The (W)Right Perspective on Jesus. NT Wright 130910 fm, ÖTH
60 böcker. den senaste på svenska. Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var exempel på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen, blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen. På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle ske vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung: Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan. Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det var Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväntades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde det i vart fall på ett annat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om huruvida de skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta var det nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Bilder av GUDs närvaro. Men Templet, som bild tar över irl. Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket egentligen inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus, på väg till korset, drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi har gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss. Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar berättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart han är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror att han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
"Överallt kring Paulus blev det konflikt. Dit jag går serveras tea", sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: "an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Think jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han historien.
- Posted using BlogPress from my iPad
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
torsdag 12 september 2013
NT Wright
Detta är min sammanfattning av vad jag hörde. Jag tror att det framgår nedan att jag tyckte fm om Jesus var intressantast, jag menar att Wright, fast det sa han inte, läser evangelierna utifrån sin förståelse av Paulus. Detta perspektiv delar jag numera.
The (W)Right Perspective on Jesus. NT Wright 130910 fm, ÖTH
60 böcker. nu senast på svenska: Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var ex på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen
På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung. Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan.
Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det car Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväbtades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde i vart fall på ett anat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om hurvde skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus på väg till korset drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi hat gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss.ä Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar beättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart an är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
Överallt kring Paulus blev det konflikt. Det jag går serveras tea. Sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: " an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Thinking jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han om historien.
The (W)Right Perspective on Jesus. NT Wright 130910 fm, ÖTH
60 böcker. nu senast på svenska: Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var ex på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen
På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung. Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan.
Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det car Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväbtades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde i vart fall på ett anat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om hurvde skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus på väg till korset drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi hat gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss.ä Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar beättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart an är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
Överallt kring Paulus blev det konflikt. Det jag går serveras tea. Sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: " an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Thinking jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han om historien.
onsdag 4 september 2013
En ny estetik
PA Sahlberg
VG Eq 130903
En ny estetik
En mer dynamisk bild av GUD
- omläsning av Paulus och vår tids församling i postkristen tid
Några av mina teser:
• Konfliktnivån inom GT & NT såväl som mellan delar av GT och NT är större än vad vi ofta beaktar. (Paulus blir alltmer extrem i de uppfattningar som han förfäktar)
• Maktkyrkans bilder korrumperar ännu djupt inne i teologin och i kyrkans trosliv. (Maktkyrkan (från 300-talet) var okänd för Paulus)
• Dogmatiken riskerar stå i vägen för mötet med Jesus. (Det blev Paulus erfarenhet: Lag, laggärningar, omskärelse ställs mot livet i Kristus)
• Församlingen som eventmaker och dogmförsvarare riskerar hindra guidekompetensen. (Läs 1 Kor om nattvardsfirandet och Gal 2 om konflikten m Petrus)
• Den ”rätta läran” kan riskera stå i vägen för det kristna livet. (Läs 2 Kor 3 om hur Paulus gestaltar Mose)
• Människorna är nu så främmande för de religiösa bilderna, metaforerna och persongalleriet (inkl GUD) att delar av vår förkunnelse är helt meningslös. (Det som efterhand frilägger Paulus betoningar handlar om hur mötet med Jesus blir till livet i Kristus: Ikläd er herren Jesus Kristus.)
• Den postkristendomska situationen kräver Nytt språk, Ny teologi och Nya metoder. (Vår situation liknar på många sätt mer Paulus situation, mer än alla andras i NT och i kyrkans historia. De andra apostlarna kan åberopa vandringen med Jesus, men Paulus bara mötet med den uppståndne.)
• Paulus är unik (i NT) på att vara medveten om på vilken sida om korset han lever. (Korset är den centralpunkt i Ps teologi som både belyser bakåt och allt framåt. Detta perspektiv blir tydligt från mitten av femtiotalet och blir sedan den tolkningsnyckel genom vilket allt ses. GUD, och Paulus, ser nu på människan genom korset, genom vilket vi ser på varandra.)
Postkristna utmaningar (Apg 17:23)
Den underhållne konsumenten: Människor har förändrats från delaktighet till att vara åhörare som ska underhållas. När prästen vänder sig mot altaret och ber – som ombud för församlingen – tror den moderna människan att det är paus och börjar viska i bänkarna.
Den gudlösa människan: I nästan alla kulturer, under människans mångtusenåriga historia, har ödet, livet, skörden, döden… varit knuten till en uppfattning om och i ett förhållande till ”en gud”. Vi upplever nu, i bred skala, den första generationen som inte relaterar sina livsbetingelser till ”gud”.
Den vetenskapligt fostrade relevansmänniskan: Det bibliska språkets många bottnar har förlorats och tron bedöms som en vetenskaplig sanning. Det prövas om den är relevant och nödvändig. Istället för ett mångfaldigt galleri av mänsklig erfarenhet betraktas bibelns gestalter som representativa ombud för GUD, liksom kyrkan och prästen idag.
Den religiöst analfabeta människan: Kunskapen om Bibeln, de mångtusenåriga berättelserna, de överlagrade skikten, saknar snart hållpunkter i människors kunskap eller erfarenhet. Det bilderna, riterna, sångerna och orden gjort med människor under tusentals år har nu gått förlorad.
