Längtan efter Riket: april 2014

måndag 21 april 2014

Faste- och påskkalender

25 luckor. Riktigt bra teologi. Kyrkokritik. Omläsning med Paulus. Inspirerat av NT Wright. Poesi. Multitools.

Finns att få som pdf.

Inför vandringen med den Uppståndne.

söndag 20 april 2014

Vandringen med den Uppståndne

Eftertext: Vandringen med den Uppståndne

Vandringen med den Uppståndne börjar i påskdagsmorgonens tidiga soldis, innan dagen – och uppdraget – klarnat och blivit till den livsstig som är Kyrkans Väg till Det Stora Livet.

Vi går med den Uppståndne. Vilken uppståndelse det kan väcka.

Läs om Emmausvandrarna, Luk 24:13-35, och vandra med dem från Jerusalem.

TOMT

Vår tro är säregen
har ingen bild eller hemvist
inte ens en avgjutning,
blänkande av guld.

Templet – tomt på konst
korset utan straffade
graven tom,
till och med på lik

det tommaste evangeliet
verkar vara det mest innehållsrika –
ekot blir bättre där,
tomma rum fyllda av kärlek.

Från boken Poetisk teologi, 2014, Sahlberg

lördag 19 april 2014

Denna dag stod Kristus upp...

24: Påskdagen, Jesus och Uppståndelsen

Morgon. Uppståndelse. Dopets dag. Alla söndagars söndag. Påskdagen är kyrkans mest exklusiva söndag, varje soluppgång påminner oss om Påskens dag (kyrkorna vänds mot öster) – konnotaforen PÅSK är kyrkans solenergicentrum. Strängt taget varje söndag är en Påskdag.

Så ser kyrkans tradition ut, genom två tusen år. Och om jag varit mycket kritisk till flera moment under fastan och påsken har jag nog ingen invändning mot kyrkans påskbudskap. Det är hel och ren uppståndelsepredikan: Döden är besegrad. Livet vann, dess namn är Jesus. Halleluja.

Jag tror att det är påsken som räddat kyrkan. Medan hon krånglat till och rört till så mycket annat evangelium har hon kapitulerat inför det rena påskundret. Detta (och kanske själva juldagsbudskapet) är den eviga lovsångens kärna. GUD gör nytt.

Uppstått har Jesus,
hurra, hurra
han lever, han lever
han lever än.

Gravars ingång känner vi alla – men utgången är mera subtil. Ett tro och ett liv med räckvidd genom gravrummet är vårt Stora Evangelium. Det Stora Livet bär oss in i Hoppets Rum, och vi går med Kristus.

EN TOM GRAV

Livet stötte
mot gravstenen –
inifrån

Dödens rum
blev evighetens,

dörren öppnades
och där bakom
en väg att vandra

för de verkligt levande.

fredag 18 april 2014

23: Jesus och döden (Påskafton)

GUD kunde verkligen dö. Livets allvar hängde med hela tiden, till dess yttersta gräns. Till utanför dess gräns. In i döden.

Därför led också Jesus
utanför stadsporten
för att med sitt blod rena folket.
Låt oss då gå ut till honom
utanför lägret
och dela hans smälek.

Heb 13:12-13

På besök i de dödas rike, utan tid, utan framtid, utan rum – det rum i tiden som tryggt förvarar dem åtskilda: De levande, De döda. GUD kom också dit. Jorden – Livets rike – var en synnerligen oväntad plats. Dödens rike en alldeles omöjlig destination för GUD.

Men dit gick Jesus. Och hade varit där redan tidigare. Hos Lasa- rus. Nu själv död. Nederstigen till dödsriket, därifrån...

Han hade verkligen varit där. Det är trons allra innersta vibrato.

DÖDENS MAN

Hela vägen
bekänner tron
hela vägen.

Utan undanflykter
hela vägen

hela vägen
gränslös kärlek.

torsdag 17 april 2014

22: Jesus och lidandet II (av 2), Långfredag (The Good Friday)

DAGEN FÖR EFTERTANKE

Korset är trons
verkliga centrum.

Det där innersta
där det verkligen gör ont,
och alla utvägar
är stängda.

Människa och GUD –

den ene törstar,
den andre sprider kärlek.

Jag törstar.
Fader, förlåt dem.

De två,
som en enda
samlar människa
och GUD
i enda kropp

i en enda uthållighet
i den enda kärleken.

21: Jesus och lidandet I (av 2) (Skärtorsdagen)

Korset gjorde ont. Dödsont. Men frågan är om inte sveken sved mer. Judas och Petrus. De som båda varit föremål för Jesu investering. Judas gick längst. Men Petrus. Petrus. Sovande i Getsemane. Svärdsutrustad. Förnekanden på Prästens gård. Sveket.

Sista stunden var kommen. Ett skört evangelium las i apostlarnas händer. Natten i örtagården talade inte mycket för en framtid. Uppdraget fullgjort. Och totalt misslyckat.

Jesu bön i Getsemane rymmer svekets hela plåga, Uppdragets totala ansvar, Känslan av att misslyckas, att inte stå rycken i sista backen. Lidandet är den sköra tråd som visar att det är på riktigt. Hit men inte längre, ändå en bit kvar.

I ÖRTAGÅRDEN

Ensammast av alla
i en hoper av kamrater
känna kniven mot strupen

och veta
att detta egentligen
inte är min strid

utsätta sig för det
som alla andra underlät.

tisdag 15 april 2014

20: Passionen II (av 2)

GUD hade, som Boken berättar, prövat många vägar. Kanske alla vägar.

Tondövheten hos ett folk – Människan – som bara såg sig själva hade blivit ett problem. GUD hade ett problem. Kärleken ekade obesvarad.

Jesus är den desperata kärleken. Kärlekstågets sista vagn. Där, på sista avsatsen, lämnar det tåget spår på marken. Spåren som styr rätt in i Människans hjärta. GUDs aviga kärlek tog flera anmärkningsvärda vägar: Tonårig mor, krubba i Betlehem, flyktingskap till Egypten, oansenlighetens storhet, finalt ett kors.

Bara under skinnet brinner passionen som förändrar. Det är på riktigt.

Bibelteologi: Sjunk in i 1 Kor 13.

KÄRLEKEN

GUDs hjärta
slår för
oss,

rytmen
skakar
marken

Ett kors
kalibrerar
GUDs kärlek

måndag 14 april 2014

19: Passionen I (av 2)

Passionen driver GUD, ja det är nog energin i allt liv. En avsikt, ett mål, en längtan, en kärlek...

