Jag och Du

KÄRLEKEN

Labyrint,
spegelsal och spöktåget
ger sina bilder av
gränser som överskrids
vrids snids
Vi ser oss själva
men bakifrån
ovanifrån, i centrum och i marginalen.
Ibland liknar vi någon helt annan
som mest liknar oss själva.
Hon kräver det kärleken
att perspektiven förskjuts
Ett jag blir vi

som blir du som är jag.

Ur med sikte på horisonten, Sahlberg 2013


Mötet mellan Jag och Du, eller Jag och Det är det som ytterst gör oss till människor. Det är inte bara biologin eller människans kemiska soppa som möts, och blandas, men själva existensen som delas.

Hur sker detta möte? Hur kan vi möta Den Andre utan att dränka hen i mitt jag? Samtidigt som mitt jag blir till i ditt du, och vice versa, är vi ju olika, men lika. Kan vi röra oss från att tala till och etablera form för att tala med?

I min senaste bok, Vad är då en människa?, talar jag om Jaget och Laget – den svåra balansgången mellan att vara en del av det hela och delar, samtidigt. Att bära den unika dna-strängen och på samma gång inse hur vi är nära släkt...

Påskens evangelium

The Good Friday (predikan inne i PoS 138)

Påskveckan kallas t.ex. Holy Week, i ortodox tradition Stora veckan. Den engelskspråkiga Långfredagen heter bl.a. the Good Friday. Det är bättre teologi.

Långfredag

Predikan, del 1

Vi har ingen annan kung än kejsaren. Hör vi det fullständiga sveket? De vände inte bara Jesus – och GUD – ryggen. De kastade sig i famnen på ockupationsmakten. Prästerna drev, i evangeliernas berättelse, folket rätt i famnen på ockupanterna. Evangeliet blir en romkritisk berättelse. Det framstår mer och mer som om Jesus och lärjungarna är den enda kärnan till gudsfolket. Alla andra står med ryggen mot GUD. Sedan Eden, lustgården österut, hade frågan varit om folket vände GUD ryggen. Och till slut, under upprepade ockupationer, blev frågan: Har Gud rent av vänt oss ryggen.

Ett tydligt streck dras i sanden. Ni har nu vänt GUD ryggen. Jesus hade talat, kallat lärjungar, botat sjuka, mättat hungriga, upprättat människor: GUD hade gått fram. Synlig som dagen. Under den dramatiska veckan inne i Jerusalem kulminerar berättelsen: Den är på allvar.

Hela påskberättelsen tycks handla om val av kung. Vilken riktning valde folket? Förstod de vem Jesus egentligen var? Förstår vi?

Palmsöndagen är den politiska triumfen: Folket besjunger sin kung.

Långfredagen är våldets och lidandets triumf. Folket hade bytt kung.

Påskdagen är GUDs triumf. GUD krönte sin egen kung. Den Ende.

Det är de tre stora scenerna.

När Jesus under veckan rensade och renade templet var det upprorets triumf. Pengarna förlorade tronen.
Påskafton är Dödens triumf, och den tömda maktens korta triumftåg: Upprorsmakaren var tystad. Livet var inte längre kung.

Långfredagen nås kulmen. Människornas hängivna underkastelse under Rom är häpnadsväckande. Vad hos Jesus väckte så starka känslor? Kanske har vi inte vågat gå in i den frågan, men snarare flytt in i den angränsande, den mera avgränsade och personliga tolkningen: Jesus dog för mig. Men påskens drama är också ett kosmiskt drama: GUD valde att konfrontera människorna. Kärlekens vassa redskap presenteras i en blodig, utlämnande och stark berättelse. Det är en ny tid som bryter igenom. Den utmanar, i alla tider, ett mänskligt beteende som är oacceptabelt i GUDs ögon.

Jesus tänkte inte på sig själv
Vi måste möta varandra under helt nya förutsättningar
Vi identifieras med Kristus
Vi förvandlas
Vi blir kärlekens bärare, liksom vi är burna av kärleken
Vi är satta i fredens tjänst
Och vi är godhetens lärjungar.

Ingen utmaning är större. Ingen är rimligare. Vi är på väg till denna förvandling.

Jesus du mitt liv, min hälsa
För att mig från banden lossa, min tunga kedjor krossa


Predikan del 2

Långfredagens och korsets budskap är detta förvandlade liv. Att möta Jesus är som att möta sin egen idealbild. Vi speglar våra liv i hans liv. Våra värderingar möter där den Masterplan, som är själva förlagan för hela vår existens. Vi dör och uppstår med Kristus.

