2 Sam kap. 1 - 5

Konflikten mellan den gamla ätten och David pågår, men efter hand enas Israel under David. Han blir officiellt kung vid 30 och regerar i 40 år. Sedan handlar resten av boken om den nya kungaätten som minsann inte går av för hackor. Historien upprepar sig…

Det börjar illa. Död. Död. Död. Saul ger slaget förlorat och ber om hjälp att ”hedervärt” ta sitt liv, han får hjälp av en invandrare som meddelar David, och dödas som lön, för att han (på dennes egen order) dödat Herrens smorde. (Vi ser ett stycke av Judas…) Sensmoralen är klart diskutabel.

David hyllar sin föregångare, men mest hyllar han vännen Jonathan, Sauls son och kronprins.

Sauliterna ger sig inte så lätt. I Sam 2 fortsätter Davids långa färd mot tronen. ”Herren ska vedergälla de onda för deras ondska” 2 Sam 3:39. Det var principen som man uppfattade den.

I fyran fortsätter den diskutabla hedersmoralen, David gör allt för att inte verka hämndgirig på Saul, andra får betala.

I 5:6 intas Jerusalem som nu på allvar förs in i händelserna. Maktens väg stensätts av blod. Det är svårt att göra teologi av den i detta sammanhang. Döden och mängder av hustrur kantar Davids väg.

Till nästa vecka läser vi 2 Sam 6-10 . Arken, med lagtavlorna, förs för första gången till Jerusalem, planer för templet, men det bordläggs, profeten Natan blir en viktig sanningssägare – en sådan som alla makthavare borde få sig tillsänd.