Påskdramats huvudvecka rymmer allt: Frustration, svek, ondska, passivitet, övertygelse, rädsla, ihålig kyss, svärd, tårar, makthavarnas balansakt på moralens och övertygelsens gränser... Och centralt placerat står korset.
Ingen annan symbol (som jag känner) har en sådan laddning. Kanske är det just kluvenheten som utgör laddning: Maktens förmenta dödsmaskin, Döden själv, övergivenheten, lidandet, blodet – och samtidigt förlåtelsen, omsorgen, dialogen (två dödsdömda diskuterar himmelriket)... Och allt summeras till slut i detta enda: Kärleken. GUD dör av kärlek. Den direkta dödsorsaken var den förnärmade Makten.

Bibelteologi: Varför skulle annars Jesus dö? – möjligen är det Pauli mest centrala fråga (i det viktiga avsnittet i Gal 2:1 ff). Om Lagen (eller bekännelsen, eller tillhörigheten, eller den vackra ytan, eller den goda gärningen...) hade kunnat ge rättfärdighet, varför skulle då Jesus behöva dö? Den gjuts i Pauli mest avgörande kontemplation, den vid korset. Det som kom att bli bestämmande för hans teologi, i en ton som bara delvis liknar sentida läror om försoningen.

(Kyrkans felsteg: Detta samlar kyrkans många felsteg: Feltydd försoning, undervärderat kors, sentimentaliserat kors, martyrdyrkan, forensisk korsläsning, soningsbetoningen... Korset står där av kärlek. No more, nor less.)

Passionen i vår tid: Korset utmanar ytterst vår inåtriktade passion: Bli älskade och själva älska. Korset spänger gränser, passionen är inte bara min lycka, men världens. Det är en utmaning till alla lägre bevekelsegrunder – ytterst den optimala annorlundaheten.

PASSIONEN

Nog kunde det ha skett mindre blodigt,
lite mindre skrämmande,
mera civiliserat,
vardagsrumsanpassat liksom,
och barnvänligt.

Inte behövde väl GUD –
GUD av alla –
ta i med Storsläggan,

hade väl räckt med ett vingeslag
från en purpurfärgad fjäril

Barnvänligare evangelium,
mer civiliserat.

Mer anpassat evigheten,
strömlinjeformat...

Kärleken är svåranpassad,
blöder av ett hjärta som brister.

söndag 13 april 2014

18: Kristus konungen II (av 2)

Stora veckan tar fart. Idag blåmåndag.

Så, nu verkar det klart. Dagen efter. Längtan fick inte sitt svar. Kungen var neddragen ur vagnen, införd i vardagen. De blå gardinerna fladdrade ur krossade rutor. Palmbladen vissnade på gatan.

Annorlundaheten ekade i spåren av Sången. Ekot hade djupnat, och bara några få drömde om stadens prinsar och prinsessor. Det var inte Paradisporten som hade slagit upp. Men verklighetens riddare att tassat in i åsnans följe. När GUD kommer nära ljuder inte den vanliga Kungssången eller Hosianna. Snarare ett Sanctus, Sanctus, Sanctus (Helig, Helig, Helig) – följt av ett Kyrie eleison (Herre förbarma dig).

Jesus Messias satt på alla tiders förväntan, och bara den med extrem hörsel anade stegen från GUD som gick på Jerusalems gränder. Kalibreringen av de knappt hörbara ljuden stämde en ny sång. Kärlekens viskning som tog sats i ett hjärta som blödde för världen.

Bibelteologi: Konnotaforerna kring Messias, Kungen, hör nog till mest komplexa i Nya testamentet. Det är samtidigt ett världsherravälde som ett monumentalt fiasko. Det är Kungars kung, och en susning bland de ödsliga bergen, där eremitmunken slår upp fönstret och blir döv av tystnaden. Att få syn på Kungen – hela Livets Herre – och samtidigt den som sa: Bli som detta barn. En sådan kung hade världen aldrig mött. Och skulle aldrig någonsin mera träffa på.

Kungen i vår tid: Hela Livets Herre är den mest försynte, upprättande, anonyme, retsamme och välintegrerade gäst vi inte kan tänka. Denna Annorlundahet är vårt enda budskap.

KUNGEN KOMMER

Han lämnar sin tron av kristall
för att i alla bli allt.

En pandemi kan det likna,
griper alla okända
och smittar till ett liv

som förändrar allt,
och utmanar alla.

lördag 12 april 2014

17: Palmsöndag, tema Vägen till korset. Kristus, konungen I (av 2)

Så kom den då. Dagen. DAGEN. Då GUD skulle bli tydlig, Messias hyllad, framtiden säkrad... Åsna – tillgängliga profetior klarade den lite nedvärderade metaforiken.

Folkets sång: Hosianna – kungligare bjöds inte. Och palmkvistar, till och med finaste överrocken. Så var Dagen här. Kungen kommer.

Det folket längtat sedan kung Davids dagar, eller i vart fall sedan mackabéerna tog över, var nu nära. Om kungen var på plats, var GUD på plats. Templet var inte längre ett skal av längtan – GUD hade flyttat in. Nu skulle bara en liten detalj justeras, och framtiden bli ett faktum: Ut med romarna!

Bara en detalj. Men just precis det järngrepp som slog undan varje fot i den gamla längtan.

Bibelteologi: Palmsöndagen är The Crucial Point. Folkets längtan krockade inte bara med den politiska verkligheten. Mest krockade den med vad GUD hade tänkt. Jesus kom med Riket, men detta rike visade sig vara mer annorlunda än vad folket hade tänkt. Ännu söker vi konturerna av det riket. Men sorterar effektivt bland metaforerna. Lidandets konnotaforer omtolkas till en historisk insats, något vi kan lägga bakom oss. Men är det vad Bibeln säger?

Kyrkans felsteg: Maktjesus är nog det allra mest centrala hotet mot Kristi egen väg. Det är möjligt att det då (från 300-talet och framöver) inte fanns någon annan väg, det är svårt att ha någon kvalificerad mening om historiens lopp. Men idag – kan någon hävda en sådan väg?

Kungen i vår tid: Vi lever kanhända i den minst rojalistiska tiden av alla tider, eller så blir varje stjärna kung (om så bara för en dag). Men i jämlikhetens och jämställdhetens tid är kungligt i grunden helt ute. Så, vem är kungen som kommer på åsnan? Hur är Jesus kung i vår tid? Vilka bilder utmanar vi dagen med?

KUNGARS KUNG

Åsna och Kungssång
laddat för fest,
ett följe drog in
i Jerusalem.

Hosianna,
den ljuvliga sången
som kittlade
generationers drömmar.

Vi vet inte säkert
hur det blev,
men snart hördes en ny sång:
Korsfäst, korsfäst...