Jesus Kristus var sändebud från GUD och var GUD som själv i ord och handling visade vägen och är vägen till den uppresta, upprättade och befriade människan: Vi ska bli det vi är ämnade att vara. Och det är en vandring under kamp och motstånd, ofta det inre motstånd som vår natur ställer till med, det Paulus kallar den gamle Adam.

Då Jesus kom till jorden var det för att skärpa konturerna av mönstret i denna kärlekens väv. Orden, livet, samlandet av lärjungar och sändningsuppdraget är den vackra karta som leder fram till korset: Det ultimata kärlekstecknet. Där är Jesus Kristus inte främst offerlamm, men på allvar GUD och Människa. Återföreningen av vårt heliga uppdrag – att vara GUDs avbilder – fick en ny konkretion. Därför lever inte längre jag men Kristus lever i mig, skaldade Paulus (Gal 2:20). Vi dör och uppstår med Kristus – det är den dramatiska bilden av vår nystart, i sökandet efter Den Nya Människan i oss. Synden är hos Paulus inte främst den plågsamma bilden av vår otillräcklighet, men den motkraft som lockar oss bort från GUD och därmed oss själva. Han ger den namnet den gamle Adam, som vände GUD ryggen, som ännu härjar i oss, den som inte främst alls bekämpas med ånger, botgöring eller självförakt, men med vandringen för att likna Kristus, slå följe med honom, ikläda oss herren Jesus Kristus.

Den resan slutar inte vid korset. Den börjar där.


Du fick bära korsets plåga, jag fick liv och hopp som gåva...

Ska tala om Skapelseberättelser idag

från babyloniska urberättelser till kvantfysik.

Inleder så här:

Den urgamla boken

Jag äger ett bibliotek. Flyttbart. Lättburet. Numera helt digitalt. Sökbart.

Förpackade ord gör människan unik. Först det talade. Som skilde oss från alla de andra däggdjuren. Sedan det skrivna. Minnen kunde bäras från generation till generation. Och färdas över hav och land. Från 1460-talet tryckt. Spridningstakten ökade. Från 1990-talet digitalt. Allt överallt alltid.

GUD, Bibeln och Ordet. Olika uppfattningar. Jfr Koranen-profeten, Jesus-Bibeln (Uppenbarelse resp vittnesbärare)

För mig är biblioteket heligt för att det berättar om GUD och människor som söker varandra. Bibelnär som en garderob, en teater, en spegelsal.

GT/NT: Samlad och nedskriven under ca 700 år. Ca 70 böcker.

GTs och NTs tillkomstsätt är lika. Där finns grundberättelser, händelser, tal, viktiga historiska moment som sedan skrivits ned, ofta inom en viss grupp eller skola. Situationen som denna grupp befinner sig i, adressaten och sammanhanget, eller missionen, färgas in i texten. För Nya testamentet talar forskarna nu ofta om en Johannes-, Lukas- eller Matteuskyrka. Inom sitt sammanhang formulerades trons inre samband. Ibland i konflikt med andra skolor, men oftare just som betoningar och perspektiv.

I GT ser vi spåren av flera reformationer, återkomster till Jerusalem eller nedtecknade och samlade berättelser i drömmen om Jerusalem. Forskarna talar om Elohisten, Jahvisten, P-källan, Deuteronomisten osv. Ofta med formen av en redaktion som noggrant samlat berättelserna, med uppgift att samla folket, skriva fram ett samlat folk i trons värld.

Först några århundrade fvt fanns det vi kallar GT samlad, och några århundrade efter Jesu död och uppståndelse har vi den samling vi kallar NT.

SKAPELSEBERÄTTELSERNA
Jag tänkte att vi idag skulle stanna vid en uppsättning berättelser, som jag själv just nu är mycket upptagen av: Skapelseberättelserna.

1 Mos 1: antas idag vara nedtecknad i huvudsak av P-källan. Platsen antas vara Babylon. Folket är i fångenskap och längtar hem, till Jerusalem. En redigering av de gamla berättelserna tar form, människor ska läras tro och dela berättelsen om sin historia. (1 Mos 2ff som berättar särskilt om Människan är troligen av äldre datum.) (Skapelseberättelse 1 i babylonisk kontext och berättelse 2 mer i egyptisk)

Enkelt kan vi säga att en Skapelseberättelse har till uppgift att förklara hur det som finns en gång kom till. Människorna, jorden, havet, solen, månen spelar en central roll. Och nästan alla kulturer tänker sig en, eller flera, Skapare.