Den marknadsstyrda människan: De kortsiktiga perspektiven, nyttighetsperspektivet och val, och många omval, präglar vår tids människa. De livslånga kontrakten har löpt ut och varje val motiveras av nyttan vi i varje tid kan motivera, ofta för oss själva eller familjen. De som inte säljer riskerar att få lägga ned.
Inget av detta hindrar att människor har ett inre liv, djupa begrundanden av livet och till och med en egen bild av GUD. Dessa bilder är den anknytning som vi idag erbjuds. Men jag är i grunden pessimistisk i fråga om vår egen kompetens i församlingen för det sökande samtal och delande som denna nya situation kräver. Vi lämnar kulturförmedlingens, kultens och dogmens rigorösa vakthållande eller försvar till förmån för det nakna, förblindande och ögonöppnande mötet med Jesus.
En hel del av dessa förutsättningar råder nog också långt inne i våra församlingar, kanske i oss själva. Men vi ser det inte. Detta ger oss helt nya förutsättningar. Och mycket av det är något i grunden bra. Den kristna kulturytan har krackelerat. Kyrkans makt har skjutits i bakgrunden. Detta har vi ”frikyrkliga” i grunden tyckt varit bra! Vi får nu allteftersom helt nya förutsättningar för Mötet med Jesus.
Och det kräver en helt ny estetik…
En aning om dessa nya förutsättningar förde mig till ett förnyat möte med Paulus. Jesu konflikter med fariséerna var dörröppningen jag gick genom: Vad var de egentligen oense om? Jag påstår att evangelisterna aldrig riktigt begrep det – men Saul Paulus, själv farisé, erfor det i grunden av sin personlighet. Nyckeln i min omläsning av Paulus låg i att läsa honom kronologiskt, parallellt med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. Med några undantag vet vi väl i vilken ordning Paulus skrev, och vi kan följa vad som händer i honom under 30 år (varav breven berättar om den sista femtonårsperioden, se lista nedan.)
Paulus (Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.)
Paulus berättelse ligger i orden han sänt in i kyrkans kropp, men de kan bara läsas om vi samtidigt försöker få grepp om hans vandring. Vilka värden fanns i honom med tanke på hans fariseiska fostran? Vad gjorde honom unik som romersk medborgare? Hur förändras Paulus betoningar från talet i Athen, via de första breven (till Thessalonike) och till det mera utblommade evangeliet som möter oss i hans stora brev – Romarbrevet? Finns det sedan en ny ton post Jerusalem? Den mogne Paulus mest konsistenta förkunnelse möter oss i parallellbreven; till Kolossai och det s.k. Efesierbrevet, liksom i det helt annorlunda brevet till Filippi. (Kärntexterna i de breven borde vi förkunnare kunna helt utantill.)
Jag vill nu bara dela en kort glimt från veckorna före Paulus sista besök i Jerusalem, och vi utgår från Lukas i Apg 20:1-12.
Några dimensioner som kommer ur min omläsning av Paulus som jag menar ytterst handlar om hur omfattande han läser konsekvenserna av korset:
Förvandlat liv (ikläd er herren Jesus Kristus, Rom 13:14)
Vi förstår av breven att det fanns en djup konflikt mellan det judiska – med omskärelsen som symbol – och det nya Kristusbudskapet. Kärnan i den konflikten är inte främst en strid mellan två religioner – den judiska och den kristna – utan ligger mycket djupare än så, och liknar just det konfliktfällt som evangelierna är så upptagna av, det mellan Jesus och fariséerna, vilket jag menar inte blir tydligt förrän hos Paulus.
Motsvarande stridsarena finns ännu hos, mellan grupper av oss, men också i djupet av vår egen tro. Denna konflikt är så nyansrik att det är svårt att manövrera i den. På ena sidan finns begrepp som (1a listan):
Förutsättningen för Gudsrelationen:
Lag
Löftet
Laggärningar
Rättfärdighet
Renhet
Det utvalda folket
Synder
Omskärelse
Exklusivitet
(Lista 2)
Konsekvensen av korset:
Löftet
Tro
Korset/Kristus
Ikläd er herren Jesus Kristus
Korsets räckvidd
Människans natur (Synd)
I Kristus
Inklusivitet
I den andra listan finns det som blir Paulus betoningar. Det är i grunden inget ”fel” på den första kolumnen, men insatt i den omläsning som Paulus faktiskt gör blir det synligt hur det ena och det andra mönstret pekar åt olika håll. För Paulus blir det, menar jag, Korset som blir den verkliga vattendelaren. Och det får konsekvenser för hur vi talar om Försoningen, Tron, Synd och synder, Lära, Liv… Hos Paulus sammanfattas det till slut i den smått mystiska, men talande, metaforen: i Kristus.
Vill vi förenkla kan det nog sägas att det ena fokuserar yta och det andra djup, men det är nog en orättvis gestaltning av t.ex. de fariseiska idealen.
Istället handlar det nog om de djup vi alltid måste utmanas av. Enkelt uttryckt kan det nog sägas vara den nyttiga konflikten mellan yttre ramar – en lära – och den personliga investeringen i en relation. Vi tillber inga läror och ingen from idé, vi är ett folk på vandring i tro på livets GUD.
Det jag kallar Maktens kyrka hamnar med nödvändighet i de yttre manéren, medan en tro som söker djupen hos GUD och hos oss själva aldrig kan reduceras till enkla normer.
