Förvandlingen

Fre 31 jan

har vi del 1 av seminariet kring vårt lilla bokprojekt om Kyrkoåret som försöker ta ett omtag om kärnan i tron. Just nu är detta min plan för inledning:


Kärnan i tron – Förvandling

Nu när inte tron längre i första hand traderas utan blir ett övervägt val ställs nya krav. Vi har lämnat tron som ett uttryck för det kulturella kittet. Tron är flyttad – på gott och ont – från samhällets främsta värdebyggare till ett livs- och värderingsval.

Jag har nu försökt närma mig frågorna från tre håll. I boken Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet ser jag nu, efteråt, att jag mest ställer frågorna. I Paulusarbetet gjorde jag min egen nödvändiga fördjupning, och överraskades över att Paulus kunde läsas så i grunden annorlunda än de betoningar som har hart hörts genom kyrkans historia. När jag nu prövar poesins lite lättare anslag handlar det om hur vi närmar oss och förhåller oss till frågor om livet, utan att darra på manschetten men samtidigt mera finna tonen av ett guidespråk: För vandringen i trons lummiga trädgård.

I det här projektet kan det nog sägas vara 3 perspektiv som granskas:

• tron under maktperspektivets radar
• den moderna människans livs- och sanningssökande
• en mera ursprunglig ton: Varför kom Jesus hit?

Jag tycker att det gissas mycket från predikstolarna idag. Vi rycker ut en text, eller ett tema, och säger något mer eller mindre djupsinnigt om den. I det ena diket söker vi otvetydig fakta: Vad säger GUDs ord – som om det finns en mall eller att tro & liv handlar om dogmatiska system. Därför går vi vilse i bibelsyn, trostolkning, etiska mallar, tex i fråga om homosexualitet. Men det är ändå inte det värsta. Detta stadium av kristentro – egentligen tonåringens svart/vita perspektiv – kommer sällan längre än att envetet försöka motivera GUD. Söndag efter söndag ägnar vi åt att ge goda argument för GUD, vi är som det "som går och går och aldrig kommer till dörren".

Det andra diket gör mig inte mindre oroad, även om det provocerar mig i mindre omfattning: Tron blir en kudde att vila sitt trötta huvud emot. Vi fastnar i den bussige guden som tycker så mycket om oss. I grunden sitter denna trostolkning fast i samma rävsax: Motiverar GUD och stegen till tro, men gör gränserna vida och generösa – och rätt intetsägande. Detta är den trötta (läs mogna) människans tolerans. Eller lojhet. Vi har prövat allt, det är inte lätt, svårt att veta vad som är rätt... Men GUD tycker så mycket om oss. Som en godhjärtad men lite korkad fritidsgårdsföreståndare. Det är kul att ni kommer.

Men jag tror ju att tron är något mer. Och efter att själv ha stökat i portgången under decennier är jag nu redo att öppna dörren. Vad finns där innanför? Hur ser det troende livet ut? Vad blir effekterna av denna tillhörighet i mitt liv? Om tron inte bara är en bekännelse till, eller en uppsättning dogmer (eller n lära) – vad är då trons liv: Livet med GUD? Det som Paulus beskriver: "Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö." Gal 2:19-21

Efter att nu – rätt omfattande – försökt beskriva Paulus tydning av detta har jag nu ställt frågan: Varför kom Jesus? Svaren jag funnit stämmer inte helt med det som kyrkan – som jag hört det – faktiskt förkunnat. Med stöd i den nu aktuella forskningsläget finns det både nya frågor att ställa och andra svar att formulera. Den historiske Jesus blir med modern forskning, bla bibelforskningen, mer och mer tillgänglig. Kyrkans Kristus visar fler och fler tydliga brister, och bär spår av en maktjesus som i grunden är främmande för Bibelns samlade bilder.

Om jag nu ska drista mig att formulera några av mina teser kan dessa vara de mest autentiska:

• Jesus kan bara förstås i sin judiska kontext, men med ett medvetande om att Jesus sprängde förväntansbilderna.

