PINGST, Apostlagärningarna 2

Åter helg, nu dagarna för att celebrera livet, lämna förstlingsgåvorna till Gud som offer, som för att bringa ordning i världsbilden, vi lever i och ur Guds hand. Sådan var den judiska seden då, som nu.

Vad vi har är en grupp lärjungar, beordrade att stanna i Jerusalem (församlade med varandra, som det stod i 1917 års översättning). De hade just sett Jesus lämna dem efter de kaotiska veckorna efter påsk – med korsfästelse, grav och uppståndelse. Tio dagar hade gått sedan himmelsfärden.

De anar konturerna av uppdraget. Det vet vad ”de har sett och hört”, men bara i liten grad hade de ännu själva talat, inte haft ansvaret.

Detta är läget. Tre, minst, temata bär dagen, ett: Det är offerhelg – tackar Gud för samarbetet om Livet, två: examensdag – nu ska de bära ansvaret, och tre: som i profana sammanhang ofta kallas hänryckningens dag, men konkret var det Anden som nu gavs åt dem – som ska ge kraft.

Det första tecknet på anden, efter det att stormen hade dragit in och fördelat sig som tungor av eld, var SPRÅKEN. Det har givit upphov till traditionen med tungotal – ibland profetiska budskap. På Pingstdagen var det på ett sätt det motsatta: Människor förstod, hörde talen på sitt eget språk. Det är pendangen till Babels tornet, då människorna delades upp i vi och dom, svårigheter och fiendskap tornade upp sig. Nu var det istället ENHETENS budskap. Vi hör samman.

De talade om GUDS MÄKTIGA UNDER. Samlingen av folk var imponerande, judar – mest – från i stort sett hela den då kända världen. Då träder Petrus fram. Eldprovet följde eldens tungor. Anden skulle utgjutas över alla; de ska profetera, se syner, se drömmar. Var och en som ber till Herren ska bli räddad.

Jesus förkunnas, han som inte döden rådde på, anspelning på Davids ätten, om denne Jesus kan vi alla vittna. Denne Jesus som ni har korsfäst har Gud gjort till Herre (Gud) och till Messias. Gör bättring och låt döpa er, så får ni Anden.

I vers 2:42 ges grundstadgan för den kristna församlingen. De sålde vad de ägde, alla väntade de att Jesus snart skulle komma åter, inget skulle stå i vägen.

Anden – Gud som treenig/trefaldig – den gräns- och tidlösa formen som följer de kristna. Introduceras inte här, var i Gamla testamentet förbunden med tecken på att det var Gud som gav uppdraget, ett slags legitimation för Guds sak. Given till de kristna, ibland med uttryck som profeterar, talar i tungor. Grunden är det är mottagningsstationen för den kristna människans tro, som ropar för oss då orden inte räcker. Anden är utgiven till Guds folk – som tecken på att de har ett uppdrag för Gud.

Kyrkan är född!

Nästa vecka läser vi Apg 3-5. Den första tiden, motståndet, prioriteringarna…