Talar NT för en nuformulering? Kap 5

från min bok TALA OM JESUS - om postkristendomska

De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra benet – stödjebenet – i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret. Nya testamentets ord, formspråk och tydningar är på ett sätt i kontinuitet med den judiska kontexten och samtidigt ett tydligt nyspråk. De flesta sammanhang som skildras tar sin tydliga utgångspunkt i den judiska myllan.

Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Den avser att pre-sentera kristen tro utan referenser till Skrifterna och den judiska historien.

Med Paulus, delar vi frågan: Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?

Vad predikade de första predikanterna?

Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början återberättas det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med Paulus, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).

När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Det första ledordet är Guds rike.

Den första predikan som Lukas sedan berättar om i Apostla-gärningarna är Petri predikan på Pingstdagen. Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel och anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutelsen, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.

Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som san-nolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.

Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.

Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet dödade ni. Genom tron på hans namn kan ni bli räddade.

Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?

Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)

Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom, detta är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt hade att utgå ifrån.

Paulus predikan i Aten

Paulus besöker Aten. Han startar som vanligt i synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Blir de väl mottagna där utgör den sedan bas, avisas man går man utanför kretsen av judar. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.

Paulus steg fram inför areopagen och sade: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.

När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.

En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.

När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:

"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."

Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker visar han att han respekterar åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, det med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Första punkten är alltså den klassiska lokala anknytningen. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den ex-tremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse. Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Med den är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap. Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen i brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så fruktbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, drog in människorna i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?

Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen.

Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.

Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss. De centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse.

Men vad är det vi kommunicerar, och hur gör vi det på ett sätt som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot och blir till liv i människors erfarenhet.

Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.

Vilka slutsatser kan vi då dra?

Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.

Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.

Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.

Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.

Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.

Markusevangeliet brukar ju användas som ett annat exempel på försök att presentera evangeliet för icke-judar och människorna utan direkt bakgrund i den judiska tron. Lukas hade kanske liknande ambitioner, Johannes tar ett delvis eget grepp.
Vi saknar verkligen inte vare sig förebilder eller exempel. Men kyrkan har strömlinjeformats att stanna för de betoningar som en gång gjordes i en bestämd historisk situation, med väl definierade fiender eller heretiker.

De motstående bilderna har inte slutat att figurera, men är delvis nya, tar andra utgångspunkter. Hur möter vi dem?

Kap 4. Orden

Från min bok om postkristendomska

Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.

Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”

Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.

Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.

Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.

Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.

OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.

Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.

Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.

Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.

Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?

Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.

Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.

Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.

Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.

Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.

Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?

Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.

Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.

Kap 3. Det postsekulära landskapet

forts från min bok Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.

Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.

Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver

Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.

Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.

Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.

Vi ska nuformulera Guds glada budskap.

Människorna

Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.

Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.

Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.

I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.

Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:

1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?

2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?

3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.

4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?

5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?

6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?

7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?

8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?

9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?

Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?

Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion

Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.

Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.

Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .

Postkristendom, kapitel 2

2. Paradigmen

Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.

Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.

För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:

(Tabellen funkar inte här - köp boken)

Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.

Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.

Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!

I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.

Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.

I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.

En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.

De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.

Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.

Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.

Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.

Kapitel 1 i min bok om "Postkristendomska"

1. Problemet: Budskapet är inte övat att möta vår tids män-niskor
När prästen bedjande vänder sig mot altaret och ryggen mot fol-ket, tror begravningsföljet att det är paus – samtalet i bänkarna breder ut sig…

… när orden som seglar från bedjande läppar, predikande präster och poesins psalmskatt, inte längre möter ett mottagande öra…
… när det talade språket låter som grekiska, eller gammalkinesis-ka…
… när Richard Olsson i SVT:s Vem vet mest ska berätta rätt svar till frågan om var Jesus döptes säger han ”Djårdn”, med engelskt uttal, och vi säger Jordaaan…
… när andra frågor om Bibel och kristen tro mera sällan får rätt svar…
… när många sanningar konkurrerar…
… när värderingskartan mer liknar en marknad än en allmänt ac-cepterad gemensam norm…
… när kyrkan uppfattas som en sluten sekt som stänger sig mot sin omvärld, och människor inte förstår bibelmetaforerna eller de klassiska dogmernas upphov eller relevans…
… då har vi en ny situation.

Kristen tro har förlorat sin betydelse, eller i vart fall har dess roll ändrats radikalt. Budskapet är helt en-kelt inte övat att möta människors öron. Det är en postkristen tid.

I vår tid ser vi hur en komplett marknadsstyrd logik växer fram. Konsumismen överordnas alla andra mänskliga behov, na-tionalstaten viker i betydelse, de särpräglade folkliga kulturerna får maka på sig då de globala marknadsmarkörerna vinner mark. Vi ser alltmer en mänsklighet, men inte med en tro utan många parallellställda etiska mönster med allt kortare giltighetstid. Det är en stor omställning att betrakta tron som en marknadsvara. Då människor väljer och vrakar är det dock just vad det är frågan om.

