Den smala spången

När jag nu, med Paulus i ryggen, gör min omläsning av min och kyrkans tro, Kyrkans och mitt liv, samt sprängkraften i Korset inser jag hur smal den spång är som leder över djupen.

I brist på ett bättre ord talar jag om Metaforer: Tempel, Lag, Kors, Dop... alla begrepp rymmer en djup verklighet och sanning, men är samtidigt bara en bild av Budskapet. Templet tycker jag är det tydligaste exemplet. Vi vet av berättelsen att det tillkom under visst motstånd från GUD. Det mobila Tabernaklet hade på många sätt varit en bättre metafor för GUDs närvaro: Flexibelt, rörligt, dynamiskt. Det stora stenbygget i Jerusalem blev mera pompöst (även om greker och romare förvånades över det "tomma" templet. Hur tar vi en strid mot en osynlig GUD?) Templet/tabernaklet var alltså en bild av GUDs närvaro, men riskerade bli det heliga tecknet på denna närvaro. Dvs tältduken/stenväggarna som symbol för GUD kom att stå i vägen för metaforen om GUDs närvaro.

När Jesus, Stefanos och, oavsiktligt, Paulus anklagades för att chikanera Templet blev den smala spången så tydlig. Jesus gestaltade, mer än allt annat, GUDs närvaro (alltså samma budskap som Templet bar) men de fromma önskade Jesus död. De var i grunden överens men lyckades inte tränga igenom metaforiken. Att nalkas "det allra heligaste" och samtidigt förstå att det inte är det heligaste är inte lätt.

Metaforen Jesus rymmer liknande problem. Den historiske Jesus och Kyrkans Kristus har inte alltid nynnat i takt och vår metafor "i Jesu namn" blir ibland till magiska ord, ibland till en svordom "Jesus". Jesus som historiskt faktum, som trons hövding, och den som ska bli "allt och i alla" visar just metaforens nyanser, glidningar och "halheten" i orden. På liknande sätt är det med Korset, Dopet och själva begreppet Kyrkan.

Dopet är en högst helig handling: GUD säger sitt "ja" till människan, vi dör och uppstår med Kristus, vi begjutes med vatten eller sänks ned i det (i sig en fantastisk metafor), men kan samtidigt aldrig bli mer än en bild av det som faktiskt förmedlas. Metaforen är skör, skir och skön, helig – men inte helig i sig, verklig – men inte verklig i sig, metaforisk – men inte bara en symbol.

Det är i konsten – estetiska bilder, gestaltningar och uttryck – vi har de mest åskådliggörande metaforerna. När vi tilltalas av konsten blir vi en del av den, den rör sig inåt och har samtidigt de distinkta avtrycken i en dans, en opera, en tavla eller berättelse. Vi förvandlas, men kan sällan beskriva vad som har förändrats.

Min tes är att vi förlorat känslan av denna metaforik i vår dogmatiskt fixerade kristentro. Och den rigiditet som det skapat riskerar i hög grad att grumla GUD. Begreppet Tro har, inte minst hos Paulus, den töjbarhet som är helt nödvändig. Tillit är troligen en bättre metafor.

Om orden om livet i Kristus ska få ett nytt grepp om oss måste vi våga en helt ny stig. Kyrkan, ja själva kristendomen, riskerar stå i vägen för Jesus, som Templet för GUD.