Vacker och smart

Ester

Det är skrytfest i borgen i Susa. Xerxes har huset fullt av sina underlydande provinskungar (127 provinser), från Indien till Etiopien. Bland allt vackert som presenteras vill kungen visa upp sin vackra hustru, hon vägrar. Kungen frågar rådgivarna till råds ”de som visste vad stunden krävde” (1:13). Det leder till nya förordningar, den feministiska revolutionen trycks tillbaka.

Kungen skulle välja ny drottning, vackra flickor från hela riket fördes till kungens harem, bland dem var Ester, juden Mordokajs fosterdotter. Givetvis var hon den skönaste av dem alla, hon blev drottning.

Ett attentat mot kungen upptäcktes och det var Ester som räddade livet på Xerxes. Mordokaj vägrade att underkasta sig en av Xerxes upphöjd provinskung, Haman som blev vred och beslutade om att döda – förinta – alla judarna, en bestämd dag.

De utsatta klädde sig i säck och aska. Esters räddningsaktion är elegant, Haman går på pumpen.

Mordokaj upphöjs, blir ”vicekung” med tillgång till Xerxes sigill.

Räddningen, äran i behåll, firas i Purimfesten. Så blir händelserna i Susa en bild av hoppet, räddning undan förintelse.

Nästa vecka läser vi JOBs bok, en kamp med Meningen.

Ordet blev människa

Johannes evangelium, kap 1 med Johannesprologen

Logos – Ordet. Redan här stöter vi problem, här finner också vi Johannes´ fokus. Logos betyder ordet, men förstås också som logik, kunskap, princip eller standard. Vi finner ordet ihop med vetenskapstermer: geologi, teologi, klimatologi… men också hos logopeden, som hjälper talet (Läran om eller kunskapen om).

Herakleitos, den grekiska filosofen, använder Logos för att tala om den mänskliga kunskapen och universums inneboende ordning. Hos Sokrates förekommer uttrycket mer i form av filosofi, det mänskliga tänkandet. Stoikerna däremot uppfattade den i mer upphöjd betydelse som universums själ.

I judisk och i kristen litteratur har ordet logos särskilt kommit att betyda Guds skapande och uppehållande ord, jfr begreppet Guds ord.

I Johannesprologen (Joh. 1:1-18) framställs Kristus som Guds logos som fanns hos Gud från begynnelsen och genom vilken allting har blivit till. Logos har till slut inkarnerats, det vill säga blivit människa ("kött") i Kristus.

Särskilt under de första kristna århundradena spelade tanken på Kristus som den preexistente och inkarnerade logos en stor roll, till exempel hos Justinus Martyren (logosteologi). Från 300-talet blev det vanligare att man i stället för logos talade om Sonen som den andra personen i Treenigheten, men ordet brukas även när man talar om den johanneiska teologin i Nya Testamentet.

Antitrinitarier lär att Logos inte är synonymt med Jesus och att Joh. 1:1 istället hänvisar till Guds sätt att uttrycka sig själv; hans anledning, syfte och planer, i synnerhet som de förts till handling. (från Wikipedia)

Hos retorikerna handlar det om en av tre delar i det goda talet; logos, ethos och pathos. (kunskap, etik/skäl och känsla)

Så – vad menade Johannes när han talade om Ordet/logos?

För mig har två dimensioner varit viktiga. Det ena (1) är parallellen till skapelseberättelsen, Gud sa sitt ”Bliv/varde” och jorden och allt skapat blev till. Gudsordet – fött i Guds tanke – är handling, materialiseras i det skapade. Guds avsikt blir till liv. På samma sätt som en konstnär har sina uttrycksmedel, som kan identifieras, är det med Gud. Det syns att det är Gud som ligger bakom, ja, mer än så, det finns något av Gud i det som finns, och vi kan så att säga gå bakvägen och finns Gud genom det som har skapats. Så var det då Gud valde att bli människa i Jesus Kristus.

Den andra (2) dimensionen är den totala identifikationen mellan Gud och Ordet/Sonen/Logos. Den är som elledningens kraft; identisk från turbinerna till elurtagen. Man kan bränna ihjäl sig på den, och den kan lysa min läslampa. Skapa dramatiska kortslutningar eller ladda min dators batterier. Ordet/Sonen/Logos är Gud, men identifierbar, sårbar, konkret och nära. Den påminner om Gud, för oss till Gud och är Gud.