Religionens marginalisering och pluralism väntades innebära andlighetens död. Vetenskapen och de globala mänskliga rättigheterna skulle träda i religionens och ”vanföreställningarnas” ställe. Men så blev det inte. Samtidigt som de institutionaliserade religionerna minskar i betydelse, eller nu kramar sina sista monopolbastioner, ser vi hur andligheten åter brett ut sig. Likt en återfödd grekisk parnass befolkas människors privata olympiska gudaberg med allsköns gudomar, helighållanden och etiska mönster; veganism, kroppsvård, djurrätt…

Vi står idag inför marknadslogikens globala villkorskultur – det som säljer utvecklas, det som ratas avvecklas.

Den kristna kyrkan har idag en tydlig utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillva-ron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.

Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen, eller rent av postsekulär tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt ome-delbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.

Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är delvis baserad på kunskap om judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse; t.ex. reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända – dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.

Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar alltså sin början i samband med humanismen, ny vetenskap och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då en ny uppsättning bilder successivt bröt sönder den nationella enhetskulturen.
Den sista svenska generationen ”kristna” i mer egentlig me-ning är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.

Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden. Människor har under hundratals år fostrats med en världs- och gudsbild som for-mat människors bilder av tron. ”Jag fattig, syndig människa…” har varit en metafor som säkert gjort starka intryck.

Om nu helt andra laddningar, och en mångfald av dem, präg-lar vår tid, vad innebär då detta för kyrkan? Hur passar våra ord, former för gudstjänst, våra psalmer, orgelmusiken in i denna nya tid?

Kyrkan – i den postkristna situationen – är som ett renove-ringsobjekt. Det handlar om att värna det unika, det särpräglade, kärnan av existensen samtidigt som anpassning till nya förhållan-den krävs. Kyrkan/församlingen är laddad av berättelser och god historia, burna av en levande Mästare, men nu handlar det om hur medvetet förnyelsen sker. Jag kallar det för en angelägen nuformulering av evangeliet.

Tes – antites – syntes
Hegels historisk-materialistiska teori bygger på ett samband som kan vara lättare att se i teorin än i praktiken, och oftast tydligast i efterhand. Varje idé eller dominerande kultur (tes) möter sin reak-tion (antites) och ger upphov till en ny värderingsplattsform (syn-tes) som inväntar sin antites… Rent innehållsligt är kulturutvecklingen som vi nu studerar serien:
• kristendomen (tes) dominerade kulturbygget under ett par tusen år,
• sekulariseringen (antites) i sen tid innebar att människor di-stanserade sig från kyrkan, kulturbanden löstes upp och vi fick en mer plural kultur med en del som tar sin utgångspunkt i att vara motbild till den gamla.
• Kanske är vi nu på väg in i en postsekulär tid (syntes), det är inte längre gentemot kyrkan eller kristendomen man markerar sig, det behövs inte för den har redan i sig marginaliserats.

Idén bygger inte på att det är det ena eller det andra som tar över hela scenen, kristendomen finns kvar, sekulariseringen pågår, samtidigt har vi en postsekularism som inte tar spjärn mot kyrkan, kanske snarare mot sekularismen och frågar om vilka värden som faktiskt gäller och om de håller.

Det är ett misstag att tro att detta innebär en (automatisk) återgång till kristendomen. Syntesen, i detta fall postsekularism, innebär inte ett återvändande till förhållanden som rådde före sekulariseringen blev utbredd, men ger en mera avspänd, fördomsfri men också kunskapsgrund relation till kyrka, kristen tro och vårt budskap.

Evangeliet, som vi gestaltar det, är inte övat att möta vare sig det sekulära eller det postsekulära örat. I den sekulära tiden handlar det om apologetik, att försvara tron, men i den postsekulära rör det sig om att ny- och nuformulera evangeliet. Vi känner oss kanske inte bekväma med termer från marknaden, men det är nog de som allra bäst beskriver den nya situationen. Kyrkan är ett marknadsstånd bland andra.

Hur hörs vi, hur kommunicerar vi, vad är det som sticker ut? ”Handlar” ingen hos oss är vi snart ett minne blott.

Historien

I Sverige utbreddes kristendomen under de fyra århundradena kring tusentalet. Ca år 1000 döptes kung Erik vid Husaby källa, omkring år 800 hade Ansgar kommit till Birka. 1248 hölls kyrko-mötet i Skänninge och den katolska kyrkan kopplade greppet om den unga statsbildningen med Birger Jarl som den starke mannen i svensk administration. Under femton- och sextonhundratalen slets banden av med Rom och vi får en luthersk, nationell kyrka. På 1800-talet strömmade andra kristendomstolkningar in i landet och resan mot religiös mångfald och religionsfrihet tog sin början. Under andra halvan av 1900-talet löstes efter hand de starka banden mellan staten och den lutherska kyrkan, flera kyrkor delade på utrymmet och andra religioner blev mera synliga. Allt fler väljer att stå utanför de organiserade religionerna. År 2000 fick vi en modern lagstiftning som i princip skiljde stat och kyrka och gav rättsligt jämlik status för registrerade trossamfund.

