Kallelsen till Guds rike

Jag har gjort en bättra ingång till min predikan i morgon:

Så här börjar den nu istället:

"I min förra skrift, kära församling, talade jag om att Gud tror på oss. Dopet är ett tydligt tecken på det. Idag talar vi om hur Gud kallar oss till sitt rike. Var är Riket? Guds rike, eller himmelriket, ibland bara himlen är inte en plats. Men vi tänker oss gärna det, tittar upp mot himlen när vi talar om himlen, rätt begripligt. Gud blir en gammal vitskäggig man på ett moln. Fullt begripligt. Men förrädiskt fel.

Himlen är kodnamnet för det rum som Gud bebor. Där Gud styr och ställer, där det är inrett för att avspegla Gud. Jag tror inte att det är stylat – som en husannons. Stylisterna kommer in och säger att allt personligt ska bort, man ska kunna tänka in sina egna saker, och det gör att varje bild i bostadsbilagan ser ut som vilken heminredningsfirma som helst. Och jag tänker – vem skulle vilja bo där? Så totalt renons på personlighet, eller värme av en närvaro.
Rummet som Gud bebor går alltså inte peka ut geografiskt, men jag tror att det bär på starka bilder av Guds närvaro. Detta rum – riket, himmelriket, Guds rike eller himlen – är mötesplatsen med Gud, det är hem till Gud vi är bjudna. Det är kallelsen till Guds rike.

Hur kan vi då veta något om denna plats som inte är en plats, om detta rike som inte är ett vanligt rike, om denna himmel som inte finns på himmelens plats?

Vi har olika kunskapskällor. I vårt eget inre rum finns den ande som söker hemvisten bland andra. Vi har en personlighet som inte nöjer sig med att äta, arbeta och sova, utan också älska, tänka, drabbas av livet, se skönhet, uppleva lycka, känna sig hotad av olyckor… En av de viktigaste kunskapskällorna är Bibeln. Där finns den garderob som Gud inrett för att vi ska kunna samla erfarenheter av andras erfarenhet, ta del av lyckade och misslyckade försök att vara människor, som delar erfarenhet och kunskap om vem Gud kan bli för oss."