LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
fredag 30 december 2011
söndag 25 december 2011
Summerar man
mina mest centrala findings i min bok Längtan efter Riket är det nog tre avgörande omläsningar som förebådar reformationen.
1. Korset. Det är helt avgörande på vilken sida om korset vi läser. Det gäller och NT och våra uttydningar och formuleringar idag. Jag menar att vi inte helt förstått detta. Och det gäller både GT och NT.
2. Rättfärdigheten och begreppet Försoning. Paulus läser allt inom ramen för Förbundet. Senare traditioner läste samma verklighet mer i en romersk rättstradition. Det har vridit perspektiven delvis tokigt.
3. Begreppet Tro är alldeles för flackt hos oss. Det måste djupnas.
1. Korset. Det är helt avgörande på vilken sida om korset vi läser. Det gäller och NT och våra uttydningar och formuleringar idag. Jag menar att vi inte helt förstått detta. Och det gäller både GT och NT.
2. Rättfärdigheten och begreppet Försoning. Paulus läser allt inom ramen för Förbundet. Senare traditioner läste samma verklighet mer i en romersk rättstradition. Det har vridit perspektiven delvis tokigt.
3. Begreppet Tro är alldeles för flackt hos oss. Det måste djupnas.
torsdag 22 december 2011
tisdag 20 december 2011
Paulus hotar makten
Konsekvenserna av min omläsning av Paulus handlar teologiskt mest om omläsningen av Försoningen. Av det blir följderna för makten alldeles oerhörda. Det blir en av huvudpunkterna i min nästa bok.
söndag 18 december 2011
minorna efter Paulus
När jag nu arbetar med konsekvenserna av min omläsning av Paulus är tre områden fyllda av minor:
Makten
"Västerniseringen", och
De skadade judiska rötterna.
Under kyrkans två årtusenden är frågan om makten, på alla nivåer, den allvarligaste. Den har korrumperat de innersta trådarna i det som Jesus och Paulus gav oss.
Skriver nu på revolutionen, inte enbart reformationen.
Makten
"Västerniseringen", och
De skadade judiska rötterna.
Under kyrkans två årtusenden är frågan om makten, på alla nivåer, den allvarligaste. Den har korrumperat de innersta trådarna i det som Jesus och Paulus gav oss.
Skriver nu på revolutionen, inte enbart reformationen.
onsdag 14 december 2011
att bryta igenom paradigmtaket
Det var Paulus utmaning. Och det är vår. Meningar och tydningar biter sig fast. En del blir totalt fel. Paulus stretar på.
Oh, att vi kunde smittas.
Oh, att vi kunde smittas.
tisdag 13 december 2011
söndag 11 december 2011
torsdag 8 december 2011
onsdag 7 december 2011
längtan efter Riket
Från idag finns den för köp och beställning i Centrumkyrkan.
"Nåden gnager i honom medan han utvidgar GUDs famntag till världen."
"Nåden gnager i honom medan han utvidgar GUDs famntag till världen."
tisdag 6 december 2011
söndag 4 december 2011
findings 1 om Paulus
Den mest centrala upptäckten är på ytan en självklarhet: Korset gör skillnad.
Den insikten är den slagruta jag använt när jag läser GT texter - många men inte alla - som tar sin utgångspunkt från Förbundet. GUD lovar sin närvaro, folket responderar: Allt vad Herren har sagt vill vi göra.
I detta paradigm gäller Torah - lagen. Det är vägen till Rättfärdigheten, dvs GUD. Men Lagen är god men det är inte människan.
Saul inser att denna väg inte leder till Rättfärdigheten. Nåden behövs. Den blir inte riktigt "på allvar" före Jesus.
Den fortsatta kampen handlade om hur man blandade redskapen från de två olika "verktygslådorna". Och denna blandning har inte upphört.
I detta avseende är Paulus sylvass. Omskär ni er har ni alls ingen nytta av Kristus, säger han till galaterna.
Enkelt uttryck kan man säga att det handlar att leva med Lagen eller Nåden.
Till och med i evangelierna måste vi vara medvetna om vi läser "pre"-kors eller "post"-kors.
Den insikten är den slagruta jag använt när jag läser GT texter - många men inte alla - som tar sin utgångspunkt från Förbundet. GUD lovar sin närvaro, folket responderar: Allt vad Herren har sagt vill vi göra.
I detta paradigm gäller Torah - lagen. Det är vägen till Rättfärdigheten, dvs GUD. Men Lagen är god men det är inte människan.
Saul inser att denna väg inte leder till Rättfärdigheten. Nåden behövs. Den blir inte riktigt "på allvar" före Jesus.
Den fortsatta kampen handlade om hur man blandade redskapen från de två olika "verktygslådorna". Och denna blandning har inte upphört.
I detta avseende är Paulus sylvass. Omskär ni er har ni alls ingen nytta av Kristus, säger han till galaterna.
Enkelt uttryck kan man säga att det handlar att leva med Lagen eller Nåden.
Till och med i evangelierna måste vi vara medvetna om vi läser "pre"-kors eller "post"-kors.
fredag 2 december 2011
Paulus 2
Saul/Paulus levde ett spännande liv. I vänsterspalten har jag lagt ett kapitel som inte platsade i boken. Det är lite för spekulativt. Men texten är lite spännande. Jag tänker mig att jag krupit in under pannbenet på Saul/Paulus.
onsdag 23 november 2011
PAULUS
Oväntat har jag en ny favorit. Visst kunde jag en del om Paulus. Jag har predikat ur hans 13 brev många gånger. Och följt honom på vägen från Damaskus till Rom i Apostlagärningarna. Det var dessutom Paulus jag först läste då jag som fjortonåring började läsa Bibeln på allvar.
Men inte förrän i somras tog jag mig tid att närma mig honom mera grundligt. Via Jesus och Johannes döparen och deras konflikter med fariséerna bestämde jag mig för att tala med en av de mest välkända fariséerna, Saul/Paulus. På köpet fick jag träffa Gamaliel och hans farfar Hillel, och hans konkurrent - Shammai - på den fariseiska scenen, ungefär vid Jesu och Paulus födelse. Fariséerna lär mig mycket, men mest lär jag mig av Paulus, alltså själv farisé, i varje fall fram till Damaskus.
Frågade man Paulus vid slutet av hans liv, i fängelse i Rom i mitten av 60-talet skulle han nog sagt att han var farisé. Men det var nog ingen annan som såg det.
I min bok berättar jag om vad Paulus lärt mig. Och vilka frågor som genom detta studium avslöjar delvis nya svar.
Till min hjälp har jag haft den gamla professorn Hugo Odeberg som, trots sitt rykte om tyskvänlighet före Andra världskriget, skrivit en riktig fin liten, men arg, bok om Fariseismen och kristendomen. En nyare bok är Mikael Tellbes bok Med framtiden i ryggen, en utsökt guide för bibelläsare som vill umgås med Paulus tretton brev och dessutom den anglikanske teologen och biskopen NT Wright som bland annat skrivit boken Vad sa Paulus egentligen?
Men inte förrän i somras tog jag mig tid att närma mig honom mera grundligt. Via Jesus och Johannes döparen och deras konflikter med fariséerna bestämde jag mig för att tala med en av de mest välkända fariséerna, Saul/Paulus. På köpet fick jag träffa Gamaliel och hans farfar Hillel, och hans konkurrent - Shammai - på den fariseiska scenen, ungefär vid Jesu och Paulus födelse. Fariséerna lär mig mycket, men mest lär jag mig av Paulus, alltså själv farisé, i varje fall fram till Damaskus.
Frågade man Paulus vid slutet av hans liv, i fängelse i Rom i mitten av 60-talet skulle han nog sagt att han var farisé. Men det var nog ingen annan som såg det.
I min bok berättar jag om vad Paulus lärt mig. Och vilka frågor som genom detta studium avslöjar delvis nya svar.
Till min hjälp har jag haft den gamla professorn Hugo Odeberg som, trots sitt rykte om tyskvänlighet före Andra världskriget, skrivit en riktig fin liten, men arg, bok om Fariseismen och kristendomen. En nyare bok är Mikael Tellbes bok Med framtiden i ryggen, en utsökt guide för bibelläsare som vill umgås med Paulus tretton brev och dessutom den anglikanske teologen och biskopen NT Wright som bland annat skrivit boken Vad sa Paulus egentligen?
torsdag 5 maj 2011
Sju scener: 1 och 2
I min bok om Postkristendomska har jag 12 "typ-predikningar", varav de med de sju scenerna är de centrala. Här scen 1 och 2.
Scen 1: Skapelsens ”Bliv!”
Allt innefattas i ordet ”Bliv!” Hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns, också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer. Ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.
Min dotter och jag var på vernissage, hon var kanske tio år och inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation som en av Kungsbackas stora söner hade gjort, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det.” Där börjar vi – i den goda tanken, avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.
Skapelsen är inte främst en ändlig eller oändlig samling av molekyler och atomer, den är främst något som har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, den gestaltar den som Ska-par, det skapade rymmer i varje detalj, och alla stora sammanhang, länkar till sin Skapare.
Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Bliv!” Detta är vad som rullas ut i Bibeltexterna som är människornas tydning och förhållningssätt av den tanke som formade världen.
Det är inte bara Genesis, Moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildras Skapelsen – det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv och dit vi slutligen återvänder.
I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.
Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsätter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar sig själv i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ: Människans BLIV! Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud och till det Gud skapat.
Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig, annat blir själlöst och utan uppkoppling till evigheten, men förvisat till kretsloppens tröstlösa roterande kring tidlösheten.
Därför är Gud och Guds skapelse inte bara det materiella, el-ler andliga rum människan befinner sig i, utan länkar oss till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Bliv!
Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt upp-kopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta sam-band. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud. Därför är Bibelns grundläggande budskap att Skapelsen – när allt blev till – och Frälsningen – då allt återvanns – är starkt förknippade med varandra.
Det är också i denna berättelse som världsbilden ställs in. Inte den antivetenskapliga som en del troende hamnar i, inte i fråga om Bibelns uppfattning om när, eller i vilken ordning. Men i fråga om själva avsikten – någon tänkte goda tankar för det skapade, det fanns till i Guds tanke innan det fanns som vårt universum. Gud talar genom sin Skapelse. Du är en del av denna Skapelse som Gud har älskat fram.
Scen 2: Exodus – lagen och folket
Uttåget är en berättelse om Människans resa från hopplöshet till upprättelse. Ramen är politisk. Josef, Abrahams sonsonson hade blivit ”budgetminister” hos Farao. De sju goda åren bäddade för sju missväxtår. Josef blev hela det egyptiska rikets hjälte när han i en dröm förstår att de måste spara under de sju goda åren. Det hebreiska folket växte och folket glömde Josefs hjältehistoria. Den främmande folkgruppen sågs mer och mer som ett problem, och de förslavades. 15 generationer efter Josef hade förtrycket blivit massivt. Mose, som hade haft en egen sagolik tur och blivit adoptivson i hovet såg hur hans eget folk förtrycktes. Han blev förbannad och slog ihjäl en av slavdrivarna, och tvingades på flykt.
Detta är grundberättelsen. Den är som vilken film eller roman som helst; i ena ringhörnan de undanskuffade och i den andra de mäktiga, offren mot bödlarna, det goda mot de onda. Gud ser till de förtryckta, ställer sig på förlorarsidan. Detta är utan tvekan ett bibliskt grundparadigm, det är inte de mäktiga och de stöddiga som får Guds stöd.
Gud behövde någon som kan föra upprorets, uppbrottets och protesternas talan. Mose fick uppdraget. Man kan spekulera i varför, men möjligen spelade det roll att han var uppväxt vid hovet, hans förbrytelser kanske hade preskriberats, han talade språket, kunde koderna. Sedan han som fyrtioåring hade tvingats på landsflykt hade han under decennier levt ute i öknen, mött midjaniter, ett dåtida nomadfolk, varit fåraherde, bildat familj som svärson hos prästen Jetro. Mose hade nu i ett livslångt lärande bakom sig; dels med hovets prinsutbildning, och dels en religiös ledarskapsträning.
Ute i öknen träffades han av uppenbarelsen från Gud, han mötte sina fäders Gud vid en brinnande buske. Mose fick order om att dra skorna av fötterna, platsen där han fick sitt Gudsmöte var nu helig.
Egentligen var Mose som klippt och skuren för uppdraget att leda det hebreiska folket. Men, Mose var ovillig. Han tyckte inte att han kunde bli talesman. Kanske var han blyg. Eller rädd. Rentav feg?
Mose får brodern Aron som sin assistent och förhandlingarna med Farao börjar. Till slut får folket klartecken att bryta upp och dra iväg. Då förbereds det osyrade lammets högtid, den viktiga judiska minneshögtiden pesach, blir till, och återberättas i de judiska hemmen varje år.
Under ökenvandringen formades det judiska folkets nationella och religiösa identitet. Budorden (Tio Guds bud) överlämnades till Mose, Gud försörjde folket med vaktlar och manna när de längtade tillbaka till de egyptiska köttgrytorna (då hade de glömt piskorna).
Där ute i öknen skedde den tidlösa kampen mellan vad folket valde att tillbe; en gjuten guldkalv – konkret och gjorda av folkets egna smeder – istället för den mer transcendenta guden som enligt tron var den som faktiskt hade befriat folket. Människorna hade svårt att hålla sig till avtalet med en Gud de inte såg, de fick lita till Mose och Aron, men även de svajade emellanåt.
Till slut når de det utlovade landet, landet som skulle flyta av mjölk och honung, arbetsfria livsmedel, i kontrast med slaveriets tunga liv. All längtan bär kontrastens färg; fattiga sjunger om himlens gator av guld, fångar drömmer om sin frihet, sjuka ber om sin hälsa…
Himmel och jord närmar sig varandra i denna berättelse. Det börjar hos Gud som såg människornas betryck, hörde deras rop. Gud sänder människor som sina medarbetare. De lärs upp för att få Gud för ögonen, ur detta skapas ett folk, en tro och en framtid.
Gud bekräftar sin goda avsikt; i den brinnande busken, då budorden ges och de sedan bildar grund för avtalet mellan himmel och jord, räddningen genom Röda Havet, mannat i öknen och till slut det egna landet.
Exodus är den stora berättelsen om befrielse och bemyndi-gande, de båda hänger alltid samman, det är inte bara frihet från, utan också frihet till. Bojorna löses och avtal ska hållas. Berättelsen handlar också om ledarskap och den komplicerade väven av religion och nationell självständighet, som vi sett så mycket av i historien, inte bara i positiv mening.
Mest av allt är det berättelsen om Gud som ser till de för-tryckta. Symboluttrycket är: ”Ut ur Egypten kallar jag min son…”
Scen 1: Skapelsens ”Bliv!”
Allt innefattas i ordet ”Bliv!” Hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns, också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer. Ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.
Min dotter och jag var på vernissage, hon var kanske tio år och inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation som en av Kungsbackas stora söner hade gjort, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det.” Där börjar vi – i den goda tanken, avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.
Skapelsen är inte främst en ändlig eller oändlig samling av molekyler och atomer, den är främst något som har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, den gestaltar den som Ska-par, det skapade rymmer i varje detalj, och alla stora sammanhang, länkar till sin Skapare.
Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Bliv!” Detta är vad som rullas ut i Bibeltexterna som är människornas tydning och förhållningssätt av den tanke som formade världen.
Det är inte bara Genesis, Moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildras Skapelsen – det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv och dit vi slutligen återvänder.
I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.
Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsätter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar sig själv i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ: Människans BLIV! Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud och till det Gud skapat.
Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig, annat blir själlöst och utan uppkoppling till evigheten, men förvisat till kretsloppens tröstlösa roterande kring tidlösheten.
Därför är Gud och Guds skapelse inte bara det materiella, el-ler andliga rum människan befinner sig i, utan länkar oss till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Bliv!
Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt upp-kopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta sam-band. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud. Därför är Bibelns grundläggande budskap att Skapelsen – när allt blev till – och Frälsningen – då allt återvanns – är starkt förknippade med varandra.
Det är också i denna berättelse som världsbilden ställs in. Inte den antivetenskapliga som en del troende hamnar i, inte i fråga om Bibelns uppfattning om när, eller i vilken ordning. Men i fråga om själva avsikten – någon tänkte goda tankar för det skapade, det fanns till i Guds tanke innan det fanns som vårt universum. Gud talar genom sin Skapelse. Du är en del av denna Skapelse som Gud har älskat fram.
Scen 2: Exodus – lagen och folket
Uttåget är en berättelse om Människans resa från hopplöshet till upprättelse. Ramen är politisk. Josef, Abrahams sonsonson hade blivit ”budgetminister” hos Farao. De sju goda åren bäddade för sju missväxtår. Josef blev hela det egyptiska rikets hjälte när han i en dröm förstår att de måste spara under de sju goda åren. Det hebreiska folket växte och folket glömde Josefs hjältehistoria. Den främmande folkgruppen sågs mer och mer som ett problem, och de förslavades. 15 generationer efter Josef hade förtrycket blivit massivt. Mose, som hade haft en egen sagolik tur och blivit adoptivson i hovet såg hur hans eget folk förtrycktes. Han blev förbannad och slog ihjäl en av slavdrivarna, och tvingades på flykt.
Detta är grundberättelsen. Den är som vilken film eller roman som helst; i ena ringhörnan de undanskuffade och i den andra de mäktiga, offren mot bödlarna, det goda mot de onda. Gud ser till de förtryckta, ställer sig på förlorarsidan. Detta är utan tvekan ett bibliskt grundparadigm, det är inte de mäktiga och de stöddiga som får Guds stöd.
Gud behövde någon som kan föra upprorets, uppbrottets och protesternas talan. Mose fick uppdraget. Man kan spekulera i varför, men möjligen spelade det roll att han var uppväxt vid hovet, hans förbrytelser kanske hade preskriberats, han talade språket, kunde koderna. Sedan han som fyrtioåring hade tvingats på landsflykt hade han under decennier levt ute i öknen, mött midjaniter, ett dåtida nomadfolk, varit fåraherde, bildat familj som svärson hos prästen Jetro. Mose hade nu i ett livslångt lärande bakom sig; dels med hovets prinsutbildning, och dels en religiös ledarskapsträning.