Bibeln djupnar: "metaforiskt", "mångskiktig", "löklik",
Vårt förhållningssätt till, och bruk av, Bibeln är en nyckelfråga. Vi kan t.ex. studera vilka bibelböcker, eller vilka metoforer, Jesus och Paulus citerar, och vilka de aldrig citerar. Vi kan också fascineras hur de citerar, och inte minst är Paulus bibelläsning en utmaning, inte minst hur han närmast överbetonar Abrahams roll, och sätter den i motsats till Mose och lagen. Det måste ha varit rena dynamiten i de kretsar han umgicks.
Det kan låta fromt att säga att vi läser som det står. Med daller på stämman kan vi säga GUDS ORD och vifta med Bibeln. Men den kristna trons hela essens är faktiskt att Ordet tog sin boning bland oss, det tältade i vår mitt, mitt i vår rörelse…
Bibeln är därför främst en spegel. Där speglar sig GUD mitt i vår tid, och där ser vi vår egen spegelbild sida vid sida med Adam, Abraham, David och Natan, Jesus och lärjungarna, Lukas och Paulus…
Om vi förhåller oss till Bibeln som en lagtext, eller det slutliga ordet från GUD, handlar det bara om hur det ska begripas och åtlydas. Det handlar om fel eller rätt tolkning. Men om det istället uttrycker människors samtal, och samspel, med GUD, handlar det hela tiden om djup och relation. Lite förenklat menar jag att Saul Paulus erfarenhet på Damaskusvägen skildrar just detta. Från Lärdom till Närhet. Han var på väg att fängsla Jesuslärjungar, den ende han grep var sig själv, och han blev sedan aldrig någonsin fri. Han rörde sig från teorin om den rätta läran till mötet med Honom som gav ett nytt liv.
Den resan måste kyrkan, varje församling och jag göra varje dag.
Församlingen finns bara till för att göra mötet med Jesus till livets resa.
Den kristna församlingens fokus är inte lättfångad. Huset är en belastning – men vi behöver det som skyltfönster. Verksamheten blir lätt självgenererande och energikrävande (och vi gör mest vad vi alltid gjort) men just arenan för att mötas är förutsättningen för livsförmedlingen. Anställda är en kostnad – men kan möjliggöra församlingens liv och uppgift. Gudstjänstlivet blir lätt rutin – men vi behöver samlas för att manifestera vår tro och bedjande skapa GUDs fönster i bygden.
I bok 2 har jag valt att tala om församlingen som ett hus: Med bibliotek, Andens gym, Köket och Sopsorteringen. Den välkomnande hallen, med Mästaren som tvättar våra fötter är den starkaste metaforen för kyrkans totala Annorlundahet.
Men. Det är Jesus som är hela Saken. Jag blev blind så att jag kunde se, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång, och i sin bok, om Paulus på Damaskusvägen.
Hos Paulus blir det slut så att korset och Kristus sammanfaller och sammanfattar den ton som är grunden i hela hans betraktelse. Jag tror att vi, på samma sätt, måste finna de metaforer som tydliggör GUDs oavvända ansikte mot oss.
• Skapelsen, som pågår,
• Korset, som en ny skapelse, och
• Domen, då GUD åter samlar allt i sin hand är de gudomliga nedslagen på jorden.
De är alla på en gång enskilda händelser som ett händelseförlopp som griper framåt och bakåt. Paulus verkar gripen av detta, därför talar han samtidigt om det GUD gjort, gör och kommer att göra. Vi är rättfärdiggjorda men vi sträcker oss mot frälsningen. Men summan blir tydlig hos Paulus. På vägen till GUD, i förhållandet till GUD, kan vi inget göra. Vi har inget att bidra med. Domen kan inte mildras. Inga gärningar eller mått av tro bereder den vägen. Och det behövs inte. För GUD har gjort hela resan möjlig. Från den punkten – som tydligast illustreras av korset – är vi i GUDs hand, och har inget annat än det GUD ger oss. Paulus kallar det bland annat: i Kristus. Och mer och mer tydligt beskriver han det som att vi dör och uppstår med Kristus. Liksom i Skapelse och Dom är platsen där GUD har hela initiativet, men vi blir med GUD delaktiga i skapelsen som ska förvaltas, frälsningen som ska levas, och domen som uttrycker att allt är i GUDs hand. (I de två tydligaste konfliktavsnitten i Ps brev: 1 Kor om nattvarden och Gal 2 om Petrus svek är det just denna bild av delaktighet som blir tydlig. Om inte detta ges konsekvenser i vårt liv hade Kristus inte behövt dö. Gal 2:21. Eller: Då har ni alls ingen nytta av Kristus. Gal 5:2)
Korset är grunden för en ny livshållning (Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, Rom 15:7)
Därför är Paulus ohyggligt praktisk, och konkret (Läs Rom kap. 12-15). Rom 15:7 är kanske hans mest geniala, och heltäckande, mening. (Och det liknar bönen i Vår Fader: Förlåt oss våra skulder som vi förlåter…) Tron är inte manér, eller en åsiktsmässig slutpunkt, eller en merit: Den är hängivenheten för den Sak som GUD kommit till oss med genom Jesus Kristus. Korsmärket är liksom för alltid ett korrelat till våra mänskliga liv, där vi kämpar med våra två naturer: Den förste och siste Adam.