Då var 1000 år av statskristendom över. Den kristna kultur som var reformationens ramverk och väckelserörelsens landskap finns nu bevarad hos en minoritet av folket. Färre än tio procent har en aktiv relation till kristen tro och färre än så har ett verkligt aktivt medlemskap. Detta innebär alls inte att detta är mått på religiositet eller andlighet i vårt land. Andlighet finns långt utanför kyrkorna, många människor söker djupen i sig själva.

Postkristendom
Är det dags att inse att vi är lämningar från historien och släcka ljuset och stänga kyrkan?

Sekulariseringen i egentlig mening kom med modernismen. Reformationen och upplysningstiden bröt den Katolska kyrkans monopol och under fyra-fem århundraden tar en inomkristlig plu-ralism över. Monokulturen blir en parentes i den europeiska historien. Världens uppdelning i kristna områden, muslimska, hinduiska och buddhistiska bryts sönder, med tydlig början i den kristna kulturkretsen. Det går att diskutera hur långt utvecklingen har gått, men jag tror inte att någon kan ifrågasätta riktningen.

Något vi hade har gått förlorat, för en del rymmer det sorg, för andra kan det kallas befrielse. Så, vad kommer nu istället?

Historien kan inte bara beskrivas som en förlust. Sedan kejsar Konstantins dagar under 300-talet, då makten lade kristendomen under sig, har det funnits en dubbelriktad rörelse i kristentron. Den ena linjen har varit maktens ockupation av kristen ideologi, den andra en folklig, ibland underjordisk motrörelse, som har ställt sig avvisande till makten och varit en påtaglig motrörelse. Samtidigt som Konstantin satt ordförande för de avgörande kyrkomötena och koncilierna i kyrkan gick klostereremiterna ut i öknen och distanserade sig från makten. När kyrkan klädde sig i romerskt militära mitror, byggde alltmer överdådiga katedraler och klädde sig i guldpläterade kåpor drog samtidigt fattigmunkarna i grå kappor ut och blandade sig med folket och delade deras fattigdom. När reformationen spelade maktspelet med europeiska kungar och furstar som såg chansen att bryta med Rom gick baptistiska och reformerta rörelser in i ett mera öppet kritiskt förhållningssätt till krigsrustningarna och den monopolära enhetsstaten, värnade människans självständighet mot stater och monolitiska enhetssträvanden.

Historiska skeenden har ofta många, och delvis motsägelse-fulla anletsdrag. Luther gav samtidigt Bibeln till folket och kung-arna ett instrument att hävda såväl sin jordiska som sin andliga makt. Calvin gav kristentron ett avskalat ansikte att blicka in i men samtidigt en moralistisk vanföreställning om en Gudsstat. Den romersk katolska globaliteten gav samtidigt en auktoritär enhetskultur kring Påven och ett mikrokosmos av ordnar och rörelser som puttrat vitaliserande i den gigantiska kyrkokroppen under sekler. Den pietistiska frikyrkligheten stred för religionsfrihet och värnade rätten till det egna valet – gjorde både Gud och människan helig – samtidigt som den blev moraliserande, banaliserande och inåtvänd.

forts Tala om Jesus

Här kommer förordet till min bok i "postkristendomska"


förord


Detta är berättelsen om en tid då kristendomen förlorade kontrol-len och började marginaliseras. Vi talar om post kristendom – efter kristendomen. Från olika perspektiv kan man diskutera om denna epok redan har trätt in, eller om den ännu står i portgången. Oavsett det, när den postkristna tiden kommer måste den kristna kyrkan vara beredd.

Det fanns en tid före kristendomen – pre kristendom – och sedan den långa tid då den kristna kulturen också blev ett av maktens redskap. Vad kommer sedan? Var kristendomen bara en historisk parentes? Något som satt avtryck i statsbildning och kultur, men sedan arkiverats bland kuriösa, om än viktiga, minnen. Som något vi kan betrakta musealt, men som inte längre svarar mot nutida behov. Och vad innebär det att kyrkans kultur ändå ligger där och puttrar i rötterna i den svenska folksjälen, men inte i första hand ses som en fråga om andlighet, estetik eller livsstil?

Än är kristendomen inte alldeles död. Den gör intryck på människor och sätter avtryck. Men inte bara sådana vi är stolta över. Pedofilskandalerna inom kyrkans ansvarsområden, diskus-sionerna kring hbt-människornas rätt att höra till, moral som av-slöjats som skenmoral, etiska värden som gröpts ur, en inåtvänd kristenhet som ser en allt mer djupnande klyfta till sitt samtida samhälle, allt sådant är också bilder av kyrkan, som förmedlar bil-der till människor i vår tid.

Ännu lever tron. Men uttrycken för tro, gestaltningen i varje ny tid, av trons innersta sidor; av Jesu födelse, liv, död och upp-ståndelse, är i hög grad konserverade från en tid då kristendomen var vår enda gemensamma kulturella deg ur vilken samhälle, kultur, moral och estetik bakades.