Ute i öknen träffades han av uppenbarelsen från Gud, han mötte sina fäders Gud vid en brinnande buske. Mose fick order om att dra skorna av fötterna, platsen där han fick sitt Gudsmöte var nu helig.
Egentligen var Mose som klippt och skuren för uppdraget att leda det hebreiska folket. Men, Mose var ovillig. Han tyckte inte att han kunde bli talesman. Kanske var han blyg. Eller rädd. Rentav feg?
Mose får brodern Aron som sin assistent och förhandlingarna med Farao börjar. Till slut får folket klartecken att bryta upp och dra iväg. Då förbereds det osyrade lammets högtid, den viktiga judiska minneshögtiden pesach, blir till, och återberättas i de judiska hemmen varje år.
Under ökenvandringen formades det judiska folkets nationella och religiösa identitet. Budorden (Tio Guds bud) överlämnades till Mose, Gud försörjde folket med vaktlar och manna när de längtade tillbaka till de egyptiska köttgrytorna (då hade de glömt piskorna).
Där ute i öknen skedde den tidlösa kampen mellan vad folket valde att tillbe; en gjuten guldkalv – konkret och gjorda av folkets egna smeder – istället för den mer transcendenta guden som enligt tron var den som faktiskt hade befriat folket. Människorna hade svårt att hålla sig till avtalet med en Gud de inte såg, de fick lita till Mose och Aron, men även de svajade emellanåt.
Till slut når de det utlovade landet, landet som skulle flyta av mjölk och honung, arbetsfria livsmedel, i kontrast med slaveriets tunga liv. All längtan bär kontrastens färg; fattiga sjunger om himlens gator av guld, fångar drömmer om sin frihet, sjuka ber om sin hälsa…
Himmel och jord närmar sig varandra i denna berättelse. Det börjar hos Gud som såg människornas betryck, hörde deras rop. Gud sänder människor som sina medarbetare. De lärs upp för att få Gud för ögonen, ur detta skapas ett folk, en tro och en framtid.
Gud bekräftar sin goda avsikt; i den brinnande busken, då budorden ges och de sedan bildar grund för avtalet mellan himmel och jord, räddningen genom Röda Havet, mannat i öknen och till slut det egna landet.
Exodus är den stora berättelsen om befrielse och bemyndi-gande, de båda hänger alltid samman, det är inte bara frihet från, utan också frihet till. Bojorna löses och avtal ska hållas. Berättelsen handlar också om ledarskap och den komplicerade väven av religion och nationell självständighet, som vi sett så mycket av i historien, inte bara i positiv mening.
Mest av allt är det berättelsen om Gud som ser till de för-tryckta. Symboluttrycket är: ”Ut ur Egypten kallar jag min son…”
onsdag 13 april 2011
Kap 6. Samtalet och den första av tolv predikningar
Jag tror att det nu handlar om att skapa en fördjupad tillgång till de unika berättelser som bär kyrkan och kristen tro men alltid vara redo att sjösätta dem i nya sammanhang. Jag menar att vi också har anledning av vara känsliga om ord och begrepp faktiskt har givit sig iväg från den mening vi tror att de ännu har.
Nu återstår mycket samtal för att både bli sanna mot den unika inkarnation som Jesu födelse och kyrkans liv inneburit och samtidigt gestalta detta i varje ny tid. Det handlar inte om en nytolkning, men en ständigt aktiv nutolkning av det unika kristna budskapet. För att det ska fungera måste vi leva nära trons egna källor men också ta intryck av de förändringar som skapar nya förutsättningar för våra ord, våra former och för gestaltningen av kärlek som förändrar världen. ”Älska världen tillbaka till Gud”, som Olov Hartman skaldar i en psalm.
Med dessa texter har jag velat lämna mitt bidrag till samtalet, mer finns att säga. Gör det!
Hur skulle då detta kunna låta i praktiken? Jesus – från nollpunkten
Man kan fundera om var Jesus skulle ha fötts om det hade skett idag? I en fauela utanför Rio, i en by i Kongos djupa skogar, på en soptipp i Manilla, vid Ground Zero i New York, i en israelisk bosättning i Hebron, eller i ett flyktingläger i Gaza, eller i en samisk kåta i Nordnorge?
Vem skulle vara hans mamma? Skulle hon, som Maria, ha en relation med en avlägsen släkting till något avsomnat kungahus? Kanske snarare en ensamstående tjej i en förort? Hur skulle människor ha reagerat? Hade det funkat med änglar och herdar som uppbackning?
Jesus är djupt indragen i vår tradition, vår historia och vår kultur. Kyrkan har liksom målat in honom i ett hörn i kyrkan. Klätt på honom en dress som nu har hundratals, ja tusentals år på nacken, som inte alls är modern. Men inte bara det. Kanske finns det också sådant som gör att vi misstar oss. Att vi inte ser vem han är.
Men vem var han? Varför kom han? Vad ville han mig och dig? Skulle ärendet sett annorlunda ut idag än då?
En del av dessa texter blev predikningar under sommaren 2010 i Centrumkyrkan i Kållered. Vi prövade om vi kan nalkas frågan från dess nedersta botten – från nollpunkten:
Det kom en man och gick längs stranden – kan en historia börja så?
Gud tror på oss
Jag håller på att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken, romaner – jag har snart en byrålåda full med manus. I ett av manuskripten kämpar jag med en envis berättare som hela tiden ställer till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar min berättelse. Det finns en alltid en förhistoria, menar han. Den tänkte berättaren, som håller på att helt ta över min bok, envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats? Det är svårt för mig att övertyga min egen berättarröst om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.
Precis likadant är det med den här berättelsen. Någonstans måste den börja. Jag ska berätta om Jesus, han föddes i ett stall, och det var han som kom och gick där på stranden… Men berättelsen kräver ett sammanhang.
Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…
Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blev vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men samtidigt innehåller det också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet. Skönhet och skörhet – sådant är livet.
Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga att tänka som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, vi kan drömma om framtiden och tänka oss alternativa bilder, till och med utopier.
Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning färdiga dogmer, eller idéer. Ett paket som är fyllt av trons historia. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år, i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten har den tro mejslats fram som kyrkan idag bekänner. Denna process fortsätter hela tiden. Man kan se kyrkans rika dogmhistoria som en uppsättning idéer – försök att greppa mysteriet – men en del ser dem nog mest som ett regelverk.
Den moderna människan söker sig gärna till gränslandet, testar gränsen för sin förmåga och sin tanke. Idag är vi fostrade att tänka själva. Vi prövar själva existensens utmarker. I grunden söker vi det som är lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta. Vi slits mellan det invanda – det trygga - och det som väcker vår nyfikenhet, det som utmanar oss. Vi accepterar inte livets regelbok, vi testar gränser.
Trons väg börjar inte heller i regelboken. Går man på fotboll är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Likadant är det med kristen tro som handlar om mötet med Livet.
Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar och vill veta mer om Livets gåtfullhet.
Gud tror på oss (Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…)
Det är det som är trons grund. Det är alltså inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud som bygger förutsättningen för tron. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, är som om de vore våra föräldrar. De är också ett bra exempel på hur Bibeln berättar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika – därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt.
Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Där var det lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis, och det är där som den eviga berättelsen om kampen mellan ont och gott får sin första tydning. Där söker Gud människan, samarbetar med dem, ger dem uppdraget att leva och leda Guds skapelse. Relationen till allt levande omkring oss är i själva verket en del av vår relation till Gud och den börjar hos Gud, som söker oss.
Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som om spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är tecknen på människans skaparlust. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden. Människan liknar Gud i denna lust till skapande.
I Bibelns berättelse finns det dessutom några ytterligare motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller Livet samman.
Men det finns fler motiv. Ett motiv är alltså människans egen skaparlust. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området, hon skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi har skapat har inte varit nyttigt. Alltför mycket resurser har lagts på sådant som skadar istället för att bygga upp. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten och själva Skapelsen.
Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Vi har rest till månen, manipulerat gener och trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik och genmanipulation står vi idag inför nya erövringar. Gränserna, också livets gränser och människornas möjligheter, flyttas hela tiden. Lustgården blev i sanning människan för trång.
Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.
Det kan vara så att Guds största besvikelse över Människan inte gäller frågan om lydnaden, att hålla sig på mattan, inom sina gränser, utan just detta att vi inte tar ansvar. Därför talar Bibeln symboliskt om den förste Adam. Människan som inte tog ansvar, men försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det är han som kommer där på stranden.
Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud – han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: ”Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.”
Det är om denne man, den nya Människan – Jesus – jag vill berätta. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och om de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.
