Ska tala om Skapelseberättelser idag

från babyloniska urberättelser till kvantfysik.

Inleder så här:

Den urgamla boken

Jag äger ett bibliotek. Flyttbart. Lättburet. Numera helt digitalt. Sökbart.

Förpackade ord gör människan unik. Först det talade. Som skilde oss från alla de andra däggdjuren. Sedan det skrivna. Minnen kunde bäras från generation till generation. Och färdas över hav och land. Från 1460-talet tryckt. Spridningstakten ökade. Från 1990-talet digitalt. Allt överallt alltid.

GUD, Bibeln och Ordet. Olika uppfattningar. Jfr Koranen-profeten, Jesus-Bibeln (Uppenbarelse resp vittnesbärare)

För mig är biblioteket heligt för att det berättar om GUD och människor som söker varandra. Bibelnär som en garderob, en teater, en spegelsal.

GT/NT: Samlad och nedskriven under ca 700 år. Ca 70 böcker.

GTs och NTs tillkomstsätt är lika. Där finns grundberättelser, händelser, tal, viktiga historiska moment som sedan skrivits ned, ofta inom en viss grupp eller skola. Situationen som denna grupp befinner sig i, adressaten och sammanhanget, eller missionen, färgas in i texten. För Nya testamentet talar forskarna nu ofta om en Johannes-, Lukas- eller Matteuskyrka. Inom sitt sammanhang formulerades trons inre samband. Ibland i konflikt med andra skolor, men oftare just som betoningar och perspektiv.

I GT ser vi spåren av flera reformationer, återkomster till Jerusalem eller nedtecknade och samlade berättelser i drömmen om Jerusalem. Forskarna talar om Elohisten, Jahvisten, P-källan, Deuteronomisten osv. Ofta med formen av en redaktion som noggrant samlat berättelserna, med uppgift att samla folket, skriva fram ett samlat folk i trons värld.

Först några århundrade fvt fanns det vi kallar GT samlad, och några århundrade efter Jesu död och uppståndelse har vi den samling vi kallar NT.

SKAPELSEBERÄTTELSERNA
Jag tänkte att vi idag skulle stanna vid en uppsättning berättelser, som jag själv just nu är mycket upptagen av: Skapelseberättelserna.

1 Mos 1: antas idag vara nedtecknad i huvudsak av P-källan. Platsen antas vara Babylon. Folket är i fångenskap och längtar hem, till Jerusalem. En redigering av de gamla berättelserna tar form, människor ska läras tro och dela berättelsen om sin historia. (1 Mos 2ff som berättar särskilt om Människan är troligen av äldre datum.) (Skapelseberättelse 1 i babylonisk kontext och berättelse 2 mer i egyptisk)

Enkelt kan vi säga att en Skapelseberättelse har till uppgift att förklara hur det som finns en gång kom till. Människorna, jorden, havet, solen, månen spelar en central roll. Och nästan alla kulturer tänker sig en, eller flera, Skapare.

Omkring det judiska folket fanns två starka kulturkretsar: den babyloniska: mesopotamiska, assyriska, persiska (tvåflodslandet) resp den egyptiska.

Den persiska tidiga traditionen tänker sig ofta människan skapad för att avlasta gudarna. Människan blir gudarnas slavar. Den egyptiska knyter gudarna, och de har många, till Farao. F är liksom gestaltningen av gudarna på jorden. Och vi kan nästan se hur den judiska skapelseberättelsen kommer till i en spänning mellan bilderna av människorna som slavar respektive gudarna som tar sin boning i den mäktige Farao.

Den usla profetian...

Predikan: GUDs mäktiga verk, eller den usla profetian

Han skall bli stor och
kallas den Högstes son.
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt,
och hans välde skall aldrig ta slut.

Hur gick det med det, tycker ni? Vilken stuns var det i den profetian? Var det varje mors dröm om ett framgångsrikt lyckligt barn?

1. Han skall bli stor – jo, han hann nog fylla 30.

2. Han ska kallas den Högstes son – jo, det fanns det väl en del som kallade honom det. Mästare, GUDs son, Jesus Kristus – den Smorde. Messias.

3. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron – dels kan vi väl fundera på vad den gamla tronen var värd, 900 år senare. Dels var den ockuperad av ett mäktigare rike – den Romerska stormakten. Så hur gick det med den delen av profetian? Inge vidare värst, om du frågar mig.

