds hus, och juniorer och ungdomsförening. Efter den första vågen av mötesattraktion var det under femtio år via MKU som det slogs i dörrar i Guds hus. De egna barnen var kärntruppen, med dem kamrater som växte in gemenskapen, blev ledare, tog ansvar. Det syddes och snickrades, åktes på läger. Den förtätade stämningen runt lägerbålet banade väg för Herren.

När konkurrensen från föreningsliv och teve marginaliserade den kanalen spelade sången och musiken roll. Man samlades kring ett intresse och när vänskapsband knöts banades nya vägar för Herren.

Ordet, vänner, intressen – alltsammans var de instrument som vägröjaren använde. Metodisterna talade om den förekommande nåden. Innan vi anade konturerna av Gudsriket var vi höljda av Guds kärlek – den förekommande nåden. Den klarnade till ett ömsesidigt ja, den frälsande nåden, och bredde ut en väg, den fullkomnande nåden.

Mitt bland alla andra riken öppnade Guds rike filial. Gränsande på alla sidor till människors erfarenhet gled en ny verklighet in. Fly det onda, gör det goda, använd nådemedlen, var John Wesleys korta recept.

Hur beskriver vi detta onda? Numera kanske vi undviker det. Talar hellre om det goda, om attraktiviteten. Men ondskan är personlig, men kan också vara strukturell. De första metodisterna såg slaveriet som synd, insåg att de var insatta i en struktur som drev på slavhandeln och beslutade sig för att starta en handelsbojkott mot socker. Sockret, och bomullen var den ena kommersiella trading-linjen; från Amerika till Europa. Från Afrika gick den svarta traden, slavar till Amerika, både i syd och i nord. Analysen krävde att man såg – eller insåg, att man begrep – kunde göra analysen, och att man gjorde sig redo att handla.
Ondskans riken. Ondskan har många ansikten, ofta förtäckta, maskerade. Gemensamt är kortsiktig vinning, ointresse för människors värde och förnedring som instrument. På ett sätt kan de sammanfattas i en egoismens perversion. Men de kan också kläs i ideologiska termer. Att köpa och sälja människor för sina egna behov måste betraktas som den mänskliga lågvattenpunkten; för sexuella ändamål, barn – för barnarbete eller prostitution, eller slaveri.

Självupptagenhetens riken. I Sydafrika har man ett ord för mänsklig gemenskap – Ubuntu. Man blir till i gemenskapen med andra, ditt liv är en bit av mitt liv, och mitt liv ingår i dina erfarenheter. Jag är ett vi. Vår tid har format en bild av individen, på gott och ont. Men alla inser vi att vi är mycket mer beroende av andra än vad vi vill erkänna. När det verkligen bränner till är människorna omkring oss viktigare än allting annat. Ett gäckande ondskans rike är detta självupptagenhetens rike.
Osynliggörandets riken. Är ett annat förrädiskt uttryck. Vi orkar, vill eller bryr oss inte om att se människor omkring oss. Vi har nog alla upplevt det, både i form av att det drabbat oss, men kanske vi också ser att vi har varit de som har blundat. De som sätter ord och ljus på det som ofta döljs avslöjar onda krafter.

Förnekelsens riken. De finns de som hävdar att klimathotet och fattigdomen är myter. Också andra sanningar förtigs. Denna strutsens strategi är inte särskilt smart. Som om det som inte syns inte finns. En dag segrar sanningen. Krisen växer till oanade proportioner.

Idag är Kållered en första landningsplats för människor från hela vår jord. Som flytt från riken som faller sönder, eller inte värnar sina medborgare, de kan vara människor som drabbas av ekologiska kriser, eller fattigdom som drivit dem på flykt. De kommer hit. Flyktingar och asylsökande. Ensamkommande barn. Splittrade familjer.

Berättelsen om Johannes döparen är en av Bibelns hjältehistorier. Han dog på Sanningens offerplats. Men dessförinnan hade han banat väg. Med sina lärjungar hade han talat ett kärvt budskap till sin tid. Omvänd er! Gör bättring!

Han döpte, det var Bättringens bad. Men mest av allt banade han väg för Jesus. Och såg det som naturligt att strålkastarljuset föll på Jesus, tvekade inför det rimliga i att det var han som skulle döpa Jesus. Han var ju inte ens värdig…
Fly det onda. Gör det goda.

För Johannes innebar det goda att vara vägröjaren. Han gjorde vad Jesus senare föreslog; Låt ert ljus lysa för människorna, de ser era goda gärningar och prisar Gud.

Vi kan inte alltid veta hur dessa goda yttringar av sann mänsklighet leder till hur vägar planeras och byggs. Inte visste alla söndagskollärare att de byggde den framtida församlingen? Juniorledaren visste inte att han just instruerade en blivande ledare i församling och samhälle. Körledaren visste inte att hon formade en röst för den svenska stjärnhimlen som senare kom att glädja många.

Men vi kan inte göra mer. Inte mer än att bana väg för Herren. Så ser samarbetet ut. Människor sår, men Gud ger växten.