Det är för detta livslånga lärande vi måste utveckla, betona och använda vår Guidekompetens. Den kräver den egna resan: Jag blev blind så jag kunde se, och den förutsätter en samtalston om livsdjupen. En dogmatisk uppsättning ersätter aldrig det samtalet. Däremot kan gemenskapen, liturgin och den nya estetiken hjälpa oss att våga oss ut på de djupen: Jag tror, hjälp min otro, som Petrus sa där han hängde mellan övertygelsen och tvivlet och grep tag i Jesu hand.
För att möjligen ge lite perspektiv på detta vill jag aktualisera några av de omläsningar som jag tror Paulus tvingar oss till:
Dynamiken – den nya estetiken – framträder tydligare och tydligare (läs P i ordning):
Kristen tro erbjuder inga genvägar, och inga bestämda mål. Vi blir aldrig färdiga. Det kristna livet följer Jesu vandring. Varje människa rör sig från sitt Betlehem: GUDs gåva till mänskligheten, gör resan upp mot Jerusalem i sällskap med andra och möter de mera avgörande utmaningarna: Ske inte min vilja, utan Din. Vi dör och uppstår med Kristus, mänsklighetens Stora berättelse är också vår egen berättelse. Vi ikläder oss den nya människan (och kämpar med brustenheten i vår gamla människa) och ikläder oss herren Jesus Kristus. Det mest förrädiska vi har i vår tradition är känslan att vara hemma, innanför, framme. Det är på ett sätt sant: Korset är vår enda merit. Samtidigt ligger löparbanan framför oss: Vi sträcker oss mot vår frälsning.
Rättfärdiggjord – Frälst
Jean Paillard har i sin bok om korset pekat på hur Paulus nästan är konsekvent i att tala med begreppet rättfärdiggörelse då han beskriver vad Jesus gjorde på korset och genom den tomma graven. Det är farisén med hela sitt fokus på Rättfärdighet som nu talar om den nya grunden för våra liv: Inte vår Rättfärdighet (eller renhet, eller tillhörigheten till de utvalda) utan GUDs rättfärdighet som ges oss som en klädnad: Ikläd er den nya människan. Frälsningen sträcker vi oss efter och den kommer ytterst då Jesus kommer med sitt Rike. Det är inte främst ett då och sedan, men den tillvaro som sträcker sig mellan Korset och Himlen. Och lika påtagligt som korset är vid varje tid, lika påtaglig är himlen. Vi måste finna detta tänjbara och ickebanala språk. Det är som en bro som hänger i sitt spann mellan två fästpunkter.
Tro – Hopp
På samma sätt, också enligt Paillard, förhåller sig orden tro och hopp till varandra. Tron är ju NTs verkliga storord, och betyder egentligen allt annat än det det betyder på svenska, dvs att inte veta. Samtidigt är tron den fasta förvissningen om gemenskapen med GUD som eldas av Hoppet – att vi en gång förenas med Kristus.
Kristus dog för oss (med oss) och vi ikläder oss Kristus, och längtar Kristus, och uppgår i Kristus.
Synd – synder
Inte minst i Romarbrevet är det så tydligt hur Paulus rör sig med ett syndabegrepp som skiljer sig på vår fokusering kring synder. Det handlar om människans natur, frånvändheten. Denna behandlas av Kristus på korset, och Paulus, även när han är som mest upprörd över församlingens människor, kallar han dem de heliga. De principiellt heliga. Inte för vad de gör, men för vad de är genom vad GUD gör.
Vi har en resa att göra:
• Den nya estetiken möter den postkristna människan: Bara mötet med Jesus är förvandlande - mötet på Damaskusvägen
• Vi behöver smaka av Paulus, verksam före Maktkyrkan
• Dela hans integration med budskapet: Jag – en kristusdoft
• Möta människor vid de nedbrutna och falnande dogmernas ruiner
• Utveckla guidekompetensen för Livets Resa
Pauluslivet i koncentrat:
Ca år
05-08 Paulus föds i Tarsos
18-30 Rabbinsk utbildning, troligen i Jerusalem
30-34 Associerad med mer extrema grupperingar
34 Mötet med Jesus på Damaskusvägen
34-47 Ensam; Arabien, Damaskus, möjligen Tarsos, samt verksam i församlingen i Antiochia
47-49 Resa 1 på initiativ av församlingen i Antiochia
49 Apostlamötet i Jerusalem
49-52 Resa 2 (Breven till Thess)
52-57 Resa 3 (Breven till Kor, Gal, Rom)
57-59 Jerusalem och Caesarea
Resan till Jerusalem
59-62 Husarrest i Rom (Fil, Ef, Kol, Filemon)
62-65 På resa i de gamla missionsområdena (1 Tim, Titus)
65-66 Tillbaka i fängelse i Rom (2 Tim)
Ca 66 Avrättas
- Posted using BlogPress from my iPad
VG Eq 130903
En ny estetik
En mer dynamisk bild av GUD
- omläsning av Paulus och vår tids församling i postkristen tid
Några av mina teser:
• Konfliktnivån inom GT & NT såväl som mellan delar av GT och NT är större än vad vi ofta beaktar. (Paulus blir alltmer extrem i de uppfattningar som han förfäktar)
• Maktkyrkans bilder korrumperar ännu djupt inne i teologin och i kyrkans trosliv. (Maktkyrkan (från 300-talet) var okänd för Paulus)
• Dogmatiken riskerar stå i vägen för mötet med Jesus. (Det blev Paulus erfarenhet: Lag, laggärningar, omskärelse ställs mot livet i Kristus)
• Församlingen som eventmaker och dogmförsvarare riskerar hindra guidekompetensen. (Läs 1 Kor om nattvardsfirandet och Gal 2 om konflikten m Petrus)
• Den ”rätta läran” kan riskera stå i vägen för det kristna livet. (Läs 2 Kor 3 om hur Paulus gestaltar Mose)
• Människorna är nu så främmande för de religiösa bilderna, metaforerna och persongalleriet (inkl GUD) att delar av vår förkunnelse är helt meningslös. (Det som efterhand frilägger Paulus betoningar handlar om hur mötet med Jesus blir till livet i Kristus: Ikläd er herren Jesus Kristus.)
