Dag 4 "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Mark. 15:34, Matt. 27:46

Jesus citerar Ps 22 och dess inledningsord. Han ger läsanvisning till det människorna nu upplever, men det är också människans rop i nöd. Skriet ut kaoset är tidlöst, ropen tar sikte på det som höjer sig över kaos. Övergivenhet är det grundläggande utelämnandets mänskliga bottenskiktet. Där finns Gud att ropa till.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 3 "Kvinna, där är din son." "Där är din mor." Joh. 19:26-27

Mitt i det stora passionsdramat – med hela världen i sikte – blir det nära och privata tydligt. Jesus ser sin mor, ett helt liv passerar, omsorgen formuleras. En adoption formeras, det finns starka länkar mellan människor. Det är av gemenskapen vi lever, i mötet med andra människor blir vi till. För Jesus var inte avståndet från stort från världens frälsning till en ensam mor.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 2 "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Luk. 23:43

Jesus, själv rapsodiskt dömd, en ogärningsmän bland andra, i samtal med dödsgränskamraterna. Fantastiskt och osannolikt möte. En skärv av bekännelse från rövaren vid hans sida. Och Jesu generösa och självklara öppning. Jesus famnar mer än vad vi tror.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

Stora veckans sju stationer. Jesu sju ord på korset - ett per dag.

1. "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Lukasevangeliet 23:34)
2. "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk. 23:43)
3. "Kvinna, där är din son." "Där är din mor." (Johannesevangeliet 19:26-27)
4. "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Markusevangeliet 15:34)(Matteusevangeliet 27:46).
5. "Jag är törstig." (Johannesevangeliet 19:28)
6. "Det är fullbordat." (Johannesevangeliet 19:30)
7. "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." (Lukasevangeliet 23:46)

Dag 1. "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Lukasevangeliet 23:34

Mamma, romare, präster och skriftlärda, lärjungar, anonyma supporters, rövarna, folk i allmänhet. Sådan var åhörarskaran. Var och en med sina bilder av rättvisan, tron och meningen. Vad kände de? Träffade orden? Var de mottagliga för ens en kortpredikan?

Synd, dom, dogmer var långt borta. Nu gestaltades det centrala evangeliet.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.


.

Den mänskliga själens universella språk

När de egna ord inte räcker till kan vi be med orden i Psalmernas bok. Här möter vi människor i livets alla faser. Här finns sorgen, smärtan, ropet, längtan, undran, frågorna, den innerliga förbönen, men också glädjen, fröjden, dansen och begeistringen.

Psaltaren innehåller all musik i människans hjärta. De första kristna följde den judiska traditionen att be utifrån psalmerna. Denna metod utvecklade sig under Medeltiden till de så kallade tidebönerna, där de bibliska psalmerna utgör själva huvudelementet. Ofta sker det gemensam växelvis läsning och sång. Och så är det alltjämt i många kloster, och på retreatcenter världen över.

Jesus citerade ofta Psaltare, och bad enligt sitt judiska arv. Redan som liten pojke hade han lärt sig att be och sjunga de bibliska psalmerna, och när vi läser evangelierna så ser vi hur han levde med psalmerna i sitt eget liv. När Jesus upplevde och genomlevde sin själs hårdaste kamp, så vände han sig till Psalmernas bok för att finna ord och uttryck som harmoniserade med det han kände i sitt eget hjärta.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Ps 22:2) Och
I din hand överlämnar jag min ande.( Ps 31:6)

Det sägs att den helige Patrick, Irlands apostel som levde på 300-400 talet, att hans andliga hemlighet var att han bad dagligen bad ut 100 psalmer från Psaltaren. Hans efterföljare, historiens kanske främsta missionärer, som förde evangeliet till västra Europa, sägs ha adopterat helige Patriks goda vana. De bad hela Psaltaren varje dag. 50 psalmer på morgonen, 50 psalmer vid middagstid, och 50 psalmer på kvällen.

Vi ska sedan närma oss Ordspråksboken, under nästa vecka - Stora Veckan - läser vi påskens texter.

Ni forskar i skrifterna som ni tror ger evigt liv

Joh 5

Vid Betesdadammen uppkommer dramatik. Den lame hinner inte ner i vattnet när undret sker. Han är i ett verkligt moment 22 – ur det löser Jesus honom. Kopplingen synd och sjukdom uppkommer som det gör här och var i bibeltexterna. Låt oss lyfta på hatten och erkänna att vi inte begriper vad Jesus/Johannes egentligen menar, om han nu inte bara var fången i sin tid.

