Söndagspredikan. Tema Frälsningen.

Ungefär det här kan bli predikan i Ekenkyrkan i Kållered i morgon:

Kållered 27 okt 2013

Han vet inte hur

Mark 4:26-29
Med GUDs rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

– han vet inte hur, vilken fantastisk text. En av Jesu allra rakaste, och kortaste liknelser. Med GUDs rike är det...

Vi kan bara ana hur människor undrade – frågan om hur GUD, och om GUD, var närvarande var den allra hetaste frågan i den Andra templets tid. Och den hade folket levt med i exilen i Babylonien, under den grekiska ockupationen under Alexander den Stores generaler, och under mackabéerna, då många började ana att den långa ökenvandringen var på väg att ta slut. Denna förväntan ligger som en rök över landskapet. Svaren var många, och olika. En del trodde GUDs närvaro närmast skulle märkas av svärden i deras händer. Prästerna trodde stenhårt på GUDs närvaro i templet, den stora byggarbetsplatsen under kung Herodes ingenjörer. Fariséerna drog snarare slutsatsen att GUD bor i sitt ord, och de bar kärnan av Torah i sina bönekläder.

Frälsningen var mer än annat en fråga om GUDs närvaro. Skulle GUD nu upprätta folket – och de det vittnesbörd som skulle övertyga alla folk? Att det fanns en stark personlig ton i detta var alldeles klart, men det handlade om riktningen för hela folket – gudsfolket.

Frälsningen var den Stora Handen som skulle rena dem, upprätta dem och leda dem till befrielse. Ytterst uttryckt som GUDs rike.

Riket

Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in

växer långsamt som ett senapskorn
med rum för alla himmelens fåglar
som söker ro närmast GUD.

Det vill bo i oss
och i utomhuset ställer
det allt och alla i ett nytt ljus
genomlysande, inträngande och
utmanande – en alternativ sanning.

Frälsningen
är inte främst det individuella
undanryckandet från det som tiden smälter
men den nya innerligheten, Den Stora Närvaron
som smyger sig på oss som ett barn

som vill ha
vatten att dricka
när natten torkar ut all trygghet
och ropar ut i öknens nattmörker
efter en hand att hålla.

Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in

Det liknar
inte andra riken,
saknar makthierarkier och gränsvakter
men är en brunn för törstiga getter
som klänger längs tidens hala klippor.

Tydligast manifesteras Riket
av mannen som reser sig
från sten vid sjön
och går mot Jerusalem
med sina lärjungar.

Gestaltningen av tillvarons
kärna, som får konturer
på insidan, passerar på vägen
där varochen går till sitt,
en annan värld är möjlig.

Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in

Konturerna av GUD
beskrivs bäst i ett skissblock
med ändringsbenägna streck
som låter ögat ana en
verklighet som tränger längre in.

Av sig själv bär jorden gröda,
vi kan ingenting göra –
ändå är det just det som
avgör, att vi lagt fröet i jorden
anförtrott våra allra hetaste

önskningar åt jorden som
tar emot det och låter det gro.

Jesus kom till det folk som längtade GUDs närvaro, det nya Exodus – uppbrottet – väntade på dem. GUD skulle bli tydlig inför deras ögon. En fantastisk förväntan.

Så kom GUD. Gick där på de dammiga vägarna, talade med dem, rörde vid dem... Och de förstod inte!

De såg inte GUD, all förväntan ställde sig ivägen. Fromheten gjorde dem blinda. Den Goda Viljan såg åt fel håll.

Det är detta evangelierna handlar om. Då. Och nu. Då. Som nu.

Utmaningarna är lika dramatiska för oss idag. Jag skulle vilja skildra det i tre perspektiv:

Känna igen – folket trodde att ockupationen av de främmande makterna, en personifierad och systematiserad ondska, var straffet som drabbade dem för ohörsamhet, olydnad och brister i efterlevnad. Det är profeternas samlade berättelse. Befrielsen handlade dock samtidigt om något större som något mer innerligt: Nämligen den urgamla, och alltid aktuella, frågan om hur en människa skulle leva i GUDs vilja. Varför gömmer du dig? – är GUDs första fråga. När Jesus förlät synder gjorde han det som bara kunde ske i templet. Det var en GUD som sprängde gränser.

