del IV Postkristendomska

Skapelsen

Gudstjänsten 27 juni Tema Den högstes profet (Joh döparens dag); Jer 22:1-4 (invandraren, den faderlösa, änkan; låt inte oskyldigt blod flyta), Luk 1:57-66 (Vad ska det inte bli av detta barn?)

”Varde!”

Allt innefattas i ordet – hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns. Också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en flyktig tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer, ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.

Min dotter och jag var på vernissage. Anna var kanske 10-12 år, inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation av en av Kungsbackas stora söner, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det…”

”En konstnär som målar liv…” skaldar Boström om Skaparen.

Där börjar vi idag. I den goda tanken – avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.

Skapelsen är inte en ändlig samling av molekyler och atomer, den har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, det skapade rymmer länkar till sin Skapare .

Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Varde!” Det är vad som rullas ut i Bibeltexterna, människornas tydning och förhållningssätt till den tanke som formade världen.

Det är inte bara i Genesis, moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildrar Skapelsen, det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv.

I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.

Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsät-ter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar dem i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ. Människans VARDE. Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud, och det Gud skapat.

Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig.

Därför är Gud och Guds skapelse inte bara ett materiellt, eller andligt rum, människan befinner sig i, utan vi är länkade till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Varde.

Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt uppkopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta samband. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud.

Synden är när dessa samband bryts. Det är inte när vi knäcker koden som det magiska skingras, det är när vi kapar banden till Livet och Livets Stora Upphov.

I Nya testamentet möter oss en spännande inledningsscen. Gamla testamentets långa räcka av historia, flera århundraden ligger i skugga, sträcker sig tillbaka mot skapelsen, och berättel-serna fortsätter att leva. I denna mylla av levande historia möter vi ett folk som ockuperats av den tidens mest gigantiska riken - Romarriket. Det är ett öde de delar med alla folk kring Medelhavet och långt upp i nuvarande Europa. Vi som kan fortsättningen vet att det var detta lilla rikes sista skälvande generationer. Ett uppror kring år 70 la huvudstaden och hela riket i ruiner, folket skingrades och var sedan spridda och förföljda under nästan ettusenniohundra år.

Där, i skiftet mellan gammalt och nytt, står Johannes Döparen. Han stod i en stark tradition av profeter. Personligheter som upplevde Guds kallelse att stå emot tidens tendenser, peka mot Gud och kritisera förfallet i nationen, eller tala hopp till de förtryckta. Vi vet inte mycket om Johannes. Det verkar som om han var släkt med Jesus, kanske var de tremänningar, eller sysslingar som vi säger härnere. (Mödrarna kan alltså ha varit kusiner). Vi vet inte om familjerna umgicks, men kvinnorna hade mötts då båda väntade sina barn. Berättelsen talar om hur barnen bekräftade varandra, redan i moderlivet.

Johannes´ budskap var Omvändelse och Bättring. Han döpte dem som förband sig till en renare livsstil, som tog spjärn mot tidens tand och vände sig till Gud. Johannes var inte bara intresserad av människors privata livsstil, han tog också strid mot själva kungen. Detta ledde till att han halshöggs. Priset för sanningssägandet var högt. Också det ödet delade han med många profeter som tidigare hade hävt upp sin röst. Vi vet inte heller om han var ensam, kanske var det många som gick runt, samlade lärjungar och predikade. Det fanns nog en sådan tradition.

Det var som förtrupp Johannes verkade, han beredde marken för Jesu uppdrag. Men under en tid löper de bådas verksamhet parallellt. Lärjungarna från de båda profetpersonligheterna möts och de jämför sina Mästares olika tolkningar och livsstil.

Det mest fascinerade med Johannes är hans tydlighet genom att peka på Jesus. ”Det är som det ska”, säger han, ”han – Jesus – växer till och jag förminskas”. Det är som om Gamla testamentet i Johannes gestaltning ger vika för det nya som ännu inte var känt. Johannes döparen står med ett ben i det gamla och med ett i det nya. Och inte bara det. Han vet att markera sin medvetenhet om livets sköra sambandstrådar.

Parallellen kan dras till årstiderna, den ena ligger inbäddad i den andra, våren bör redan hösten i sina anlag, sommaren bäddar för vintervilan och i kylans årstid bereds våren explosion av liv.

