En ny estetik

PA Sahlberg
VG Eq 130903

En ny estetik
En mer dynamisk bild av GUD
- omläsning av Paulus och vår tids församling i postkristen tid

Några av mina teser:
• Konfliktnivån inom GT & NT såväl som mellan delar av GT och NT är större än vad vi ofta beaktar. (Paulus blir alltmer extrem i de uppfattningar som han förfäktar)

• Maktkyrkans bilder korrumperar ännu djupt inne i teologin och i kyrkans trosliv. (Maktkyrkan (från 300-talet) var okänd för Paulus)

• Dogmatiken riskerar stå i vägen för mötet med Jesus. (Det blev Paulus erfarenhet: Lag, laggärningar, omskärelse ställs mot livet i Kristus)

• Församlingen som eventmaker och dogmförsvarare riskerar hindra guidekompetensen. (Läs 1 Kor om nattvardsfirandet och Gal 2 om konflikten m Petrus)

• Den ”rätta läran” kan riskera stå i vägen för det kristna livet. (Läs 2 Kor 3 om hur Paulus gestaltar Mose)

• Människorna är nu så främmande för de religiösa bilderna, metaforerna och persongalleriet (inkl GUD) att delar av vår förkunnelse är helt meningslös. (Det som efterhand frilägger Paulus betoningar handlar om hur mötet med Jesus blir till livet i Kristus: Ikläd er herren Jesus Kristus.)

• Den postkristendomska situationen kräver Nytt språk, Ny teologi och Nya metoder. (Vår situation liknar på många sätt mer Paulus situation, mer än alla andras i NT och i kyrkans historia. De andra apostlarna kan åberopa vandringen med Jesus, men Paulus bara mötet med den uppståndne.)

• Paulus är unik (i NT) på att vara medveten om på vilken sida om korset han lever. (Korset är den centralpunkt i Ps teologi som både belyser bakåt och allt framåt. Detta perspektiv blir tydligt från mitten av femtiotalet och blir sedan den tolkningsnyckel genom vilket allt ses. GUD, och Paulus, ser nu på människan genom korset, genom vilket vi ser på varandra.)


Postkristna utmaningar (Apg 17:23)
Den underhållne konsumenten: Människor har förändrats från delaktighet till att vara åhörare som ska underhållas. När prästen vänder sig mot altaret och ber – som ombud för församlingen – tror den moderna människan att det är paus och börjar viska i bänkarna.

Den gudlösa människan: I nästan alla kulturer, under människans mångtusenåriga historia, har ödet, livet, skörden, döden… varit knuten till en uppfattning om och i ett förhållande till ”en gud”. Vi upplever nu, i bred skala, den första generationen som inte relaterar sina livsbetingelser till ”gud”.

Den vetenskapligt fostrade relevansmänniskan: Det bibliska språkets många bottnar har förlorats och tron bedöms som en vetenskaplig sanning. Det prövas om den är relevant och nödvändig. Istället för ett mångfaldigt galleri av mänsklig erfarenhet betraktas bibelns gestalter som representativa ombud för GUD, liksom kyrkan och prästen idag.

Den religiöst analfabeta människan: Kunskapen om Bibeln, de mångtusenåriga berättelserna, de överlagrade skikten, saknar snart hållpunkter i människors kunskap eller erfarenhet. Det bilderna, riterna, sångerna och orden gjort med människor under tusentals år har nu gått förlorad.

Den marknadsstyrda människan: De kortsiktiga perspektiven, nyttighetsperspektivet och val, och många omval, präglar vår tids människa. De livslånga kontrakten har löpt ut och varje val motiveras av nyttan vi i varje tid kan motivera, ofta för oss själva eller familjen. De som inte säljer riskerar att få lägga ned.

Inget av detta hindrar att människor har ett inre liv, djupa begrundanden av livet och till och med en egen bild av GUD. Dessa bilder är den anknytning som vi idag erbjuds. Men jag är i grunden pessimistisk i fråga om vår egen kompetens i församlingen för det sökande samtal och delande som denna nya situation kräver. Vi lämnar kulturförmedlingens, kultens och dogmens rigorösa vakthållande eller försvar till förmån för det nakna, förblindande och ögonöppnande mötet med Jesus.