4. Han skall härska över Jakobs hus för evigt – är det ett annat löfte än Davids tron? Eller samma sak, men nu med en av patriarkerna indragen? En profetia med både kung David och tillbaka till Abraham var ju nästan allt som behövde sägas: Då var det nära eliten. Men hur gick det egentligen med det?

5. Hans välde skall aldrig ta slut – ja, här är väl vi. Frågan om Kristi välde är nog en av de mest centrala, som jag är mycket upptagen av. Hur ser väldet ut? Egentligen?

Det tänkte jag vi skulle tala om.

Men, sammanfattningsvis var väl profetian rätt medioker. Den djupa klyftan mellan Jesus och den judiska tron vidgas ju i kyrkans unga historia, inte minst efter kyrkans förlovning med Makten. Om detta behöver vi tala. På ett politiskt plan strandar profetian på romarnas kors: Det blev ingen konungslig succession. Det egna folket avvisade honom. Jakobs hus blev utan ny härskare. Men hur är det då med väldet?

Jo, tvåtusen år senare talar vi ännu om det. Det finns inte mycket i människans berättelse som har relevans efter ett par millennier. Jag menar ju att sett från vårt perspektiv var det långa giftermålet med Makten inte av godo. Mindre maktspråk i evangeliets bägare hade varit av godo. Det var mycket av budskapet som där kokade bort i historiens politik. Men, jag medger att det är svårt att döma historien. Och parallellt med Maktkyrkan har hela tiden en annan ton sipprat ut: Tidigt drog som
sig eremiterna undan. De värnade den andra tonen. En Kristus som först vände sig inåt för att sedan förvandla människor som förvandlade sin tid. En obeväpnad kristentro. En marginalens Kristus som stod att känna igen från evangeliets blad.

Denne Kristus besjunger vi idag. Och vi har lämnat Maktens dike. Men ännu återstår andra diken för vår tro. Individualismens dike är ett sådant: Där fokus stannar vid min resa mellan vaggan och graven. Eller Trons resa. Som tar de existentiella sprången främst i teorin: Bekännelsen blir viktigare än förvandlat liv. Dogmen överordnas kärleken. Renheten i dygden blir viktigare än händer som smutsas av kärlekens hantverk.

Snickarsonen från Nasaret tänkte inte på sig själv. Han visste hur ett vresigt trästycke kunde hyvlas till nytta. Han visste vad som krävdes för att förvandla människan. Bli så till sinnes som Kristus var: Han, som blev som en av oss.

GUDs mäktiga verk, eller den usla profetian

Predikan 22 mars, Centrumkyrkan, Kållered:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. Luk 1:26-38

Han skall bli stor och
kallas den Högstes son.
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt,
och hans välde skall aldrig ta slut.

Hur gick det med det, tycker ni? Vilken stuns var det i den profetian? Var det varje mors dröm om ett framgångsrikt lyckligt barn?

1. Han skall bli stor – jo, han hann nog fylla 30.

2. Han ska kallas den Högstes son – jo, det fanns det väl en del som kallade honom det. Mästare, GUDs son, Jesus Kristus – den Smorde. Messias.

3. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron – dels kan vi väl fundera på vad den gamla tronen var värd, 900 år senare. Dels var den ockuperad av ett mäktigare rike – den Romerska stormakten. Så hur gick det med den delen av profetian? Inge vidare värst, om du frågar mig.

4. Han skall härska över Jakobs hus för evigt – är det ett annat löfte än Davids tron? Eller samma sak, men nu med en av patriarkerna indragen? En profetia med både kung David och tillbaka till Abraham var ju nästan allt som behövde sägas: Då var det nära eliten. Men hur gick det med det?

5. Hans välde skall aldrig ta slut – ja, här väl vi. Frågan om Kristi välde är nog en av de mest centrala, som jag är mycket upptagen av. Hur ser väldet ut? Egentligen?

Det tänkte jag vi skulle tala om.

Men. Profetian var väl rätt medioker. Den djupa klyftan mellan Jesus och den judiska tron vidgas ju i kyrkans unga historia, inte minst efter kyrkans förlovning med Makten. Om detta behöver vi tala. Hur ser våra judiska rötter ut? Och vart tar de oss...