Detta är Guds design ”Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv…”
Frälsning och skapelse, två sidor av samma mynt; det inre och det yttre hänger samman.

Jesu död på korset var inte en privatsak, den återband världen med Guds hjärta.

Del III Postkristendomska

Ungefär så här ser skissen ut för Centrumkyrkan i Kållered på söndag kl 11. Välkommen att kolla...

Gud vill relation med oss
Gudstjänsten 20 juni Tema Förlorad och återfunnen; Jes 51:1-3 (Hör på mig ni som söker Herren), Luk 15:8-10 (Kvinnan med 10 silvermynt, en enda syndare som omvänder sig)

Vi fortsätter idag där vi slutade förra söndagen. Gud intresserar sig för oss. Bibeltexterna som vi läste illustrerar detta. Det är vad vi kallar liknelser. Kanske skulle ordet berättelser vara lika bra. En god historia som ger oss anledning att fundera vidare.

Den kristna kyrkan har idag en pregnant utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillvaron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.

Det handlar om att väcka entusiasm för det som kyrkans tro har burit till oss genom årtusenden och själva återfå glöden för det vi tror på.

Bibeln möblerar ett rum för kommunikation. Guds närvaro var synlig redan då skapelsens grund las. ”Guds Ande svävade över vattnet”. Gud mötte de första människorna i Paradiset och så har det sedan pågått. Noa räddade det som kunde räddas, Gud ingav honom att bygga sin gigantiska båt långt uppe på land. Abraham kände Guds kallelse och drog iväg för att bli ett folk, sonsonen Jakob, som lurat brorsan på arvet, kände Guds närhet och såg hur en stege upp mot himlen fylldes av änglar, själv brottades han med Gud. Mose såg Gud i en brinnande buske och ledde folket mot befrielsen, Gud hade sett deras svåra situation. David är den som tydligast berättar om människans svåra brottningskamp och i Psalmernas bok, Psaltaren, har vi hans vittnesbörd och samtal med Gud.

Det är berättelsen om relationen. Gud vänder sitt ansikte till människorna.
Hela skapelsen är relationell. Allt bygger på ett finmaskigt nätverk av beroende. Människan blir till i relation; sexuellt och biologiskt, men också genom hela sin mentala växt. Vi möts av omsorg och vi tar ansvar.

Relationer är i grunden demokratiska, de förutsätter delak-tighet och deltagande. Annars är det maktutövning och förtryck. Där står världens etablerade principer mot de gudomliga, men vi är vana vid att tolka maktens uttryck och har gjort det också med vår gudstro. Gud blir som en världslig kung – diktator – despot. Men i Bibeln är det ett varmare avtryck av Far – eller Mor. Kyrkan gifte sig med makten, på ett sätt var det för att överleva, men innebar också en frestelse att inta överhetens position, därmed korrumperades trons inre väsen, som är relation – den bygger alltid på ömsesidighet, deltagande och delaktighet.

Därför är Bibelns berättelse i hög grad den uppsökande historien. Gud ropade efter Adam, kallade Abram, följer Ismael och hans mor ut i öknen och får namnet den Seende Guden, sökte ett möte med Mose vid den brinnande busken, ropade till Samuel i templet, sökte upp unga män vid sjökanten och kallade dem till lärjungar, sökte upp det förlorade fåret, den förlorade penningen, tilltalade brottslingen som hängde på Jesu grannkors, ropade till tullaren som gömde sig i trädet…

”Loosers evangelium” är i verkligheten grundtexten för vår tro. Det förlorade är mer i fokus än det segrande. Marginalen är mer i centrum än maktcentra. Andligt sökande mera gynnsamt än den andliga eliten. Fattigdomen mer välsignande än rikedomen. Makten tänker i andra termer, men så gör inte Gud.

Detta är den troendes revolution. Att ompröva världen, se med andra ögon – och inse att Gud är större än mitt hjärta.

Det är till denna gemenskap vi kallas. Barnens, de utstöttas, de föraktades, de förtalades, de undangömdas gemenskap.

Den svåra frågan för oss idag är enkel: Märks detta?

John Wesleys första hus var en skola. En av hans första böcker en om enkel och handfasta medicinska råd. Det finns ingen tro som inte är en social religion, menade han. Vi lever i denna metodistiska tradition, men har förlorat en del av själva nerven av att vara närvarande i vår tid.