Gud tror på oss. Från det Gud skapade människan – och allt levande – är vi förbundna med varandra. Guds ansvar för oss uttrycks ofta med ordet kärlek. Som en förälder till sitt barn. Man vill det väl, men kan inte ständigt bevaka barnets steg, det skulle göra livet outhärdligt, både för föräldern och för barnet. Barnets felsteg blir med stigande ålder till lärdom, det är den hårda och svåra vägen, men den Enda Vägen. Dock är det så att barnets världsbild växer ur den kärlek som föräldern laddat det med och omsluter barnet med. Det finns för den unge en famn att återvända till, känna dofterna och minnas det Paradis som de aningslösa åren fyllt oss med, eller borde finnas. Alla har det inte så.
Psykologerna säger att hela vårt liv är ett sökande efter det allsmäktiga paradis då vi var helt upptagna av oss själva och med våra späda skrik dompterade omgivningen. Denna hämningslösa lycka är vårt ursprungs mått. Mot den mäter vi alla misslyckanden.
Men vi vet att Paradiset är krossat, ja, vi vet mer än så. Det var en illusion redan då. Men vi längtar trots det paradiset åter, fastän vår kunskap säger att det aldrig riktigt är möjligt. Människan längtar fullhetens liv. Som målarens dröm om att göra den slutliga, perfekta bilden, författaren som vill skriva den Stora Berättelsen eller musikern som vill tonsätta den fullödiga Musiken. Vi längtar åter till Paradiset. Visserligen vet vi att vi är sårbara, dödliga, begränsade. Vuxenlivet lär oss den livsvandringen. Gud är ingen förenklare.
Genom hela Livet vet vi att Gud tror på oss. Livet blir människans svar. Då kan vi säga: Vi gör så gott vi kan. Men också: Vi kan bättre, vi tar ansvar.
Dopet som en del av oss tog emot då vi var mycket små är just denna signal. Gud satte sin stämpel på oss. Sa; ”du är min”. Gud tror på oss. Där börjar den kristna tron. Om detta ska jag berätta.
Nu återstår mycket samtal för att både bli sanna mot den unika inkarnation som Jesu födelse och kyrkans liv inneburit och samtidigt gestalta detta i varje ny tid. Det handlar inte om en nytolkning, men en ständigt aktiv nutolkning av det unika kristna budskapet. För att det ska fungera måste vi leva nära trons egna källor men också ta intryck av de förändringar som skapar nya förutsättningar för våra ord, våra former och för gestaltningen av kärlek som förändrar världen. ”Älska världen tillbaka till Gud”, som Olov Hartman skaldar i en psalm.
Med dessa texter har jag velat lämna mitt bidrag till samtalet, mer finns att säga. Gör det!
Hur skulle då detta kunna låta i praktiken? Jesus – från nollpunkten
Man kan fundera om var Jesus skulle ha fötts om det hade skett idag? I en fauela utanför Rio, i en by i Kongos djupa skogar, på en soptipp i Manilla, vid Ground Zero i New York, i en israelisk bosättning i Hebron, eller i ett flyktingläger i Gaza, eller i en samisk kåta i Nordnorge?
Vem skulle vara hans mamma? Skulle hon, som Maria, ha en relation med en avlägsen släkting till något avsomnat kungahus? Kanske snarare en ensamstående tjej i en förort? Hur skulle människor ha reagerat? Hade det funkat med änglar och herdar som uppbackning?
Jesus är djupt indragen i vår tradition, vår historia och vår kultur. Kyrkan har liksom målat in honom i ett hörn i kyrkan. Klätt på honom en dress som nu har hundratals, ja tusentals år på nacken, som inte alls är modern. Men inte bara det. Kanske finns det också sådant som gör att vi misstar oss. Att vi inte ser vem han är.
Men vem var han? Varför kom han? Vad ville han mig och dig? Skulle ärendet sett annorlunda ut idag än då?
En del av dessa texter blev predikningar under sommaren 2010 i Centrumkyrkan i Kållered. Vi prövade om vi kan nalkas frågan från dess nedersta botten – från nollpunkten:
Det kom en man och gick längs stranden – kan en historia börja så?
Gud tror på oss
Jag håller på att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken, romaner – jag har snart en byrålåda full med manus. I ett av manuskripten kämpar jag med en envis berättare som hela tiden ställer till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar min berättelse. Det finns en alltid en förhistoria, menar han. Den tänkte berättaren, som håller på att helt ta över min bok, envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats? Det är svårt för mig att övertyga min egen berättarröst om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.
Precis likadant är det med den här berättelsen. Någonstans måste den börja. Jag ska berätta om Jesus, han föddes i ett stall, och det var han som kom och gick där på stranden… Men berättelsen kräver ett sammanhang.
Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…
Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blev vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men samtidigt innehåller det också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet. Skönhet och skörhet – sådant är livet.
Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga att tänka som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, vi kan drömma om framtiden och tänka oss alternativa bilder, till och med utopier.
Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning färdiga dogmer, eller idéer. Ett paket som är fyllt av trons historia. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år, i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten har den tro mejslats fram som kyrkan idag bekänner. Denna process fortsätter hela tiden. Man kan se kyrkans rika dogmhistoria som en uppsättning idéer – försök att greppa mysteriet – men en del ser dem nog mest som ett regelverk.
Den moderna människan söker sig gärna till gränslandet, testar gränsen för sin förmåga och sin tanke. Idag är vi fostrade att tänka själva. Vi prövar själva existensens utmarker. I grunden söker vi det som är lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta. Vi slits mellan det invanda – det trygga - och det som väcker vår nyfikenhet, det som utmanar oss. Vi accepterar inte livets regelbok, vi testar gränser.
Trons väg börjar inte heller i regelboken. Går man på fotboll är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Likadant är det med kristen tro som handlar om mötet med Livet.
Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar och vill veta mer om Livets gåtfullhet.
Gud tror på oss (Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…)
Det är det som är trons grund. Det är alltså inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud som bygger förutsättningen för tron. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, är som om de vore våra föräldrar. De är också ett bra exempel på hur Bibeln berättar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika – därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt.
Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Där var det lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis, och det är där som den eviga berättelsen om kampen mellan ont och gott får sin första tydning. Där söker Gud människan, samarbetar med dem, ger dem uppdraget att leva och leda Guds skapelse. Relationen till allt levande omkring oss är i själva verket en del av vår relation till Gud och den börjar hos Gud, som söker oss.
Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som om spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är tecknen på människans skaparlust. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden. Människan liknar Gud i denna lust till skapande.
I Bibelns berättelse finns det dessutom några ytterligare motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller Livet samman.
Men det finns fler motiv. Ett motiv är alltså människans egen skaparlust. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området, hon skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi har skapat har inte varit nyttigt. Alltför mycket resurser har lagts på sådant som skadar istället för att bygga upp. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten och själva Skapelsen.
Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Vi har rest till månen, manipulerat gener och trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik och genmanipulation står vi idag inför nya erövringar. Gränserna, också livets gränser och människornas möjligheter, flyttas hela tiden. Lustgården blev i sanning människan för trång.
Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.
Det kan vara så att Guds största besvikelse över Människan inte gäller frågan om lydnaden, att hålla sig på mattan, inom sina gränser, utan just detta att vi inte tar ansvar. Därför talar Bibeln symboliskt om den förste Adam. Människan som inte tog ansvar, men försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det är han som kommer där på stranden.
Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud – han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: ”Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.”
Det är om denne man, den nya Människan – Jesus – jag vill berätta. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och om de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.
Gud tror på oss. Från det Gud skapade människan – och allt levande – är vi förbundna med varandra. Guds ansvar för oss uttrycks ofta med ordet kärlek. Som en förälder till sitt barn. Man vill det väl, men kan inte ständigt bevaka barnets steg, det skulle göra livet outhärdligt, både för föräldern och för barnet. Barnets felsteg blir med stigande ålder till lärdom, det är den hårda och svåra vägen, men den Enda Vägen. Dock är det så att barnets världsbild växer ur den kärlek som föräldern laddat det med och omsluter barnet med. Det finns för den unge en famn att återvända till, känna dofterna och minnas det Paradis som de aningslösa åren fyllt oss med, eller borde finnas. Alla har det inte så.
Psykologerna säger att hela vårt liv är ett sökande efter det allsmäktiga paradis då vi var helt upptagna av oss själva och med våra späda skrik dompterade omgivningen. Denna hämningslösa lycka är vårt ursprungs mått. Mot den mäter vi alla misslyckanden.
Men vi vet att Paradiset är krossat, ja, vi vet mer än så. Det var en illusion redan då. Men vi längtar trots det paradiset åter, fastän vår kunskap säger att det aldrig riktigt är möjligt. Människan längtar fullhetens liv. Som målarens dröm om att göra den slutliga, perfekta bilden, författaren som vill skriva den Stora Berättelsen eller musikern som vill tonsätta den fullödiga Musiken. Vi längtar åter till Paradiset. Visserligen vet vi att vi är sårbara, dödliga, begränsade. Vuxenlivet lär oss den livsvandringen. Gud är ingen förenklare.
Genom hela Livet vet vi att Gud tror på oss. Livet blir människans svar. Då kan vi säga: Vi gör så gott vi kan. Men också: Vi kan bättre, vi tar ansvar.