• Den postkristendomska situationen kräver Nytt språk, Ny teologi och Nya metoder. (Vår situation liknar på många sätt mer Paulus situation, mer än alla andras i NT och i kyrkans historia. De andra apostlarna kan åberopa vandringen med Jesus, men Paulus bara mötet med den uppståndne.)
• Paulus är unik (i NT) på att vara medveten om på vilken sida om korset han lever. (Korset är den centralpunkt i Ps teologi som både belyser bakåt och allt framåt. Detta perspektiv blir tydligt från mitten av femtiotalet och blir sedan den tolkningsnyckel genom vilket allt ses. GUD, och Paulus, ser nu på människan genom korset, genom vilket vi ser på varandra.)
Postkristna utmaningar (Apg 17:23)
Den underhållne konsumenten: Människor har förändrats från delaktighet till att vara åhörare som ska underhållas. När prästen vänder sig mot altaret och ber – som ombud för församlingen – tror den moderna människan att det är paus och börjar viska i bänkarna.
Den gudlösa människan: I nästan alla kulturer, under människans mångtusenåriga historia, har ödet, livet, skörden, döden… varit knuten till en uppfattning om och i ett förhållande till ”en gud”. Vi upplever nu, i bred skala, den första generationen som inte relaterar sina livsbetingelser till ”gud”.
Den vetenskapligt fostrade relevansmänniskan: Det bibliska språkets många bottnar har förlorats och tron bedöms som en vetenskaplig sanning. Det prövas om den är relevant och nödvändig. Istället för ett mångfaldigt galleri av mänsklig erfarenhet betraktas bibelns gestalter som representativa ombud för GUD, liksom kyrkan och prästen idag.
Den religiöst analfabeta människan: Kunskapen om Bibeln, de mångtusenåriga berättelserna, de överlagrade skikten, saknar snart hållpunkter i människors kunskap eller erfarenhet. Det bilderna, riterna, sångerna och orden gjort med människor under tusentals år har nu gått förlorad.
Den marknadsstyrda människan: De kortsiktiga perspektiven, nyttighetsperspektivet och val, och många omval, präglar vår tids människa. De livslånga kontrakten har löpt ut och varje val motiveras av nyttan vi i varje tid kan motivera, ofta för oss själva eller familjen. De som inte säljer riskerar att få lägga ned.
Inget av detta hindrar att människor har ett inre liv, djupa begrundanden av livet och till och med en egen bild av GUD. Dessa bilder är den anknytning som vi idag erbjuds. Men jag är i grunden pessimistisk i fråga om vår egen kompetens i församlingen för det sökande samtal och delande som denna nya situation kräver. Vi lämnar kulturförmedlingens, kultens och dogmens rigorösa vakthållande eller försvar till förmån för det nakna, förblindande och ögonöppnande mötet med Jesus.
En hel del av dessa förutsättningar råder nog också långt inne i våra församlingar, kanske i oss själva. Men vi ser det inte. Detta ger oss helt nya förutsättningar. Och mycket av det är något i grunden bra. Den kristna kulturytan har krackelerat. Kyrkans makt har skjutits i bakgrunden. Detta har vi ”frikyrkliga” i grunden tyckt varit bra! Vi får nu allteftersom helt nya förutsättningar för Mötet med Jesus.
Och det kräver en helt ny estetik…
En aning om dessa nya förutsättningar förde mig till ett förnyat möte med Paulus. Jesu konflikter med fariséerna var dörröppningen jag gick genom: Vad var de egentligen oense om? Jag påstår att evangelisterna aldrig riktigt begrep det – men Saul Paulus, själv farisé, erfor det i grunden av sin personlighet. Nyckeln i min omläsning av Paulus låg i att läsa honom kronologiskt, parallellt med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. Med några undantag vet vi väl i vilken ordning Paulus skrev, och vi kan följa vad som händer i honom under 30 år (varav breven berättar om den sista femtonårsperioden, se lista nedan.)
Paulus (Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.)
Paulus berättelse ligger i orden han sänt in i kyrkans kropp, men de kan bara läsas om vi samtidigt försöker få grepp om hans vandring. Vilka värden fanns i honom med tanke på hans fariseiska fostran? Vad gjorde honom unik som romersk medborgare? Hur förändras Paulus betoningar från talet i Athen, via de första breven (till Thessalonike) och till det mera utblommade evangeliet som möter oss i hans stora brev – Romarbrevet? Finns det sedan en ny ton post Jerusalem? Den mogne Paulus mest konsistenta förkunnelse möter oss i parallellbreven; till Kolossai och det s.k. Efesierbrevet, liksom i det helt annorlunda brevet till Filippi. (Kärntexterna i de breven borde vi förkunnare kunna helt utantill.)