Hur sjunger vi?

fredag 11 april 2014

16: Ikläd er herren Jesus Kristus (lö 12 april)

Kom ihåg att Paulus inte hade mött honom: Mästaren på vandring. Han har ingen anknytning som inte vi också kan ha. Ändå är det han, av Bibelns alla författare, som tydligast ger oss bilden av just djupet i detta lärjungaskap.

Ikläd er herren Jesus Kristus, är ett – bland många – uttryck som han präglat. Konkret och utopiskt. Genomförbart och omöjligt. Generellt och om, och om igen, en instruktion.

Det finns inget annat lärjungaskap. Min grundläggande övertygelse är ju att vi är kallade att tjäna. Men jag hör mycket förkunnelse och trosyttringar som låter som om det är GUD som är kallad att tjäna oss.

Hur blev det så? Och: Vad gör det med oss?

För mig är detta vår tids allra viktigaste fråga att reda ut.

Bibelteologi: GUDs vapenrustning är en annan bild, mera militär, men visst är det fint att tänka sig att det är sadelmakaren som skriver (han hade nog rustat många soldater med deras utrustning – de hade nog mera lädervaror än metallprylar). Han visste vad som krävdes. Observera vilka illustrationer som ges: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Ur Ef 6:10-20, där det verkar som om vi har att utföra försvaret – men GUD står för det mesta av utrustningen.

Ombytet i vår tid: Trons riktning är en allvarlig fråga. Jag kan mycket väl föreställa mig att det vore häftigt med en gud som fixar till det mesta. Men dels stämmer det inte med mina erfarenheter, men det räcker inte som argument, det allvarligaste att det inte svarar mot evangeliet. Jesus gick GUDs väg – den ledde till korset. Apostlarna gick GUDs väg, bara Johannes uppnådde hög ålder, de andra hängdes på kors. Men vi – vi har tydligen en annan framtid. Hur blev det så?

KRISTI KLÄDNAD

Nej, den passar nog inte.
Verkar helig och lite pompös –
för stor helt enkelt.

Det är nog inte vår modell,
eller vår färg, eller senaste mode –
inte i vår smak, kort sagt.

Blodig, vad det verkar,
sviken var du, och ensam –
vi trivs bättre i sällskap.

Ingen korsett precis,
men kors vad den kliar –
av en prövande oro.

15: Synden IX (av 9): Helgelsen II

Inget annat evangelium är så centralt som helgelsen. Jesussmittan blir den utmaning som utmanar varje enskilt steg, varje tanke och varje motiv i våra liv. Det är hjärnbarkens, lilla hjärnans och hjärtats innersta tro. Den påverkar vår syn och vår hörsel, för att inte tala om känseln, och känsligheten för andra människors liv.
Den gör oss inte till helgon, sådana är aldrig självutnämnda, men präglar våra steg, varje steg.

Bibelteologi: Jag har, som Paulus, talat mycket i helgelsens konnotaforer. Och jag gillar hans försök att så koncentrerat och konkret predika efterföljelse. Jag tror att den plågade honom, som den plågar mig. Och lockar oss.

Kyrkans felsteg: Helgelse är personligt. Drabbar, och utmanar, först mig. Tillsammans borde vi kunna hjälpa varandra. Kyrkan som träningslokal för just det – inget annat vore viktigare. Har det fungerat så?

Helgelse i vår tid: Alluderingen på alla träningslokaler, och workoutmetoder, är vår pendang. Just nu är de mer besökta. Men de är släkt: Kyrkan och Friskis&Svettis – en framtida union?

KORET & GYMET

Utmanas
stretcha
svettas

god teologi.

onsdag 9 april 2014

14: Synden VIII (av 9): Helgelsen I

Istället för en mera donquixotsk hållning till fullkomning tror jag vi ska tala mycket mer om helgelse. Den mera principiella dimensionen berörde vi i föregående lucka. Helgelsen är en vandring. Vi känner igen det från (det livslånga) lärandet, men också i alla de processer som långsamt rör sig mot ett högt uppställt mål.

Det är i helgelsen vi dras in i den centrifugala spiral som håller oss nära centrum: GUD själv. Det är helgelsens fysiska villkor. Den kräver umgänge med GUD, samtal med GUD i bön och ordet, och en livslång vandring bland lärjungars Jesusmarsch.

Vandringen med Jesus är en smittosam vandring, vi påverkas och vill alltmer likna honom.

Bibelteologi: Paulus använder ordet helgelse bara två gånger. Fler gånger talar han om helighet – de heliga. Men jag skulle säga att inget begrepp är mera centralt i hans teologi och beskrivning av den troendes liv.

Kyrkans felsteg: Patetiskt nog har vi fått vissa samfund som förknippats med begreppet helgelse – varav metodismen är ett. Möjligen kan vi undra vad de andra då är! Men mera övergripande tror jag att detta är i kärnan av kyrkans dikeskörningar. Jag tror att det dels beror på att det är svårt: Det är en personlig resa för var och en av oss. Dels tror jag att det delvis har försummats då kyrkan istället överbetonat Läran.

Helgelse i vår tid: Jag tror att begreppet helgelse aldrig kommer att bli särskilt populärt. Vi söker hellre quick-fixes. Helgelse är en lång vandring i uppförsbacke. Det tar emot, och är personligt påfrestande.

HELGELSE

Helge och Helga
vilka vackra namn,
som spunna ur
förhoppningen

att vi kan växa
och djupna,
blomma och fröa.

tisdag 8 april 2014

13: Synden VII (av 9): Synd och fullkomning (onsdag)

Bibeln säger att vi ska söka fullkomning. Inte mycket bryter av så starkt mot vår medvetenhet om brister, självupptagenhet, ondska, kortsiktighet och långsinthet. DET kan väl aldrig gå. Bli ni fullkomliga som er himmelske Fader är fullkomlig, sa Jesus. Mera fullkomliga, sa Paulus – som om han var medveten om att vägen var lång.

John Wesley såg detta, knöt det, precis som hos Paulus, till helgelsens livslånga resa. Men fick kritik, krånglade till det i en omskrivning: Kristlig fullkomlighet (eller på engelska Christian Perfection). Inte skall väl vi...

Här krävs försiktighet. Den förste som utropar sig fullkomlig vittnar därmed om att hen inte är det. Men, dels säger det inget om målet: Bli så till sinnes som Kristus Jesus var, torde väl vara en omskrivning på temat. Dels tror jag vi här rör oss med inslag vi måste förhålla oss till:

Paulus, och kanske hans tid, kunde tänka sig själva den mänskliga naturen på ett mera principiellt plan, inte i etiska eller psykologiska kategorier. Han kunde därför tala om de båda Adamarna med en arketypisk betydelse. Den mänskliga naturen "var uppkopplad till olika nätverk"; det gudstillvända, respektive det frånvända. Därför talade han om de troende med termen Heliga (fastän han kunde vara rasande på deras etiska defekter och handlanden). Samtidigt är han ihärdig att påpeka behovet av att göra rätt, leva rätt, och ha en iver för goda gärningar.