En hel del av dessa förutsättningar råder nog också långt inne i våra församlingar, kanske i oss själva. Men vi ser det inte. Detta ger oss helt nya förutsättningar. Och mycket av det är något i grunden bra. Den kristna kulturytan har krackelerat. Kyrkans makt har skjutits i bakgrunden. Detta har vi ”frikyrkliga” i grunden tyckt varit bra! Vi får nu allteftersom helt nya förutsättningar för Mötet med Jesus.
Och det kräver en helt ny estetik…

En aning om dessa nya förutsättningar förde mig till ett förnyat möte med Paulus. Jesu konflikter med fariséerna var dörröppningen jag gick genom: Vad var de egentligen oense om? Jag påstår att evangelisterna aldrig riktigt begrep det – men Saul Paulus, själv farisé, erfor det i grunden av sin personlighet. Nyckeln i min omläsning av Paulus låg i att läsa honom kronologiskt, parallellt med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. Med några undantag vet vi väl i vilken ordning Paulus skrev, och vi kan följa vad som händer i honom under 30 år (varav breven berättar om den sista femtonårsperioden, se lista nedan.)

Paulus (Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.)
Paulus berättelse ligger i orden han sänt in i kyrkans kropp, men de kan bara läsas om vi samtidigt försöker få grepp om hans vandring. Vilka värden fanns i honom med tanke på hans fariseiska fostran? Vad gjorde honom unik som romersk medborgare? Hur förändras Paulus betoningar från talet i Athen, via de första breven (till Thessalonike) och till det mera utblommade evangeliet som möter oss i hans stora brev – Romarbrevet? Finns det sedan en ny ton post Jerusalem? Den mogne Paulus mest konsistenta förkunnelse möter oss i parallellbreven; till Kolossai och det s.k. Efesierbrevet, liksom i det helt annorlunda brevet till Filippi. (Kärntexterna i de breven borde vi förkunnare kunna helt utantill.)

Jag vill nu bara dela en kort glimt från veckorna före Paulus sista besök i Jerusalem, och vi utgår från Lukas i Apg 20:1-12.

Några dimensioner som kommer ur min omläsning av Paulus som jag menar ytterst handlar om hur omfattande han läser konsekvenserna av korset:

Förvandlat liv (ikläd er herren Jesus Kristus, Rom 13:14)
Vi förstår av breven att det fanns en djup konflikt mellan det judiska – med omskärelsen som symbol – och det nya Kristusbudskapet. Kärnan i den konflikten är inte främst en strid mellan två religioner – den judiska och den kristna – utan ligger mycket djupare än så, och liknar just det konfliktfällt som evangelierna är så upptagna av, det mellan Jesus och fariséerna, vilket jag menar inte blir tydligt förrän hos Paulus.
Motsvarande stridsarena finns ännu hos, mellan grupper av oss, men också i djupet av vår egen tro. Denna konflikt är så nyansrik att det är svårt att manövrera i den. På ena sidan finns begrepp som (1a listan):

Förutsättningen för Gudsrelationen:
Lag
Löftet
Laggärningar
Rättfärdighet
Renhet
Det utvalda folket
Synder
Omskärelse
Exklusivitet

(Lista 2)
Konsekvensen av korset:
Löftet
Tro
Korset/Kristus
Ikläd er herren Jesus Kristus
Korsets räckvidd
Människans natur (Synd)
I Kristus
Inklusivitet

I den andra listan finns det som blir Paulus betoningar. Det är i grunden inget ”fel” på den första kolumnen, men insatt i den omläsning som Paulus faktiskt gör blir det synligt hur det ena och det andra mönstret pekar åt olika håll. För Paulus blir det, menar jag, Korset som blir den verkliga vattendelaren. Och det får konsekvenser för hur vi talar om Försoningen, Tron, Synd och synder, Lära, Liv… Hos Paulus sammanfattas det till slut i den smått mystiska, men talande, metaforen: i Kristus.

Vill vi förenkla kan det nog sägas att det ena fokuserar yta och det andra djup, men det är nog en orättvis gestaltning av t.ex. de fariseiska idealen.
Istället handlar det nog om de djup vi alltid måste utmanas av. Enkelt uttryckt kan det nog sägas vara den nyttiga konflikten mellan yttre ramar – en lära – och den personliga investeringen i en relation. Vi tillber inga läror och ingen from idé, vi är ett folk på vandring i tro på livets GUD.

Det jag kallar Maktens kyrka hamnar med nödvändighet i de yttre manéren, medan en tro som söker djupen hos GUD och hos oss själva aldrig kan reduceras till enkla normer.

Bibeln djupnar: "metaforiskt", "mångskiktig", "löklik",
Vårt förhållningssätt till, och bruk av, Bibeln är en nyckelfråga. Vi kan t.ex. studera vilka bibelböcker, eller vilka metoforer, Jesus och Paulus citerar, och vilka de aldrig citerar. Vi kan också fascineras hur de citerar, och inte minst är Paulus bibelläsning en utmaning, inte minst hur han närmast överbetonar Abrahams roll, och sätter den i motsats till Mose och lagen. Det måste ha varit rena dynamiten i de kretsar han umgicks.