Dopet som en del av oss tog emot då vi var mycket små är just denna signal. Gud satte sin stämpel på oss. Sa; ”du är min”. Gud tror på oss. Där börjar den kristna tron. Om detta ska jag berätta.
torsdag 31 mars 2011
Talar NT för en nuformulering? Kap 5
från min bok TALA OM JESUS - om postkristendomska
De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra benet – stödjebenet – i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret. Nya testamentets ord, formspråk och tydningar är på ett sätt i kontinuitet med den judiska kontexten och samtidigt ett tydligt nyspråk. De flesta sammanhang som skildras tar sin tydliga utgångspunkt i den judiska myllan.
Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Den avser att pre-sentera kristen tro utan referenser till Skrifterna och den judiska historien.
Med Paulus, delar vi frågan: Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?
Vad predikade de första predikanterna?
Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början återberättas det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med Paulus, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).
När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Det första ledordet är Guds rike.
Den första predikan som Lukas sedan berättar om i Apostla-gärningarna är Petri predikan på Pingstdagen. Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel och anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutelsen, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.
Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som san-nolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.
Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.
Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet dödade ni. Genom tron på hans namn kan ni bli räddade.
Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?
Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)
Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom, detta är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt hade att utgå ifrån.
Paulus predikan i Aten
Paulus besöker Aten. Han startar som vanligt i synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Blir de väl mottagna där utgör den sedan bas, avisas man går man utanför kretsen av judar. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.
Paulus steg fram inför areopagen och sade: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.
När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:
"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."
Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker visar han att han respekterar åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, det med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Första punkten är alltså den klassiska lokala anknytningen. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.
Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den ex-tremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse. Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.
Med den är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap. Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen i brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så fruktbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, drog in människorna i den missionerande kyrkans tro.
Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?
Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?
Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen.
Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.
Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss. De centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse.
Men vad är det vi kommunicerar, och hur gör vi det på ett sätt som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot och blir till liv i människors erfarenhet.
Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.
Vilka slutsatser kan vi då dra?
Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.
Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.
Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.
Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.
Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.
Markusevangeliet brukar ju användas som ett annat exempel på försök att presentera evangeliet för icke-judar och människorna utan direkt bakgrund i den judiska tron. Lukas hade kanske liknande ambitioner, Johannes tar ett delvis eget grepp.
Vi saknar verkligen inte vare sig förebilder eller exempel. Men kyrkan har strömlinjeformats att stanna för de betoningar som en gång gjordes i en bestämd historisk situation, med väl definierade fiender eller heretiker.
De motstående bilderna har inte slutat att figurera, men är delvis nya, tar andra utgångspunkter. Hur möter vi dem?
De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra benet – stödjebenet – i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret. Nya testamentets ord, formspråk och tydningar är på ett sätt i kontinuitet med den judiska kontexten och samtidigt ett tydligt nyspråk. De flesta sammanhang som skildras tar sin tydliga utgångspunkt i den judiska myllan.
Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Den avser att pre-sentera kristen tro utan referenser till Skrifterna och den judiska historien.
Med Paulus, delar vi frågan: Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?
Vad predikade de första predikanterna?
Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början återberättas det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med Paulus, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).
När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Det första ledordet är Guds rike.
Den första predikan som Lukas sedan berättar om i Apostla-gärningarna är Petri predikan på Pingstdagen. Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel och anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutelsen, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.
Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som san-nolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.
Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.
Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet dödade ni. Genom tron på hans namn kan ni bli räddade.
Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?
Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)
Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom, detta är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt hade att utgå ifrån.
Paulus predikan i Aten
Paulus besöker Aten. Han startar som vanligt i synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Blir de väl mottagna där utgör den sedan bas, avisas man går man utanför kretsen av judar. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.
Paulus steg fram inför areopagen och sade: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.
När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:
"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."
Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker visar han att han respekterar åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, det med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Första punkten är alltså den klassiska lokala anknytningen. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.
Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den ex-tremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse. Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.
Med den är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap. Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen i brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så fruktbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, drog in människorna i den missionerande kyrkans tro.
Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?
Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?
Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen.
Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.
Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss. De centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse.
Men vad är det vi kommunicerar, och hur gör vi det på ett sätt som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot och blir till liv i människors erfarenhet.
Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.
Vilka slutsatser kan vi då dra?
Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.
Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.
Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.
Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.
Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.
Markusevangeliet brukar ju användas som ett annat exempel på försök att presentera evangeliet för icke-judar och människorna utan direkt bakgrund i den judiska tron. Lukas hade kanske liknande ambitioner, Johannes tar ett delvis eget grepp.
Vi saknar verkligen inte vare sig förebilder eller exempel. Men kyrkan har strömlinjeformats att stanna för de betoningar som en gång gjordes i en bestämd historisk situation, med väl definierade fiender eller heretiker.
De motstående bilderna har inte slutat att figurera, men är delvis nya, tar andra utgångspunkter. Hur möter vi dem?
måndag 21 mars 2011
Kap 4. Orden
Från min bok om postkristendomska
Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.
Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”
Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.
Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.
Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.
Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.
OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.
Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.
Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.
Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.
Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?
Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.
Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.
Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.
Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.
Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?
Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.
Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.
Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.
Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”
Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.
Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.
Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.
Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.
OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.
Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.
Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.
Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.
Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?
Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.
Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.
Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.
Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.
Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?
Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.
Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.
tisdag 15 mars 2011
Kap 3. Det postsekulära landskapet
forts från min bok Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.
Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.
Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver
Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.
Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.
Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.
Vi ska nuformulera Guds glada budskap.
Människorna
Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.
Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.
Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.
I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.
Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?
9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?
Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion
Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.
Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.
Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .
Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.
Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver
Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.
Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.
Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.
Vi ska nuformulera Guds glada budskap.
Människorna
Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.
Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.
Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.
I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.
Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?
9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?
Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion
Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.
Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.
Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .
söndag 6 mars 2011
Postkristendom, kapitel 2
2. Paradigmen
Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.
Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.
För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:
(Tabellen funkar inte här - köp boken)
Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.
Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.
Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!
I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.
Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.
I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.
En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.
De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.
Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.
Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.
Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.
Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.
För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:
(Tabellen funkar inte här - köp boken)
Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.
Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.
Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!
I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.
Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.
I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.
En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.
De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.
Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.
Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.
lördag 26 februari 2011
Kapitel 1 i min bok om "Postkristendomska"
1. Problemet: Budskapet är inte övat att möta vår tids män-niskor
När prästen bedjande vänder sig mot altaret och ryggen mot fol-ket, tror begravningsföljet att det är paus – samtalet i bänkarna breder ut sig…
… när orden som seglar från bedjande läppar, predikande präster och poesins psalmskatt, inte längre möter ett mottagande öra…
… när det talade språket låter som grekiska, eller gammalkinesis-ka…
… när Richard Olsson i SVT:s Vem vet mest ska berätta rätt svar till frågan om var Jesus döptes säger han ”Djårdn”, med engelskt uttal, och vi säger Jordaaan…
… när andra frågor om Bibel och kristen tro mera sällan får rätt svar…
… när många sanningar konkurrerar…
… när värderingskartan mer liknar en marknad än en allmänt ac-cepterad gemensam norm…
… när kyrkan uppfattas som en sluten sekt som stänger sig mot sin omvärld, och människor inte förstår bibelmetaforerna eller de klassiska dogmernas upphov eller relevans…
… då har vi en ny situation.
Kristen tro har förlorat sin betydelse, eller i vart fall har dess roll ändrats radikalt. Budskapet är helt en-kelt inte övat att möta människors öron. Det är en postkristen tid.
I vår tid ser vi hur en komplett marknadsstyrd logik växer fram. Konsumismen överordnas alla andra mänskliga behov, na-tionalstaten viker i betydelse, de särpräglade folkliga kulturerna får maka på sig då de globala marknadsmarkörerna vinner mark. Vi ser alltmer en mänsklighet, men inte med en tro utan många parallellställda etiska mönster med allt kortare giltighetstid. Det är en stor omställning att betrakta tron som en marknadsvara. Då människor väljer och vrakar är det dock just vad det är frågan om.
Religionens marginalisering och pluralism väntades innebära andlighetens död. Vetenskapen och de globala mänskliga rättigheterna skulle träda i religionens och ”vanföreställningarnas” ställe. Men så blev det inte. Samtidigt som de institutionaliserade religionerna minskar i betydelse, eller nu kramar sina sista monopolbastioner, ser vi hur andligheten åter brett ut sig. Likt en återfödd grekisk parnass befolkas människors privata olympiska gudaberg med allsköns gudomar, helighållanden och etiska mönster; veganism, kroppsvård, djurrätt…
Vi står idag inför marknadslogikens globala villkorskultur – det som säljer utvecklas, det som ratas avvecklas.
Den kristna kyrkan har idag en tydlig utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillva-ron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.
Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen, eller rent av postsekulär tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt ome-delbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.
Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är delvis baserad på kunskap om judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse; t.ex. reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända – dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.
Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar alltså sin början i samband med humanismen, ny vetenskap och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då en ny uppsättning bilder successivt bröt sönder den nationella enhetskulturen.
Den sista svenska generationen ”kristna” i mer egentlig me-ning är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.
Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden. Människor har under hundratals år fostrats med en världs- och gudsbild som for-mat människors bilder av tron. ”Jag fattig, syndig människa…” har varit en metafor som säkert gjort starka intryck.