Känna av – beröringen av GUDs närvaro genom Jesus är GUDs stora tillmötesgående. Jesus blev som en av oss, och kände som vi: Övergivenhet, ensamhet, sveket, misstron, självupptagenheten... Den medlidande guden är den andra dimensionen. GUD såg sitt folk under tryck, och sände sin frälsning. Uttåget ur Egypten är metaforen: Ett slavfolk blir fria, den nya nationen tar form. Den är embryonal – kan inte vara något annat – den nya verkligheten (GUDs rike) bryter in med sin totala Annorlundahet.

Känna på – det var ingen triumfvagn som förde Jesus till Jerusalem. Han kom på en åsna. Men det var tillräckligt tydligt för Hosiannaropen, som dock snart bytes mot ropen: Korsfäst! Uttydningen av den stora segern sker redan i Getsemane. Gånge denna kalk ifrån mig, men ske inte som jag vill, men som Du vill. Tronen blir ett kors. Sedan dess har kyrkan försökt tyda det i makttermer. Idag ska du vara med mig i paradiset, sa Jesus till korskollegan. Fick någon annan höra just det? Det är det tredje budskapet, tecknet på GUDs rike. Du måste födas på nytt. Ikläd dig den nya människan, ja ikläd dig herren Kristus.

GUDs rike är den alternativa verkligheten, alla är medbjudna. Jag tror inte att det är bekännelse som är dörren, men erkänsla. Eller kanske medkänsla. GUDs hjärta klappar vid tårar. Riket är nära när sorgen över vår brist är större än vår längtan till hybris.

Frälsningen kommer med GUDs rike, då Kristus blir allt och i alla.

Nattens bilder

hjärnan inställd på tal som ska hållas, bilder som ska målas...


Den nya estetiken

Modebyte på catwalken
kort istället för långt,
pastell ersätter grått,
mindre smalt, mer normalt

nej, det handlar inte om
modenycker och nya
marknader. Istället
borrar sig frågan

inpå bara skinnet.

Hur talar vi om GUD
i en ny tid, då maktkaklet
ramlat i stengolvet
och krossats till mosaik

och ingen finner mönstret
som ligger rättvänt och
uppochned i dammet där
de flesta bara går förbi,

med ögonen fästa långt bort
för att inget se.

Bilden kan anas bara av dem
som inte ser, de vanliga orden,
höras av henne som lyssnar på nytt,
röras av honom som känner såren

och känner igen lukten av blod.
Den nya estetiken målas på
skinn, en tatuering av kärlek –
bara som en antydan,

om djupen i en människas
ingångna sandal.

Predikan

Tacksägelsedagen 13 okt 2013

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.

Guds Rike kommer med en ny musik.
En ny ton hörs över det Heliga landet.
Stumma talar. Lama går. Blinda ser.

Syndare benådas, de betryckta frias.
Människor såg - men tycktes ändå inte se.
De begapade undret -
men undrade över vem mannen var.

Guds Rike bryter in -
men andra rikens realitet
dominerar bilden.

Det såg inte ut som en seger.
Syntes tvärdö på ett kors.

*** *** ***

Vi talade förra veckan om symbolerna. Templet, Kungen. De som skulle bära heligheten: GUD, i hanterbara storheter. Men som istället kom att stå i vägen för GUD. Skymde sikten. Teologen NT Wright talar om Jesus som det nya, mobila templet. Synder kunde förlåtas, en beröring av GUD var möjlig. Det som normalt skedde och hörde hemma i templet flyttades ut på gatan. Genom Jesus kom GUD nära. Ett nytt liv var möjligt. Ett nytt hopp bodde bland människorna.En aning av GUD.

