Ordet blev människa

Johannes evangelium, kap 1 med Johannesprologen

Logos – Ordet. Redan här stöter vi problem, här finner också vi Johannes´ fokus. Logos betyder ordet, men förstås också som logik, kunskap, princip eller standard. Vi finner ordet ihop med vetenskapstermer: geologi, teologi, klimatologi… men också hos logopeden, som hjälper talet (Läran om eller kunskapen om).

Herakleitos, den grekiska filosofen, använder Logos för att tala om den mänskliga kunskapen och universums inneboende ordning. Hos Sokrates förekommer uttrycket mer i form av filosofi, det mänskliga tänkandet. Stoikerna däremot uppfattade den i mer upphöjd betydelse som universums själ.

I judisk och i kristen litteratur har ordet logos särskilt kommit att betyda Guds skapande och uppehållande ord, jfr begreppet Guds ord.

I Johannesprologen (Joh. 1:1-18) framställs Kristus som Guds logos som fanns hos Gud från begynnelsen och genom vilken allting har blivit till. Logos har till slut inkarnerats, det vill säga blivit människa ("kött") i Kristus.

Särskilt under de första kristna århundradena spelade tanken på Kristus som den preexistente och inkarnerade logos en stor roll, till exempel hos Justinus Martyren (logosteologi). Från 300-talet blev det vanligare att man i stället för logos talade om Sonen som den andra personen i Treenigheten, men ordet brukas även när man talar om den johanneiska teologin i Nya Testamentet.

Antitrinitarier lär att Logos inte är synonymt med Jesus och att Joh. 1:1 istället hänvisar till Guds sätt att uttrycka sig själv; hans anledning, syfte och planer, i synnerhet som de förts till handling. (från Wikipedia)

Hos retorikerna handlar det om en av tre delar i det goda talet; logos, ethos och pathos. (kunskap, etik/skäl och känsla)

Så – vad menade Johannes när han talade om Ordet/logos?

För mig har två dimensioner varit viktiga. Det ena (1) är parallellen till skapelseberättelsen, Gud sa sitt ”Bliv/varde” och jorden och allt skapat blev till. Gudsordet – fött i Guds tanke – är handling, materialiseras i det skapade. Guds avsikt blir till liv. På samma sätt som en konstnär har sina uttrycksmedel, som kan identifieras, är det med Gud. Det syns att det är Gud som ligger bakom, ja, mer än så, det finns något av Gud i det som finns, och vi kan så att säga gå bakvägen och finns Gud genom det som har skapats. Så var det då Gud valde att bli människa i Jesus Kristus.

Den andra (2) dimensionen är den totala identifikationen mellan Gud och Ordet/Sonen/Logos. Den är som elledningens kraft; identisk från turbinerna till elurtagen. Man kan bränna ihjäl sig på den, och den kan lysa min läslampa. Skapa dramatiska kortslutningar eller ladda min dators batterier. Ordet/Sonen/Logos är Gud, men identifierbar, sårbar, konkret och nära. Den påminner om Gud, för oss till Gud och är Gud.

De första fem versarna hos Johannes sammanfattar hela Skriften, och rymmer i allt väsentligt det som är kristen tros grund. Klipper vi samman de mest vitala versarna låter det så här:

(1-5) I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (14) Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (16-18) Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det här utsnittet kan du kopiera och trycka upp, memorera och leva i och av. Använd det som tolkningsnyckel för resten av Johannes, och i ditt kristna liv, när du bedömer predikningar och fattar dina beslut.

I Joh 1:43-50 har vi också Filippos geniala inbjudan då Natanael röjer sina tvivel: ”Följ med och se!”

Till nästa vecka läser vi Joh 2; bröllopet i Kana. Johannes går rätt på dramatiken med att konfrontera religiös skenhelighet i Jerusalem. Han satt ganska nöjd med sin prolog, i den hade han fångat essensen.