När Paulus skriver (Rom 15:7): Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, visar han på sambandet mellan hur GUD förhåller sig till, ser på oss, och hur vi betraktar varandra. Det är ett principiellt synsätt: GUD vet vad vi är (ytterst kan bli) och betraktar oss som genom Kristi kors. GUD har en kärleksfiltrerad blick. Idag skulle vi kanske säga att GUD ser vår potential. Men betraktar oss som om vi redan var där: Heliga. (Ungefär som en idrottare tränas att se sig själv som vinnare.)

Bibelteologi: Öva dig i gudsfruktan, skriver Paulus. (1 Tim 4:7). Idrottspsykologin har redan slagit till. Metaforiken är densamma. Och här placerar nog Jesus och Paulus fullkomningen. Ikläd dig herren Jesus Kristus – är en sådan paulusmetafor. Ni är grenarna, ni är lemmar i Kristi kropp, förbliv i mig, klä er i den nya människan... är andra.

Kyrkans felsteg: Eftersom regelverket gjordes om till en moralisk (och ytlig) karta fastnade kyrkan i etikens ytskikt, med risk för dubiös skenmoral (reglerna gäller mest andra). Kontrollbehovet ledde kyrkan fel, hon litade mer på sina regler än på det förvandlande mötet med levande GUD. Kanske slutade hon rent av tro på detta möte, eller förbehöll sig rätten att det bara kunde ske i kyrkans hägn. Den moralistiska överheten riskerar alltid att snava över sina egna hinder.

Fullkomning i vår tid: Vi söker det under kirurgens skalpell, eller i gymets
dunka-dunka-rytmer. Vi feta är, ännu levande, avskräckningsmodeller. Men, skämt åsido, visst tror vi att det ännu är en central fråga som fler än en ställer sig: Hur blir jag en bra människa? Har kyrkan ett svar?

FÖRVANDLINGSNUMMER

Det går inte.

En clown är en pajas,
ramlar till applåder.

En uppblåst staty
är tyngre än
sin tanke.

Vi tror det är beständigt.

I provrummet
träs nya klädnaden
på en gammal kropp.

Den sitter illa
kring välfärdens midja,
med avstånd till
trådsmala mannekängens ideal.

Det tar ett liv
att anpassas dräkten.

Ett långt liv – evighetslångt.

Från diktboken: med sikte på horisonten, 2013, Sahlberg

måndag 7 april 2014

12: Synden VI (av 9): Synden och Döden

Bibeln ägnar förvånansvärt lite rum för döden. Folket levde närmare den – det är i vår tid vi tror vi kan utplåna, eller i vart fall gömma döden. Däremot Döden är en huvudsak: Bortvändheten från GUD, döda för GUD, indifferent för GUDs sak. Detta är allvarliga grejer.

Den Döda människan ser inte bara inte GUD, men förlorar också blicken för sitt eget djup. Den Stora Synden är inte främst mot GUD, men mot oss själva. Vi är inte de vi skulle kunna vara, de som GUD ser att vi är – för GUD ser genom sin egen kärleks kors.

Bibelteologi: Därför blir Synden synonym med Döden. Kanske skulle vi just i det här perspektivet mer tala om bortvändhet. Jag tror vi kan läsa Paulus tal om uppståndelsen i 1 Kor 15 mer i perspektivet av förvandling: Vi inbjuds gå från Dödens sällskap till Livets. Läser vi Paulus med denna bild för ögonen ser vi hur konsekvent han är i att tala om denna förvandling. Och jag tror att det är helt medvetet som han väljer en hel palett av bilder.

Kyrkans felsteg: Kyrkan har agerat som en teknokrat i denna vitala materia. Jorden (och livet) blev ont, himlen god. Frälsningen tar oss bort från den onda jorden. Himlen blev jordens antites. Detta har lett oss vilse. GUD valde att komma till jorden, inte som en alien, men som äkta människa. Prövade och delade våra villkor, och för att förändra oss och jorden. Korset står inte nerkört i jorden som en avfyringsramp till himlen. Men som kärlekens förvandlande kraftkälla, här och nu.

Döden i vår tid: Den kroppsliga döden försöker vi gömma och glömma. Den Stora Döden möter samma öde. Människor köper inte den lösryckta omvändelsebekännelsen, men utmanas av förvandlat liv. Detta är nog den Uppryckning vi felaktigt tolkat som en flykt från jordytan.

DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

Så sa systrarna till varandra
för att på gamla dar
befrias från demonen, mörkret

och hålla siktet på livet,
nuet och häret.

Döden handlar om livet
att se den i vita ögat
och titta tillbaka

se hur Livet kramar oss och GUD
som vänder sitt ansikte till oss

11

11: Synden V (av 9): Livet i den nye Adam

Synden vaktar oss väl, långt in i heligheten. Kanske är det just det förhållandet som gör det så komplicerat, men det borde inte vara så underligt. Allt annat i skapelsens mönster bär ju gradvis förändring, en långsam rörelse över tid, med mera abrupta eruptioner inemellan. Synden saktar in, kommer på efterkälken då kärleken råder.

Bli så till sinnes... ser ju ut som en växt, en anpassning till det nya, till det rätta.

Vandringen med Jesus är den grundläggande metodiken för alla Jesu lärjungar. Liksom de ursprungliga jesusföljarna handlar det om att ta intryck, och leva nära Jesus. WWJD – what would Jesus do (hur skulle Jesus göra) som det står på de moderna armbanden – är en ständig påminnelse. Fastan är just den period som djupnar den vandringen. Det är på allvar, och vi ska nog inte glömma vart stigen ledde: Förvånansvärt många kors avslutar de stigar som började vid Genesarets sjö.

Hos Paulus är metaforiken tydlig; allt från den korta instruktionen i Galaterbrevet: Bär varandras bördor, till de mer utbyggda i Efesierbrevet med Vapenrustningen, eller den mest kompletta listan i Romarbrevet, Kap 12-15.

Apostelns bildspråk är kreativt: ikläd er herren Jesus Kristus, ta på er den nya människan, en ny skapelse, ni är kristusbrev, en kristusdoft och kristuskunskapens doft... Vi är, enskilt, och tillsammans, Kristus mitt i vår vardag.

Kyrkans felsteg: Kyrkan har haft en tendens att luta mer åt manér, dogm & lära, än en doft av Kristus.