Det kan nog verka troligt att vi är i, eller snart kommer till, en tid som kan beskrivas som post kristendom. En unik tid. Under tusentals år i vår kultur, och i de flesta kulturer, har Människan tagit eller fått livet ur Guds hand. För Skörden har man Gud att tacka. Hälsan kommer ur Guds hand. Går livet emot, olyckan kommer, såg man det som ett möjligt uttryck för Guds straff. Mycket talar för att Människan i vår tid, kanske för första gången, har ryckt livet ur Guds hand. Idag är Människan alltings mått. Mänskliga rättigheter är, i vart fall i teorin, den samlade ”enda religionen” och ingen finns att slutligen redovisa inför.

Den kan sägas likna den förkristna tiden; kunskapen om våra ord och värden, presentationen av Jesus blir alldeles ny. Människor kommer att lyssna till den utan förkunskaper, men också delvis utan fördomar. Den kan sägas likna den nytestamentliga tiden, i ett romarrike som spände över många kulturfält presenterades den kristna tron. Tiden liknar alls inte den som våra förfäder mötte: John och Charles Wesley - Metodistkyrkans förgrundsmän, FO Nilsson – baptismen svenske pionjär och PP Waldenström – som var med när Missionsförbundet formades, och den är i grunden annorlunda än hela den långa tid som gått sedan våra församlingar började tilltala svenskarna under 1800-talet och in i nittonhundratalet.

Vilka krav ställer detta på kyrkan och den kristna församlingen? Om det vill den här texten bilda ett underlag – för det viktiga samtalet.

Onsala, Klövsjö och i olika hamnar och invid kobbar och bojar längs Bohuskusten, sommaren 2010


Pär Axel Sahlberg

Ett antal av predikningarna, i den andra delen, har hållits i Centrumkyrkan i Kållered, sommaren 2010. Församlingen har också gjort utgivningen av denna skrift möjlig.

Bibelcitat från Bibel 2000. www.bibeln.se

Att tala om Jesus

Lägger nu ut min text från boken Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.

Börjar med texten från bokomslaget:

Att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet är de kristnas stora utmaning i vår tid. Det innebär också att själva reflektera över Honom, som om han vandrar vid vår sida, i vår tid. Vilka frågor ställer människorna? Hur ser världsbilden ut? Vad vill Mästaren? Vad händer med våra ord och uttryck då de möter människor som påverkats av lång tids sekularisering?

Sedan länge är inte tillvaron något som man ser på som en gåva från Gud, eller att tillvaron en gång ska redovisas för Himmelens Gud. Människor har liksom ryckt tillvaron ur Guds hand. Har vi också gjort det? Människans livsväg kantas av utmaningar och omprövningar. Språket är vårt försök att finna nycklarna till tillvarons lås, men orden glider undan, ändrar betydelse och sammanhang.

Nu är det dags för oss som delar den kristna tron att ta Ordet på allvar. Att se hur det utmanar oss i en ny tid. Detta handlar en hel del om hur vi tänker och talar. Kanske handlar det dock allra mest om hur vi lever . Vi är utmanade!

Denna lilla bok vill starta, eller fortsätta att stimulera till, det samtalet. Den första halvan berör vår tid, kanske kan den kallas en postkristen tid. Språket vi behöver lära oss handlar om ”postkristendomska”. Men utmaningen till ett liv i Jesu efterföljd är nog som det alltid har varit. Utmanande. Det är svårt. Och meningsfullt.

Den andra delen är ett försök att presentera kristen tro utan att använda De Stora Orden: nåd, frälsning, omvändelse… men tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

Krubbans evangelium - Juldagen 2010

Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Ackompanjerade och guidade av änglar. Krubban är skärningspunkt. Mellan himmel och jord. Och rymmer himmel och jord. Gudomligt och mänskligt. Ytterst är det Guds fortsatta kärlek till sin skapelse, till sin idé om skapelsen, som möter oss. I det mötet sker också konfrontationen mellan fattig och rik, landsbygd möter staden, kvinnan möter mansvärlden, de maktlösa kommer i fokus och Herodes spelar maktspelet förgäves. Det är här, i krubban som mötet sker. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.

Julens evangelium berättas för att beskriva tid och rum. Betlehem bär sin särskilda laddning, Herodes tidsätter händelsen. De vise männen sätter också kungafödseln i stallet i sitt globala perspektiv, stjärnan låter universum rikta ljuset mot denna plats, vid denna tid, med detta uppdrag.

Idag ska vi lyssna till just de sex figurer som gästar oss i det här stallet. Lammet, kon, åsnan, Josef, Maria och Jesus.

Lammet
Herdekulturen, de nomadiska folken, människor i rörelse som följde bästa betet, det öppna landskapet – det pastorala landskapet – säkert överdriven som idyll. Det var också kamp mot mörkret, natten, svälten, torkan, vilda djur. I Gamla testamentet är lammet mest bilden av det fredliga, det skyddsvärda – de som betade med lejon. Kung David vaktade får som ung – i just dessa trakter kring Betlehem. Jakob, en av patriarkerna, sysslar med avancerad avel och lurar sin dubbelsvärfar och släkting på stora delar av hans förmögenhet – räknad i antalet får. Men det är i Nya testamentet som offerlammet blir symbolen. Jesus blir Guds lamm – offret för världens synder – vi sjunger Guds rena lamm oskyldig, på korset för oss slaktad.