Om nu helt andra laddningar, och en mångfald av dem, präg-lar vår tid, vad innebär då detta för kyrkan? Hur passar våra ord, former för gudstjänst, våra psalmer, orgelmusiken in i denna nya tid?
Kyrkan – i den postkristna situationen – är som ett renove-ringsobjekt. Det handlar om att värna det unika, det särpräglade, kärnan av existensen samtidigt som anpassning till nya förhållan-den krävs. Kyrkan/församlingen är laddad av berättelser och god historia, burna av en levande Mästare, men nu handlar det om hur medvetet förnyelsen sker. Jag kallar det för en angelägen nuformulering av evangeliet.
Tes – antites – syntes
Hegels historisk-materialistiska teori bygger på ett samband som kan vara lättare att se i teorin än i praktiken, och oftast tydligast i efterhand. Varje idé eller dominerande kultur (tes) möter sin reak-tion (antites) och ger upphov till en ny värderingsplattsform (syn-tes) som inväntar sin antites… Rent innehållsligt är kulturutvecklingen som vi nu studerar serien:
• kristendomen (tes) dominerade kulturbygget under ett par tusen år,
• sekulariseringen (antites) i sen tid innebar att människor di-stanserade sig från kyrkan, kulturbanden löstes upp och vi fick en mer plural kultur med en del som tar sin utgångspunkt i att vara motbild till den gamla.
• Kanske är vi nu på väg in i en postsekulär tid (syntes), det är inte längre gentemot kyrkan eller kristendomen man markerar sig, det behövs inte för den har redan i sig marginaliserats.
Idén bygger inte på att det är det ena eller det andra som tar över hela scenen, kristendomen finns kvar, sekulariseringen pågår, samtidigt har vi en postsekularism som inte tar spjärn mot kyrkan, kanske snarare mot sekularismen och frågar om vilka värden som faktiskt gäller och om de håller.
Det är ett misstag att tro att detta innebär en (automatisk) återgång till kristendomen. Syntesen, i detta fall postsekularism, innebär inte ett återvändande till förhållanden som rådde före sekulariseringen blev utbredd, men ger en mera avspänd, fördomsfri men också kunskapsgrund relation till kyrka, kristen tro och vårt budskap.
Evangeliet, som vi gestaltar det, är inte övat att möta vare sig det sekulära eller det postsekulära örat. I den sekulära tiden handlar det om apologetik, att försvara tron, men i den postsekulära rör det sig om att ny- och nuformulera evangeliet. Vi känner oss kanske inte bekväma med termer från marknaden, men det är nog de som allra bäst beskriver den nya situationen. Kyrkan är ett marknadsstånd bland andra.
Hur hörs vi, hur kommunicerar vi, vad är det som sticker ut? ”Handlar” ingen hos oss är vi snart ett minne blott.
Historien
I Sverige utbreddes kristendomen under de fyra århundradena kring tusentalet. Ca år 1000 döptes kung Erik vid Husaby källa, omkring år 800 hade Ansgar kommit till Birka. 1248 hölls kyrko-mötet i Skänninge och den katolska kyrkan kopplade greppet om den unga statsbildningen med Birger Jarl som den starke mannen i svensk administration. Under femton- och sextonhundratalen slets banden av med Rom och vi får en luthersk, nationell kyrka. På 1800-talet strömmade andra kristendomstolkningar in i landet och resan mot religiös mångfald och religionsfrihet tog sin början. Under andra halvan av 1900-talet löstes efter hand de starka banden mellan staten och den lutherska kyrkan, flera kyrkor delade på utrymmet och andra religioner blev mera synliga. Allt fler väljer att stå utanför de organiserade religionerna. År 2000 fick vi en modern lagstiftning som i princip skiljde stat och kyrka och gav rättsligt jämlik status för registrerade trossamfund.
Då var 1000 år av statskristendom över. Den kristna kultur som var reformationens ramverk och väckelserörelsens landskap finns nu bevarad hos en minoritet av folket. Färre än tio procent har en aktiv relation till kristen tro och färre än så har ett verkligt aktivt medlemskap. Detta innebär alls inte att detta är mått på religiositet eller andlighet i vårt land. Andlighet finns långt utanför kyrkorna, många människor söker djupen i sig själva.
Postkristendom
Är det dags att inse att vi är lämningar från historien och släcka ljuset och stänga kyrkan?
Sekulariseringen i egentlig mening kom med modernismen. Reformationen och upplysningstiden bröt den Katolska kyrkans monopol och under fyra-fem århundraden tar en inomkristlig plu-ralism över. Monokulturen blir en parentes i den europeiska historien. Världens uppdelning i kristna områden, muslimska, hinduiska och buddhistiska bryts sönder, med tydlig början i den kristna kulturkretsen. Det går att diskutera hur långt utvecklingen har gått, men jag tror inte att någon kan ifrågasätta riktningen.
Något vi hade har gått förlorat, för en del rymmer det sorg, för andra kan det kallas befrielse. Så, vad kommer nu istället?
Historien kan inte bara beskrivas som en förlust. Sedan kejsar Konstantins dagar under 300-talet, då makten lade kristendomen under sig, har det funnits en dubbelriktad rörelse i kristentron. Den ena linjen har varit maktens ockupation av kristen ideologi, den andra en folklig, ibland underjordisk motrörelse, som har ställt sig avvisande till makten och varit en påtaglig motrörelse. Samtidigt som Konstantin satt ordförande för de avgörande kyrkomötena och koncilierna i kyrkan gick klostereremiterna ut i öknen och distanserade sig från makten. När kyrkan klädde sig i romerskt militära mitror, byggde alltmer överdådiga katedraler och klädde sig i guldpläterade kåpor drog samtidigt fattigmunkarna i grå kappor ut och blandade sig med folket och delade deras fattigdom. När reformationen spelade maktspelet med europeiska kungar och furstar som såg chansen att bryta med Rom gick baptistiska och reformerta rörelser in i ett mera öppet kritiskt förhållningssätt till krigsrustningarna och den monopolära enhetsstaten, värnade människans självständighet mot stater och monolitiska enhetssträvanden.
Historiska skeenden har ofta många, och delvis motsägelse-fulla anletsdrag. Luther gav samtidigt Bibeln till folket och kung-arna ett instrument att hävda såväl sin jordiska som sin andliga makt. Calvin gav kristentron ett avskalat ansikte att blicka in i men samtidigt en moralistisk vanföreställning om en Gudsstat. Den romersk katolska globaliteten gav samtidigt en auktoritär enhetskultur kring Påven och ett mikrokosmos av ordnar och rörelser som puttrat vitaliserande i den gigantiska kyrkokroppen under sekler. Den pietistiska frikyrkligheten stred för religionsfrihet och värnade rätten till det egna valet – gjorde både Gud och människan helig – samtidigt som den blev moraliserande, banaliserande och inåtvänd.
När prästen bedjande vänder sig mot altaret och ryggen mot fol-ket, tror begravningsföljet att det är paus – samtalet i bänkarna breder ut sig…
… när orden som seglar från bedjande läppar, predikande präster och poesins psalmskatt, inte längre möter ett mottagande öra…
… när det talade språket låter som grekiska, eller gammalkinesis-ka…
… när Richard Olsson i SVT:s Vem vet mest ska berätta rätt svar till frågan om var Jesus döptes säger han ”Djårdn”, med engelskt uttal, och vi säger Jordaaan…
… när andra frågor om Bibel och kristen tro mera sällan får rätt svar…
… när många sanningar konkurrerar…
… när värderingskartan mer liknar en marknad än en allmänt ac-cepterad gemensam norm…
… när kyrkan uppfattas som en sluten sekt som stänger sig mot sin omvärld, och människor inte förstår bibelmetaforerna eller de klassiska dogmernas upphov eller relevans…
… då har vi en ny situation.
Kristen tro har förlorat sin betydelse, eller i vart fall har dess roll ändrats radikalt. Budskapet är helt en-kelt inte övat att möta människors öron. Det är en postkristen tid.
I vår tid ser vi hur en komplett marknadsstyrd logik växer fram. Konsumismen överordnas alla andra mänskliga behov, na-tionalstaten viker i betydelse, de särpräglade folkliga kulturerna får maka på sig då de globala marknadsmarkörerna vinner mark. Vi ser alltmer en mänsklighet, men inte med en tro utan många parallellställda etiska mönster med allt kortare giltighetstid. Det är en stor omställning att betrakta tron som en marknadsvara. Då människor väljer och vrakar är det dock just vad det är frågan om.
Religionens marginalisering och pluralism väntades innebära andlighetens död. Vetenskapen och de globala mänskliga rättigheterna skulle träda i religionens och ”vanföreställningarnas” ställe. Men så blev det inte. Samtidigt som de institutionaliserade religionerna minskar i betydelse, eller nu kramar sina sista monopolbastioner, ser vi hur andligheten åter brett ut sig. Likt en återfödd grekisk parnass befolkas människors privata olympiska gudaberg med allsköns gudomar, helighållanden och etiska mönster; veganism, kroppsvård, djurrätt…
Vi står idag inför marknadslogikens globala villkorskultur – det som säljer utvecklas, det som ratas avvecklas.