Det är genom denna trådsmala glugg vi kikar. I vårt inre anas den nya tonen. Men där finns så mycket larm att undret dunstar, tunnas ut i obegriplighet.

JESUS gestaltade Riket. Det nya. Det annorlunda. Ännu två tusen är senare har vi inte dyrkat upp bilderna som blivit så överladdade med kyrkans makt. Språket och bilderna har kletat sig fast vid skönheten, dolt henne, förvanskat henne: Den nya annorlundaheten.

För att Jesu uppdrag skulle bli begripligt gick han in i den förväntan som då rådde. Tydningsmönstren var nedladdade i folkets berättelser sedan, bakåt, långt bak: Jesaja, David, Mose, Abraham och Noa. Folket levde med dessa berättelser. Ja, de var dessa berättelser. Deras stora fråga då, som nu, var: Hur är en människa en riktig jude? Vad är det judiska i mitt liv? (I kristendomen, sa en man i teveprogrammet igår om den judiska historien, handlar det om tro, i Islam om lydnad - den diskussionen skulle jag vilja delta i och försöka djupna.)

Dock, folket längtade efter GUD, spejade mot framtidshorisonten, men de såg inte att GUD hade kommit. Och nu gick där på vägen mitt framför dem. Så var det då. Är det så också nu?

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. Det är inte helt sannolikt att det blir som i drömmarna (att vi helt enkelt inte förstår), det klär inte längtan i realitet, orden hade inte räckt till, men de som ser ser att allt blivit nytt - alldeles nytt, otroligt nytt.

Vi lever själva med vår repetitiva bild av tiden. Den roterar som ett självspelande piano: Årstider, högtider, sådd och skörd, liv och död. Vi sänder ett tack till GUD för skörden, för lönen, för pensionen, för mat på bordet. Och vi anar att vi har GUD att tacka för vårt liv - ett liv med GUD.

Men det nya bryter inte igenom. Skapelsens och försoningens stora realitet kvarstår som en teoretisk och vacker idé. Vi talar om den, klär oss i den, kanske koketterar med den, men den genomsyrar inte våra liv.

Paulus - som själv kämpade som vi, och alla människor, i alla tider - ger oss två exempel. Det ena är när han i 1 Kor 11:17-22, undervisar om nattvarden, det andra är när han beskriver konflikten med Petrus, skildrad i Gal 2.

Om den ena eller andra vägen till GUD hade varit möjlig hade inte Kristus behövt dö. Gal 2:21.

De orden står som ett spjut och vibrerar mitt i våra sår. Livet är bara möjligt att leva och tyda därifrån. Vi tillber inga läror, och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring, i tro på Livets GUD.

Jesus delade inte en teori med oss. Han delade ett bröd.

Charles Wesley uttrycker det solklart, med hjälp av Anders Frostensson: Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv, när vi tar emot den frälsning, som förvandlar oss till dig.

Min fråga till mig, och dig, är enkel: Tror vi det? (Fulländning, frälsning, liv)

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. GUD gör sitt. När gör vi vårt?

Gudsriket drog fram i Palestina då. I marginalen. Tecken och under sjöng Rikets sång. Men till och med det, som symboliserade skaparkraften, blev föremål för vår vördnad, eller längtan, inte Riket. Mitt i uppfyllelsen längtade man mot den dagen det skulle ske. Folket såg inte undret för att de väntade på undret.

Födelsen, vandringen, orden, resan upp till Jerusalem, korset, den tomma graven, himmelsfärden: Allt har skett, vi vittnar om det för varandra. Ändå är det som om vi fortfarande knappt står i portgången till vår resa. Den nya ton Jesus bar med sig skorrar i en annan tonart än den jordiska. Den kräver vår musikalitet, eller kanske en omvändelse.

Älska din nästa som dig själv. Orden var urgamla. Ouppfyllda. Ständigt ouppfyllda.

Läs Fil 2:
Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.

Lev i samma kärlek...









- Posted using BlogPress from my iPad

Kanske en bokfront

bortse från diverse punkter mellan orden.

