Uppenbarelseboken: slutsummering: Gud ger er upprättelse!

Vet du, jag tänker mig lätt in i Johannes läge. Han var en gammal predikant. Alla församlingarna hade han besökt. Han hade sett det som gladde honom, och det som oroade honom. Han såg dem som brann, de som bara pratade, de som bluffade. Och han hade predikat.

Nu var den gamle ”avsidestagen”. Fängslad för sin tro och för sitt budskap. Den gamle mannen var en statsfiende. Han trampade på ömma tår. Vad ska han göra? Predika kunde han inte längre, han fick inte röra sig fritt, livet var snart utrunnet…

De sista orden, vittnesbördet om det som han brunnit för, hur kunde de summeras? Ännu en predikan? Vädjan, kallelse, utmaning, tröst, hot… Och han ska tala till ett betryckt folk, förföljelse pågår, främmande gudar predikas, statens repressiva makt tränger allt längre in i hemmen. Den ene kejsaren är tokigare än den andre, och näste…

Strängt taget blir det alltsammans. Han, såväl som alla andra vid denna talar i ett kort perspektiv. Herren kommer snart. (Tänk så fel han hade, vi går omkring här än, nästan 2000 år senare…) Men detta perspektiv är det enda. Lev som om dagen är den sista. Om du vet att världen går under i morgon, plantera ändå ditt äppelträd. Om morgondagen vet vi inget, nuet kan sträcka sig dit…

Han laddade texten med allt det som kunde göra att människor höll ut. Och vi håller ut ännu.

De som läser Joh Uppenbarelse som en kalender, att planera efter, går vilse. Den handlar om tidlös maning till att hålla sig till Centrum, leva sitt liv under ansvar, och hoppas på Trösten. Den är kritiskt till makten, betonar värmen och glöden.

Jag påminner om vad jag skrev i inledningen till studiet. Johannes vill:

• tala tröst till dem som lider under sin tro och i livet,
• uppmana dem att hålla fast vid tron, inte lockas till andra ”gudar”,
• visa att Gud har allt i sin hand.

Så läser jag boken. Tack för att du följde med.


Vi går nu över till ett kort brev. Judas brev. Läs, så talas vi vid på tisdag.

.