Den kristna kyrkan har idag en tydlig utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillva-ron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.
Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen, eller rent av postsekulär tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt ome-delbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.
Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är delvis baserad på kunskap om judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse; t.ex. reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända – dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.
Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar alltså sin början i samband med humanismen, ny vetenskap och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då en ny uppsättning bilder successivt bröt sönder den nationella enhetskulturen.
Den sista svenska generationen ”kristna” i mer egentlig me-ning är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.
Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden. Människor har under hundratals år fostrats med en världs- och gudsbild som for-mat människors bilder av tron. ”Jag fattig, syndig människa…” har varit en metafor som säkert gjort starka intryck.
Om nu helt andra laddningar, och en mångfald av dem, präg-lar vår tid, vad innebär då detta för kyrkan? Hur passar våra ord, former för gudstjänst, våra psalmer, orgelmusiken in i denna nya tid?
Kyrkan – i den postkristna situationen – är som ett renove-ringsobjekt. Det handlar om att värna det unika, det särpräglade, kärnan av existensen samtidigt som anpassning till nya förhållan-den krävs. Kyrkan/församlingen är laddad av berättelser och god historia, burna av en levande Mästare, men nu handlar det om hur medvetet förnyelsen sker. Jag kallar det för en angelägen nuformulering av evangeliet.
Tes – antites – syntes
Hegels historisk-materialistiska teori bygger på ett samband som kan vara lättare att se i teorin än i praktiken, och oftast tydligast i efterhand. Varje idé eller dominerande kultur (tes) möter sin reak-tion (antites) och ger upphov till en ny värderingsplattsform (syn-tes) som inväntar sin antites… Rent innehållsligt är kulturutvecklingen som vi nu studerar serien:
• kristendomen (tes) dominerade kulturbygget under ett par tusen år,
• sekulariseringen (antites) i sen tid innebar att människor di-stanserade sig från kyrkan, kulturbanden löstes upp och vi fick en mer plural kultur med en del som tar sin utgångspunkt i att vara motbild till den gamla.
• Kanske är vi nu på väg in i en postsekulär tid (syntes), det är inte längre gentemot kyrkan eller kristendomen man markerar sig, det behövs inte för den har redan i sig marginaliserats.
Idén bygger inte på att det är det ena eller det andra som tar över hela scenen, kristendomen finns kvar, sekulariseringen pågår, samtidigt har vi en postsekularism som inte tar spjärn mot kyrkan, kanske snarare mot sekularismen och frågar om vilka värden som faktiskt gäller och om de håller.
Det är ett misstag att tro att detta innebär en (automatisk) återgång till kristendomen. Syntesen, i detta fall postsekularism, innebär inte ett återvändande till förhållanden som rådde före sekulariseringen blev utbredd, men ger en mera avspänd, fördomsfri men också kunskapsgrund relation till kyrka, kristen tro och vårt budskap.
Evangeliet, som vi gestaltar det, är inte övat att möta vare sig det sekulära eller det postsekulära örat. I den sekulära tiden handlar det om apologetik, att försvara tron, men i den postsekulära rör det sig om att ny- och nuformulera evangeliet. Vi känner oss kanske inte bekväma med termer från marknaden, men det är nog de som allra bäst beskriver den nya situationen. Kyrkan är ett marknadsstånd bland andra.
Hur hörs vi, hur kommunicerar vi, vad är det som sticker ut? ”Handlar” ingen hos oss är vi snart ett minne blott.
Historien
I Sverige utbreddes kristendomen under de fyra århundradena kring tusentalet. Ca år 1000 döptes kung Erik vid Husaby källa, omkring år 800 hade Ansgar kommit till Birka. 1248 hölls kyrko-mötet i Skänninge och den katolska kyrkan kopplade greppet om den unga statsbildningen med Birger Jarl som den starke mannen i svensk administration. Under femton- och sextonhundratalen slets banden av med Rom och vi får en luthersk, nationell kyrka. På 1800-talet strömmade andra kristendomstolkningar in i landet och resan mot religiös mångfald och religionsfrihet tog sin början. Under andra halvan av 1900-talet löstes efter hand de starka banden mellan staten och den lutherska kyrkan, flera kyrkor delade på utrymmet och andra religioner blev mera synliga. Allt fler väljer att stå utanför de organiserade religionerna. År 2000 fick vi en modern lagstiftning som i princip skiljde stat och kyrka och gav rättsligt jämlik status för registrerade trossamfund.
Då var 1000 år av statskristendom över. Den kristna kultur som var reformationens ramverk och väckelserörelsens landskap finns nu bevarad hos en minoritet av folket. Färre än tio procent har en aktiv relation till kristen tro och färre än så har ett verkligt aktivt medlemskap. Detta innebär alls inte att detta är mått på religiositet eller andlighet i vårt land. Andlighet finns långt utanför kyrkorna, många människor söker djupen i sig själva.
Postkristendom
Är det dags att inse att vi är lämningar från historien och släcka ljuset och stänga kyrkan?
Sekulariseringen i egentlig mening kom med modernismen. Reformationen och upplysningstiden bröt den Katolska kyrkans monopol och under fyra-fem århundraden tar en inomkristlig plu-ralism över. Monokulturen blir en parentes i den europeiska historien. Världens uppdelning i kristna områden, muslimska, hinduiska och buddhistiska bryts sönder, med tydlig början i den kristna kulturkretsen. Det går att diskutera hur långt utvecklingen har gått, men jag tror inte att någon kan ifrågasätta riktningen.
Något vi hade har gått förlorat, för en del rymmer det sorg, för andra kan det kallas befrielse. Så, vad kommer nu istället?
Historien kan inte bara beskrivas som en förlust. Sedan kejsar Konstantins dagar under 300-talet, då makten lade kristendomen under sig, har det funnits en dubbelriktad rörelse i kristentron. Den ena linjen har varit maktens ockupation av kristen ideologi, den andra en folklig, ibland underjordisk motrörelse, som har ställt sig avvisande till makten och varit en påtaglig motrörelse. Samtidigt som Konstantin satt ordförande för de avgörande kyrkomötena och koncilierna i kyrkan gick klostereremiterna ut i öknen och distanserade sig från makten. När kyrkan klädde sig i romerskt militära mitror, byggde alltmer överdådiga katedraler och klädde sig i guldpläterade kåpor drog samtidigt fattigmunkarna i grå kappor ut och blandade sig med folket och delade deras fattigdom. När reformationen spelade maktspelet med europeiska kungar och furstar som såg chansen att bryta med Rom gick baptistiska och reformerta rörelser in i ett mera öppet kritiskt förhållningssätt till krigsrustningarna och den monopolära enhetsstaten, värnade människans självständighet mot stater och monolitiska enhetssträvanden.
Historiska skeenden har ofta många, och delvis motsägelse-fulla anletsdrag. Luther gav samtidigt Bibeln till folket och kung-arna ett instrument att hävda såväl sin jordiska som sin andliga makt. Calvin gav kristentron ett avskalat ansikte att blicka in i men samtidigt en moralistisk vanföreställning om en Gudsstat. Den romersk katolska globaliteten gav samtidigt en auktoritär enhetskultur kring Påven och ett mikrokosmos av ordnar och rörelser som puttrat vitaliserande i den gigantiska kyrkokroppen under sekler. Den pietistiska frikyrkligheten stred för religionsfrihet och värnade rätten till det egna valet – gjorde både Gud och människan helig – samtidigt som den blev moraliserande, banaliserande och inåtvänd.
torsdag 17 februari 2011
forts Tala om Jesus
Här kommer förordet till min bok i "postkristendomska"
förord
Detta är berättelsen om en tid då kristendomen förlorade kontrol-len och började marginaliseras. Vi talar om post kristendom – efter kristendomen. Från olika perspektiv kan man diskutera om denna epok redan har trätt in, eller om den ännu står i portgången. Oavsett det, när den postkristna tiden kommer måste den kristna kyrkan vara beredd.
Det fanns en tid före kristendomen – pre kristendom – och sedan den långa tid då den kristna kulturen också blev ett av maktens redskap. Vad kommer sedan? Var kristendomen bara en historisk parentes? Något som satt avtryck i statsbildning och kultur, men sedan arkiverats bland kuriösa, om än viktiga, minnen. Som något vi kan betrakta musealt, men som inte längre svarar mot nutida behov. Och vad innebär det att kyrkans kultur ändå ligger där och puttrar i rötterna i den svenska folksjälen, men inte i första hand ses som en fråga om andlighet, estetik eller livsstil?
Än är kristendomen inte alldeles död. Den gör intryck på människor och sätter avtryck. Men inte bara sådana vi är stolta över. Pedofilskandalerna inom kyrkans ansvarsområden, diskus-sionerna kring hbt-människornas rätt att höra till, moral som av-slöjats som skenmoral, etiska värden som gröpts ur, en inåtvänd kristenhet som ser en allt mer djupnande klyfta till sitt samtida samhälle, allt sådant är också bilder av kyrkan, som förmedlar bil-der till människor i vår tid.