Jag vill nu bara dela en kort glimt från veckorna före Paulus sista besök i Jerusalem, och vi utgår från Lukas i Apg 20:1-12.
Några dimensioner som kommer ur min omläsning av Paulus som jag menar ytterst handlar om hur omfattande han läser konsekvenserna av korset:
Förvandlat liv (ikläd er herren Jesus Kristus, Rom 13:14)
Vi förstår av breven att det fanns en djup konflikt mellan det judiska – med omskärelsen som symbol – och det nya Kristusbudskapet. Kärnan i den konflikten är inte främst en strid mellan två religioner – den judiska och den kristna – utan ligger mycket djupare än så, och liknar just det konfliktfällt som evangelierna är så upptagna av, det mellan Jesus och fariséerna, vilket jag menar inte blir tydligt förrän hos Paulus.
Motsvarande stridsarena finns ännu hos, mellan grupper av oss, men också i djupet av vår egen tro. Denna konflikt är så nyansrik att det är svårt att manövrera i den. På ena sidan finns begrepp som (1a listan):
Förutsättningen för Gudsrelationen:
Lag
Löftet
Laggärningar
Rättfärdighet
Renhet
Det utvalda folket
Synder
Omskärelse
Exklusivitet
(Lista 2)
Konsekvensen av korset:
Löftet
Tro
Korset/Kristus
Ikläd er herren Jesus Kristus
Korsets räckvidd
Människans natur (Synd)
I Kristus
Inklusivitet
I den andra listan finns det som blir Paulus betoningar. Det är i grunden inget ”fel” på den första kolumnen, men insatt i den omläsning som Paulus faktiskt gör blir det synligt hur det ena och det andra mönstret pekar åt olika håll. För Paulus blir det, menar jag, Korset som blir den verkliga vattendelaren. Och det får konsekvenser för hur vi talar om Försoningen, Tron, Synd och synder, Lära, Liv… Hos Paulus sammanfattas det till slut i den smått mystiska, men talande, metaforen: i Kristus.
Vill vi förenkla kan det nog sägas att det ena fokuserar yta och det andra djup, men det är nog en orättvis gestaltning av t.ex. de fariseiska idealen.
Istället handlar det nog om de djup vi alltid måste utmanas av. Enkelt uttryckt kan det nog sägas vara den nyttiga konflikten mellan yttre ramar – en lära – och den personliga investeringen i en relation. Vi tillber inga läror och ingen from idé, vi är ett folk på vandring i tro på livets GUD.
Det jag kallar Maktens kyrka hamnar med nödvändighet i de yttre manéren, medan en tro som söker djupen hos GUD och hos oss själva aldrig kan reduceras till enkla normer.
Bibeln djupnar: "metaforiskt", "mångskiktig", "löklik",
Vårt förhållningssätt till, och bruk av, Bibeln är en nyckelfråga. Vi kan t.ex. studera vilka bibelböcker, eller vilka metoforer, Jesus och Paulus citerar, och vilka de aldrig citerar. Vi kan också fascineras hur de citerar, och inte minst är Paulus bibelläsning en utmaning, inte minst hur han närmast överbetonar Abrahams roll, och sätter den i motsats till Mose och lagen. Det måste ha varit rena dynamiten i de kretsar han umgicks.
Det kan låta fromt att säga att vi läser som det står. Med daller på stämman kan vi säga GUDS ORD och vifta med Bibeln. Men den kristna trons hela essens är faktiskt att Ordet tog sin boning bland oss, det tältade i vår mitt, mitt i vår rörelse…
Bibeln är därför främst en spegel. Där speglar sig GUD mitt i vår tid, och där ser vi vår egen spegelbild sida vid sida med Adam, Abraham, David och Natan, Jesus och lärjungarna, Lukas och Paulus…
Om vi förhåller oss till Bibeln som en lagtext, eller det slutliga ordet från GUD, handlar det bara om hur det ska begripas och åtlydas. Det handlar om fel eller rätt tolkning. Men om det istället uttrycker människors samtal, och samspel, med GUD, handlar det hela tiden om djup och relation. Lite förenklat menar jag att Saul Paulus erfarenhet på Damaskusvägen skildrar just detta. Från Lärdom till Närhet. Han var på väg att fängsla Jesuslärjungar, den ende han grep var sig själv, och han blev sedan aldrig någonsin fri. Han rörde sig från teorin om den rätta läran till mötet med Honom som gav ett nytt liv.
Den resan måste kyrkan, varje församling och jag göra varje dag.
Församlingen finns bara till för att göra mötet med Jesus till livets resa.
Den kristna församlingens fokus är inte lättfångad. Huset är en belastning – men vi behöver det som skyltfönster. Verksamheten blir lätt självgenererande och energikrävande (och vi gör mest vad vi alltid gjort) men just arenan för att mötas är förutsättningen för livsförmedlingen. Anställda är en kostnad – men kan möjliggöra församlingens liv och uppgift. Gudstjänstlivet blir lätt rutin – men vi behöver samlas för att manifestera vår tro och bedjande skapa GUDs fönster i bygden.
I bok 2 har jag valt att tala om församlingen som ett hus: Med bibliotek, Andens gym, Köket och Sopsorteringen. Den välkomnande hallen, med Mästaren som tvättar våra fötter är den starkaste metaforen för kyrkans totala Annorlundahet.
Men. Det är Jesus som är hela Saken. Jag blev blind så att jag kunde se, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång, och i sin bok, om Paulus på Damaskusvägen.