Jim Wallis berättade när han talade på den gemensamma samfundskonferensen Utmanad på försommaren om en kyrka i USA som drabbades av ett mord på kyrktrappan. Det var en ganska normal medelklassig kyrka, medlemmarna reste in från vida i kring och slog en ring runt Gud och sin tro på söndagarna. Men en lördagskväll slog verkligheten hål på deras evangelium. Den hårda verkligheten knackade på kyrkans dörr. Bekom det församlingen att deras samhälle höll på att gå sönder i social nöd och ekonomiskt och moraliskt förfall?

Jag tänker ofta på det när jag sitter på den lilla expeditionen här i kyrkan, ser kyrktrappan. Barn kommer och leker, människor passerar förbi, några gånger har människor gått hela vägen upp och knackat på. En ung man kom och frågade om han fick hyra kyrkans hus. En annan ung man parkerade sin blå cykel nedanför trappan och bad att få komma in och sitta i kyrkan en stund. En kamrat hade förolyckats.

Kyrktrappans evangelium.

Gud vill relation. Det vill vi också. Den sträcker sig djupt in i oss. Men den sträcker sig vidare. Orkar vi? Vill vi satsa? Alla kan inte göra allt. Men några kan släppas loss i sin tjänst, våra resurser kan användas.
Där står vi.

Hur låter evangeliet på Centrumkyrkans trappa?

Kallelsen till Guds rike

Jag har gjort en bättra ingång till min predikan i morgon:

Så här börjar den nu istället:

"I min förra skrift, kära församling, talade jag om att Gud tror på oss. Dopet är ett tydligt tecken på det. Idag talar vi om hur Gud kallar oss till sitt rike. Var är Riket? Guds rike, eller himmelriket, ibland bara himlen är inte en plats. Men vi tänker oss gärna det, tittar upp mot himlen när vi talar om himlen, rätt begripligt. Gud blir en gammal vitskäggig man på ett moln. Fullt begripligt. Men förrädiskt fel.

Himlen är kodnamnet för det rum som Gud bebor. Där Gud styr och ställer, där det är inrett för att avspegla Gud. Jag tror inte att det är stylat – som en husannons. Stylisterna kommer in och säger att allt personligt ska bort, man ska kunna tänka in sina egna saker, och det gör att varje bild i bostadsbilagan ser ut som vilken heminredningsfirma som helst. Och jag tänker – vem skulle vilja bo där? Så totalt renons på personlighet, eller värme av en närvaro.
Rummet som Gud bebor går alltså inte peka ut geografiskt, men jag tror att det bär på starka bilder av Guds närvaro. Detta rum – riket, himmelriket, Guds rike eller himlen – är mötesplatsen med Gud, det är hem till Gud vi är bjudna. Det är kallelsen till Guds rike.

Hur kan vi då veta något om denna plats som inte är en plats, om detta rike som inte är ett vanligt rike, om denna himmel som inte finns på himmelens plats?

Vi har olika kunskapskällor. I vårt eget inre rum finns den ande som söker hemvisten bland andra. Vi har en personlighet som inte nöjer sig med att äta, arbeta och sova, utan också älska, tänka, drabbas av livet, se skönhet, uppleva lycka, känna sig hotad av olyckor… En av de viktigaste kunskapskällorna är Bibeln. Där finns den garderob som Gud inrett för att vi ska kunna samla erfarenheter av andras erfarenhet, ta del av lyckade och misslyckade försök att vara människor, som delar erfarenhet och kunskap om vem Gud kan bli för oss."

Bibeln och Guds rike

Gudstjänsten 13 juni Centrumkyrkan, Kållered

Tema Kallelsen till Guds rike

5 Mos 7:6-9 (ty du är ett folk som är helgat till Herren), Joh 1:35-46 (Följ med och se)

Två ord möter människor som möter kyrkan. (Ja, många fler; psalmer, bön, nattvard, dop, tro, helgelse, preludium, kollekt…) Bibeln och Skriftenss betydelse, och ord om Guds rike, eller himmelriket, ibland bara himlen.

Vi börjar med Bibeln. För att förstå Bibelns roll och betydelse kan det vara klokt att börja i en annan religion, Islam med rötter från 600-talet.