Om man vill upptäcker man denna rika bild redan i krubban. Lammet bär mildhetens budskap. Tillsammans med duvan är de de främsta offersymbolerna – och är bilden av freden.

Kon
Nötkreatur. Har inte förrän de sista dagarna hört storheten i ordet. Kreatur. Ett massord – har jag tyckt. ”Behandlas som kreatur.” ”Diktaturens kreatur” - var det så Palme sa. Nu hör jag istället Skapelseordet, det kreerade, creatura – creation. Nöt – det nyttiga och värdefulla. Det nyttigt skapade. Hon finns här. Guds nyttiga skapelse. Ligger här och idisslar – tuggar om – tillvarons under. Skapelsemaskinen – Skapad av Gud, tämjd av människor, fyller på människans förråd.
Klart att hon ska vara vid krubban. På ett sätt representerar hon det dubbla budskapet i dagen. Skapad av Gud, tänkt i himmelens tankar, och det som tämjts och avlats för människans grundläggande behov. Himmel och jord, Gud och människa.
Kons råmande till änglarnas sång. Jord och himmel besjunger undret i krubban. Hela skapelsen suckar och våndas, det är i Gud vi lever, rör oss och är till…

Livets kärnskapelse. Den tämjda oxen med fru – avel för livet. Mjölken, grädden och ostens moder…

Åsnan
Den bibliska kungasymbolen. Den andra bilden – motbilden. Hästen var maktens symbol. Snabb. Hög. Mäktig. Åsnan var Gudsrikets djur. Det arbetsamma. Det sega och uthålliga. Den envist framskridande.

Åsnan vid krubban, kanske den som följt dem från Galiléen, som tog dem till Egypten. Den ofta omdiktade, som ett slags alter ego för Jesus. Som åsåg händelserna när Guds rike trängde fram. Genom åsnan hör vi redan Hosiannaropen, då när Jesus begav sig mot Jerusalem. Dagen då riken kolliderade – den judiska och ockuperade staten med sin frustration under belägring, det ohotade romarriket som spände sina mäktiga tält över hela Medelhavsområdet, och Guds rike – det annorlunda. Det som fortsatte att finnas då alla riken spruckit sönder, då alla härskare torkat i sina gravar. Åsnan. En annorlunda symbol för Det Nya Uppdraget – Guds rike.

Det annorlunda kungaskapet, det nya rikets symbol. (jfr demokraterna i USA som har just åsnan som sin symbol.)

Josef
Gudsrikets stuntman. Så nära strålkastarljuset, men ständigt i skuggan av anfadern David och sonen Salomo, överflyglad av sin unga trolovade, för att inte tala om hur han blev utkonkurrerad av styvsonen Jesus.

Hantverkaren, den grå snickaren i Nasaret. Som lärde Jesus ett yrke, snickaren från de galileiska bergen. Vi vet inte vad som var hans stora insats. Hur viktigt var det att han var ättling till ett avsomnat, storslaget kungahus? Hans närvaro inympade den gudomligt oäkta sonen i det stolta judiska folket – var det så det var? Som Mose – fast tvärtom. Mose fostrades vid det egyptiska hovet – men kände kraften i sina hebreiska rötter. Jesus – med gudomligt ursprung – men rotad i judisk bergsmylla. Båda kallades ut ur Egypten, främlingslandet.

Kanske står Josef här som symbolen för oss. Vi främlingar, stuntmän på himmelsscenen. Vi drar inte strålkastarljuset på oss, men står där i ljuskäglans utkant och är redo att försvara huvudrollsinnehavarna.

Den hårt arbetande styvpappan. Hantverkarens ädla ämbete. Familjens beskyddare, den maskuline mannen, dock öppen för andliga drömmar och lyhördhet för himlen.

Maria
Om ljuset föll vid sidan av Josef, så satt Maria i flödande ljus. Hon, som mitt i rampfebern, överöstes av intryck, bilder hon sedan samlade och värnade. Och begrundade. Detta vackra och andliga ord. Begrundandets människa. Sorterande intrycken av sitt gudomliga möte, det Stora Uppdraget, och sedan oron för den självständige sonen, som var hennes förstfödde, men ändå så autonom, fri. Folk föll för honom. Och Hon var alltid med, hela vägen till korset, till den öppna graven. På första parkett när himlen kramade jorden.

Gudaföderskan. Omedvetet medveten om sin unika tjänst. Himlen och jorden skar i Maria det möteskors av dödligt och odödligt, ”just kluven av ett svärd” som Britt-Marie Ireblad skriver i sin dikt om Maria, hon var förebilden för det möte som är vårt möte. Som låter himlen utmana jorden, och jorden och det mänskliga ställa krav på himmelen.

