Avsnitt 9, Abraham

1 Mos kap. 21-23

Förbundet mellan Gud och Abraham som ombud för folket är en vattendelare i Gamla Testamentet. Nära gemenskap och förbund har vi anat redan tidigare, inte minst med Noa. Men nu blir det på allvar en pakt mellan parter. Guds löften till Abraham tar sikte på land och folk; Gud upprepar uppdraget att bli ett stort folk. Kraven på Abraham är ospecifika. Men tydligt är att tron får betydelse, och lydnaden. Det handlar inte om ett intellektuellt förhållningssätt, inte till allmän fromhet, men till att leva i gemenskap med Gud, och att ge denna relation prioritet. Abraham ställs inför svåra val, men den första prövningen handlar om att alls få några ättlingar, denne man som lockades att blicka upp mot stjärnorna; ”Medan jag stjärnorna räkna, växer min tro, mitt hopp.” Skaldade Levi Petrus.

Herren glömde inte sitt löfte (21:1).

Ismael förskjuts. Om vi läser det med dagens spänningar mellan judar och araber ser vi skikten, men också den gemensamma roten med Abraham, tydlig i GT och i Koranen, men från dessa båda ingångar; Isak och Ismael. Halvbröderna som sedan dess under 4000 år levt i spänning, harmoni och konflikter.

(Berättelsen om Ismael är intressant när vi betraktar hur respektfullt man hanterat berättelserna. Läser man kronologiskt är nu Ismael 12 år, men behandlas som ett spädbarn. Bara ett kan vara sant, men texten behandlar båda traditionerna med respekt, och låter dem smälta samman.)

Abraham sluter förbund med Avimalek.

OFFRET
Sedan ställer Gud Abraham inför ett omöjligt dilemma; valet mellan Gud (lyda Gud) och faderskapet. (22:1ff)

Läst med Nya Testamentet för ögonen blir det en profetisk bild; Gud tvingades offra sin son. Men läst som moralisk berättelse känner man kluvenhet. Ställer Gud sådana krav på oss?

Offret blir ett allt tydligare tema i Gamla förbundet. Det är den symboliska handlingen som återkommande vill justera vårt världsbild; vi ser av vem vi fått allt det goda, bekänner att Alltet tillför Gud och symboliskt bär vi åter en del av det. Men det finns ytterligare ett tema, och det är själva slaktandet. Då människan fattar slaktkniven blir hon herre över liv och död, hon träder in på Guds arena, där är hon en främling. Slaktandet sker därför inte lättvindigt, utan med stor respekt för livet. Slaktaren ska se djuret i ögonen, medveten om överträdelsen och nödvändigheten, djuret ska leva och snittet läggs så att blodet snabbt lämnar kroppen. Ytterligare ett tema är förstlingen; det är den första som trängt igenom moderslivet som på ett särskilt sätt är helgad till Gud. (Därav betoningen på ”den enfödde Sonen”, inte i första ett alltså, utan först – förstlingen.)

Isak utpekas som offerlammet; förstlingen, den älskade, som Gud tycks ställa krav på.
Vi vet hur det gick.

Symboliskt tänker sig berättaren att vi nu gått upp på Sion, (här kallat Moria berg). Platsen är där sedan Jerusalem ligger och templet byggs. Offret upprepas sedan under generationer, blodet rinner från klippan (som idag sticker upp ur klippmoskéns golv) och rinner ut i Gehennadalen, symbolen för platsen utan Gud.)

”Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.” (22:18)

Vi möter här den vers som för många står i centrum av Mellanösternkonflikten idag; annorlunda uttryckt; hur ska vi förhålla oss till den rätt Gud givit det judiska folket med hänvisning till detta ord? Detta är inte sammanhanget för hela frågans vidd, låt oss bara konstatera att Bibelns ord om en händelse för snart fyratusen år sedan ännu spelar roll.

Abrahams gravköp i Hebron ger oss ännu en anknytning till dagspolitik. Där finns nu heliga platser för judar och muslimer, knuten till Abraham. Konflikten kring denna plats är daglig. (23)

(23:10) Stadsporten. Det var platsen där affärer gjordes upp, överenskommelser träffades, konflikter löstes. Tingsrätten eller banken, är kanske den moderna liknelsen.


Till nästa vecka läser vi 1 Mos 24-26, det handlar om Isak. Abraham, Isak och Jakob är Israels patriarker.


.