I grunden är det förföljelsetemat Johannes följer. Jesus själv agiterar för sin auktoritet – ett tungt bibliskt tema. För judarna bevisa närheten till Gud. De kritiserade honom för att vara det han var – nämligen Gud.

Sedan kommer ett fantastiskt utsnitt – direkt till vår egen tid:
”Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. Människors ära vill jag inte ha, men jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud. Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom. Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden? Tro inte att jag skall anklaga er hos Fadern; den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?" (Joh 5:37-47)
Skrifterna vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. De skriftlärda då, som nu, låter Skriften stå i vägen för budskapet. Hindrar det verkliga mötet som förvandlar.

Till nästa vecka läser vi Joh 6.

Psalmernas bok

Psaltaren (läses saltaren) består av 150 psalmer. De kan läsas som böner, så används de i såväl judisk som kristen tradition. Tänk dig den gärna som Jesu bönbok.
Det grekiska ordet psalterion är en översättning av det hebreiska ordet kinnor som betyder ”lyra, liten harpa”. Psaltaren citeras ca 80 ggr i NT.

I tidigare översättningar har det funnits med rubriker till psalmerna. Tydligen har man ansett det oklart hur ursprungliga de är, därför har de slopats. Det är både bra och dåligt. Nu kan man mera förutsättningslöst möta dem som text, men samtidigt saknar man en del av den information de förmedlade. Många psalmer tillskrivs David, kungen. Om han har skrivit, eller om de skrivits i hans anda, kan man säkert diskutera. Men även i Andra Samuelsboken finns där psalmer (2 Sam 22 med parallell Ps 18), tal och sånger, även på andra ställen som vi har sett (Deborahsången i Dom 5, Habackuks lovsång (Hab 3). 73 psalmer tillskrivs David.

Vi vet ju att Davids liv var en ”klassresa”. Från fåraherde till hovsångare, sedan kung. Han hade det inte lätt, många ville åt hans liv, han berusades av makten, men besinnade sig och fick kämpa mot företrädare och efterträdare.

Psalmernas skrevs nog som sånger, men har kanske mest tjänat som böner. Många av psalmerna är ”kampsånger”. Ibland närmast depressiva texter, nätterna plågar författaren.

En bestämt tema är de rättfärdiga, de rättrådigas och de troendes kamp. Man kan läsa dem som om Gud är en hämndens Gud.

Jag skulle säga att de är poesi för människans sökande efter mening, rannsakan, grunnande kring rättvisan och människans plats i universum. De bär vittnesbörd om Gud.

De bearbetar den svåra frågan om varför det inte alltid betalar sig att vara troende. Men också den rannsakande frågan om egna brister. Om man skulle drista sig till en sammanfattning handlar de om insikten om att Gud är större. Och att människan är i Guds hand.

Läs, bed, lev i psalmernas bok...

Vi har själva hört honom och vet

Vi möter den samariska kvinnan som blir ett vittne och skapar en rörelse för tro i Samarien. Ämbetsmannasonen blir botad och det noteras som det andra undret – vinundret i Kana första – allt placerat i Galiléen (och åter i Kana).

Vatten-ande-sanning är orden som för oss vidare in i Johannes evangelium.

Till nästa vecka läser vi Joh 5.

Gud ger Anden utan att mäta. (3:34)

forts Johannesevangeliet (kap 3)

Först samtalet med Nikodemus om att födas på nytt – född av vatten och ande. Den som kommer från himlen gör himmelens gärningar, men ni tror inte. Men, så följs de känna orden i Joh 3:16 av orden: ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (17) Därför är det så tragiskt att höra dagens kristna hellre tala dom (mot andra) än frälsning för alla.

Kanske är det dock Johannes döparen som här presenterar det allra tydligaste vittnesbördet. Johannes´ lärjungar klagar över konkurrensen från Jesus, men Johannes är tydlig: ”Han ska bli större och jag ska bli mindre.” (30)

”Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.”(35) Det är inkarnationens budskap, Jesus är Gud, förklarad och synlig, honom möter vi och följer. Tro på hans namn, uttrycket som används i den här texten, är inte främst bekännelse, inte högstämda ord, det är liv tillsammans med Jesus. Denna relationella form av tro är den Johannes talar vi – vi är i Jesus som är i oss.

Till nästa vecka läser vi kap 4. Inkarnation förblir temat; den samariska kvinnan och ämbetsmannasonen. Vatten-ande-sanning är orden som för oss vidare in i Johannes evangelium.