Nyadam i vår tid: Klä dig i den nya människan – är det inte just det som gäller i vår tid? Med tafatta försök till plastisk nyhet: Flåshurtiga coacher, plastikoperationer, dygnet-runt öppna gym, konsumtion av ständigt nya out-fits... Ikläd dig Kristus, är vasst, utmanande, livsfarligt...

NY-ADAM

Den nya skapelsen –
ständigt ny,
i en värld

som ropar efter nyheter
eller den tröga förvandlingen
av en vana

söndag 6 april 2014

10. Adamare, dubblett

10: 5:e söndagen i fastan, tema Försonaren. Synden IV (av 9): Den gamla och den siste Adam

Därför blir bilden tillräckligt svartvit. På ena sidan "Adam", på den andra Jesus Kristus. En lanserar döden – och blir bunden i sin kropp, den mänskliga naturen. Den andre lanserar livet – och lägger en ande till kroppen, människan är mer än kött och blod.

Denna bild är samtidigt ett val och ett erbjudande. Och är både digital och analog. Genom Jesus på korset ÄR vi en ny skapelse (digitalt) och irriteras fortfarande av vår gamla människa (analogt). Detta är en erfarenhet vi kan bejaka. Efter vart nyårslöfte är just detta vår upplevelse: Vi vill men förmår inte.

Vi får, som idrottsfolket, träna oss att se oss som vinnare: Se hur vi spränger mållinjen som etta. Höra – i andanom – läktarens segerjubel. Paulus är den förste idrottspsykologen, och använder sig av metaforer från olympiaden: löpare och brottare...

Bibelteologi: Det är i denna duala bild vi finner oss själva. Vi ser riskerna, otron hopas: Du kan inte, du förmår inte, du klarar det inte... Samtidigt bär vi hoppets bild: GUD ser oss genom sitt kors, segervapnet. Vi har uppstått till nytt liv, det börjar här och sträcker sig in i evigheten.

Kyrkans felsteg: Kyrkan larmade nödutgången, och belamrade den med krav, botgöring, avlat, syndaånger, omvändelsekrav och etisk perfektion (särskilt på de områden som kunde riktas till andra). Kyrkan ska bara hålla upp korset, och leva med det.

Adamarna i vår tid: Jag tror att dessa mönster är väl identifierbara bland veganer och hälsolärjungar. Vi vet vart vi önskar oss, ser behovet, argumenterar för förändring (förvandling) men stöter vår lilla fot mot alla hinder, i oss själva och runtomkring. Vi behöver formulera nya målbilder: Se oss som den nya människan; ikläda oss herren Jesus Kristus.

DEN NYA MÄNNISKAN

Som fågel Fenix
som vart 500:e år
begav sig till Egypten

för att i solgudens tempel
begrava sin faders döda kropp
som den medförde i ett ägg av myrra

och uppstå i ny gestalt –
en sinnebild av odödligheten,
väldoftande,
som kristuskunskapens doft.

fredag 4 april 2014

Romarbrevet om Synden

9: Synden III (av 9): Paulus om Synden i Romarbrevet

Paulus talar mera sällan om synder – men vi är mycket upptagna av synder, särskilt andras. Däremot talar han mycket om synden, jag skulle vilja skriva Synden. Det är hans skildring av den mänskliga naturen, och den knyts (med rätt eller orätt) till Adam. (Ingen av de andra bibliska författarna ger Adam denna "särställning".) Synden i människan är den korrupta naturen. Bilden av det vi egentligen inte skulle vara.

Denna natur har vänt GUD ryggen och inbjudit alternativa tydningsmönster, det Bibeln kallar Ondskan. Adam bjöd därmed in döden till livet. (Den kroppsliga döden – förgängligheten – den bibliska bilden (konnotaforen) av Döden – är den förlorade relation med GUD, eller mer konkret: Den förlorade bilden av oss själva (det vi skulle kunna vara).) Denna förlust av det sant mänskliga sitter som en defekt i vår personlighet, och yppar sig som synder. Men vi botar inte människan genom att behandla symtom, men själva sjukan har genom Kristus – den siste Adam – fått sitt bot.

Den gamle Adam sitter kvar i hjärtat av vår personlighet och fortsätter att läcka "gift" i vår, genom korset, förnyade personlighet. Den gamle Adam och den siste parallellbor i oss. Det är delvis ett mänskligt val vem av dem vi låter regera oss. Symboliskt kan vi hålla upp korset och låta det belysa vårt dilemma, och gå segrande ur striden.

Bibelteologi: Läsningen av Romarbrevet för oss i cirklar.
1:18-3:20 beskriver syndens rum
3:21-5:11 beskriver nådens rum
5:12-7:25 beskriver syndens realitet
8:1-29 beskriver livet i Kristus
(9:1-11:36 beskriver judarnas ställning)
och från 12:1 och fyra kapitel framåt beskrivs "regelverket" för livet med Kristus (med kärnan i Rom 15:7).

Inom judisk tro uppfattas synden som uppror mot Gud och den gudomliga ordningen, men också alltid som just en förnedring av människans sanna natur. (Fruktsallad: Av marginellt intresse har frågan om vilken frukt det var som bringade Adam och Eva på fall. Äpplen säger vår kulturkrets, judarna kunde nog tänka sig att det var fikon, muslimer lyfter ofta fram bananen som Adam och Evas vedersakare, medan ortodoxa judar insisterar på att det var citroner det omtalade paret kalasade på. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan däremot har, utan att vinna gehör, stundtals föreslagit tomaten.)

Kyrkans felsteg: Kyrkans val, och kontrollbehov, i att tala om människors synder, är kyrkans allra mest avgörande felnavigering. Därmed placerade hon sig i yta och inte djup, och förlorade själva dynamiken av Förvandling. Och vi fortsätter att vara på flykt från själva kärnan.

Synden i vår tid: På matens område vet vi detta: Det vi stoppar i oss påverkar hur vi mår och hur (länge) vi lever. På motionens område – samma sak. Men på insidans område verkar vi tro att andra regler gäller. Vägvalet är essentiellt. Och kanske estetiskt – i djupare mening, nämligen gestaltad i frågan om våra motiv: Vänder vi oss bort från andra (och därmed oss själva) eller möter andra (och därmed oss själva)? Också på detta område tarvas träning.

SYNDEN

Synden är en inneboende
en parasit

som äter av godheten
tömmer människan
på sitt innehåll
och korrumperar själva livet.