• Jesus eller Paulus startade inte kristendomen, eller försökte revidera judendomen. De återfinns inte i ett religiöst fack. Men hade ett fokus: Relationen mellan GUD och Människan.

• Vid korset sker något alldeles nytt. Vi måste veta på vilken sida om korset vi lever.

• Paulus är djupt försummad i det trosbygge som kom att forma kristentron.

• Kyrkan som inte längre kan tala maktspråk (statsreligion eller dogmatisk auktoritet) har nu chansen att leva närmare Evangeliet än någonsin tidigare.

I min inledande text (till det bokprojekt som jag nu arbetar med) har jag med stark förankring i (det som jag uppfattat av) NT Wrights forskning och skrivarbete (ca 60 böcker) försökt ge en sammanfattande bild av de grunddrag som kan dyrka upp de ibland komplexa metaforer som evangeliernas berättelser rymmer.

1. Den judiska världs- och förväntansbilden som dominerade då Jesus kom: Vad väntade de på? Hur trodde de att det skulle genomföras? Vilka metaforer låg i denna förväntan? Hur läste de sin Bibel? Och den dramatiska frågan: Hur passade Jesus (inte) in i dessa bilder? (Vi vet idag mer om denna tid: Judendomens embryo och om Romarriket mm än vad någon vetat under nära 2000 år – och måste vara redo att fortsätta att ta emot kunskap och revidera positioner.)

2. Det globala anslaget hos Jesus (och Paulus) måste utmana de snävt nationalistiska judiska bilderna (liksom de inskränkt "kristna" bilderna).

3. De postkristna kontexterna har mer gemensamt med Nytestamentlig tid (prekristen tid) än all tid som ligger mellan båda dessa positioner.

4. Hur bryter vi upp från den kulturella kristendomen (Christendom) till att bli ett folk/människor i GUDs smak? (Här finns en dynamisk spänning mellan den individualistiska och personliga tron till det Paulus kallar GUDs Israel (eller med begrepp som "en ny skapelse").

5. Hur kan vi slå en bro mellan vår tids existentiella sökande (utan "roadmap") till en nytestamentlig ton av "bli så till sinnes som Kristus Jesus var...

"Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." Fil 2:1-5

Ett ljusgrönt fnitter

BJÖRKDUNGE

En fredsarmé har gjort halt
i sluttningen vid berget,
innan tallskogen tar över
och klänger sig upp på berget.

De står med fimparna i munnen
i klanderfri givakt, rakryggade –
de vita björkarna som rest sig
ur furans slagskugga

och kittlar det mörkgröna
med sitt ljusare fnitter.

Den smala spången

När jag nu, med Paulus i ryggen, gör min omläsning av min och kyrkans tro, Kyrkans och mitt liv, samt sprängkraften i Korset inser jag hur smal den spång är som leder över djupen.

I brist på ett bättre ord talar jag om Metaforer: Tempel, Lag, Kors, Dop... alla begrepp rymmer en djup verklighet och sanning, men är samtidigt bara en bild av Budskapet. Templet tycker jag är det tydligaste exemplet. Vi vet av berättelsen att det tillkom under visst motstånd från GUD. Det mobila Tabernaklet hade på många sätt varit en bättre metafor för GUDs närvaro: Flexibelt, rörligt, dynamiskt. Det stora stenbygget i Jerusalem blev mera pompöst (även om greker och romare förvånades över det "tomma" templet. Hur tar vi en strid mot en osynlig GUD?) Templet/tabernaklet var alltså en bild av GUDs närvaro, men riskerade bli det heliga tecknet på denna närvaro. Dvs tältduken/stenväggarna som symbol för GUD kom att stå i vägen för metaforen om GUDs närvaro.

När Jesus, Stefanos och, oavsiktligt, Paulus anklagades för att chikanera Templet blev den smala spången så tydlig. Jesus gestaltade, mer än allt annat, GUDs närvaro (alltså samma budskap som Templet bar) men de fromma önskade Jesus död. De var i grunden överens men lyckades inte tränga igenom metaforiken. Att nalkas "det allra heligaste" och samtidigt förstå att det inte är det heligaste är inte lätt.

