del IV Postkristendomska

Skapelsen

Gudstjänsten 27 juni Tema Den högstes profet (Joh döparens dag); Jer 22:1-4 (invandraren, den faderlösa, änkan; låt inte oskyldigt blod flyta), Luk 1:57-66 (Vad ska det inte bli av detta barn?)

”Varde!”

Allt innefattas i ordet – hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns. Också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en flyktig tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer, ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.

Min dotter och jag var på vernissage. Anna var kanske 10-12 år, inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation av en av Kungsbackas stora söner, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det…”

”En konstnär som målar liv…” skaldar Boström om Skaparen.

Där börjar vi idag. I den goda tanken – avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.

Skapelsen är inte en ändlig samling av molekyler och atomer, den har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, det skapade rymmer länkar till sin Skapare .

Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Varde!” Det är vad som rullas ut i Bibeltexterna, människornas tydning och förhållningssätt till den tanke som formade världen.

Det är inte bara i Genesis, moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildrar Skapelsen, det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv.

I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.

Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsät-ter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar dem i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ. Människans VARDE. Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud, och det Gud skapat.

Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig.

Därför är Gud och Guds skapelse inte bara ett materiellt, eller andligt rum, människan befinner sig i, utan vi är länkade till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Varde.

Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt uppkopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta samband. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud.

Synden är när dessa samband bryts. Det är inte när vi knäcker koden som det magiska skingras, det är när vi kapar banden till Livet och Livets Stora Upphov.

I Nya testamentet möter oss en spännande inledningsscen. Gamla testamentets långa räcka av historia, flera århundraden ligger i skugga, sträcker sig tillbaka mot skapelsen, och berättel-serna fortsätter att leva. I denna mylla av levande historia möter vi ett folk som ockuperats av den tidens mest gigantiska riken - Romarriket. Det är ett öde de delar med alla folk kring Medelhavet och långt upp i nuvarande Europa. Vi som kan fortsättningen vet att det var detta lilla rikes sista skälvande generationer. Ett uppror kring år 70 la huvudstaden och hela riket i ruiner, folket skingrades och var sedan spridda och förföljda under nästan ettusenniohundra år.

Där, i skiftet mellan gammalt och nytt, står Johannes Döparen. Han stod i en stark tradition av profeter. Personligheter som upplevde Guds kallelse att stå emot tidens tendenser, peka mot Gud och kritisera förfallet i nationen, eller tala hopp till de förtryckta. Vi vet inte mycket om Johannes. Det verkar som om han var släkt med Jesus, kanske var de tremänningar, eller sysslingar som vi säger härnere. (Mödrarna kan alltså ha varit kusiner). Vi vet inte om familjerna umgicks, men kvinnorna hade mötts då båda väntade sina barn. Berättelsen talar om hur barnen bekräftade varandra, redan i moderlivet.

Johannes´ budskap var Omvändelse och Bättring. Han döpte dem som förband sig till en renare livsstil, som tog spjärn mot tidens tand och vände sig till Gud. Johannes var inte bara intresserad av människors privata livsstil, han tog också strid mot själva kungen. Detta ledde till att han halshöggs. Priset för sanningssägandet var högt. Också det ödet delade han med många profeter som tidigare hade hävt upp sin röst. Vi vet inte heller om han var ensam, kanske var det många som gick runt, samlade lärjungar och predikade. Det fanns nog en sådan tradition.

Det var som förtrupp Johannes verkade, han beredde marken för Jesu uppdrag. Men under en tid löper de bådas verksamhet parallellt. Lärjungarna från de båda profetpersonligheterna möts och de jämför sina Mästares olika tolkningar och livsstil.

Det mest fascinerade med Johannes är hans tydlighet genom att peka på Jesus. ”Det är som det ska”, säger han, ”han – Jesus – växer till och jag förminskas”. Det är som om Gamla testamentet i Johannes gestaltning ger vika för det nya som ännu inte var känt. Johannes döparen står med ett ben i det gamla och med ett i det nya. Och inte bara det. Han vet att markera sin medvetenhet om livets sköra sambandstrådar.

Parallellen kan dras till årstiderna, den ena ligger inbäddad i den andra, våren bör redan hösten i sina anlag, sommaren bäddar för vintervilan och i kylans årstid bereds våren explosion av liv.

Detta är Guds design ”Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv…”
Frälsning och skapelse, två sidor av samma mynt; det inre och det yttre hänger samman.

Jesu död på korset var inte en privatsak, den återband världen med Guds hjärta.