Den bortvända människan
ser med GUDs ögon
och inser bristen,

vänder sig,
lär sig se som GUD ser

torsdag 3 april 2014

Lucka 8. Mer om Synden

8: Synden II (av 9): Adam i oss

Så, låt oss granska det som är Bibelns grundmetafor av människans ställning. Ursprunget är paradisiskt, men kanske lite utopiskt, möjligen naivt. Bilden av lekande nakna barn, med en ocean av tid, och inga bekymmer. Oskulden och nuet lyser som klara stjärnor. Tryggheten talar. Den stora saken är att människan är på GUDs planhalva. De är skapade till avbilder, och har gränslös närhet. Barndomens blå himmel spänns över deras hjässor.

I rummet finns två träd. Kunskapens träd, och Livets träd. Det sista kommer inte i spel, de är redan skyddade från döden, och behöver inte klamra sig vid livet. Men kunskapens träd har en förbudsskylt. Av allt annat får ni äta. Men inte detta. Får ni visst, säger ormen. Det är er verkliga chans att likna GUD. Att bli som GUD. Bli gudar.

Att bli det de inte var, att bli det de inte var ämnade att vara – det verkar vara den frestande metaforen. Och att lyssna till främmande röster, bryta det enda tabu som var uppsatt, och sedan inte ta ansvar för det. Skylla ifrån sig. Skyla sig från insyn.

Det kan beskrivas som olydnad. Makthunger. Eller fallenhet för ondska. Men mest handlade det om att bita i en större frukt än de var mogna för, eller inte var vår roll. Att vilja bli det de inte var ämnade att vara. Att ta ett större bett än de hade förmåga att hantera.

Vi – som människor – tar oss en roll vi inte passar för, och utsätter oss för frestelser vi inte är mogna att hantera.

Bibelteologi: En grundlig läsning av de första kapitlen i Bibeln berättar inte främst om Skapelsens naturvetenskaplighet, men om människans plats, väg och framtid. Här behöver vi kontemplera, också inför vårt eget liv. Hade GUD tänkt sig utvecklingen? Jo, annars hade nog inte trädet placerats i Eden. GUD hade gjort människa till sin avbild, GUD visste att gränser var till för att testas. Möjligen hade Herren hoppats att de hade tagit ansvar. Att de gömde sig var den verkliga synden.

Kyrkans felsteg: Följdriktigt fokuserade Kyrkan olydnaden. Lydnaden var det verkningsfulla medlet för troskontroll. Detta är Kyrkans stora dikeskörning. En grundton skapades som lett fel.

Adam idag: Denna tonviktsjustering är essentiell i vår tid. Lydnadsperspektivet är, på gott och ont, helt ute. Vi skapar en omöjlig, och onödig, uppförsbacke om vi stannar i den metaforiken. Att däremot fokusera vår benägenhet att fly undan, gömma oss, förlora bilden av vad vi verkligen är... Inget ligger mer i tiden.

BAKOM BUSKEN

Nedräkningen påbörjad
barnen gömmer sig
bakom busken.

Nittionio, hundra –
Dunk för mig,
ropar Ester

segraren tar för sig
andra kurar under busken
och blir tagna

får räkna
ta ansvar
att finna de andra.

onsdag 2 april 2014

Lucka 7. Synden

Synden I (av 9): Den gamle Adam

Synden är ett mått. Det berättar om avståndet till GUD. Men ännu mer berättar den om avstånden i oss själva: Distansen mellan det vi är och det vi skulle kunna vara. Ingen ger oss den berättelsen bättre än Paulus. (Kanske för att han – till skillnad från alla andra bibliska berättare – tog på sig att berätta den också för icke-judar.)

Adam är den konkreta "konnotaforen" av Människan. Skapad till gudslikhet, plågad av ensamheten, inbjuden till gemenskap. Tillsammans med Eva bildar han konnotaforen Mänskligheten. Öster om Eden, var deras adress: Människans vagga och den oskuldsfulla vardag som fylldes av lek och GUD. Metaforerna står på rad: Ormen, kunskapens träd, Livets träd, nakenheten, gömmeleken, ansvarsbristen, utvisningen... Konnotationerna finns i vår vardag.

Det går an att diskutera vad som var kärnan i de första människornas synd: Olydnad, vilja bli (som) GUD, förlovningen med Ondskan, brister i ansvarstagandet, konkurrensutsättning av GUDs regler, upptäckten av gott och ont (och valde ont)...

När vi läser den vackra, mytologiska berättelsen, slås vi hur omedvetet felvalet verkar vara. De trampade snett, helt enkelt. Det gick åt skogen. (Och så ser väl de flesta bortval ut; små, små steg bort från det goda. Det Onda griper oss bitvis.) De blev förvisade.

Hos Paulus förde Adam döden in i människans värld. Döden är både ändligheten, förgängelsen, och det bortvända ansiktet: GUD förlorades ur sikte. Synd och död blir nästan synonyma.

Bibelteologi: Herren Gud sade: Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. Se 1 Mos 3:22-24 och se Rom 5:12 ff.

Kyrkans felsteg: Det som Kyrkan kallat för Arvsynden, särskilt i väst, är i grunden en beskrivning av denna mänskliga "defekt", en benägenhet att vända sig från GUD. Men har på ett upprörande sätt blandats ihop med synder (syndiga gärningar), ibland kallad verkssynd. På ett sätt kan det ena, Arvssynden, beskrivas som själva sjukdomen (den mänskliga defekten) och det andra, synderna, som symtom på denna defekt. Men Bibelns fokus är den mänskliga naturen, och det är den paulinska betoning som delvis förfuskats under kyrkans år.

Den gamle Adam i vår tid: Denna sårade natur är inget främmande för vår tids betraktande av Människan. Vår tids utgångspunkt betraktar väl människan som god men potentiellt farlig, för sig själv och andra. Men vi betraktar det oftast som människans val (och bortser kanske från sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer). Att betrakta de destruktiva (gudsfrånvända) faktorerna som en fråga om en sjukdom i vår natur tror jag är en medvetenhet vi behöver utveckla, och fördjupa.

ADAM

Odödligheten gick förlorad
grindarna slog igen
ödemarken tog oss i famn

människans irrande färd tog vid,
stiglöst gömde sig målet
men levde djupt i medvetenheten

som längtade Paradiset,

keruberna, och det ljungande svärdet
skilde oss från vårt barndoms Eden
och vi såg döden bakom varje buske –

varför gömde jag mig?

tisdag 1 april 2014

6: Försoningen IV (av 4): Försoningens konsekvenser

Den bibliska tydningen av försoningen är ingen historisk parkeringsplats för gamla dödar. Den är ett helt infrastrukturnät, ett tidlöst nät. Det blir dramatiskt då Paulus på allvar låter korsets ljus skina in i den unga kyrkans tankereflektorer. Uttrycken blommar i det korta, arga Galaterbrevet: Varför skulle Jesus annars behöva dö? Och: Annars har ni alls ingen nytta av Kristus. Eller nu lever inte längre jag, men Kristus i mig.