Metaforen Jesus rymmer liknande problem. Den historiske Jesus och Kyrkans Kristus har inte alltid nynnat i takt och vår metafor "i Jesu namn" blir ibland till magiska ord, ibland till en svordom "Jesus". Jesus som historiskt faktum, som trons hövding, och den som ska bli "allt och i alla" visar just metaforens nyanser, glidningar och "halheten" i orden. På liknande sätt är det med Korset, Dopet och själva begreppet Kyrkan.

Dopet är en högst helig handling: GUD säger sitt "ja" till människan, vi dör och uppstår med Kristus, vi begjutes med vatten eller sänks ned i det (i sig en fantastisk metafor), men kan samtidigt aldrig bli mer än en bild av det som faktiskt förmedlas. Metaforen är skör, skir och skön, helig – men inte helig i sig, verklig – men inte verklig i sig, metaforisk – men inte bara en symbol.

Det är i konsten – estetiska bilder, gestaltningar och uttryck – vi har de mest åskådliggörande metaforerna. När vi tilltalas av konsten blir vi en del av den, den rör sig inåt och har samtidigt de distinkta avtrycken i en dans, en opera, en tavla eller berättelse. Vi förvandlas, men kan sällan beskriva vad som har förändrats.

Min tes är att vi förlorat känslan av denna metaforik i vår dogmatiskt fixerade kristentro. Och den rigiditet som det skapat riskerar i hög grad att grumla GUD. Begreppet Tro har, inte minst hos Paulus, den töjbarhet som är helt nödvändig. Tillit är troligen en bättre metafor.

Om orden om livet i Kristus ska få ett nytt grepp om oss måste vi våga en helt ny stig. Kyrkan, ja själva kristendomen, riskerar stå i vägen för Jesus, som Templet för GUD.

Hos dig är livets källa

2a Sö eft Trettondagen: Livets källa

Predikan Centrumkyrkan, Kållered (sö 19 jan kl 11oo)

Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. Ps 36

Metaforen källan

• Vattnet

(Vid dopfunten) Vattnet är något reellt, något vi tar på, dricker, lever med varje dag. Ingenting är samtidigt så självklart och livgivande som just vattnet. I den västsahariska öknen var varje droppe vatten en gåva, ett förvaltarskap. Varje droppe fraktades, fördelades och sparades. Den hade en närmast magisk roll. Den var själva kittet i gemenskapen, mellan människorna, mellan husen och byarna, och med hela världen. FN finansierade, svenska Volvolastbilar med stora tankar på flaket. Vi – du och jag – delar varje dag vårt vatten med flyktingarna i Saharas öken – utan att vi ens vet om det. Kanske finns det ingen symbol som tar oss så nära bilden av GUD. Vi kan känna GUD. Dricka GUD. Svalka oss med GUD. Leva av GUD. Solen, luften, vatten, jorden – alla kan tjäna bilden, av den djupa samhörighet som i vår tro bär namnet GUD. Som på en gång stämmer oss i högtid och vardag. Vi – en del i livsflödet med en levande GUD.

KÄLLAN

Ur det inre tonar ljudet
av den stora tillhörigheten,
den mening som bär sitt mål
som den skatt som är liv.

Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus
med dig möter vi världen
som du lagt inför våra fötter.

Står vid stora oceanens strand
låter vågorna smeka våra fötter
"förenade i beroendet av havet,
den pulserande lungan
gränsande till alla folk
och allt levande." (s18)

Vattnet är den främsta bäraren av liv. Den bär Skaparens signatur, den blå planetens eget märke. Nästa gång du vrider på kranen och låter vattnet blöta dina händer, fylla på din vattenkokare. Se det som din bön.

• Flödet – kretsloppet

Vattnet är inte endast den djupa källa, av ett sårbart kretslopp, men också flödet, rörelsen. Det drivs av jordens dragningskraft men upplöses när det förångas och lyfter från jorden.