Omkring det judiska folket fanns två starka kulturkretsar: den babyloniska: mesopotamiska, assyriska, persiska (tvåflodslandet) resp den egyptiska.

Den persiska tidiga traditionen tänker sig ofta människan skapad för att avlasta gudarna. Människan blir gudarnas slavar. Den egyptiska knyter gudarna, och de har många, till Farao. F är liksom gestaltningen av gudarna på jorden. Och vi kan nästan se hur den judiska skapelseberättelsen kommer till i en spänning mellan bilderna av människorna som slavar respektive gudarna som tar sin boning i den mäktige Farao.

Den usla profetian...

Predikan: GUDs mäktiga verk, eller den usla profetian

Han skall bli stor och
kallas den Högstes son.
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt,
och hans välde skall aldrig ta slut.

Hur gick det med det, tycker ni? Vilken stuns var det i den profetian? Var det varje mors dröm om ett framgångsrikt lyckligt barn?

1. Han skall bli stor – jo, han hann nog fylla 30.

2. Han ska kallas den Högstes son – jo, det fanns det väl en del som kallade honom det. Mästare, GUDs son, Jesus Kristus – den Smorde. Messias.

3. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron – dels kan vi väl fundera på vad den gamla tronen var värd, 900 år senare. Dels var den ockuperad av ett mäktigare rike – den Romerska stormakten. Så hur gick det med den delen av profetian? Inge vidare värst, om du frågar mig.

4. Han skall härska över Jakobs hus för evigt – är det ett annat löfte än Davids tron? Eller samma sak, men nu med en av patriarkerna indragen? En profetia med både kung David och tillbaka till Abraham var ju nästan allt som behövde sägas: Då var det nära eliten. Men hur gick det egentligen med det?

5. Hans välde skall aldrig ta slut – ja, här är väl vi. Frågan om Kristi välde är nog en av de mest centrala, som jag är mycket upptagen av. Hur ser väldet ut? Egentligen?

Det tänkte jag vi skulle tala om.

Men, sammanfattningsvis var väl profetian rätt medioker. Den djupa klyftan mellan Jesus och den judiska tron vidgas ju i kyrkans unga historia, inte minst efter kyrkans förlovning med Makten. Om detta behöver vi tala. På ett politiskt plan strandar profetian på romarnas kors: Det blev ingen konungslig succession. Det egna folket avvisade honom. Jakobs hus blev utan ny härskare. Men hur är det då med väldet?

Jo, tvåtusen år senare talar vi ännu om det. Det finns inte mycket i människans berättelse som har relevans efter ett par millennier. Jag menar ju att sett från vårt perspektiv var det långa giftermålet med Makten inte av godo. Mindre maktspråk i evangeliets bägare hade varit av godo. Det var mycket av budskapet som där kokade bort i historiens politik. Men, jag medger att det är svårt att döma historien. Och parallellt med Maktkyrkan har hela tiden en annan ton sipprat ut: Tidigt drog som
sig eremiterna undan. De värnade den andra tonen. En Kristus som först vände sig inåt för att sedan förvandla människor som förvandlade sin tid. En obeväpnad kristentro. En marginalens Kristus som stod att känna igen från evangeliets blad.

Denne Kristus besjunger vi idag. Och vi har lämnat Maktens dike. Men ännu återstår andra diken för vår tro. Individualismens dike är ett sådant: Där fokus stannar vid min resa mellan vaggan och graven. Eller Trons resa. Som tar de existentiella sprången främst i teorin: Bekännelsen blir viktigare än förvandlat liv. Dogmen överordnas kärleken. Renheten i dygden blir viktigare än händer som smutsas av kärlekens hantverk.

Snickarsonen från Nasaret tänkte inte på sig själv. Han visste hur ett vresigt trästycke kunde hyvlas till nytta. Han visste vad som krävdes för att förvandla människan. Bli så till sinnes som Kristus var: Han, som blev som en av oss.

GUDs mäktiga verk, eller den usla profetian

Predikan 22 mars, Centrumkyrkan, Kållered:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. Luk 1:26-38

Han skall bli stor och
kallas den Högstes son.
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt,
och hans välde skall aldrig ta slut.