Den unga kvinnan som begrundade. Som vågade göra det Gud ville, som vågade vara nära Jesus och vågade begrunda fragmenten av det stora.

Jesus
Sist i sextetten. Jesus. Ännu just ett barn. Frälsaransvaret och glorian vilar i barnets sömn. Livets stora uppdrag får anstå. Nu är det dags att sova. Vad betyder då änglar, herdar, kor som råmar, åsnor som skriar eller Vise männens guld, myrra och rökelse. Inget av allt detta går upp mot sömnen som släcker intrycken, som söker tystnaden i trygg sömn som på tankarnas fragment av dagen bildar kudde. Inget av världens och himlens ansvar stör i denna stund barnets trygga sömn. Omvärlden är nedsläckt, i det inre vilar barnet i sin stolta förvissning om att vara medelpunkten.
Nu är inte tid att oroa sig över att bli alla tiders mest kända namn. Inget svek, inga kungliga möten, inget kors, ingenting stör denna stund av helig sömn.
Ännu ett barn. Men som alla barn den potential som är ett liv. Som bär gener och arvet, släktens förhoppningar, men som banar sig sin väg till framtiden. I denna stund av vila ryms det stora verk som utgjorde människovärldens existentiella centrum. Vilande i Uppdragets obevekliga Storhet.

Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Krubban är skärningspunkt. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.

Detta är Krubbans evangelium.

Människoson

O Guds människoson,
du som sprängde vår gräns
mot den himmelska glädjen i tiden,
lär mitt hjärta att se
vem du kommer ifrån
innan levnadens dag är förliden.
Fil 2:1-5

Dikten ur Britt-Marie Ireblads diktsamling Hjärta till hjärta

Gudaföderskan

FJÄRDE ADVENT - Herrens moder
Sef 3:14-17, Luk 1:30-35


Maria. Finns det något namn som väcker så många goda associationer. Maria. Konstigt att inte alla flickor heter Maria. Hur många av er heter Maria?

Herrens moder. Gudaföderskan. Jungfrun. Heliga Guds moder. Sankta Maria.

Idolporträtten samlas när adventet övergår i jul. Johannes döparen. Maria. De är som stora skyltar, eller pilar, som pekar mot Jesus. Deras liv har ingen annan mening än att peka på Mästaren. De är liksom insatta i ett språk som gör att man ser förbi dem, för att finna bilden, livet och utmaningarna i Jesus. Finns det en större roll att spela?

Jag har alltid älskat den där korta satsen då Lukas säger att Maria begrundade… Visserligen har kyrkans tradition burit hennes storslagna lovsång till oss. Lovsången är som ett evangeliskt kraftpaket som summerar, och skakar om de mäktiga. Men mest av allt ser vi henne lite i ytterkanten av de stora folksamlingarna, mer en betraktare än en aktör, mer en iakttagare än en iscensättare. Hon begrundar. Det finns mycket att lägga tillrätta. Att förstå, att förhålla sig till. Så hon höll sig i utkanten, ville inte missa något tillfälle att vidga sitt synfält, samla på erfarenhet. Sedan gick hon hem och grunnade.

Ängeln visste nog vad han sa då han talade med Maria. Var inte rädd. Det var ofta de änglarna sa. De mötte människor som hade uppspärrade ögon. Det var människor som anade att granne med deras verklighet bodde ett stort och spännande rike – Guds rike – och det hade de bara fragment av förståelse för att förstå. Ylva Eggehorn har byggt på det i sin lilla vackra psalmtext. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig, nu när du går…

Maria är en förebild. Som Johannes, som förelöpare. Som pekade på Jesus. Men också genom sin beredvillighet att ge rum för Jesus. Föda Kristus in i vår tid, bära honom, bädda för honom. Och hon följde tålmodigt, och begrundande hela vägen till Korset, och till den tomma graven. Hon fanns alltid på plats.

Tre mod hos Maria:
• Våga göra som Herren vill
• Våga vara nära Jesus
• Våga begrunda fragmenten av Det Stora.

Detta är modellen för oss. Maria bar Gud inom sig – det gör också vi. Maria var betrodd med ett uppdrag – det är också vi. Maria var inte noga med att själv glänsa – det gäller också för oss. Maria följde hela vägen – det är utmaningen också för oss.

Göra som Herren vill:
Vi gör det inte för att vi måste, för att vi är rädda för straffet, eller för att vi är lagstyrda, eller fjärrkontrollerade. Vi gör det för att vi där mött den kärlek som förvandlar världen.

Vi vill vara nära det drama som är Guds möte med Människorna. Jesus visade – också på det här området – sin förebildlighet. Ske inte min vilja, sa Jesus. Vi kan erbjudas att beträda mark som vi aldrig själva, eller självmant, skulle ha valt. Vi gör det av ett enda enkelt skäl: Vi vill göra Guds vilja. Det var också så Maria bad. Hon överlät sig, lät sig vara Guds instrument för himmelens kärlek.