OSEPARABLA

Regnet, havet
ångan som stiger
molnen svävar

bundna till kretsloppet,
blir till liv –
är liv och bär liv

Roten söker sig neråt
duettbladen
sträcker sig uppåt

ankras i jord,
av jord är du kommen.
Öppnar sig mot himlen

Mor hade sin mor
vars mor hade en mor
i raden av morar

spegelbilder av mödraskap
förenade av mitokondriet
kopior, alla unika. (s47)

Vattnet speglar livsvillkoren som en andning: inandning, utandning. Som bönen, hjärtats samtal med GUD. Ta in, ge ut. Ta emot, dela.

• det inre källsprånget

Bibelns metaforer för vårt liv med GUD rör sig från det yttre skeendet – vi lever under GUDs himmel, förhåller oss till storheten GUD. Men talar samtidigt med de inre metaforer – som vattnet kan symbolisera – om hur vi andas GUD, GUDs Ande ber för oss, Kristus lever i oss... Vår tro kan bli en mer naturlig, levande bild av vår gemenskap med GUD, såväl av trygghet och tillhörighet som av utmaning för varje steg i livet.

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. Joh 7:37-39

Ur hennes inre ska flyta strömmar av levande vatten. Bokstavligen det längtar folket efter i den sahariska öknen. Denna naturliga relation med GUD är vi utmanade till. Låt vattnet predika för dig i veckan som nu följer.

(Sidhänvisningar (citat) från min bok "med sikte på horisonten", 2013)

Lyrikfoto

en människas resa

Så långt som korsets skugga faller gäller evangelium

Trettondagen (predikan Trettondagen, Centrumkyrkan, Kållered kl 11oo)

Vi sätter ner passarens ena spets i Jerusalem – staden GUD valde. Tiden är det kolossala Romarrikets glanstid, aldrig förut hade infrastrukturen varit så god som den då var kring hela Medelhavet, och blev det sedan inte igen på många, många århundraden. Detta var det fönster GUD valde.

Internt var det dock inte självklart att den nya rörelsen efter Jesus skulle komma att utmana den stora världen. De var djupt inbäddade i de interna konflikterna inne i det judiska folket i Palestina. Och hade säkert fullt sjå att ö.h.t. överleva. Prästsläkterna vakade över sin unika ställning i Jerusalem, men fariséerna hade mer av utblick, men även där pågick striderna: Shammai, och hans efterföljare, hade en tydligt intern dagordning, medan Hillel/Gamaliel-skolan var tydligt missionerande med stöd hos judarna i exil. Den kristna centralförsamlingen i Jerusalem hade att administrera sin framtid i detta landskap. Enhet och enighet borde ha varit styrkan i den unga rörelsen, men bland annat beroende på den interna religiösa debatten, verkar det saknas en samlad strategi. År 70 raseras templet och stora delar av Jerusalem förstörs och denna romerska offensiv är väl i praktiken det som driver både den unga kyrkan och de judiska fraktionerna ut i världen.

Men redan dessförinnan sökte Ordet om Jesus sig egna, och nya banor. Tidigt hade den nya tidens rörlighet skapat ringar på vattnet. Då den kristna församlingen i syriska Antiochia blir missionens bas breddades perspektiven. Det var där de först var redo att ta in medlemmar med annan bakgrund än den judiska, och det var i denna församling de först kallades kristna – beslutet togs att sända Paulus och Barnabas till Mindre Asien och galatien, via Cypern. Och det är då som missionen blir en punkt på dagordningen. Vi följer den sedan främst genom Paulus, genom Lukas berättelse i Apostlagärningarna och i breven från Paulus själv.

Men en hel del av rörelserna från Jerusalem ligger i skugga. Enligt kyrkans tradition reste fler av apostlarna ut i världen. Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spreds västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare, grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Filippos begav sig till Kush/östra Afrika. Andreas reste till Konstantinopel och predikade längs Svarta havskusten. Aposteln Tomas grundade de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien redan omkring år 40, enligt armensk tradition.

I början av 300-talet ansågs 15% av Romarriket kristet. Och fick en särställning under kejsar Konstantin (troligen tack vare hans mamma) och senare som officiell statsreligion i och med kejsar Theodosius, i slutet av århundradet.