Hur gick det med det, tycker ni? Vilken stuns var det i den profetian? Var det varje mors dröm om ett framgångsrikt lyckligt barn?

1. Han skall bli stor – jo, han hann nog fylla 30.

2. Han ska kallas den Högstes son – jo, det fanns det väl en del som kallade honom det. Mästare, GUDs son, Jesus Kristus – den Smorde. Messias.

3. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron – dels kan vi väl fundera på vad den gamla tronen var värd, 900 år senare. Dels var den ockuperad av ett mäktigare rike – den Romerska stormakten. Så hur gick det med den delen av profetian? Inge vidare värst, om du frågar mig.

4. Han skall härska över Jakobs hus för evigt – är det ett annat löfte än Davids tron? Eller samma sak, men nu med en av patriarkerna indragen? En profetia med både kung David och tillbaka till Abraham var ju nästan allt som behövde sägas: Då var det nära eliten. Men hur gick det med det?

5. Hans välde skall aldrig ta slut – ja, här väl vi. Frågan om Kristi välde är nog en av de mest centrala, som jag är mycket upptagen av. Hur ser väldet ut? Egentligen?

Det tänkte jag vi skulle tala om.

Men. Profetian var väl rätt medioker. Den djupa klyftan mellan Jesus och den judiska tron vidgas ju i kyrkans unga historia, inte minst efter kyrkans förlovning med Makten. Om detta behöver vi tala. Hur ser våra judiska rötter ut? Och vart tar de oss...


To be continued...

Kampen mot ondskan

Har nu lördagskvällens embryo till morgondagens predikan klar. Får jag sparken nu?

GUDs finger

"Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar." Ur Lukas 11

Vem dödade Jesus? Var det ondskan, romarna, judarna, andra hedningar, de passiva, de starka, de svaga, det goda syftet... Ja. Vad var det som egentligen orsakade Jesu död? Det kan vara en fråga för söndagen som handlar om Ondskans makt.

Demoner var en populär förklaring och beskrivning av det onda, och ondskans makt. Någon benämning måste ju det obegripliga ha. Då visste de ju inget om virus och infektioner, cancer eller psykisk sjukdom. Kontinentalplattornas glidning över skapelseglöden var kända som fenomen men kunde ju inte förklaras, eller avkodas, liksom tsunamis och vulkanutbrott. Demoner – ett praktiskt samlingsnamn på det hotfulla. Eller djävulen själv, eller, som i texten, Beelsebul. Textens centrala fråga är: Driver ont ut ont?

På de allra flesta områden har vi idag bättre förklaringar än demoner. Låt oss säga det tydligt. De finns saker i Bibelns världsbild som helt enkelt är utdaterade. Det blir patetiskt att hålla fast vid ett okunnigt språkbruk med tvåtusen år på nacken. Och i motsats till vad vi kanske trott är det inte ett fasthållande av detaljer som vittnar om helhetens sanning utan förmågan att skilja mellan stort och smått, centralt och perifert. Demonerna spelar ingen roll för att idag berätta GUDs historia.

Det hindrar inte att det ännu finns saker vi inte förstår. Människors monumentala ondska hör dit. Hur kan någon medvetet besluta om att tusen eller miljoner andra ska dö? Är de drivna av Ondskan? Är Putin ondskans hantlangare? Drivs ISIS av djävulen?

Mycket ondska kan förklaras bra mycket närmare. Girighet driver andra i döden och en förvriden övertygelse om att min rätt får gå ut över andras liv. Kanske måste vi påminnas om många goda människors tystnad eller passivitet också möjliggör Ondskans framfart. Det kan vara av ondo att placera roten till det Onda i en andlig sfär, och utanför oss själva. Som om vi själva i grunden är oskyldiga till destruktiviteten. Eller skylla på GUD, när vi nått frågornas yttersta gräns.

Andevärlden borde i vår tid vara avmytologiserad. Gåtorna har fått nya, mera vederhäftiga namn: Gravitationen, en ännu pågående skapelse, mörk energi, svarta hål, Higgsfältet eller Gudspartikeln. Det innebär inte av vi ännu kontrollerar dem, men vi ser tydligare spår av ett sammanhang, som måste hanteras och förstås, i just detta sammanhang.