Vem avlar daggens droppar (38:28)

JOB

Gud är större än vad vi kan förstå (36:26)

Vi lämnar nu de historiska böckerna. De speglar såväl rörelsen mot en samlande tro som ett enande av ett folk. Olika historiska skikt görs synliga, men allt behandlas med stor respekt, man redigerar in också det man inte riktigt förstår, eller har ett sammanhang för, men kanske ligger det i gamla berättelser och ord en sanning som först senare kan förstås och ges en mening.

Med Job är det helt annorlunda. En i grunden fiktiv person och hans vänner illustrerar människans kamp med livet, och med Gud. Job välsignas och testas, närmast förbannas. Där finns vännerna som vill väl. Förklarar, lägger till rätta, försvarar Gud. Förlossaren blir en GT-lig förebild till Messias-Jesus. I Jobs bok ska man leva länge. Kliva ut och in i hans erfarenhet. Till slut, efter vännernas alla råd, Jobs egen klagan mot Gud, sitter han kvar med tre grundläggande frågor, giltiga i vår tid. De handlar alla om hur/vem Gud är. Job ställer fram tre teser:

Gud är varken god eller allsmäktig.
Gud är allsmäktig men inte god.
Gud är god men inte allsmäktig.

Använd dem som slagruta när du hör Jobs reflektion, lyssnar till vännerna och landar i slutsatserna. Var önskar vi att han skulle landa? Var landar han?

Kanske ska man tillfoga en fråga: Vad ska man säga om Jobs vänner? (och vad säger Gud om dem?)

Frågorna handlar i hög grad om vad Jobs (inbillade) rättfärdighet är värd. Slutet beskriver ett dramatiskt möte mellan en människa och Gud. Job, till skillnad från vännerna, underordnar sig – inser att mötet mellan Gud och människan inte kan ske på annat sätt, Guds rättvisa är god, mer det än allsmäktig.

(Det är intressant att vi kommit just hit nu då Gardell härjar i medierna, men visst känner vi igen frågorna?)

Boken slutar med den upprättade Job. Han ger sina döttrar namnen Lillduvan, Kanelblomman och Sminkdosan. Vad sägs om det?

Till nästa vecka läser vi Psaltaren, vi låter det pågå under mars månad, jag fyller på med några betraktelser.

Bröllopet i Kana (Joh 2)

Johannes predikar. Startar charmant i johannesprologen. Gud tar sin boning och tältar hos oss. Det är inkarnationens klara evangelium. Det första lärjungarna sedan frågar är ”Var bor du?” Den geografiska frågan: ”Hur hittar jag hem?” är sedan Johanni röda tråd. Därför tar han med oss på resan, han vet mycket väl att han inte är kronologisk, han kliver omkring i historien som det passar honom. Budskapet är ”Kom med och se!”

Men Johannes börjar ändå med undret i Kana:

De är på fest. Vinundret sker, Johannes summerar det som det första undret; Jesus visar sin härlighet och hans lärjungar trodde på honom. Gudsriket bryter in och väcker tro hos efterföljarna.

Jesu mor är mer drivande än Jesus, med dem går han sedan till Kafarnaum. Rörelsen från Galiléen till Jerusalem snabbsummeras av Johannes, i inledningen. Från landsbygden går han till centrum i norr; Kafarnaum, på norra stranden av Kinneret, Gennesarets sjö/Galileiska sjön, en korsväg; transporter från öster, långt bortifrån Kina och Indien, in mot centrum i det romerska riket. Där fanns en brännpunkt – ett handelscentrum – för världen samlad, men Jesu mission går till Jerusalem, mot det religiösa etablissemanget. Johannes driver sin tes, från början beskriva Jesu auktoritet; Jesus är Gud, sedan lägga ut detta tema med nedslag i Jerusalem (mycket Jerusalem), Samarien och i Galiléen. Det blir som scener för ett budskap. Efterhand, inte minst med det långa avskedstalet blir det orden som dominerar.

(2:23-25) Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.

Tro som svar på tecken, Gudsriket märks när det rör sig över jordytan.
Sedan kommer två meningar som man kan grunna länge på. Anförtrodde sig inte, kände dem alla, behövde inte höra någon vittna om människan. Och inkarnationens text: Han visste vad som fanns i människan.

Johannes är mycket summarisk. Vi – som inte är Jesus – behöver anförtro oss, känner inte alla, behöver höra vittnesbörden. Men Jesus är som om han samlar allt det mänskliga – därför är han Människan, och samtidigt Gud.

Till nästa vecka läser vi kap 3. Inkarnation förblir temat; Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.