Hos Paulus blir upptäckten avgörande allvarlig. Den ligger till grund för det tuffa uppgöret med Petrus i Antiochia, i Gal 2. Petri diplomati blir, möjligen senare, i Pauli tydning en skymf mot korset. Eller som när måltids- och nattvardsgästerna distanserar sig från varandra – en del var välgödda och åt, andra hungriga och odukade – och själva separationen blir en skymf mot Kristi kors: Han dog för alla, uppstod med alla. Ingenstans slår ett så självklart jämlikt och jämställt budskap ner. Ni är ett, för ni har en att tacka för ert liv.

Jag har i mina senaste böcker varit väldigt tydlig på den här punkten. (Läs i bl.a. Kyrkan är död ss 64-68, och i Poetisk teologi ss 102-105.) Uttrycks det mera pompöst är Försoningen det nya paradigm som växer fram ur Kristi kors. Det bär med sig ett helt nytt synsätt och en helt ny uppsättning värderingar. Det sätter sig som en lins på ögat och färgar om hela tillvaron. Avståndet till bekännelse, dogm och ytliga epitet är enorm. Det är ett förvandlat liv, inte mer, inte mindre.

Bibelteologi: Kol 1:15-23 Sonen är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen.

Kyrkans felsteg: Kristi kyrka kan, om den lever Jesus nära, aldrig vara något annat en fredsrörelse, i ordets absolut mest omfattande betydelse. Sprider den inte försoningens märken omkring sig är den inte GUDs kyrka.

Försoning i vår tid: Korsets paradigmatiska nyorientering måste nog alltid bli föremål för vår djupare kontemplation och reflektion. Det är som en slagruta som i varje läge omprövar och utmanar våra mera biologiska reaktionsmönster. Det sätter på allvar ut konflikten mellan den gamla och den nya människan, för att tala med Paulus bilder.

(Mer därom nu då vi kommer att övergå till att tala om synden i de följande nio luckorna.)

VÄRLDEN OMSTARTADES PÅ KORSET

De slog ner
ännu ett kors
inom synhåll

från Tempelberget
under kontroll
av romerska legionärer.

Det ville sätta punkt
för upprorets oro
sätta ut gränsen för toleransen,
visa sin inbillade makts yttersta gräns.

Föga anade de
att de medverkade
till den helt annorlunda världens födelse.

Korset satte sig
som en lins på ögat
och färgade om hela tillvaron.

Boken Längtan efter Riket

Saul/Paulus kunde svara på många frågor. Om GUD, om tro och hur man ska leva. Det intressanta är att han visste två gånger. Och svaren blir rätt olika.

Saul var farisé, en sträng fraktion i Palestina vid vår tideräknings början. Saul "andades mordlust" mot Jesuslärjungarna. På vägen till Damaskus fann han plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus som han förföljde. Paulus är sedan den person som betytt allra mest för den kristna kyrkan. Men han är inte alltid lättförstådd, och har misstolkats genom århundraden.

Böckerna som jag har skrivit berättar om just denna resa, men vill också gärna peka på det som betyder mycket för oss idag - 2000 år senare. Den leder till en omläsning av Bibeln.

Böckerna kan köpas hos författaren: 031 795 29 00 eller per E-post: pa.sahlberg@gmail.com

Längtan efter Riket, 129 s (2011)
Längtans hus, 146 s (2012)

100:- (150:- för två ex, Specialpris för studiecirklar) + porto

I denna blogg kommer en del tilläggsmaterial att presenteras. Här kan också frågor, kompletteringar, kritik redovisas.

Materialet finns också samlat, mera lättöverskådligt, på Centrumkyrkans församlings hemsida. Klicka på Paulus i rubrikraden så får du en översikt över kompletterande material.

Välkommen till ett samtal om vår allra heligaste tro.

Så här kanske Saul/Paulus liv har varit (extramaterial)

Jag har dragit nio slutsatser i min bok. Själv har jag samlat många fler. Förundras lite över hur jag gått omkring med Paulus i min ficka i alla dessa år, men inte riktigt tillåtit hembesöket förrän nu?

Materialet i vare sig Apostlagärningarna eller Paulus egna brev ger särskilt mycket material till några vidare djupstudier av hans personlighet eller psykologi. Ändå är det som om jag nu efter fyra månaders ockupation av Paulus tankevärld kommit honom ganska nära. Det är som en arbetskamrat som jag mer delat profession med, än en nära vän. Vi har inte talat om mycket annat än vad vi tänkt om GUD. Men visst, talar man så mycket med varandra och försöker tränga in i varandras tankar och serier av samband blir man på ett sätt bekant.

I min bok om Saul/Paulus har jag skisserat de yttre ramhändelserna som Nya testamentet berättar om. Där finns de kortfattade raderna hos Lukas i Apostlagärningarna om resorna, allt från första resan mot Damaskus till framkomsten till Rom, 26 år senare. (från ca år 34 till år 60). 13 av åren, de första, ligger nästan helt i mörker, de kommande är fyllda av fyra resor, sju tal och 13 brev (några av breven tillkom efter år 60).

Hos mig motsvaras de åren av min åttaåriga pastorstjänst i Trefaldighetskyrkan (som 32-åring till 40 åring), 12 år som riksdagsledamot och nu fem år i skrivartjänst. Jag kan i grova drag identifiera mig med Paulus. Antar att det låter förmätet, men jag menar inte det, bara att jag nu prövat hans skor ett kort tag och då tänkt Paulustankar i relation till mina egna resor genom livet.

Saul – ett liv
En fariseisk rabbi tog GUD på allvar från 12, gick i rabbinklass från 15 och gifte sig vid 18. Det mönstret bröt få. Troligen inte heller Paulus. Jag tog tron på allvar från konfirmationen, började Överås vid 18 och gifte mig vid 20.

Antar att Paulus gifte sig med en flicka från Tarsos, som pappan hade valt ut. Mera spännande hade varit om han äktade en översteprästerlig dotter. Då kanske hon fick skäl att lämna honom när det började glöda i hans liv och han ledde det delvis hemliga arbetet mot den växande kristna sekten – nasaréernas sekt som det står i anklagelseakten från Stora Rådet.

Saul hade börjat sin rabbinbana hemma i Tarsos, fått stipendium till studier i Jerusalem, gått från anonym lärjunge till en alltmer glödande farisé, först hos Gamaliel, sedan till Shammais mera eldiga lära och kanske till och med sökt samröre med de revolutionära men ultrakonservativa seloterna. Han gifte sig med Saken. För det var tron och allvaret som var Saul/Paulus stora kärlek, det och arbetet. Och han tog sadelmakeriet på lika stort allvar, för det var sådan han var. Plikten framför allt, var hans logga.