I praktiken argumenterar Jesus, i den här texten, emot att ont drivs ut med ont. Och han bollar tillbaka till dem som kritiserar. Under och demoner var inget som bara Jesus sysslade med. Men var det med goda eller onda krafter? Det tycks vara frågan.

Eftersom jag inte tror att vår gudstro bygger på vad GUD producerar i form av underverk, utan på den relation vi kan bygga, att vi är lierade med himlen – vi har ett sammanhang att utforska – så tror jag inte heller att det är meningsfullt att placera heller det onda utanför oss själva. Vi är inte offer för krafter. Vi fattar medvetna beslut om i vilken fåra vi vill leva. Jag ser ingen plats för en personlig Djävul. Det finns ingen arena kvar vid sidan av GUD. Det går inte att tänka ett rum vid sidan av GUD. Däremot finns det stort utrymme för att ställa sig fientlig till det goda.

Därför talar Jesus om GUDs finger och GUDs rike. GUDs rike har nått er, säger han. Det som är trons mål, och det sammanhang i vilket vi vill leva vårt liv.

Kampen mot ondskan är daglig. Och den är personlig och gemensam. Den pågår inne i oss. I vår tanke och i våra händer. Ställer vi oss på det godas, eller det ondas, sida. Det är den ständiga frågan för oss.

"Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar", säger Jesus. Det är i grunden följden av Jesu ursprungsord: "Följ mig." Inget annat definierar vårt uppdrag som människor: Likna Kristus. Om detta måste vi bli tydliga.

Den kämpande tron

Några stolpar för PREDIKAN, 1 mars

Jesus i gränslandet eller smulornas evangelium

• Jesus drog sig undan

— in i dagens Libanon (Markus benämner henne syrisk/fenecisk)
— Det kanaaneiska grannfolket som alltid betraktats som fiender (Isak förbjöd sina söner att gifta sig med kanaaneiska kvinnor, Jakob löd men inte Esau)

Jesus drog sig undan, inte bara för en eftermiddag, utan en flera dagars, kanske veckors, retreat. Tyros och Sidon, ute vid Medelhavets kust, upp mot nuvarande Beirut låg inte riktigt nästgårds. Feniciskt land. Evangelierna är en koncentrerad berättelse, många saker ligger utom synhåll, det är mycket vi inte får veta. I höst har vi vid flera tillfällen gjorts uppmärksamma på hur olika de berättar. Men just den här berättelsen är helt samstämmig hos Markus och Matteus.

Kvinnans framfusighet, eller trosvisshet, är tydlig. Som Matteus berättar det finns det samtidigt ett inomjudiskt perspektiv hos Jesus, och en kraftfull kritik mot deras ledares skenhelighet och brister i praktiserad fromhet. Men uppdraget växer genom matteustexten, och mynnar i missionsbefallningen. I denna, och andra berättelser, ligger det vidgade uppdraget. "Men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord", svarar kvinnan.

Jesu undandragning verkar snarare vara en fokusförskjutning. I versarna innan har konflikten med fariséer och skrftlärda stått i fokus, och i avsnitten som följer, efter brödundret, är det med fariséer och saddukeer han diskuterar. I den långtgående och pågående konflikten förs alltså händelser in: Dels dagens evangelium, och dels brödundret. Smulornas evangelium.

• Jesus är inkluderande

Jesus är bunden till sin egen mission. Fastän det "politiska programmet" kommunicerar ett internt budskap, är konsekvenserna av detta budskap utan gräns. Exemplen är många: Den barmhärtige samariern, kvinnan vid Sykars brunn, quslingar som Matteus själv och Sackaios. Gudsriket spränger gränser och ifrågasätter gränser.

• GUDs globala format manifesteras

Evangeliernas berättelse är globalt. Det fins ingen rimlig gräns. Korset och Skapelsen har samma utbredning, både i tid och geografi.

Artikel i tidningen Sändaren

I papperstidningen, men verkar inte tillgänglig på nätet, är en liten irritationstext från mig. Stör mg på avståndet mellan det lite störiga evangeliet och vår extrema lust till anpassning och acceptens.



Kyrkan är mer annorlunda

Församlingens karaktär och uppdrag är mer apart än vi orkar tänka oss. Annorlundaheten är en permanent utmaning för oss, nedan skissar jag på några av utgångspunkterna.

