Den usla profetian...

Predikan: GUDs mäktiga verk, eller den usla profetian

Han skall bli stor och
kallas den Högstes son.
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt,
och hans välde skall aldrig ta slut.

Hur gick det med det, tycker ni? Vilken stuns var det i den profetian? Var det varje mors dröm om ett framgångsrikt lyckligt barn?

1. Han skall bli stor – jo, han hann nog fylla 30.

2. Han ska kallas den Högstes son – jo, det fanns det väl en del som kallade honom det. Mästare, GUDs son, Jesus Kristus – den Smorde. Messias.

3. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron – dels kan vi väl fundera på vad den gamla tronen var värd, 900 år senare. Dels var den ockuperad av ett mäktigare rike – den Romerska stormakten. Så hur gick det med den delen av profetian? Inge vidare värst, om du frågar mig.

4. Han skall härska över Jakobs hus för evigt – är det ett annat löfte än Davids tron? Eller samma sak, men nu med en av patriarkerna indragen? En profetia med både kung David och tillbaka till Abraham var ju nästan allt som behövde sägas: Då var det nära eliten. Men hur gick det egentligen med det?

5. Hans välde skall aldrig ta slut – ja, här är väl vi. Frågan om Kristi välde är nog en av de mest centrala, som jag är mycket upptagen av. Hur ser väldet ut? Egentligen?

Det tänkte jag vi skulle tala om.

Men, sammanfattningsvis var väl profetian rätt medioker. Den djupa klyftan mellan Jesus och den judiska tron vidgas ju i kyrkans unga historia, inte minst efter kyrkans förlovning med Makten. Om detta behöver vi tala. På ett politiskt plan strandar profetian på romarnas kors: Det blev ingen konungslig succession. Det egna folket avvisade honom. Jakobs hus blev utan ny härskare. Men hur är det då med väldet?

Jo, tvåtusen år senare talar vi ännu om det. Det finns inte mycket i människans berättelse som har relevans efter ett par millennier. Jag menar ju att sett från vårt perspektiv var det långa giftermålet med Makten inte av godo. Mindre maktspråk i evangeliets bägare hade varit av godo. Det var mycket av budskapet som där kokade bort i historiens politik. Men, jag medger att det är svårt att döma historien. Och parallellt med Maktkyrkan har hela tiden en annan ton sipprat ut: Tidigt drog som
sig eremiterna undan. De värnade den andra tonen. En Kristus som först vände sig inåt för att sedan förvandla människor som förvandlade sin tid. En obeväpnad kristentro. En marginalens Kristus som stod att känna igen från evangeliets blad.

Denne Kristus besjunger vi idag. Och vi har lämnat Maktens dike. Men ännu återstår andra diken för vår tro. Individualismens dike är ett sådant: Där fokus stannar vid min resa mellan vaggan och graven. Eller Trons resa. Som tar de existentiella sprången främst i teorin: Bekännelsen blir viktigare än förvandlat liv. Dogmen överordnas kärleken. Renheten i dygden blir viktigare än händer som smutsas av kärlekens hantverk.

Snickarsonen från Nasaret tänkte inte på sig själv. Han visste hur ett vresigt trästycke kunde hyvlas till nytta. Han visste vad som krävdes för att förvandla människan. Bli så till sinnes som Kristus var: Han, som blev som en av oss.