Bibeln och Guds rike

Gudstjänsten 13 juni Centrumkyrkan, Kållered

Tema Kallelsen till Guds rike

5 Mos 7:6-9 (ty du är ett folk som är helgat till Herren), Joh 1:35-46 (Följ med och se)

Två ord möter människor som möter kyrkan. (Ja, många fler; psalmer, bön, nattvard, dop, tro, helgelse, preludium, kollekt…) Bibeln och Skriftenss betydelse, och ord om Guds rike, eller himmelriket, ibland bara himlen.

Vi börjar med Bibeln. För att förstå Bibelns roll och betydelse kan det vara klokt att börja i en annan religion, Islam med rötter från 600-talet.

Inom Islam menar man att Gud (Allah är det arabiska ordet för Gud) gav människorna Koranen. Profeten Muhammed fick hjälp med att skriva ned denna uppenbarelse. Koranen är uppenbarelsen och Profeten vittnar om den.

I kristen tro är det helt annorlunda, på ett sätt tvärtom.

Ordet, i överförd betydelse, uppenbarades i och genom Jesus Kristus. Han är Gud och blev människa. Han föddes av Maria i ett stall i Betlehem, söder om Jerusalem. Ingen annan människa är både Gud och människa. Vi kallar det för inkarnationen – ordet blev kött. I början av Johannes evangelium, Nya testamentets fjärde bok, står det:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Det är kring denna uppenbarelse som de kristna samlas. Gud ville människorna något. En del av oss vill gärna sammanfatta det med ordet kärlek. För den kristne bildar detta centrum, från denna punkt ser vi på allt annat i tron och kyrkans liv.

Bibeln är heliga texter, människor som har sökt Gud vill där berätta om sina erfarenheter. Bibelns Gamla testamente, som vi delar med människor med judisk tro, berättar om tiden före Jesus. Där finns berättelser om Skapelsen, om Abraham som en början till ett folk som blev Guds folk, om Mose som förde detta folk ur fångenskapen i Egypten, om David och Salomo som var kungar i detta folk. Där finns profeter och psalmer. Alltsammans berättar om människornas erfarenhet av Gud, deras kamp med Gud, om tro och tvivel och ytterst vad Gud ville säga till dem.

Nya testamentet är berättelsen om Jesus och den första kyrkan. I evangelierna berättar människor om sina möten med Jesus, i apostlagärningarna om kyrkan efter Jesus och Paulus predikar, mest i form av brev, till församlingar runt om Medelhavet. Då hade tron liksom slutat att vara geografiskt bunden till Palestina/Israel men blev en universell kunskap för alla människor.

Alltså: i Islam Koranen som uppenbarelse, Profeten som vittne. I kristen tro Jesus som uppenbarelse och Bibeln som vittnesbärare.

Det som är den goda nyheten i Bibeln är därför att Gud vill ha gemenskap med människorna. En svensk poet sa om inkarnationen, julnatten då Jesus föddes, att himlen har landat. Det är här på jorden som himlen börjar. Då har Gud blivit någon som vi umgås med, som ger oss en gemenskap som omfattar alla människor och det är därför vi säger att vi lever (som) i Guds hand.

Guds rike, eller i ibland Himmelriket, eller bara Himmelen är alltså detta Guds område där Gud är centrum, där människorna umgås med Gud genom att be, läsa Bibeln och försöka leva på ett sätt som överensstämmer med det Gud önskar. Liksom Gud inte syns kan man inte heller se detta Rike. Men det är en bra beskrivning på den verklighet som gränsar till vår och bestäms av Gud.

(Det är mycket annat som inte syns. Förståndet, tex. Vem kan peka ut det, däremot ser vi om människor är förståndiga. Eller kärleken, hur ser den ut, var finns källan till kärleken i Människan? Det vet vi nog inte, men vi ser om människor har kärlek, och vi känner själva hur den kan slå till i en förälskelse, i omsorg om våra barn eller andra människor.)

På ett mer allmänt sett skulle man kunna kalla detta Rike för andlighet. Det rymmer skönhet, kärlek, klokskap, mänskliga erfarenheter av olika slag. Det finns där som en alternativ tillvaro, vid sidan av, men mitt inne i vår värld. Vi rör oss mellan vardagens grå uppgifter och skönhet, kärlek, stämningar som vi inte alltid finner ord till. Den kristna tron identifierar Gud i detta andliga rike. Men Gud är inte bara en Skapare, en igångsättare av allt liv, Gud är personlig, har en avsikt, och kan nås av människorna. Vi kristna tror att Människan mår väl att ha kontakt med det som vi betraktar som människans ursprung och mål.

Bibeln berättar om det som handlar om människorna och deras Gud, om Gud och Guds skapelse. Det kristna livet handlar om att leva i gemenskap med Gud. Bibeln är ett hjälpmedel, bönen är vår anknytning till Gud. Församlingen och kyrkan är gemenskapen som hjälper oss att hålla fokus på det viktigaste i livet, där kan vi också stödja varandra. Där döps vi till en synlig gemenskap med Gud och där firar vi nattvard.

Detta kallar vi för nådemedel. Nåd betyder egentligen gratis. Vi har fått det som gåva, vi tror att det är av Gud.

Så ser vi hur livet liksom är möblerat för att ge plats för Gud. För var och en av oss handlar en del av livet av att komma Gud nära, förstå vem Gud är, vad Gud vill.

Alldeles för ofta har kyrkorna gett en bild av en kontrollerande Gud, en som vill styra oss, bestämma över oss. Jag tror att Gud mest av allt vill umgås med oss. Dela livet. Skratta med oss, gråta med oss, trösta oss, utmana oss.

För mig är Gud en verklig vän. En annorlunda vän. Men som med andra vänner har vi intresse för varandra, Gud och jag. Gud står ut med mig. Jag inser att Gud är större än mitt hjärta.