Del III Postkristendomska

Ungefär så här ser skissen ut för Centrumkyrkan i Kållered på söndag kl 11. Välkommen att kolla...

Gud vill relation med oss
Gudstjänsten 20 juni Tema Förlorad och återfunnen; Jes 51:1-3 (Hör på mig ni som söker Herren), Luk 15:8-10 (Kvinnan med 10 silvermynt, en enda syndare som omvänder sig)

Vi fortsätter idag där vi slutade förra söndagen. Gud intresserar sig för oss. Bibeltexterna som vi läste illustrerar detta. Det är vad vi kallar liknelser. Kanske skulle ordet berättelser vara lika bra. En god historia som ger oss anledning att fundera vidare.

Den kristna kyrkan har idag en pregnant utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillvaron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.

Det handlar om att väcka entusiasm för det som kyrkans tro har burit till oss genom årtusenden och själva återfå glöden för det vi tror på.

Bibeln möblerar ett rum för kommunikation. Guds närvaro var synlig redan då skapelsens grund las. ”Guds Ande svävade över vattnet”. Gud mötte de första människorna i Paradiset och så har det sedan pågått. Noa räddade det som kunde räddas, Gud ingav honom att bygga sin gigantiska båt långt uppe på land. Abraham kände Guds kallelse och drog iväg för att bli ett folk, sonsonen Jakob, som lurat brorsan på arvet, kände Guds närhet och såg hur en stege upp mot himlen fylldes av änglar, själv brottades han med Gud. Mose såg Gud i en brinnande buske och ledde folket mot befrielsen, Gud hade sett deras svåra situation. David är den som tydligast berättar om människans svåra brottningskamp och i Psalmernas bok, Psaltaren, har vi hans vittnesbörd och samtal med Gud.

Det är berättelsen om relationen. Gud vänder sitt ansikte till människorna.
Hela skapelsen är relationell. Allt bygger på ett finmaskigt nätverk av beroende. Människan blir till i relation; sexuellt och biologiskt, men också genom hela sin mentala växt. Vi möts av omsorg och vi tar ansvar.

Relationer är i grunden demokratiska, de förutsätter delak-tighet och deltagande. Annars är det maktutövning och förtryck. Där står världens etablerade principer mot de gudomliga, men vi är vana vid att tolka maktens uttryck och har gjort det också med vår gudstro. Gud blir som en världslig kung – diktator – despot. Men i Bibeln är det ett varmare avtryck av Far – eller Mor. Kyrkan gifte sig med makten, på ett sätt var det för att överleva, men innebar också en frestelse att inta överhetens position, därmed korrumperades trons inre väsen, som är relation – den bygger alltid på ömsesidighet, deltagande och delaktighet.

Därför är Bibelns berättelse i hög grad den uppsökande historien. Gud ropade efter Adam, kallade Abram, följer Ismael och hans mor ut i öknen och får namnet den Seende Guden, sökte ett möte med Mose vid den brinnande busken, ropade till Samuel i templet, sökte upp unga män vid sjökanten och kallade dem till lärjungar, sökte upp det förlorade fåret, den förlorade penningen, tilltalade brottslingen som hängde på Jesu grannkors, ropade till tullaren som gömde sig i trädet…

”Loosers evangelium” är i verkligheten grundtexten för vår tro. Det förlorade är mer i fokus än det segrande. Marginalen är mer i centrum än maktcentra. Andligt sökande mera gynnsamt än den andliga eliten. Fattigdomen mer välsignande än rikedomen. Makten tänker i andra termer, men så gör inte Gud.

Detta är den troendes revolution. Att ompröva världen, se med andra ögon – och inse att Gud är större än mitt hjärta.

Det är till denna gemenskap vi kallas. Barnens, de utstöttas, de föraktades, de förtalades, de undangömdas gemenskap.

Den svåra frågan för oss idag är enkel: Märks detta?

John Wesleys första hus var en skola. En av hans första böcker en om enkel och handfasta medicinska råd. Det finns ingen tro som inte är en social religion, menade han. Vi lever i denna metodistiska tradition, men har förlorat en del av själva nerven av att vara närvarande i vår tid.

Jim Wallis berättade när han talade på den gemensamma samfundskonferensen Utmanad på försommaren om en kyrka i USA som drabbades av ett mord på kyrktrappan. Det var en ganska normal medelklassig kyrka, medlemmarna reste in från vida i kring och slog en ring runt Gud och sin tro på söndagarna. Men en lördagskväll slog verkligheten hål på deras evangelium. Den hårda verkligheten knackade på kyrkans dörr. Bekom det församlingen att deras samhälle höll på att gå sönder i social nöd och ekonomiskt och moraliskt förfall?

Jag tänker ofta på det när jag sitter på den lilla expeditionen här i kyrkan, ser kyrktrappan. Barn kommer och leker, människor passerar förbi, några gånger har människor gått hela vägen upp och knackat på. En ung man kom och frågade om han fick hyra kyrkans hus. En annan ung man parkerade sin blå cykel nedanför trappan och bad att få komma in och sitta i kyrkan en stund. En kamrat hade förolyckats.

Kyrktrappans evangelium.

Gud vill relation. Det vill vi också. Den sträcker sig djupt in i oss. Men den sträcker sig vidare. Orkar vi? Vill vi satsa? Alla kan inte göra allt. Men några kan släppas loss i sin tjänst, våra resurser kan användas.
Där står vi.

Hur låter evangeliet på Centrumkyrkans trappa?