Förvandlingen

Fre 31 jan

har vi del 1 av seminariet kring vårt lilla bokprojekt om Kyrkoåret som försöker ta ett omtag om kärnan i tron. Just nu är detta min plan för inledning:


Kärnan i tron – Förvandling

Nu när inte tron längre i första hand traderas utan blir ett övervägt val ställs nya krav. Vi har lämnat tron som ett uttryck för det kulturella kittet. Tron är flyttad – på gott och ont – från samhällets främsta värdebyggare till ett livs- och värderingsval.

Jag har nu försökt närma mig frågorna från tre håll. I boken Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet ser jag nu, efteråt, att jag mest ställer frågorna. I Paulusarbetet gjorde jag min egen nödvändiga fördjupning, och överraskades över att Paulus kunde läsas så i grunden annorlunda än de betoningar som har hart hörts genom kyrkans historia. När jag nu prövar poesins lite lättare anslag handlar det om hur vi närmar oss och förhåller oss till frågor om livet, utan att darra på manschetten men samtidigt mera finna tonen av ett guidespråk: För vandringen i trons lummiga trädgård.

I det här projektet kan det nog sägas vara 3 perspektiv som granskas:

• tron under maktperspektivets radar
• den moderna människans livs- och sanningssökande
• en mera ursprunglig ton: Varför kom Jesus hit?

Jag tycker att det gissas mycket från predikstolarna idag. Vi rycker ut en text, eller ett tema, och säger något mer eller mindre djupsinnigt om den. I det ena diket söker vi otvetydig fakta: Vad säger GUDs ord – som om det finns en mall eller att tro & liv handlar om dogmatiska system. Därför går vi vilse i bibelsyn, trostolkning, etiska mallar, tex i fråga om homosexualitet. Men det är ändå inte det värsta. Detta stadium av kristentro – egentligen tonåringens svart/vita perspektiv – kommer sällan längre än att envetet försöka motivera GUD. Söndag efter söndag ägnar vi åt att ge goda argument för GUD, vi är som det "som går och går och aldrig kommer till dörren".

Det andra diket gör mig inte mindre oroad, även om det provocerar mig i mindre omfattning: Tron blir en kudde att vila sitt trötta huvud emot. Vi fastnar i den bussige guden som tycker så mycket om oss. I grunden sitter denna trostolkning fast i samma rävsax: Motiverar GUD och stegen till tro, men gör gränserna vida och generösa – och rätt intetsägande. Detta är den trötta (läs mogna) människans tolerans. Eller lojhet. Vi har prövat allt, det är inte lätt, svårt att veta vad som är rätt... Men GUD tycker så mycket om oss. Som en godhjärtad men lite korkad fritidsgårdsföreståndare. Det är kul att ni kommer.

Men jag tror ju att tron är något mer. Och efter att själv ha stökat i portgången under decennier är jag nu redo att öppna dörren. Vad finns där innanför? Hur ser det troende livet ut? Vad blir effekterna av denna tillhörighet i mitt liv? Om tron inte bara är en bekännelse till, eller en uppsättning dogmer (eller n lära) – vad är då trons liv: Livet med GUD? Det som Paulus beskriver: "Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö." Gal 2:19-21

Efter att nu – rätt omfattande – försökt beskriva Paulus tydning av detta har jag nu ställt frågan: Varför kom Jesus? Svaren jag funnit stämmer inte helt med det som kyrkan – som jag hört det – faktiskt förkunnat. Med stöd i den nu aktuella forskningsläget finns det både nya frågor att ställa och andra svar att formulera. Den historiske Jesus blir med modern forskning, bla bibelforskningen, mer och mer tillgänglig. Kyrkans Kristus visar fler och fler tydliga brister, och bär spår av en maktjesus som i grunden är främmande för Bibelns samlade bilder.

Om jag nu ska drista mig att formulera några av mina teser kan dessa vara de mest autentiska:

• Jesus kan bara förstås i sin judiska kontext, men med ett medvetande om att Jesus sprängde förväntansbilderna.

• Jesus eller Paulus startade inte kristendomen, eller försökte revidera judendomen. De återfinns inte i ett religiöst fack. Men hade ett fokus: Relationen mellan GUD och Människan.

• Vid korset sker något alldeles nytt. Vi måste veta på vilken sida om korset vi lever.

• Paulus är djupt försummad i det trosbygge som kom att forma kristentron.

• Kyrkan som inte längre kan tala maktspråk (statsreligion eller dogmatisk auktoritet) har nu chansen att leva närmare Evangeliet än någonsin tidigare.

I min inledande text (till det bokprojekt som jag nu arbetar med) har jag med stark förankring i (det som jag uppfattat av) NT Wrights forskning och skrivarbete (ca 60 böcker) försökt ge en sammanfattande bild av de grunddrag som kan dyrka upp de ibland komplexa metaforer som evangeliernas berättelser rymmer.

1. Den judiska världs- och förväntansbilden som dominerade då Jesus kom: Vad väntade de på? Hur trodde de att det skulle genomföras? Vilka metaforer låg i denna förväntan? Hur läste de sin Bibel? Och den dramatiska frågan: Hur passade Jesus (inte) in i dessa bilder? (Vi vet idag mer om denna tid: Judendomens embryo och om Romarriket mm än vad någon vetat under nära 2000 år – och måste vara redo att fortsätta att ta emot kunskap och revidera positioner.)

2. Det globala anslaget hos Jesus (och Paulus) måste utmana de snävt nationalistiska judiska bilderna (liksom de inskränkt "kristna" bilderna).

3. De postkristna kontexterna har mer gemensamt med Nytestamentlig tid (prekristen tid) än all tid som ligger mellan båda dessa positioner.

4. Hur bryter vi upp från den kulturella kristendomen (Christendom) till att bli ett folk/människor i GUDs smak? (Här finns en dynamisk spänning mellan den individualistiska och personliga tron till det Paulus kallar GUDs Israel (eller med begrepp som "en ny skapelse").

5. Hur kan vi slå en bro mellan vår tids existentiella sökande (utan "roadmap") till en nytestamentlig ton av "bli så till sinnes som Kristus Jesus var...

"Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." Fil 2:1-5