De första fem versarna hos Johannes sammanfattar hela Skriften, och rymmer i allt väsentligt det som är kristen tros grund. Klipper vi samman de mest vitala versarna låter det så här:

(1-5) I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (14) Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (16-18) Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det här utsnittet kan du kopiera och trycka upp, memorera och leva i och av. Använd det som tolkningsnyckel för resten av Johannes, och i ditt kristna liv, när du bedömer predikningar och fattar dina beslut.

I Joh 1:43-50 har vi också Filippos geniala inbjudan då Natanael röjer sina tvivel: ”Följ med och se!”

Till nästa vecka läser vi Joh 2; bröllopet i Kana. Johannes går rätt på dramatiken med att konfrontera religiös skenhelighet i Jerusalem. Han satt ganska nöjd med sin prolog, i den hade han fångat essensen.

Jag befann mig i borgen i Susa (Nehemja)

Nehemja börjar som en gammal riddarroman. ”Jag befann mig i borgen i Susa…”

Esra stod för den andliga återkomsten, står Nehemja för den politiska, men så enkelt är det inte.

Utgångsläget efter deportationen var hårt: Jerusalems mur är raserad och portarna nedbrända… Nehemja reser dit för ockupationskungens räkning. Det startar som ett fantastiskt kollektivbyggverk. Men entusiasmen var möjligen större än smartnessen. De hånas, bilderna är målande. Ah, låt dem bygga, det blir inget av det, de rasar nog när en räv skuttar upp på dem.

Som vanligt hade gnällspikarna problem med visionerna. De klagade på att bygget tog tid för annat. På 52 dagar var det gjort. Där firade de sedan Lövhyggohögtiden. I 9:5 och framåt får vi syndabekännelsen, återkopplingen till historien.

Boken slutar med bön och äreteckning över Nehemja; Min Gud, kom ihåg detta och räkna mig det till godo. (13:31)

Till nästa vecka läser vi Esters bok, nu är det intriger på högsta nivå.

De goda hamnarna

Apostlagärningarna; Apg 27-28

Lukas reser med Paulus till Rom. Resan verkar oorganiserad, ungefär som en dåligt förberedd utvisning av flyktingar. Och det är i flyktingvatten de seglar. Lukas är troligen bara med i följet, via olika hamnar ger de sig iväg mot Rom.

De håller på att lida skeppsbrott söder om Italien, på väg upp i Adriatiska havet, men strandar på Malta där de infödda är vänliga mot dem.

I Rom samlar Paulus judarna, vill väl söka stöd och inte framstå som en sektmedlem. Men det slutar illa och Paulus skäller ut dem.

Under två år leder han sedan Missionen från Rom i husarrest.

(Troligen far han sedan till Spanien, men om det berättar inte Lukas.)

Apostlagärningarna är ett fantastiskt vittnesbörd om den unga kyrkans kamp, inne i sig själv, med människor av judisk tro, mot kommersiella krafter och inte minst övermakten.

Vi lever nu i Apostlagärningarnas förlängning. I varje stund, på varje plats är det vårt uppdrag att översätta och leva Gudsordet – Jesus Kristus i möte med världen.

Till nästa vecka skrider vi in i evangelierna. Vi börjar med Johannes och läser första kapitlet, där finns den s.k. Johannesprologen. Det kanske viktigaste avsnittet i hela Nya testamentet.

Riksinsamling för Jerusalem, Esra

Riksinsamling för templet i Jerusalem. Den persiske kungen i Babylon – Kyros – återger det deporterade folket friheten och lovar stöd för att renovera det krigshärjade Jerusalem.

Det var den folkliga eliten som nu återvände, drygt 40 000 personer, en medelstor svensk kommun. Därtill 8000 djur och mängder av silver och guld.

Men det skedde inte utan lokalt motstånd, maktskifte hindrade dem.

Under Esras uppreses reformationen. Det är inte bara templet som byggs upp och renas. Också blandäktenskap upplöses och förbjuds. Det är idén om det rena folket som blir vägen till restaureringen av den drabbade nationen.

Till nästa vecka läser vi Nehemja. Det är parallellberättelsen. Nehemja har den politiska makten, Esra den religiösa.

Apg 21-26, Paulus inför den romerska rätten

Paulus anklagas men hävdar sin rätt som romersk medborgare. Jesu uppståndelse är den centrala frågan, ständigt betonad i den unga kyrkan, där hamnar han också mitt i den judiska debatten mellan olika parter.

