På många sätt är väl Josef en av de mer intressanta personerna i Gamla Testamentet, möjligen i skuggan av sin farfar Abraham och den senare store; Moses.
Stöddig, näst yngst i en brödraskara av 12, systrar oräknade. Synsk, skulle man kanske sagt idag. Men från början handlade det mest om ett slags personligt storhetsvansinne. Sådan kan reta storebröder till vansinne. Precis det skedde.
Men han kravlar sig upp ur brunnen, förs av midjanitiska eller ismaelitiska köpmän till Egypten. Här har vi troligen ytterligare ett exempel på två traditioner som skrivs samman; en med midjaniter (likasom i Midjans tid som vi läser i Jultexterna) och ismael, redan ett folk (?), Abrahams ena son.
Hos Farao lyckas Josef få en roll. Drömmen som Farao drömt tas på allvar, ett fantastiskt politiskt värv tar vid. I realiteten socialiserar Josef hela Eygpten; staten hade enorma överskott under sju år och köper sedan upp all mark, all gröda och i realiteten blir folket livegna under Farao.
Det mest dramatiska är väl mötet med bröderna. De kommer för att handla utsäde i överflödets butiker i grannlandet. Som mexikanare som tar sig över gränsen till USA. Försoningen regiseras av Josef.
Nu är den lilla spillran av Abrahams folk etablerade i Egypten. Mellan 1 Mos och 2 Mos fortgår några hundra år, 420 om man ska ta uppgifterna som exakta. Exodus (uttåget) väntar och Moses startar sin verksamhet. Folket, landet och Gud som går före dem; som en molnstod om dagen och som en eldstod om natten. Det är bilden av den närvarande och medlidande Guden som visar sitt ansikte.
Till nästa vecka läser vi 2 Mos kapitel 1-4. Mose födelse, flykten, giftermålet med Sippora, kallelsen och den brinnande busken.
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar