Gud tror på oss (intro samt del 1 av 7)

Gud är större än vårt hjärta”postkristendomska”: Hur talar vi om Jesus på ren svenska?

Disposition:
• Gud tror på oss (andligheten har sin rot i Gud, inte hos människorna)
• Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron tar sikte på Gud).
• Gud vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
• Bibelns, och trons, mest centrala händelser är (1) Skapelsen (Gud sa sitt Varde), (2) Exodus, lagen och folket, (3) när Gud blev människa (allt blev till genom det), (4) när Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son), (5) korset (det är fullkomnat), (6) den tomma graven, uppståndelsen (och han såg och trodde), (7) himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och pingsten (ett dån som av en stormvind).
• Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ )
• Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemensamma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

Dessa ämnen genomsyrar sju sommarsöndagar och bildar en helhet, och görs med anknytning till det tema som gäller för söndagarna i Trefaldighetstiden till ett sammanhängande budskap som försöker närma sig frågan om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

1. Gud tror på oss
Gudstjänsten 6 juni Tema: Vårt dop; 2 Mos 14:21-22 (israeliterna gick torrskodda), Joh 1:29-34 (duvan, döper med helig Ande, Guds utvalde)

Jag håller på med att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken. Snart en byrålåda full. I en av dem har jag en envis berättare som hela tiden stället till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar berätta. Det finns en alltid en förhistoria, han – den tänkte berättaren som håller på att helt ta över min bok – envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats. Det är svårt för mig att övertyga om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.

Precis likadant är det med den här lilla predikoserien. Någonstans måste den börja.

Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blir vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem till oss själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet.

Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga till tanke som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, drömmer om framtiden.

Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning dogmer, eller idéer, eller mera högtidligt: Läran. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten mejslat fram den tro som kyrkan idag bekänner.

Den moderna människan söker sig gärna till gränserna. Vi är fostrade att tänka själva. Pröva själva existensens utmarker. Ägande och konsumtion prövar de gränserna, liksom missbruk och överdrivna excesser. I grunden söker vi ett lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta.
Går man för att se en fotbollsmatch är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Så är det med kristen tro. Det handlar om mötet med Livet. Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar, vill veta mer om Livets gåtfullhet.

Gud tror på oss. Det är trons grund. Inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, de är liksom våra föräldrar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika. Därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt. Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Det var lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis. Där får berättelsen om kampen mellan ont och gott sin första tydning.

Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är skaparlusta. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden.

I Bibelns berättelse finns det några olika motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller ihop Livet.
Men det finns fler motiv. Ett är människans egen skapelselust, kanske kommer den av vår likhet med Gud. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området. Skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi skapat har inte varit nyttigt. Mer resurser har lagts på att skada än att bygga upp. Makten tog upp kampen med Gud och gjorde oss människor till jordens farligaste art. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten.

Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Så har vi rest till månen, manipulerat gener, trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik står vi idag inför nya erövringar. Gränserna flyttas hela tiden. Lustgården blev människan för trång.

Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.

Bibeln talar symboliskt om den förste Adam: Människan som inte tog ansvar, som försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud, han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.

Om denne man, Jesus, kommer jag att tala i sommar. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.

Summerande punkter:
Gud tror på oss
Gud, Människan och Paradiset
Dopet, Gud säger ”du är min”
Vattnet – livets ursrpung

Så – var börjar berättelsen? Klart är att den börjar hos Gud.