Kunskap om Herren skall uppfylla landet

Predikan, 29 dec 2013

Profetrösten siktar mot framtiden, och kontrasterar den tid då den hörs. Det är folkets förfall och olika perspektiv av exilen som mest är kuliss för profetens varning. Ett dunkelt då hörs: Abraham, Mose, David/Salomo och ett längtansfullt sedan får färg genom profetens ord. Det är varning, tröst och utopi som predikas. Och det är på en gång tidlöst (de goda principerna gäller i varje tid) och det är lätt – för oss – att läsa in Jesus i texterna. Jesajatexten i dagens gudstjänst är ett riktigt bra exempel på en sådan text.

Första punkten handlar om knytningen till kung David, och hans ätt.

En gren skall växa ur
Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Under några korta år ledde den lynnige, men säkert charmige David det lilla folket vid Medelhavets strand, 800/900 år före Jesus.

Saul/David/Salomo var de första tre kungarna under den korta blomstringstiden, innan riket sprack upp i två delar och ockupation och fångenskap präglade tiden. (En ny sådan ca 100-årsperiod återkommer under Mackabéerna, århundradet före Jesus, i skarven mellan det snabbt framväxande grekiska riket och sedan det mäktiga Romarriket.) Jishaj, eller Jesse som vi sjunger i psalmen Det är en ros utsprungen..., var Davids far (Ruth/Boas/Noomi, Oved, Jishaj, David, Salomo). Lukas är nästan övertydlig då han framgångsrikt placerar Jesu födelse i dessa trakter. Signalerna om vem Jesus är ska höras tydligt: Detta är Davids arvtagare, den bortsopade kungaätten är åter på plats, det är tecknet på att GUD hört många böner. Folket är räddat.

Detta utgör såväl datering, lokalisering och utgör själva grundtonen: GUD ser till sitt folk, räddningen är nära. Sedan kommer bestämningen, eller utopin: Hur det ska bli då GUD åter har kontroll. Men först presenteras bilden av den som skall komma. Som ska göra framtiden möjlig:

Han är fylld av Herrens ande,

Anden var inte, och är inte, en mystisk person som smyger i de bibliska buskarna, men är ffa metaforen för den gemenskap med GUD som präglar vårt liv. Anden är en handfast beskrivning, en stämpel på vår GUDsgemenskap. Vi tillhör GUD, och det märks. Hurdan är då Anden:

vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.

Sex facetter av GUD som speglas i tiden, den gudadrivna människans karakteristika.

Hur agerar då den som präglas av denna Ande? Idealet beskrivs i det följande, och det är nog utmanande för varje god ledare, men knyts till en bild av den väntade Messias, eller en ledare i den bästa anda med rötter i Davidsätten:

Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp
på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.

Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.

Denna, närmast poetiska bild, har likheter när Jesus hos Matt skildrar kärnan i Lagen. Matt 23:23 (rätten/rättvisan, barmhärtighet och trohet)

Och sedan den utopiska metaforen, en bild av annorlundahet, så här blir det då idealet blommar inför våra ögon:

Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Bli som barn. Hänförda, leva i nuet, beroende, skapande, relationella, maktlösa,

Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten. Jes 11:1-9

Paulus talade om sig själv, i samma ideala språkbruk, som Kristuskunskapens doft.

Ja, vad blir då evangelium av allt detta? En gudomligt inspirerad utopi? Eller en metafor av idealen?

Jo, jag tror att vi behöver utopin, spegla oss i idealen, men samtidigt är detta en varm och utmanande bild av Annorlundahet. GUD vill något annat, något mer av människors tillvaro. GUD vill inte mer av samma, men visar på något helt annorlunda. (Hur har dessa budskap kunnat leda till så många konflikter, krig, korståg, oförsonlighet... Jag fattar det inte.) Och nu då, då civilisationen blommar – vilka slutsatser drar vi?

3000 år sedan David, 2500 år sedan Jesaja. 2000 år sedan Jesus – och vad har vi uppnåt?

Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten.

I mitt arbete med Paulus kommer jag hela tiden tillbaka till en central mening, Romarbrevet 15:7: Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Det är så grundläggande, utmanande och utopiskt, men det finns inget annat sätt. Detta är hans läsning av korsets konsekvenser, och möjligheter. Evangelium är en handfast manual för liv. Det förvandlar oss, och världen.