Konflikten mellan en del av judarna och den unga kyrkan skärps. Paulus anklagas och utber kommendantens löfte att få tala till det uppretade folket. I 22 får vi del av talet, Lukas står nedanför och antecknar.

Paulus tal är personligt. Han räddas i första fasen av sitt romerska medborgarskap, men överförs till Rådet. Frågan om uppståndelse i allmänhet, och Jesu uppståndelse i synnerhet kommer i centrum. Fariseer och saddukkeer hade olika uppfattningar. Inför Felix skärps kritiken och nu blir det tydligt att angreppsättet inriktar sig på att han splittrar judarna och tillhör i själva verket ”nasareernas sekt”, som sådan, med anknytning till Jesus från Nasaret (även om nasir också kan ges andra härledningar).

Två år blir Paulus kvar i tämligen fritt men skyddat boende. Felix ersattes av Festus. Och frågan blir aktuell igen.

Agrippa blir nästa instans.

Till nästa vecka läser vi ut Apostlagärningarna; Apg 27-28

2 Kung 18-25, Hiskia

I 2 Kung 17 kulminerar förfallet och i konflikten mellan fiendelaxeln Assyrien-Egypten faller först Israel/Nordriket och sedan Juda rike till assyrierna genom oheliga allianser, inte minst med riktning mot Egypten. Den assyriska fångenskapen startar. Assyrierna gör som alla ockupationsmakter och flyttar sitt folk till området. Vart och ett av folkgrupperna dyrkade sina egna gudar. 2 Kung 17:41 tas som intäkt för de definitioner som fortsatte att följa folket i Samaria (då texten skrivs, men detsamma gällde som uppfattning även under Nya testamentets tid).

Med Hiskia (18) blir det bättre ordningar i Jerusalem. I 19:14 finns ett fantastiskt avsnitt där den assyriske kungen hotar Jerusalem, skryter över sina bedrifter, Hiskia går till templet och breder ut smädebrevet, för att dela det med Gud. Profeten bistår honom. Jesaja stora tema om ”rest som ska räddas”. Denna rest – shear – är ett starkt bibliskt tema, ”resten” räddas.

I 21 tar den unge Manasse vid som tolvåring, och en ny omgång förfall tar vid. Sonen Amon är inte bättre han.

I 22 samlas hela historien samman. Det är sannolikt under den här tiden som skrifterna samlas, verkligheten skrivs samman till den historia vid hittills följt. Det är liksom en första kulmen av den stolta judiska historien.

Det är Josia som är kung, från åtta års ålder och regerade tills han blev 39.

I vers 8 ”finner prästen Hilkia bokrullen med lagen”. Nu formas huvuddragen av den judiska tron. I kap. 23 reformeras gudstjänsten, men den egyptiske kungen blir Josias fall.

Stora skatteutbetalningar sker som ”gäld” till Egypten och först ses nog Babylon som räddning, men nya vedermödor väntar. Nebukadnessar lät föra bort eliten från Jerusalem. Efter förnyad konflikt utvidgas deportationen.

I Andra Krönikeboken (som är ett slags parallellberättelse till Kungaböckarna) skrivs avslutningsvis att folket ska återvända.

Denna berättelse fortsätter sedan i Esra. Vi läser den till nästa vecka, nu byggs templet upp och tron restaureras, Esra kommer och tar ledningen, Nehemja, som är nästa bok, blir ståthållare. Det finns ett slags kontinuitet med Hiskias reformation.

Apg 18-20 - Sadelmakaren

Lite problematiskt är det att Paulus nu blivit sadelmakare, inte tältmakare. Är inte riktigt klar över om det är stor skillnad, jag menar man kanske gjorde både det ena och det andra. Tolkningen av lekman är dock densamma, och såväl sadeln som tältet tjänar sitt syfte som flexibel och rörlig – rörelsen märks.

Konfliktbilden är tydlig. Judarna drar sig inte ens från att dra sina konflikter till romersk domstol.

Den nya rörelsen hotar också kommersiella intressen. Apg 19.

I Apg 20 blir det nu ett vi – vi avseglade. Nu är det berättat med stor närvaro, en del av det som just berättats har samma närvaro, kanske var det någonstans i Mindre Asien som Lukas anslöt. Det är påfallande hur många gånger han använder ordet ”vi”. Han var verkligen angelägen.

Apg 21-26, Paulus anklagas men hävdar sin rätt som romersk medborgare. Jesu uppståndelse är den centrala frågan, ständigt betonad i den unga kyrkan, där hamnar han också mitt i den judiska debatten mellan olika parter.