Hos Paulus blir det slut så att korset och Kristus sammanfaller och sammanfattar den ton som är grunden i hela hans betraktelse. Jag tror att vi, på samma sätt, måste finna de metaforer som tydliggör GUDs oavvända ansikte mot oss.
• Skapelsen, som pågår,
• Korset, som en ny skapelse, och
• Domen, då GUD åter samlar allt i sin hand är de gudomliga nedslagen på jorden.
De är alla på en gång enskilda händelser som ett händelseförlopp som griper framåt och bakåt. Paulus verkar gripen av detta, därför talar han samtidigt om det GUD gjort, gör och kommer att göra. Vi är rättfärdiggjorda men vi sträcker oss mot frälsningen. Men summan blir tydlig hos Paulus. På vägen till GUD, i förhållandet till GUD, kan vi inget göra. Vi har inget att bidra med. Domen kan inte mildras. Inga gärningar eller mått av tro bereder den vägen. Och det behövs inte. För GUD har gjort hela resan möjlig. Från den punkten – som tydligast illustreras av korset – är vi i GUDs hand, och har inget annat än det GUD ger oss. Paulus kallar det bland annat: i Kristus. Och mer och mer tydligt beskriver han det som att vi dör och uppstår med Kristus. Liksom i Skapelse och Dom är platsen där GUD har hela initiativet, men vi blir med GUD delaktiga i skapelsen som ska förvaltas, frälsningen som ska levas, och domen som uttrycker att allt är i GUDs hand. (I de två tydligaste konfliktavsnitten i Ps brev: 1 Kor om nattvarden och Gal 2 om Petrus svek är det just denna bild av delaktighet som blir tydlig. Om inte detta ges konsekvenser i vårt liv hade Kristus inte behövt dö. Gal 2:21. Eller: Då har ni alls ingen nytta av Kristus. Gal 5:2)
Korset är grunden för en ny livshållning (Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, Rom 15:7)
Därför är Paulus ohyggligt praktisk, och konkret (Läs Rom kap. 12-15). Rom 15:7 är kanske hans mest geniala, och heltäckande, mening. (Och det liknar bönen i Vår Fader: Förlåt oss våra skulder som vi förlåter…) Tron är inte manér, eller en åsiktsmässig slutpunkt, eller en merit: Den är hängivenheten för den Sak som GUD kommit till oss med genom Jesus Kristus. Korsmärket är liksom för alltid ett korrelat till våra mänskliga liv, där vi kämpar med våra två naturer: Den förste och siste Adam.
Det är för detta livslånga lärande vi måste utveckla, betona och använda vår Guidekompetens. Den kräver den egna resan: Jag blev blind så jag kunde se, och den förutsätter en samtalston om livsdjupen. En dogmatisk uppsättning ersätter aldrig det samtalet. Däremot kan gemenskapen, liturgin och den nya estetiken hjälpa oss att våga oss ut på de djupen: Jag tror, hjälp min otro, som Petrus sa där han hängde mellan övertygelsen och tvivlet och grep tag i Jesu hand.
För att möjligen ge lite perspektiv på detta vill jag aktualisera några av de omläsningar som jag tror Paulus tvingar oss till:
Dynamiken – den nya estetiken – framträder tydligare och tydligare (läs P i ordning):
Kristen tro erbjuder inga genvägar, och inga bestämda mål. Vi blir aldrig färdiga. Det kristna livet följer Jesu vandring. Varje människa rör sig från sitt Betlehem: GUDs gåva till mänskligheten, gör resan upp mot Jerusalem i sällskap med andra och möter de mera avgörande utmaningarna: Ske inte min vilja, utan Din. Vi dör och uppstår med Kristus, mänsklighetens Stora berättelse är också vår egen berättelse. Vi ikläder oss den nya människan (och kämpar med brustenheten i vår gamla människa) och ikläder oss herren Jesus Kristus. Det mest förrädiska vi har i vår tradition är känslan att vara hemma, innanför, framme. Det är på ett sätt sant: Korset är vår enda merit. Samtidigt ligger löparbanan framför oss: Vi sträcker oss mot vår frälsning.
Rättfärdiggjord – Frälst
Jean Paillard har i sin bok om korset pekat på hur Paulus nästan är konsekvent i att tala med begreppet rättfärdiggörelse då han beskriver vad Jesus gjorde på korset och genom den tomma graven. Det är farisén med hela sitt fokus på Rättfärdighet som nu talar om den nya grunden för våra liv: Inte vår Rättfärdighet (eller renhet, eller tillhörigheten till de utvalda) utan GUDs rättfärdighet som ges oss som en klädnad: Ikläd er den nya människan. Frälsningen sträcker vi oss efter och den kommer ytterst då Jesus kommer med sitt Rike. Det är inte främst ett då och sedan, men den tillvaro som sträcker sig mellan Korset och Himlen. Och lika påtagligt som korset är vid varje tid, lika påtaglig är himlen. Vi måste finna detta tänjbara och ickebanala språk. Det är som en bro som hänger i sitt spann mellan två fästpunkter.
Tro – Hopp
På samma sätt, också enligt Paillard, förhåller sig orden tro och hopp till varandra. Tron är ju NTs verkliga storord, och betyder egentligen allt annat än det det betyder på svenska, dvs att inte veta. Samtidigt är tron den fasta förvissningen om gemenskapen med GUD som eldas av Hoppet – att vi en gång förenas med Kristus.