GUDs makt

(Dagens text: Johannes evangelium, kap. 9. Dagens tema Trons kraft)

Ytterst var det GUDs makt som var Jesu sändning, liv och syfte. Skapelseropets: Liv bli till, ekade ännu över jorden. Den mäktigaste talar, med ljud av det späda barnets gråt, med kärlekens stumma språk av handling, och med vägen som gjorde mödan värd, som slutade, eller började, vid ett kors.

Det är denna nyanskalibrering jag kallar Den Nya Estetiken. Det är de stora pompösa sanningarna, som vi knappast kan härbärgera, och den innerliga tonen av vänskap, som tillsammans bildar livsackordet. Och där människan har gått så gruvligt vilse genom tusentals år.

Den som är blind ska få se, de som ser ser inget.
Den som är störst ska vara de andras tjänare.
Den som är först ska bli sist.

Ändå är detta Erövrarens språk. Hans, som vill bli allt och i alla. (Kol 3:11)


Balansakt

En tunn lina är spänd
genom landskapet
som en tvättlina,
eller gränswire
kanske polisens avspärrning
med blåvita band.

Livets balansaktris
går på linan
lätt som en ballerina
tung som livet

GUD

Tillvarons tyngsta namn
flyktig som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt, och Alltet, i sin hand
men beredd att låta det
lyfta som en trettiograms grönfink.

TEMPEL

Nästan överdådigt indränkt
i helighet och luftiga metaforer
präster rör sig över heligt golv
Ändå bara ett hus byggt
av mänsklig hand.

HELIGHET

Oberörbar som en het eldslåga
flyktande som en tanke
upphöjd över allt och alla
men nära som hjärtat som slår
och handen som söker min hand.

GUDs RIKEs STORHET

Född i urtidens morgon, skapelsetidig,
beständig som en klippa
vidfamnad som sommarens himmel
och litet som ett senapskorn
som gror och växer långsamt,
bara långsamt.

JESUS

Han kom för att berätta och gestalta,
bilderna slogs upp som i ett modernt galleri
där vi vandrar genom salar
som sträcker sig genom årtusenden
och plötsligt är Han där,
och tvättar våra fötter.

Den tunna linan är spänd genom landskapet
På ena sidan: Högstämt och gravallvarligt.
På den andra en sommarens lek
genom grönskande hagar
där lärkan sjunger sitt
halleluja.

Livets balansaktris går på linan,
lätt som en ballerina, tung som livet
JESUS - Mästaren - sjöng vår frihets sång
spikad vid ett kors.


Jesus mötte bilderna som byggde Drömmen. Frihet från romarna, GUD åter på plats i deras mitt, den befriande guden som en gång hade lett sitt folk ut ur Egypten. Det Exodus som i varje tid påminde om Den Heliges Närhet - och folket som samtidigt erinrade sig om löftena: Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda. Men då, som nu, är det så lätt att metaforerna, de tunga symbolerna, ställer sig i vägen för de symboliserar. Templet var bilden av den närvarande guden, men blev helighetsskikt som skymde sikten. Messias var befriaren, men det var så svårt att se vad de behövde befrias ifrån.

Ännu rådde exilen. Det heliga rummet var inte möblerat. GUD var ännu inte där! Den romerska ockupation och folkets ofrihet tyddes som tyngden av GUDs straff. Ingen visste längre hur de skulle få Röda havets vatten att öppna sig för dem.

Folket levde i berättelsen, berättelsen var folket. Deras öron var uppspärrade och öppna - men de hörde inte Jesus. Deras ögon stod på vid gavel, men de såg inte.

Allvaret i den är berättelsen, och i alla berättelser, är att de landar i vårt knä. Vi som inte ser, inte hör.

Kungen kom, och lämnade. Ett tomt kors står kvar, och en tom grav där vi kan luta oss in.



(Om detta ska vi tala med varandra om i Centrumkyrka i Kållered, och på nätet, hösten och vintern 2013-2014.)






- Posted using BlogPress from my iPad