Ännu lever tron. Men uttrycken för tro, gestaltningen i varje ny tid, av trons innersta sidor; av Jesu födelse, liv, död och upp-ståndelse, är i hög grad konserverade från en tid då kristendomen var vår enda gemensamma kulturella deg ur vilken samhälle, kultur, moral och estetik bakades.
Det kan nog verka troligt att vi är i, eller snart kommer till, en tid som kan beskrivas som post kristendom. En unik tid. Under tusentals år i vår kultur, och i de flesta kulturer, har Människan tagit eller fått livet ur Guds hand. För Skörden har man Gud att tacka. Hälsan kommer ur Guds hand. Går livet emot, olyckan kommer, såg man det som ett möjligt uttryck för Guds straff. Mycket talar för att Människan i vår tid, kanske för första gången, har ryckt livet ur Guds hand. Idag är Människan alltings mått. Mänskliga rättigheter är, i vart fall i teorin, den samlade ”enda religionen” och ingen finns att slutligen redovisa inför.
Den kan sägas likna den förkristna tiden; kunskapen om våra ord och värden, presentationen av Jesus blir alldeles ny. Människor kommer att lyssna till den utan förkunskaper, men också delvis utan fördomar. Den kan sägas likna den nytestamentliga tiden, i ett romarrike som spände över många kulturfält presenterades den kristna tron. Tiden liknar alls inte den som våra förfäder mötte: John och Charles Wesley - Metodistkyrkans förgrundsmän, FO Nilsson – baptismen svenske pionjär och PP Waldenström – som var med när Missionsförbundet formades, och den är i grunden annorlunda än hela den långa tid som gått sedan våra församlingar började tilltala svenskarna under 1800-talet och in i nittonhundratalet.
Vilka krav ställer detta på kyrkan och den kristna församlingen? Om det vill den här texten bilda ett underlag – för det viktiga samtalet.
Onsala, Klövsjö och i olika hamnar och invid kobbar och bojar längs Bohuskusten, sommaren 2010
Pär Axel Sahlberg
Ett antal av predikningarna, i den andra delen, har hållits i Centrumkyrkan i Kållered, sommaren 2010. Församlingen har också gjort utgivningen av denna skrift möjlig.
Bibelcitat från Bibel 2000. www.bibeln.se
förord
Detta är berättelsen om en tid då kristendomen förlorade kontrol-len och började marginaliseras. Vi talar om post kristendom – efter kristendomen. Från olika perspektiv kan man diskutera om denna epok redan har trätt in, eller om den ännu står i portgången. Oavsett det, när den postkristna tiden kommer måste den kristna kyrkan vara beredd.
Det fanns en tid före kristendomen – pre kristendom – och sedan den långa tid då den kristna kulturen också blev ett av maktens redskap. Vad kommer sedan? Var kristendomen bara en historisk parentes? Något som satt avtryck i statsbildning och kultur, men sedan arkiverats bland kuriösa, om än viktiga, minnen. Som något vi kan betrakta musealt, men som inte längre svarar mot nutida behov. Och vad innebär det att kyrkans kultur ändå ligger där och puttrar i rötterna i den svenska folksjälen, men inte i första hand ses som en fråga om andlighet, estetik eller livsstil?
Än är kristendomen inte alldeles död. Den gör intryck på människor och sätter avtryck. Men inte bara sådana vi är stolta över. Pedofilskandalerna inom kyrkans ansvarsområden, diskus-sionerna kring hbt-människornas rätt att höra till, moral som av-slöjats som skenmoral, etiska värden som gröpts ur, en inåtvänd kristenhet som ser en allt mer djupnande klyfta till sitt samtida samhälle, allt sådant är också bilder av kyrkan, som förmedlar bil-der till människor i vår tid.
Ännu lever tron. Men uttrycken för tro, gestaltningen i varje ny tid, av trons innersta sidor; av Jesu födelse, liv, död och upp-ståndelse, är i hög grad konserverade från en tid då kristendomen var vår enda gemensamma kulturella deg ur vilken samhälle, kultur, moral och estetik bakades.
Det kan nog verka troligt att vi är i, eller snart kommer till, en tid som kan beskrivas som post kristendom. En unik tid. Under tusentals år i vår kultur, och i de flesta kulturer, har Människan tagit eller fått livet ur Guds hand. För Skörden har man Gud att tacka. Hälsan kommer ur Guds hand. Går livet emot, olyckan kommer, såg man det som ett möjligt uttryck för Guds straff. Mycket talar för att Människan i vår tid, kanske för första gången, har ryckt livet ur Guds hand. Idag är Människan alltings mått. Mänskliga rättigheter är, i vart fall i teorin, den samlade ”enda religionen” och ingen finns att slutligen redovisa inför.
Den kan sägas likna den förkristna tiden; kunskapen om våra ord och värden, presentationen av Jesus blir alldeles ny. Människor kommer att lyssna till den utan förkunskaper, men också delvis utan fördomar. Den kan sägas likna den nytestamentliga tiden, i ett romarrike som spände över många kulturfält presenterades den kristna tron. Tiden liknar alls inte den som våra förfäder mötte: John och Charles Wesley - Metodistkyrkans förgrundsmän, FO Nilsson – baptismen svenske pionjär och PP Waldenström – som var med när Missionsförbundet formades, och den är i grunden annorlunda än hela den långa tid som gått sedan våra församlingar började tilltala svenskarna under 1800-talet och in i nittonhundratalet.
Vilka krav ställer detta på kyrkan och den kristna församlingen? Om det vill den här texten bilda ett underlag – för det viktiga samtalet.
Onsala, Klövsjö och i olika hamnar och invid kobbar och bojar längs Bohuskusten, sommaren 2010
Pär Axel Sahlberg
Ett antal av predikningarna, i den andra delen, har hållits i Centrumkyrkan i Kållered, sommaren 2010. Församlingen har också gjort utgivningen av denna skrift möjlig.
Bibelcitat från Bibel 2000. www.bibeln.se
fredag 11 februari 2011
Att tala om Jesus
Lägger nu ut min text från boken Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.
Börjar med texten från bokomslaget:
Att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet är de kristnas stora utmaning i vår tid. Det innebär också att själva reflektera över Honom, som om han vandrar vid vår sida, i vår tid. Vilka frågor ställer människorna? Hur ser världsbilden ut? Vad vill Mästaren? Vad händer med våra ord och uttryck då de möter människor som påverkats av lång tids sekularisering?
Sedan länge är inte tillvaron något som man ser på som en gåva från Gud, eller att tillvaron en gång ska redovisas för Himmelens Gud. Människor har liksom ryckt tillvaron ur Guds hand. Har vi också gjort det? Människans livsväg kantas av utmaningar och omprövningar. Språket är vårt försök att finna nycklarna till tillvarons lås, men orden glider undan, ändrar betydelse och sammanhang.
Nu är det dags för oss som delar den kristna tron att ta Ordet på allvar. Att se hur det utmanar oss i en ny tid. Detta handlar en hel del om hur vi tänker och talar. Kanske handlar det dock allra mest om hur vi lever . Vi är utmanade!
Denna lilla bok vill starta, eller fortsätta att stimulera till, det samtalet. Den första halvan berör vår tid, kanske kan den kallas en postkristen tid. Språket vi behöver lära oss handlar om ”postkristendomska”. Men utmaningen till ett liv i Jesu efterföljd är nog som det alltid har varit. Utmanande. Det är svårt. Och meningsfullt.
Den andra delen är ett försök att presentera kristen tro utan att använda De Stora Orden: nåd, frälsning, omvändelse… men tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.
Börjar med texten från bokomslaget:
Att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet är de kristnas stora utmaning i vår tid. Det innebär också att själva reflektera över Honom, som om han vandrar vid vår sida, i vår tid. Vilka frågor ställer människorna? Hur ser världsbilden ut? Vad vill Mästaren? Vad händer med våra ord och uttryck då de möter människor som påverkats av lång tids sekularisering?
Sedan länge är inte tillvaron något som man ser på som en gåva från Gud, eller att tillvaron en gång ska redovisas för Himmelens Gud. Människor har liksom ryckt tillvaron ur Guds hand. Har vi också gjort det? Människans livsväg kantas av utmaningar och omprövningar. Språket är vårt försök att finna nycklarna till tillvarons lås, men orden glider undan, ändrar betydelse och sammanhang.
Nu är det dags för oss som delar den kristna tron att ta Ordet på allvar. Att se hur det utmanar oss i en ny tid. Detta handlar en hel del om hur vi tänker och talar. Kanske handlar det dock allra mest om hur vi lever . Vi är utmanade!
Denna lilla bok vill starta, eller fortsätta att stimulera till, det samtalet. Den första halvan berör vår tid, kanske kan den kallas en postkristen tid. Språket vi behöver lära oss handlar om ”postkristendomska”. Men utmaningen till ett liv i Jesu efterföljd är nog som det alltid har varit. Utmanande. Det är svårt. Och meningsfullt.
Den andra delen är ett försök att presentera kristen tro utan att använda De Stora Orden: nåd, frälsning, omvändelse… men tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)