Kristus dog för oss (med oss) och vi ikläder oss Kristus, och längtar Kristus, och uppgår i Kristus.
Synd – synder
Inte minst i Romarbrevet är det så tydligt hur Paulus rör sig med ett syndabegrepp som skiljer sig på vår fokusering kring synder. Det handlar om människans natur, frånvändheten. Denna behandlas av Kristus på korset, och Paulus, även när han är som mest upprörd över församlingens människor, kallar han dem de heliga. De principiellt heliga. Inte för vad de gör, men för vad de är genom vad GUD gör.
Vi har en resa att göra:
• Den nya estetiken möter den postkristna människan: Bara mötet med Jesus är förvandlande - mötet på Damaskusvägen
• Vi behöver smaka av Paulus, verksam före Maktkyrkan
• Dela hans integration med budskapet: Jag – en kristusdoft
• Möta människor vid de nedbrutna och falnande dogmernas ruiner
• Utveckla guidekompetensen för Livets Resa
Pauluslivet i koncentrat:
Ca år
05-08 Paulus föds i Tarsos
18-30 Rabbinsk utbildning, troligen i Jerusalem
30-34 Associerad med mer extrema grupperingar
34 Mötet med Jesus på Damaskusvägen
34-47 Ensam; Arabien, Damaskus, möjligen Tarsos, samt verksam i församlingen i Antiochia
47-49 Resa 1 på initiativ av församlingen i Antiochia
49 Apostlamötet i Jerusalem
49-52 Resa 2 (Breven till Thess)
52-57 Resa 3 (Breven till Kor, Gal, Rom)
57-59 Jerusalem och Caesarea
Resan till Jerusalem
59-62 Husarrest i Rom (Fil, Ef, Kol, Filemon)
62-65 På resa i de gamla missionsområdena (1 Tim, Titus)
65-66 Tillbaka i fängelse i Rom (2 Tim)
Ca 66 Avrättas
- Posted using BlogPress from my iPad
måndag 2 september 2013
Paulus
En ny estetik
Det blir min rubrik för höstens samtal om Paulus och postkristendomen.
I förhållande till Paulus är den alls inte ny. Men dold, gömd, under nästan två tusen år av maktkyrklig läsning. Jag är både förvånad och upprörd över hur breven från Paulus inte lyckats blomma. Också i min egen förkunnelse.
Min nyckel handlar ju om att läsa breven i ordning, och tillsammans med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. (Breven: 1,2 Thess, 1,2 Kor, Gal, Rom, Fil, Ef, Kol och Filemon, 1 Tim, Titus och 2 Tim - skrivna mellan år 50-65.) (Det är egentligen bara om Gal och Fil vi kan diskutera dateringen. Jag tror dessutom att alla 13 breven tillkommit nära Paulus, under hans resor.)
Den nya estetiken handlar mest om att läsa frilagt från 2000 år av senare dogmatisk fyrkantisering. Många av dogmerna, och slitningarna under Kyrkans tid, är i sak inte "fel" men riskerar flytta fokus och sammantaget skapar de ett dogmpaket som kan hindra själva mötet med Jesus. Det som kom att bli helt avgörande för Paulus. Först, ca år 34, som det omtumlande mötet. I was blind so that I could see, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång om Paulus på Damaskusvägen. Sedan som den djupnande analysen med korset som avgörande katalysator (under perioden från ca år 51/53).
Estetiken tar inte sitt avstamp i kyrkans förklarande dogmer, eller i strider med allehanda avvikare, utan i tydningen, och konsekvenserna, av mötet med Jesus. Vad ville GUD oss?
Om detta kommer jag att tala - hösten 2013.
- Posted using BlogPress from my iPad
Det blir min rubrik för höstens samtal om Paulus och postkristendomen.
I förhållande till Paulus är den alls inte ny. Men dold, gömd, under nästan två tusen år av maktkyrklig läsning. Jag är både förvånad och upprörd över hur breven från Paulus inte lyckats blomma. Också i min egen förkunnelse.
Min nyckel handlar ju om att läsa breven i ordning, och tillsammans med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. (Breven: 1,2 Thess, 1,2 Kor, Gal, Rom, Fil, Ef, Kol och Filemon, 1 Tim, Titus och 2 Tim - skrivna mellan år 50-65.) (Det är egentligen bara om Gal och Fil vi kan diskutera dateringen. Jag tror dessutom att alla 13 breven tillkommit nära Paulus, under hans resor.)
Den nya estetiken handlar mest om att läsa frilagt från 2000 år av senare dogmatisk fyrkantisering. Många av dogmerna, och slitningarna under Kyrkans tid, är i sak inte "fel" men riskerar flytta fokus och sammantaget skapar de ett dogmpaket som kan hindra själva mötet med Jesus. Det som kom att bli helt avgörande för Paulus. Först, ca år 34, som det omtumlande mötet. I was blind so that I could see, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång om Paulus på Damaskusvägen. Sedan som den djupnande analysen med korset som avgörande katalysator (under perioden från ca år 51/53).
Estetiken tar inte sitt avstamp i kyrkans förklarande dogmer, eller i strider med allehanda avvikare, utan i tydningen, och konsekvenserna, av mötet med Jesus. Vad ville GUD oss?
Om detta kommer jag att tala - hösten 2013.
- Posted using BlogPress from my iPad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)