Vara nära Jesus:
Det finns ingen annan orienteringspunkt som är så avgörande för våra liv än att vara nära Jesus. Det kristna livet är en vandring, men vi går inte ensamma. Vi går vägen tillsammans och vi går den med vår Mästare.
Hos Maria tar det här unika former. Hon har vård om Jesus. Inte undra på att hon får en särställning i kyrkans tro. Ingen människa ställs i en så utsatt position som den som gällde Guds moder. Varje kritik träffar modershjärtat. Varje piskrapp repar sår på moderns kropp. Dödsångesten blir moderns alldeles egen.
Det är inget att förvåna sig över att Maria blev en av Jesu mest hängivna efterföljare. Hon hade goda skäl. Men har inte också vi det?

Begrunda fragmenten av Det Stora:
Tid för tankar är en bristvara i vår tid. På ett sätt står den som ett monument, på ena sidan vägen. På den andra sidan står konsumismen. I dess bjärta form som i julhandeln, men också i mer överförd betydelse. Vi konsumerar. Köper, underhålls, mal ner tiden och oss själva. Vi är drabbade av köpandets mening, men söker inte meningen där Meningen finns.

Maria var annorlunda. Hon begrep inte allt som skedde. Där växte frågor stora som träd. Men hon begrundade. Tron är inte en intellektuell övning, det är estetik. Att närma sig undret, det ofattbara – han som var en skyddslös bebis i hennes armar, bär nu all världens synder.

Det fanns mycket att begrunda.

Och än finns det mycket att grunna över. Jag önskar att kyrkan och Guds församling skulle kännas som en verkligt ärlig plats där vi förstummas, och jublar över undret som vi är indragna i. Även om kristen tro i klassisk mening viker i betydelse och inflytande får det inte innebära att vi tror att tron viker från människorna. Alla människor är troende, men alla är inte religiösa. Den institutionaliserade religionen minskar i direkt betydelse, men andligheten fortsätter att söka sig nya former och uttryck. På ett sätt kan man säga att Gud numera talar direkt med människorna.

Allt förstår vi inte. Men vi får grunna tillsammans. Detta är nog den kristna kyrkans särskilda bidrag till vår tid. Gemensamt tolkande, tydande, lovsjungande av det levande.

Maria
Finns det någon vackrare bild
för kyrkan
än du, Maria,
gudaföderskan

din naiva bejakan
av det omöjliga,
själens stora lovsång
till fädernas häpnadsväckande Gud,
den förundrade vakan
över orden och synerna
i ditt ruvande hjärta,
din återkommande närvaro
när allt stod på spel

förtröstansfull och ivrig,
tillrättavisad,
mor på nytt
just kluven av ett svärd

du, vår första storasyster
vad jag ser upp till dig

Luk 1:45-55 (Dikten av Britt-Marie Ireblad från diktsamlingen Hjärta till hjärta)

Bana väg för Herren

TREDJE ADVENT - Bana väg för Herren
Mal 4:4.6, Matt 11:12-19

Programmet för Guds kyrka; Bana väg för Herren. Se på Kållered. En gång en liten lantlig idyll. Några gårdar med ängar och åkrar som bredde ut sig i den flacka dalgången söder om de växande städerna i norr. Den smala riksvägen slingrade sig genom byn, som genom många byar. Historiskt hade byn varit gränsland. Sverige slutade här. Söder om oss tog det danska stormaktsriket vid. Här har krigats. Kungar har slagit sig ner. Och emellanåt har gränsen flyttats, och till slut eroderat. Sverige bredde ut sig.

Och inte bara Sverige. Mölndal bredde ut sig. Nya förorter skulle byggas. De gamla lantgårdarnas egendom köptes in. Järnvägen hade redan skurit genom dalgången, nu planerades också motorväg. Nya hus och områden, gårdarnas namn lever kvar i dalgången, men inga kor, eller hästar, får eller getter. Nu bor här 9000 människor. Nästan ingen har rötter från den gamla byn.
Tänk dig hur det här gick till. Transformeringen från avlägsen landsbygd till förorten som kännetecknas mer av vägen bort än hem. En gång ritad på ett kommunalt planeringsbord och beslutat i fullmäktige. Därefter rullades planen ut.

Idag är temat Bana väg för Herren. Det är utan tvekan kortbeskrivningen av kyrkans och församlings uppdrag, det som stressar oss så, oroar oss. Tittar vi tillbaka ser vi hur olika saker varit viktiga, i olika tider. I slutet av 1800-talet var det predikningarna, samlingarna kring Guds ord, i mindre grupper – klasser – eller i hyrda möteslokaler. Det fanns en kraft att mötas. Det gamla evangeliet blev nytt. Människor lyssnade, samlades, enades, formade församlingar. Vi ska inte glömma att det sociala kittet alltid varit en sorts biprodukt. Guds församling var en mötesplats, vänskapsband knöts, äktenskapstycken uppstod, familjer tog form. Senare var söndagsskolan den öppna famn som välkomnade barnen i Guds hus, och juniorer och ungdomsförening. Efter den första vågen av mötesattraktion var det under femtio år via MKU som det slogs i dörrar i Guds hus. De egna barnen var kärntruppen, med dem kamrater som växte in gemenskapen, blev ledare, tog ansvar. Det syddes och snickrades, åktes på läger. Den förtätade stämningen runt lägerbålet banade väg för Herren.