To be continued...

Kampen mot ondskan

Har nu lördagskvällens embryo till morgondagens predikan klar. Får jag sparken nu?

GUDs finger

"Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar." Ur Lukas 11

Vem dödade Jesus? Var det ondskan, romarna, judarna, andra hedningar, de passiva, de starka, de svaga, det goda syftet... Ja. Vad var det som egentligen orsakade Jesu död? Det kan vara en fråga för söndagen som handlar om Ondskans makt.

Demoner var en populär förklaring och beskrivning av det onda, och ondskans makt. Någon benämning måste ju det obegripliga ha. Då visste de ju inget om virus och infektioner, cancer eller psykisk sjukdom. Kontinentalplattornas glidning över skapelseglöden var kända som fenomen men kunde ju inte förklaras, eller avkodas, liksom tsunamis och vulkanutbrott. Demoner – ett praktiskt samlingsnamn på det hotfulla. Eller djävulen själv, eller, som i texten, Beelsebul. Textens centrala fråga är: Driver ont ut ont?

På de allra flesta områden har vi idag bättre förklaringar än demoner. Låt oss säga det tydligt. De finns saker i Bibelns världsbild som helt enkelt är utdaterade. Det blir patetiskt att hålla fast vid ett okunnigt språkbruk med tvåtusen år på nacken. Och i motsats till vad vi kanske trott är det inte ett fasthållande av detaljer som vittnar om helhetens sanning utan förmågan att skilja mellan stort och smått, centralt och perifert. Demonerna spelar ingen roll för att idag berätta GUDs historia.

Det hindrar inte att det ännu finns saker vi inte förstår. Människors monumentala ondska hör dit. Hur kan någon medvetet besluta om att tusen eller miljoner andra ska dö? Är de drivna av Ondskan? Är Putin ondskans hantlangare? Drivs ISIS av djävulen?

Mycket ondska kan förklaras bra mycket närmare. Girighet driver andra i döden och en förvriden övertygelse om att min rätt får gå ut över andras liv. Kanske måste vi påminnas om många goda människors tystnad eller passivitet också möjliggör Ondskans framfart. Det kan vara av ondo att placera roten till det Onda i en andlig sfär, och utanför oss själva. Som om vi själva i grunden är oskyldiga till destruktiviteten. Eller skylla på GUD, när vi nått frågornas yttersta gräns.

Andevärlden borde i vår tid vara avmytologiserad. Gåtorna har fått nya, mera vederhäftiga namn: Gravitationen, en ännu pågående skapelse, mörk energi, svarta hål, Higgsfältet eller Gudspartikeln. Det innebär inte av vi ännu kontrollerar dem, men vi ser tydligare spår av ett sammanhang, som måste hanteras och förstås, i just detta sammanhang.

I praktiken argumenterar Jesus, i den här texten, emot att ont drivs ut med ont. Och han bollar tillbaka till dem som kritiserar. Under och demoner var inget som bara Jesus sysslade med. Men var det med goda eller onda krafter? Det tycks vara frågan.

Eftersom jag inte tror att vår gudstro bygger på vad GUD producerar i form av underverk, utan på den relation vi kan bygga, att vi är lierade med himlen – vi har ett sammanhang att utforska – så tror jag inte heller att det är meningsfullt att placera heller det onda utanför oss själva. Vi är inte offer för krafter. Vi fattar medvetna beslut om i vilken fåra vi vill leva. Jag ser ingen plats för en personlig Djävul. Det finns ingen arena kvar vid sidan av GUD. Det går inte att tänka ett rum vid sidan av GUD. Däremot finns det stort utrymme för att ställa sig fientlig till det goda.

Därför talar Jesus om GUDs finger och GUDs rike. GUDs rike har nått er, säger han. Det som är trons mål, och det sammanhang i vilket vi vill leva vårt liv.

Kampen mot ondskan är daglig. Och den är personlig och gemensam. Den pågår inne i oss. I vår tanke och i våra händer. Ställer vi oss på det godas, eller det ondas, sida. Det är den ständiga frågan för oss.

"Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar", säger Jesus. Det är i grunden följden av Jesu ursprungsord: "Följ mig." Inget annat definierar vårt uppdrag som människor: Likna Kristus. Om detta måste vi bli tydliga.