Men bibeltexten för dagen lämnar oss i dimman. Som en båt på land - redo att segla, men saknar elementen.
Texten slutar nämligen med orden: han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.Det var inte på plats, inte hela jublet, eller vissheten. De var lämnade. Aningar fanns, tron grodde, men svaren dröjde.
Så ser det ut.
De fem stora scenerna som förbinder himmel och jord bär sina likheter:
1. Krubban, inkarnationen (Gud som är Gud blir också människa i Jesus) - Maria begrundade. Änglarna sjöng: Hosianna, Davids son... (Inkarnationen; Gud som sann Gud och sann människa har sin parallell i skapelsen; Gud sa sitt VARDE, som han utsa Ordet om uppenbarelsen i Joh 1)
2. Dopet. Joahnnes full av beundran. Himlen talar; Denne är min älskade son... (Folket räddades genom vattnet som delades, Herren som en molnstod om dagen och eldstod om natten)
3. Korset. Döden ser ut att avgå med segern, också denna gång. Tomas flyr in i tvivlet, Petrus undflyr genom att låtsas inte ingå. Himlen är förvånansvärt tyst, inga änglar ackompanjerar. Solen förmörkas, förlåten rämnar. Det är fullbordat, men himlen är kusligt tyst... (Mose ser in i det förlovade landet, men får inte komma dit, hela ökenvandringen är ett "ännu inte", vi hoppas och ser, men är ännu inte där...)
4. Graven. Tom. Änglarna ackompanjerar; varför söker ni honom bland de döda... Petrus går med sin undran... (Guds frånvaro har gäckat folket, man drogs till kortfristiga gudar och bilder, David ser templet, men får inte bygga det, profeterna talar, men vet inte riktigt vad det är de lovar)
5. Himmelsfärden, kröningen. Änglarna bekräftar Jesu ord. Undervisningen tar vid... (till slut blir kungaätten inrättad på tronen, David och Salomo glänser ett kort tag, innan allt är förlorat, bara löftet står kvar; vi är ständigt på väg...)
Mönstret kring Jesu fem scener; himlen bekräftar (utom vid korset då till och med himlen tiger), änglarna sjunger eller vittnar. (Allt är förutsagt i det gamla förbundet, aviserat, men ännu inte uttytt)
Där är vi: vi vet förhistorien, kan fortsättningen, men behöver på trons väg vandra in i dimman, okunskapens slöja viker, men inte lättköpt eller banalt, men med djupnande erfarenheter.
Där möter oss Påskens morgon, dopets söndag, alla söndagars söndag. Gryningsljuset anas, men där är vi inte ännu.
Påsken är fullbordandet, men samtidigt detta ännu icke, som är människans hopp.
Där lever vi vår kristna resa. Sanningen är viss - Uppståndelsen är ett faktum - men vi famnar efter övertygelsen och betydelsen.
Om detta ämnar jag predika idag i Centrumkyrkan. Vi vet hur det gick, men undrar än hur det ska gestaltas. Men säger: Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden.
Om undran, förundran, vissheten, frågorna, funderingarna, saknaden, längtan, drömmarna inte fanns där... vad skulle det göra för skillnad i oss? Funderar jag lite på bara såhär mitt i natten. Då kanske man inte skulle vara människa längre... Jag är inte säker att jag skulle stå ut om jag visste svaren på allt, eller inte fick brottas lite då och då för att försöka finna dom.
SvaraRaderaJag vet inte, bara tänker lite. I tron finns väl nån slags trygghet i det som är svarslöst ändå.
Glad påsk.
/Ingela A