Det kan låta fromt att säga att vi läser som det står. Med daller på stämman kan vi säga GUDS ORD och vifta med Bibeln. Men den kristna trons hela essens är faktiskt att Ordet tog sin boning bland oss, det tältade i vår mitt, mitt i vår rörelse…

Bibeln är därför främst en spegel. Där speglar sig GUD mitt i vår tid, och där ser vi vår egen spegelbild sida vid sida med Adam, Abraham, David och Natan, Jesus och lärjungarna, Lukas och Paulus…
Om vi förhåller oss till Bibeln som en lagtext, eller det slutliga ordet från GUD, handlar det bara om hur det ska begripas och åtlydas. Det handlar om fel eller rätt tolkning. Men om det istället uttrycker människors samtal, och samspel, med GUD, handlar det hela tiden om djup och relation. Lite förenklat menar jag att Saul Paulus erfarenhet på Damaskusvägen skildrar just detta. Från Lärdom till Närhet. Han var på väg att fängsla Jesuslärjungar, den ende han grep var sig själv, och han blev sedan aldrig någonsin fri. Han rörde sig från teorin om den rätta läran till mötet med Honom som gav ett nytt liv.
Den resan måste kyrkan, varje församling och jag göra varje dag.

Församlingen finns bara till för att göra mötet med Jesus till livets resa.
Den kristna församlingens fokus är inte lättfångad. Huset är en belastning – men vi behöver det som skyltfönster. Verksamheten blir lätt självgenererande och energikrävande (och vi gör mest vad vi alltid gjort) men just arenan för att mötas är förutsättningen för livsförmedlingen. Anställda är en kostnad – men kan möjliggöra församlingens liv och uppgift. Gudstjänstlivet blir lätt rutin – men vi behöver samlas för att manifestera vår tro och bedjande skapa GUDs fönster i bygden.

I bok 2 har jag valt att tala om församlingen som ett hus: Med bibliotek, Andens gym, Köket och Sopsorteringen. Den välkomnande hallen, med Mästaren som tvättar våra fötter är den starkaste metaforen för kyrkans totala Annorlundahet.

Men. Det är Jesus som är hela Saken. Jag blev blind så att jag kunde se, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång, och i sin bok, om Paulus på Damaskusvägen.

Hos Paulus blir det slut så att korset och Kristus sammanfaller och sammanfattar den ton som är grunden i hela hans betraktelse. Jag tror att vi, på samma sätt, måste finna de metaforer som tydliggör GUDs oavvända ansikte mot oss.

• Skapelsen, som pågår,
• Korset, som en ny skapelse, och
• Domen, då GUD åter samlar allt i sin hand är de gudomliga nedslagen på jorden.

De är alla på en gång enskilda händelser som ett händelseförlopp som griper framåt och bakåt. Paulus verkar gripen av detta, därför talar han samtidigt om det GUD gjort, gör och kommer att göra. Vi är rättfärdiggjorda men vi sträcker oss mot frälsningen. Men summan blir tydlig hos Paulus. På vägen till GUD, i förhållandet till GUD, kan vi inget göra. Vi har inget att bidra med. Domen kan inte mildras. Inga gärningar eller mått av tro bereder den vägen. Och det behövs inte. För GUD har gjort hela resan möjlig. Från den punkten – som tydligast illustreras av korset – är vi i GUDs hand, och har inget annat än det GUD ger oss. Paulus kallar det bland annat: i Kristus. Och mer och mer tydligt beskriver han det som att vi dör och uppstår med Kristus. Liksom i Skapelse och Dom är platsen där GUD har hela initiativet, men vi blir med GUD delaktiga i skapelsen som ska förvaltas, frälsningen som ska levas, och domen som uttrycker att allt är i GUDs hand. (I de två tydligaste konfliktavsnitten i Ps brev: 1 Kor om nattvarden och Gal 2 om Petrus svek är det just denna bild av delaktighet som blir tydlig. Om inte detta ges konsekvenser i vårt liv hade Kristus inte behövt dö. Gal 2:21. Eller: Då har ni alls ingen nytta av Kristus. Gal 5:2)

Korset är grunden för en ny livshållning (Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, Rom 15:7)
Därför är Paulus ohyggligt praktisk, och konkret (Läs Rom kap. 12-15). Rom 15:7 är kanske hans mest geniala, och heltäckande, mening. (Och det liknar bönen i Vår Fader: Förlåt oss våra skulder som vi förlåter…) Tron är inte manér, eller en åsiktsmässig slutpunkt, eller en merit: Den är hängivenheten för den Sak som GUD kommit till oss med genom Jesus Kristus. Korsmärket är liksom för alltid ett korrelat till våra mänskliga liv, där vi kämpar med våra två naturer: Den förste och siste Adam.