Inom Islam menar man att Gud (Allah är det arabiska ordet för Gud) gav människorna Koranen. Profeten Muhammed fick hjälp med att skriva ned denna uppenbarelse. Koranen är uppenbarelsen och Profeten vittnar om den.

I kristen tro är det helt annorlunda, på ett sätt tvärtom.

Ordet, i överförd betydelse, uppenbarades i och genom Jesus Kristus. Han är Gud och blev människa. Han föddes av Maria i ett stall i Betlehem, söder om Jerusalem. Ingen annan människa är både Gud och människa. Vi kallar det för inkarnationen – ordet blev kött. I början av Johannes evangelium, Nya testamentets fjärde bok, står det:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Det är kring denna uppenbarelse som de kristna samlas. Gud ville människorna något. En del av oss vill gärna sammanfatta det med ordet kärlek. För den kristne bildar detta centrum, från denna punkt ser vi på allt annat i tron och kyrkans liv.

Bibeln är heliga texter, människor som har sökt Gud vill där berätta om sina erfarenheter. Bibelns Gamla testamente, som vi delar med människor med judisk tro, berättar om tiden före Jesus. Där finns berättelser om Skapelsen, om Abraham som en början till ett folk som blev Guds folk, om Mose som förde detta folk ur fångenskapen i Egypten, om David och Salomo som var kungar i detta folk. Där finns profeter och psalmer. Alltsammans berättar om människornas erfarenhet av Gud, deras kamp med Gud, om tro och tvivel och ytterst vad Gud ville säga till dem.

Nya testamentet är berättelsen om Jesus och den första kyrkan. I evangelierna berättar människor om sina möten med Jesus, i apostlagärningarna om kyrkan efter Jesus och Paulus predikar, mest i form av brev, till församlingar runt om Medelhavet. Då hade tron liksom slutat att vara geografiskt bunden till Palestina/Israel men blev en universell kunskap för alla människor.

Alltså: i Islam Koranen som uppenbarelse, Profeten som vittne. I kristen tro Jesus som uppenbarelse och Bibeln som vittnesbärare.

Det som är den goda nyheten i Bibeln är därför att Gud vill ha gemenskap med människorna. En svensk poet sa om inkarnationen, julnatten då Jesus föddes, att himlen har landat. Det är här på jorden som himlen börjar. Då har Gud blivit någon som vi umgås med, som ger oss en gemenskap som omfattar alla människor och det är därför vi säger att vi lever (som) i Guds hand.

Guds rike, eller i ibland Himmelriket, eller bara Himmelen är alltså detta Guds område där Gud är centrum, där människorna umgås med Gud genom att be, läsa Bibeln och försöka leva på ett sätt som överensstämmer med det Gud önskar. Liksom Gud inte syns kan man inte heller se detta Rike. Men det är en bra beskrivning på den verklighet som gränsar till vår och bestäms av Gud.

(Det är mycket annat som inte syns. Förståndet, tex. Vem kan peka ut det, däremot ser vi om människor är förståndiga. Eller kärleken, hur ser den ut, var finns källan till kärleken i Människan? Det vet vi nog inte, men vi ser om människor har kärlek, och vi känner själva hur den kan slå till i en förälskelse, i omsorg om våra barn eller andra människor.)

På ett mer allmänt sett skulle man kunna kalla detta Rike för andlighet. Det rymmer skönhet, kärlek, klokskap, mänskliga erfarenheter av olika slag. Det finns där som en alternativ tillvaro, vid sidan av, men mitt inne i vår värld. Vi rör oss mellan vardagens grå uppgifter och skönhet, kärlek, stämningar som vi inte alltid finner ord till. Den kristna tron identifierar Gud i detta andliga rike. Men Gud är inte bara en Skapare, en igångsättare av allt liv, Gud är personlig, har en avsikt, och kan nås av människorna. Vi kristna tror att Människan mår väl att ha kontakt med det som vi betraktar som människans ursprung och mål.

Bibeln berättar om det som handlar om människorna och deras Gud, om Gud och Guds skapelse. Det kristna livet handlar om att leva i gemenskap med Gud. Bibeln är ett hjälpmedel, bönen är vår anknytning till Gud. Församlingen och kyrkan är gemenskapen som hjälper oss att hålla fokus på det viktigaste i livet, där kan vi också stödja varandra. Där döps vi till en synlig gemenskap med Gud och där firar vi nattvard.

