Så långt som korsets skugga faller gäller evangelium

Trettondagen (predikan Trettondagen, Centrumkyrkan, Kållered kl 11oo)

Vi sätter ner passarens ena spets i Jerusalem – staden GUD valde. Tiden är det kolossala Romarrikets glanstid, aldrig förut hade infrastrukturen varit så god som den då var kring hela Medelhavet, och blev det sedan inte igen på många, många århundraden. Detta var det fönster GUD valde.

Internt var det dock inte självklart att den nya rörelsen efter Jesus skulle komma att utmana den stora världen. De var djupt inbäddade i de interna konflikterna inne i det judiska folket i Palestina. Och hade säkert fullt sjå att ö.h.t. överleva. Prästsläkterna vakade över sin unika ställning i Jerusalem, men fariséerna hade mer av utblick, men även där pågick striderna: Shammai, och hans efterföljare, hade en tydligt intern dagordning, medan Hillel/Gamaliel-skolan var tydligt missionerande med stöd hos judarna i exil. Den kristna centralförsamlingen i Jerusalem hade att administrera sin framtid i detta landskap. Enhet och enighet borde ha varit styrkan i den unga rörelsen, men bland annat beroende på den interna religiösa debatten, verkar det saknas en samlad strategi. År 70 raseras templet och stora delar av Jerusalem förstörs och denna romerska offensiv är väl i praktiken det som driver både den unga kyrkan och de judiska fraktionerna ut i världen.

Men redan dessförinnan sökte Ordet om Jesus sig egna, och nya banor. Tidigt hade den nya tidens rörlighet skapat ringar på vattnet. Då den kristna församlingen i syriska Antiochia blir missionens bas breddades perspektiven. Det var där de först var redo att ta in medlemmar med annan bakgrund än den judiska, och det var i denna församling de först kallades kristna – beslutet togs att sända Paulus och Barnabas till Mindre Asien och galatien, via Cypern. Och det är då som missionen blir en punkt på dagordningen. Vi följer den sedan främst genom Paulus, genom Lukas berättelse i Apostlagärningarna och i breven från Paulus själv.

Men en hel del av rörelserna från Jerusalem ligger i skugga. Enligt kyrkans tradition reste fler av apostlarna ut i världen. Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spreds västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare, grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Filippos begav sig till Kush/östra Afrika. Andreas reste till Konstantinopel och predikade längs Svarta havskusten. Aposteln Tomas grundade de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien redan omkring år 40, enligt armensk tradition.

I början av 300-talet ansågs 15% av Romarriket kristet. Och fick en särställning under kejsar Konstantin (troligen tack vare hans mamma) och senare som officiell statsreligion i och med kejsar Theodosius, i slutet av århundradet.

Det finns anledning att fundera kring såväl strategin som motiven för missionen. Jag menar ju att Paulus först drevs av sitt förvandlande möte med Jesus, men sedan mer och mer drivs av korset: Så långt som korsets skugga faller, så långt sträcker sig evangelium. Och i sin teologiska analys, med rötter i sin fariseiska skolning, läser han om också delar av GT med en mer global tydning. Hans instruktioner är på ett sätt rätt bristfälliga och till synes självupptagna: Han ber om förbön för sin mission. Men hans handlande, och i grunden teologin, leder till en ny globalitet. Kristus ska bli allt och i alla.

Och här har vi idag problem. Det är verkligen inte konstigt att detta lästes i ett imperialistiskt eller expansionistiskt perspektiv. Men var det rätt läst då – och om så, vad innebär det nu? När kejsar Konstantin får sin syn: In hoc signo vinces (I detta tecken ska vi segra) och fäste korset på sina stridsstandar hände något med kristentron. Var det meningen? Tänkte sig Jesus detta? Var detta den paulinska tanken? Var det en nödvändig väg, då? Eller, ännu mer dramatiskt uttryckt: Var detta GUDs vilja? Och hur ser i så fall reträtten ut nu, i en postkristen tid?

Det är mot denna bakgrund vi nu har att tänka mission – både här hemma och långt borta. Och det är i hög grad dessa reflektioner som nu driver mig genom det bokprojekt ni alla har "drabbats av".

En annan bakgrund har vi i evangelietexten – om männen från österns länder. Det ligger, i Matteus nästan internt judiska text, en enorm utmaning att de första människorna som bär hyllningar är icke-judar, österifrån, och de sista orden är Missionsbefallningen: Gå ut i hela världen...

Och nästan mitt i evangeliet berättar Matteus om Jesu möte med den kananeiska kvinnan, en representant for ickejudarna:

Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Ur Matt 15:21-28

Matteus visar, genom sin eleganta komposition, hur denna fråga: Internt judiskt eller globalt, är en viktig fråga vid just den här tiden. Hur långt är evangeliets räckvidd?

Paulus beskriver detta på sitt alldeles eget sätt i Galaterbrevet:

Men nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Och det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som om det gällde många, utan det talas om en enda: och åt din avkomma, och det är Kristus. Jag menar: ett testamente som Gud själv en gång har förklarat giltigt kan inte upphävas av den fyrahundratrettio år yngre lagen, så att löftet skulle sättas ur kraft. Men nu är det genom sitt löfte som Gud har skänkt arvet åt Abraham. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare.

Alla är ni nämligen genom tron Guds söner (dvs GUDs barn), i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan ett barn och arvtagare.

Där står skrivet att Abraham fick två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan, de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. Sinai är ett berg i Arabien men svarar mot det nuvarande Jerusalem, som ju lever i slaveri tillsammans med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder. Alltså är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. I ett liv med Kristus Jesus kommer det an på tron, som får sitt uttryck i kärlek. Gal 3:15-5:6


Det Jerusalem som finns i himlen är fritt – det är vår moder.
Det är en rätt halsbrytande metaforik som Paulus använder. Mose - Abraham, Sara - Hagar och Sinai - Jerusalem. (Liksom Adam - Jesus). Han kan då predika det vi kallar Gamla testamentet och det som för oss är Nya testamentet på en gång. Och han vidgar perspektiven. Jag tror att just detta är Paulus enastående insats i kyrkans läroväxt. Han släpper inte det som kommit i sikte under hans fariseiska tid, men har en medvetenhet om Jesu unika roll. Kyrkan har genom århundradena slarvat med båda perspektiven.

Han tar med sig de unika bilderna av GUDs relation med människorna – det vi kallar Förbundet – och breder ut dess ansats till tidlösa, geografiskt obestämda och globala dimensioner. Världen är i GUDs hand. "När ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet."

Detta är kärnan i evangeliet. Det är en inbjudan, inte en erövring. Det är personligt, ingen kan tvingas in i detta gemenskapens nät och det är kollektivt: Tillsammans är vi gudsfolket.