När konkurrensen från föreningsliv och teve marginaliserade den kanalen spelade sången och musiken roll. Man samlades kring ett intresse och när vänskapsband knöts banades nya vägar för Herren.

Ordet, vänner, intressen – alltsammans var de instrument som vägröjaren använde. Metodisterna talade om den förekommande nåden. Innan vi anade konturerna av Gudsriket var vi höljda av Guds kärlek – den förekommande nåden. Den klarnade till ett ömsesidigt ja, den frälsande nåden, och bredde ut en väg, den fullkomnande nåden.

Mitt bland alla andra riken öppnade Guds rike filial. Gränsande på alla sidor till människors erfarenhet gled en ny verklighet in. Fly det onda, gör det goda, använd nådemedlen, var John Wesleys korta recept.

Hur beskriver vi detta onda? Numera kanske vi undviker det. Talar hellre om det goda, om attraktiviteten. Men ondskan är personlig, men kan också vara strukturell. De första metodisterna såg slaveriet som synd, insåg att de var insatta i en struktur som drev på slavhandeln och beslutade sig för att starta en handelsbojkott mot socker. Sockret, och bomullen var den ena kommersiella trading-linjen; från Amerika till Europa. Från Afrika gick den svarta traden, slavar till Amerika, både i syd och i nord. Analysen krävde att man såg – eller insåg, att man begrep – kunde göra analysen, och att man gjorde sig redo att handla.
Ondskans riken. Ondskan har många ansikten, ofta förtäckta, maskerade. Gemensamt är kortsiktig vinning, ointresse för människors värde och förnedring som instrument. På ett sätt kan de sammanfattas i en egoismens perversion. Men de kan också kläs i ideologiska termer. Att köpa och sälja människor för sina egna behov måste betraktas som den mänskliga lågvattenpunkten; för sexuella ändamål, barn – för barnarbete eller prostitution, eller slaveri.

Självupptagenhetens riken. I Sydafrika har man ett ord för mänsklig gemenskap – Ubuntu. Man blir till i gemenskapen med andra, ditt liv är en bit av mitt liv, och mitt liv ingår i dina erfarenheter. Jag är ett vi. Vår tid har format en bild av individen, på gott och ont. Men alla inser vi att vi är mycket mer beroende av andra än vad vi vill erkänna. När det verkligen bränner till är människorna omkring oss viktigare än allting annat. Ett gäckande ondskans rike är detta självupptagenhetens rike.
Osynliggörandets riken. Är ett annat förrädiskt uttryck. Vi orkar, vill eller bryr oss inte om att se människor omkring oss. Vi har nog alla upplevt det, både i form av att det drabbat oss, men kanske vi också ser att vi har varit de som har blundat. De som sätter ord och ljus på det som ofta döljs avslöjar onda krafter.

Förnekelsens riken. De finns de som hävdar att klimathotet och fattigdomen är myter. Också andra sanningar förtigs. Denna strutsens strategi är inte särskilt smart. Som om det som inte syns inte finns. En dag segrar sanningen. Krisen växer till oanade proportioner.

Idag är Kållered en första landningsplats för människor från hela vår jord. Som flytt från riken som faller sönder, eller inte värnar sina medborgare, de kan vara människor som drabbas av ekologiska kriser, eller fattigdom som drivit dem på flykt. De kommer hit. Flyktingar och asylsökande. Ensamkommande barn. Splittrade familjer.

Berättelsen om Johannes döparen är en av Bibelns hjältehistorier. Han dog på Sanningens offerplats. Men dessförinnan hade han banat väg. Med sina lärjungar hade han talat ett kärvt budskap till sin tid. Omvänd er! Gör bättring!

Han döpte, det var Bättringens bad. Men mest av allt banade han väg för Jesus. Och såg det som naturligt att strålkastarljuset föll på Jesus, tvekade inför det rimliga i att det var han som skulle döpa Jesus. Han var ju inte ens värdig…
Fly det onda. Gör det goda.

För Johannes innebar det goda att vara vägröjaren. Han gjorde vad Jesus senare föreslog; Låt ert ljus lysa för människorna, de ser era goda gärningar och prisar Gud.

Vi kan inte alltid veta hur dessa goda yttringar av sann mänsklighet leder till hur vägar planeras och byggs. Inte visste alla söndagskollärare att de byggde den framtida församlingen? Juniorledaren visste inte att han just instruerade en blivande ledare i församling och samhälle. Körledaren visste inte att hon formade en röst för den svenska stjärnhimlen som senare kom att glädja många.

Men vi kan inte göra mer. Inte mer än att bana väg för Herren. Så ser samarbetet ut. Människor sår, men Gud ger växten.