Detta kallar vi för nådemedel. Nåd betyder egentligen gratis. Vi har fått det som gåva, vi tror att det är av Gud.

Så ser vi hur livet liksom är möblerat för att ge plats för Gud. För var och en av oss handlar en del av livet av att komma Gud nära, förstå vem Gud är, vad Gud vill.

Alldeles för ofta har kyrkorna gett en bild av en kontrollerande Gud, en som vill styra oss, bestämma över oss. Jag tror att Gud mest av allt vill umgås med oss. Dela livet. Skratta med oss, gråta med oss, trösta oss, utmana oss.

För mig är Gud en verklig vän. En annorlunda vän. Men som med andra vänner har vi intresse för varandra, Gud och jag. Gud står ut med mig. Jag inser att Gud är större än mitt hjärta.

Gud tror på oss (intro samt del 1 av 7)

Gud är större än vårt hjärta”postkristendomska”: Hur talar vi om Jesus på ren svenska?

Disposition:
• Gud tror på oss (andligheten har sin rot i Gud, inte hos människorna)
• Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron tar sikte på Gud).
• Gud vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
• Bibelns, och trons, mest centrala händelser är (1) Skapelsen (Gud sa sitt Varde), (2) Exodus, lagen och folket, (3) när Gud blev människa (allt blev till genom det), (4) när Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son), (5) korset (det är fullkomnat), (6) den tomma graven, uppståndelsen (och han såg och trodde), (7) himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och pingsten (ett dån som av en stormvind).
• Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ )
• Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemensamma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

Dessa ämnen genomsyrar sju sommarsöndagar och bildar en helhet, och görs med anknytning till det tema som gäller för söndagarna i Trefaldighetstiden till ett sammanhängande budskap som försöker närma sig frågan om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

1. Gud tror på oss
Gudstjänsten 6 juni Tema: Vårt dop; 2 Mos 14:21-22 (israeliterna gick torrskodda), Joh 1:29-34 (duvan, döper med helig Ande, Guds utvalde)

Jag håller på med att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken. Snart en byrålåda full. I en av dem har jag en envis berättare som hela tiden stället till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar berätta. Det finns en alltid en förhistoria, han – den tänkte berättaren som håller på att helt ta över min bok – envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats. Det är svårt för mig att övertyga om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.

Precis likadant är det med den här lilla predikoserien. Någonstans måste den börja.

Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blir vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem till oss själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet.

Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga till tanke som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, drömmer om framtiden.

Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning dogmer, eller idéer, eller mera högtidligt: Läran. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten mejslat fram den tro som kyrkan idag bekänner.

Den moderna människan söker sig gärna till gränserna. Vi är fostrade att tänka själva. Pröva själva existensens utmarker. Ägande och konsumtion prövar de gränserna, liksom missbruk och överdrivna excesser. I grunden söker vi ett lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta.
Går man för att se en fotbollsmatch är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Så är det med kristen tro. Det handlar om mötet med Livet. Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar, vill veta mer om Livets gåtfullhet.

Gud tror på oss. Det är trons grund. Inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, de är liksom våra föräldrar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika. Därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt. Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Det var lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis. Där får berättelsen om kampen mellan ont och gott sin första tydning.

Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är skaparlusta. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden.

I Bibelns berättelse finns det några olika motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller ihop Livet.
Men det finns fler motiv. Ett är människans egen skapelselust, kanske kommer den av vår likhet med Gud. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området. Skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi skapat har inte varit nyttigt. Mer resurser har lagts på att skada än att bygga upp. Makten tog upp kampen med Gud och gjorde oss människor till jordens farligaste art. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten.

Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Så har vi rest till månen, manipulerat gener, trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik står vi idag inför nya erövringar. Gränserna flyttas hela tiden. Lustgården blev människan för trång.

Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.

Bibeln talar symboliskt om den förste Adam: Människan som inte tog ansvar, som försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud, han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.

Om denne man, Jesus, kommer jag att tala i sommar. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.

Summerande punkter:
Gud tror på oss
Gud, Människan och Paradiset
Dopet, Gud säger ”du är min”
Vattnet – livets ursrpung

Så – var börjar berättelsen? Klart är att den börjar hos Gud.