Vår maktlöshet är evangelisk, men oroar den biologiska drivkraften att vara centrum, ha inflytande och utöva denna påverkan. Församlingen är, redan från början, en rörelse i marginalen. Makten residerade i Rom. I Jerusalem fanns lydstaten och det religiösa etablissemanget men Hebréerbrevets författare skriver: Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Heb 13:11-13

Att tjäna är aldrig helt frivilligt. Mänskligt naturligare är att önska bli tjänad, sedd, uppmärksammad, värderad. Lärjungarna kivades om framtida uppsatthet. Jesus plockade ner deras drömmar, monterade ned dem i gruset: Den som är störst är de andras tjänare. Och för att bevisa det tvättade han lärjungarnas fötter, ett renodlat slavarbete.

I en kultur där barnet var en blivande vuxen, en prototyp för en riktig människa, är det just barnen Jesus placerar som modeller för en äkta människa, en som kan komma GUD nära. Låt barnen komma till mig, sa han. Underifrånperspektivet slår igenom i bild efter bild.

Evangeliet är en motkraft, inte minst i vår tid, då den biologiska identifikationen är så stark: Vi är det vi är, vi ska följa våra inre drömmar, vi påminns om att vi duger, det är mänskligt att fela, osv. Men tron vill något mer med oss. Den vill växt, förvandling och förnyelse. Den nöjer sig inte med att vi är som vi är, den vill att vi ska bli de vi egentligen är (ämnade att vara). Det går utöver, och ibland på tvärs, med det vi har begränsat oss själva till att vara.

Den fattiga kvinnan, med sin närmast löjligt lilla allmosa, blev förebilden. Ingen revisor hade delat Jesu bedömning. I det verkliga livet är det Pengar som betyder något. På sista raden i årsbokslutet räknas inte ören. Utom i Annorlundahetens rike.

Samarierna var inte välsedda, ett slags sekunda judendom med eget berg att tillbedja på, Jerusalems counterpart. Också de blir föredömen i Jesu förkunnelse: Kvinnan vid brunnen, samariern bland leviter och präster på Jerikovägen. Synvinkeln var utanförskapets, Jesus gjorde det till sitt.

Tullmännen profiterade på ockupationen, den tidens Quislingar. Alltid betraktade som svekfullt kollektiv. Jesus visualiserade individerna bland dem, använde en Matteus Levi och närmast demonstrativt gästade han Sackaios i Jeriko. Där fanns dessutom ett berömt Bibeldrama som illustrerade djupet, just där: Liksom Rahav en gång gömde de israeliska spejarna inför återvändandet efter seklerna i Egypten. Även fienden består av trofasta individer.

Ja, hela lärjungaskaran var i grunden en exempelsamling på utanförskap. Ingen mer än Judas kom från Judéen, normaliseringens region, från normaliteten, istället var de alla lantisar från Galiléen. Utanförskapet luktade fisk, och dialekten, och kanske klädseln, avslöjade dem.

Jesu liv kännetecknas av utanförskapet. Utan plats i härbärget, utomäktenskaplig, flykting i Egypten, snickarlärling i Nasaret, utan formell rabbinutbildning (och status)...

Så där går det på. Bibeln är mer eller mindre nerlusat med utanförskap, nerifrånperspektiv, maktlöshet, perifera perspektiv, värderingen från marginalen. Hur kunde det sedan gå så fel, och ännu tonsättas mer av militär marschmusik än gerillasoldatens tysta visselsignal? Mer av maktdemonstrationer och rikedomsmanifestationer än tvättade fötter och solidaritet i marginalerna. Hur kommer det sig att vi läser evangeliet så illa, så bekvämiserat? Och ändå tror att vi är GUDs församling. När fick vi fribrev från marginalen?

Jo, det finns andra texter. Som vi nog gillat mer genom historien: Alla knän ska böjas, mig är given all makt, gör alla folk till lärjungar... Är det ord från Jesu tid, eller hör vi här kyrkan tala, kyrkan som snabbt bytte om till romerska soldatseder och uniformer, hierarkier, svärd och makt? Vi har inte helt koll på tillkomstperioder och glidningar i betydelserna. Men om vi läser helhet – skrift ska med skrift belysas – är det väl rätt enkelt att se var betoningarna ligger.

Jesus – fottvättaren är evangeliets mest centrala bild, och harmonierar väl med både krubban i Betlehem och Korset i Jerusalem. Han var i marginalen, men vi tror att ljuset står i berömmelse, acceptens, i centrum.

Ack så tokigt vi gått.



PA Sahlberg, Equmeniakyrkan i Kållered