Det är för detta livslånga lärande vi måste utveckla, betona och använda vår Guidekompetens. Den kräver den egna resan: Jag blev blind så jag kunde se, och den förutsätter en samtalston om livsdjupen. En dogmatisk uppsättning ersätter aldrig det samtalet. Däremot kan gemenskapen, liturgin och den nya estetiken hjälpa oss att våga oss ut på de djupen: Jag tror, hjälp min otro, som Petrus sa där han hängde mellan övertygelsen och tvivlet och grep tag i Jesu hand.

För att möjligen ge lite perspektiv på detta vill jag aktualisera några av de omläsningar som jag tror Paulus tvingar oss till:

Dynamiken – den nya estetiken – framträder tydligare och tydligare (läs P i ordning):
Kristen tro erbjuder inga genvägar, och inga bestämda mål. Vi blir aldrig färdiga. Det kristna livet följer Jesu vandring. Varje människa rör sig från sitt Betlehem: GUDs gåva till mänskligheten, gör resan upp mot Jerusalem i sällskap med andra och möter de mera avgörande utmaningarna: Ske inte min vilja, utan Din. Vi dör och uppstår med Kristus, mänsklighetens Stora berättelse är också vår egen berättelse. Vi ikläder oss den nya människan (och kämpar med brustenheten i vår gamla människa) och ikläder oss herren Jesus Kristus. Det mest förrädiska vi har i vår tradition är känslan att vara hemma, innanför, framme. Det är på ett sätt sant: Korset är vår enda merit. Samtidigt ligger löparbanan framför oss: Vi sträcker oss mot vår frälsning.

Rättfärdiggjord – Frälst
Jean Paillard har i sin bok om korset pekat på hur Paulus nästan är konsekvent i att tala med begreppet rättfärdiggörelse då han beskriver vad Jesus gjorde på korset och genom den tomma graven. Det är farisén med hela sitt fokus på Rättfärdighet som nu talar om den nya grunden för våra liv: Inte vår Rättfärdighet (eller renhet, eller tillhörigheten till de utvalda) utan GUDs rättfärdighet som ges oss som en klädnad: Ikläd er den nya människan. Frälsningen sträcker vi oss efter och den kommer ytterst då Jesus kommer med sitt Rike. Det är inte främst ett då och sedan, men den tillvaro som sträcker sig mellan Korset och Himlen. Och lika påtagligt som korset är vid varje tid, lika påtaglig är himlen. Vi måste finna detta tänjbara och ickebanala språk. Det är som en bro som hänger i sitt spann mellan två fästpunkter.

Tro – Hopp
På samma sätt, också enligt Paillard, förhåller sig orden tro och hopp till varandra. Tron är ju NTs verkliga storord, och betyder egentligen allt annat än det det betyder på svenska, dvs att inte veta. Samtidigt är tron den fasta förvissningen om gemenskapen med GUD som eldas av Hoppet – att vi en gång förenas med Kristus.
Kristus dog för oss (med oss) och vi ikläder oss Kristus, och längtar Kristus, och uppgår i Kristus.

Synd – synder
Inte minst i Romarbrevet är det så tydligt hur Paulus rör sig med ett syndabegrepp som skiljer sig på vår fokusering kring synder. Det handlar om människans natur, frånvändheten. Denna behandlas av Kristus på korset, och Paulus, även när han är som mest upprörd över församlingens människor, kallar han dem de heliga. De principiellt heliga. Inte för vad de gör, men för vad de är genom vad GUD gör.

Vi har en resa att göra:
• Den nya estetiken möter den postkristna människan: Bara mötet med Jesus är förvandlande - mötet på Damaskusvägen
• Vi behöver smaka av Paulus, verksam före Maktkyrkan
• Dela hans integration med budskapet: Jag – en kristusdoft
• Möta människor vid de nedbrutna och falnande dogmernas ruiner
• Utveckla guidekompetensen för Livets Resa

Pauluslivet i koncentrat:
Ca år
05-08​ Paulus föds i Tarsos
18-30​ Rabbinsk utbildning, troligen i Jerusalem
30-34​ Associerad med mer extrema grupperingar
34​ Mötet med Jesus på Damaskusvägen
34-47​ Ensam; Arabien, Damaskus, möjligen Tarsos, samt verksam i församlingen i Antiochia
47-49​ Resa 1 på initiativ av församlingen i Antiochia
49​ Apostlamötet i Jerusalem
49-52​ Resa 2 (Breven till Thess)
52-57​ Resa 3 (Breven till Kor, Gal, Rom)
57-59​ Jerusalem och Caesarea
​Resan till Jerusalem
59-62​ Husarrest i Rom (Fil, Ef, Kol, Filemon)
62-65​ På resa i de gamla missionsområdena (1 Tim, Titus)
65-66 ​Tillbaka i fängelse i Rom (2 Tim)
Ca 66​ Avrättas




- Posted using BlogPress from my iPad