Det finns anledning att fundera kring såväl strategin som motiven för missionen. Jag menar ju att Paulus först drevs av sitt förvandlande möte med Jesus, men sedan mer och mer drivs av korset: Så långt som korsets skugga faller, så långt sträcker sig evangelium. Och i sin teologiska analys, med rötter i sin fariseiska skolning, läser han om också delar av GT med en mer global tydning. Hans instruktioner är på ett sätt rätt bristfälliga och till synes självupptagna: Han ber om förbön för sin mission. Men hans handlande, och i grunden teologin, leder till en ny globalitet. Kristus ska bli allt och i alla.

Och här har vi idag problem. Det är verkligen inte konstigt att detta lästes i ett imperialistiskt eller expansionistiskt perspektiv. Men var det rätt läst då – och om så, vad innebär det nu? När kejsar Konstantin får sin syn: In hoc signo vinces (I detta tecken ska vi segra) och fäste korset på sina stridsstandar hände något med kristentron. Var det meningen? Tänkte sig Jesus detta? Var detta den paulinska tanken? Var det en nödvändig väg, då? Eller, ännu mer dramatiskt uttryckt: Var detta GUDs vilja? Och hur ser i så fall reträtten ut nu, i en postkristen tid?

Det är mot denna bakgrund vi nu har att tänka mission – både här hemma och långt borta. Och det är i hög grad dessa reflektioner som nu driver mig genom det bokprojekt ni alla har "drabbats av".

En annan bakgrund har vi i evangelietexten – om männen från österns länder. Det ligger, i Matteus nästan internt judiska text, en enorm utmaning att de första människorna som bär hyllningar är icke-judar, österifrån, och de sista orden är Missionsbefallningen: Gå ut i hela världen...

Och nästan mitt i evangeliet berättar Matteus om Jesu möte med den kananeiska kvinnan, en representant for ickejudarna:

Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Ur Matt 15:21-28

Matteus visar, genom sin eleganta komposition, hur denna fråga: Internt judiskt eller globalt, är en viktig fråga vid just den här tiden. Hur långt är evangeliets räckvidd?

Paulus beskriver detta på sitt alldeles eget sätt i Galaterbrevet:

Men nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Och det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som om det gällde många, utan det talas om en enda: och åt din avkomma, och det är Kristus. Jag menar: ett testamente som Gud själv en gång har förklarat giltigt kan inte upphävas av den fyrahundratrettio år yngre lagen, så att löftet skulle sättas ur kraft. Men nu är det genom sitt löfte som Gud har skänkt arvet åt Abraham. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare.

Alla är ni nämligen genom tron Guds söner (dvs GUDs barn), i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan ett barn och arvtagare.

Där står skrivet att Abraham fick två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan, de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. Sinai är ett berg i Arabien men svarar mot det nuvarande Jerusalem, som ju lever i slaveri tillsammans med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder. Alltså är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. I ett liv med Kristus Jesus kommer det an på tron, som får sitt uttryck i kärlek. Gal 3:15-5:6


Det Jerusalem som finns i himlen är fritt – det är vår moder.
Det är en rätt halsbrytande metaforik som Paulus använder. Mose - Abraham, Sara - Hagar och Sinai - Jerusalem. (Liksom Adam - Jesus). Han kan då predika det vi kallar Gamla testamentet och det som för oss är Nya testamentet på en gång. Och han vidgar perspektiven. Jag tror att just detta är Paulus enastående insats i kyrkans läroväxt. Han släpper inte det som kommit i sikte under hans fariseiska tid, men har en medvetenhet om Jesu unika roll. Kyrkan har genom århundradena slarvat med båda perspektiven.

Han tar med sig de unika bilderna av GUDs relation med människorna – det vi kallar Förbundet – och breder ut dess ansats till tidlösa, geografiskt obestämda och globala dimensioner. Världen är i GUDs hand. "När ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet."

Detta är kärnan i evangeliet. Det är en inbjudan, inte en erövring. Det är personligt, ingen kan tvingas in i detta gemenskapens nät och det är kollektivt: Tillsammans är vi gudsfolket.