Sådana människor kan bli rätt odrägliga. De blir som en finne i ändan på folk. Det kliar.

Han hade tjatat sig till ett rekommendationsbrev från översteprästen i Jerusalem för att i Damaskus hemsöka Jesuslärjungar. De hade alls ingen jurisdiktion över den arabiska huvudstaden men ibland gör man saker bara för en kortsiktig frist, bli av med Saul för en tid. Själv for han med stort allvar. Han hade en alldeles egen mission, GUD och han var partners. De ville samla det judiska folket i sann tro. I trohet mot Förbundet och genom att leva lagens bud sökte de Rättfärdigheten. Och om det inte gick skulle man med tvång tvinga människor till lydnad, och om det misslyckades kunde man döda dem, som man hade gjort med Stefanos.

FRL – var Sauls maxim. Förbundet, Rättfärdighet och Lydnad var de tre ledorden. För andra Shammailärjungar var det TR(F) som gällde. Torah och Rättfärdighet. Men påverkad av seloterna var lydnadstemat än starkare hos Saul, och Förbundet med GUD var det som drev dem. De sönderfall i fraktioner, som politiska grupperingar i extremtolkningarna. Saul var bland dem, och i varje vägval valde han det mest extrema sällskapet.

Damaskusvägens damm
I den andan begav han sig mot Damaskus. Han älskade GUD, ja han nitälskade. Det passade väl med hans andra yrkesprofession. Ritningen var exakt, det var mot den man skulle anpassa verkligheten. Om det var ett stycke läder som skulle böjas in i mallen för en sadel, eller om det var en människa som skulle krökas in under GUDs vilja var det inte så stor skillnad. Planen gällde! Vi stiftar bekantskap med en extremist. Övertygad om kraften i sitt sanningsljus. På sådana biter inga motargument, snarare blir det till ökad glöd i de passionerade men samvetslösa nitet. Sanningen var målad i eldskrift, det var en marschorder som ingen verklighet, eller tvivel, kunde bita på. Sådana människor får saker och ting gjorda. De tvingar omgivningen in i de mönster och de mallar som redan är uppgjorda.

Denna massiva yta är utan repa eller knyckling. Det hindrar dock inte att det i djupet av ett hjärta ändå finns en fjäder av misstro. Den svävar runt bland modeller och ritningar och stör bilden. Oftast viftas den undan, men svävar åter fram bland de stora övertygelserna. En sådan fanns i Saul. Någonstans blev det stora allvaret också en spegel för honom. Den stora teorin om laguppfyllelsens, och laggärningarnas karta, rymde en aning om den mänskliga otillräckligheten. Tänk om det ändå inte går? Om det nu är en villfarelse jag lever med, vad händer den dag då revorna släpper igenom ljuset? Torah är god, men det är minsann inte människan. Teorin håller, men gör verkligheten verkligen det? En aning ackompanjerade Sauls vandring mot Damaskus. Ingen av kamraterna i ressällskapet anade det. De reste som en union av övertygelse, i främmande territorium skulle de uppsöka och fängsla dem som hade lockats med i förkunnelsen från den farliga sekten som följde Jesus, som påstods uppstått och nu var centralpunkten i den rörelse som karvade hål i den samlade fasaden av det unika judefolket som hade en särskild union med Himmelens GUD. Saul samlade dem till dagens bönetimmar. De läste orden från kung David som stärkte deras själar. Deras lydnad för den Rättfärdighetens stig de följde livades och deras nit blev allt tydligare.

Ända fram till den timmen då allt splittrades. De hade talat om Jesus, och lärjungarna. Förkunnelsen som ännu hördes efter den korsfäste mannen var på många sätt inte främmande för dem. På en lång rad punkter var han som vilken fariseisk rabbi som helst, Gamaliel och Jesus hade väldigt mycket det var överens om. Men på tok för liberala. De många ömma tår som Jesus hade trampat på hade till slut väckt många fariséers ilska. Mest outhärdligt var att höra den mannens anspråk på det himmelska ljuset, ja han sagt de förbjudna orden om att han var YHWH (Herrens) son. Var gång någon sa det gjordes det med en viskning. Det var så oerhört, borde inte sagts, och inte upprepas. Men den mannen hade sagt just de orden. Och förlåtit skulder och synder. Som om han var YHWH – en ny viskning.

”DU är den mannen!”
På ytan fanns ingenting som avslöjade att sanningens minut närmade sig. Men inne i Saul flämtade en låga av genuin oro. Tänk om han tog fel? Den GUD han älskade viskade i hans inre, han hade hört det länge, men ständigt slagit det ifrån sig. Kärleksglöden var så sammantvinnad med själva nitet – den ritning som de nu alla hade tolkat och levde med som karta för Rätt-färdighetens smala stig – att de inte såg människorna, bara den stora Planen. Men viskningen klingade inte bort. Istället växte den sig allt starkare.

Det var Natans ord som ständigt rann fram då han bad de stora orden från kung David. Han hade hört dem länge nu. Orden: ”Du är den mannen!” hade ekat, men bara svagt, som ljuden av en viskning. Natans övertygande berättelse om den fattige torparen som hade bestulits på sitt enda lamm, det som varit som ett barn i det påvra torpet, som en investering i ett stycke framtid. Godsägaren och storbonden tog det, av girighet då han skulle bjuda till fest. Vad betyder väl en fattig. David hade blivit rasande. Sagt att den mannen måste dö. Han tog parti för den svage. Och uttalade därmed sin egen dom. ”Du är den mannen”. Natan pekade på blodskulden av en utländsk legosoldat, ett nummer i raden av krigsmän i kungens anonyma maktskara. Uria. Anonymiteten hade fått ett namn. Hettiten Uria. Han främsta begåvning var den vackra Batseba, hans hustru. David hade redan tagit henne. ”Du är den mannen”.

Det var detta Saul hörde. Det fanns en djup spricka i David, detta var vad han, trots sitt motstånd, hörde då han läste Davids självförhärligande poesi. Han som frejdigt skrev om sitt rena samvete. En spricka i fasaden. Fanns det inte också en sådan hos Saul? Fanns det en så linjerät väg till Rättfärdigheten? Under många år hade den gått att vifta undan, den där fjädern och singlade ner över den perfekta kartbilden. ”Du är den mannen”, var en låga av tvivel som flämtade i Saul. Tänk om allt nit han nu la ner ändå var fåfängt görande? Att det ändå inte skulle leda honom till Rättfärdigheten? Torah var god, ingen tvekan om den saken. Men om han, till och med han, som var en så nitisk lär-junge inte var övertygad om ens sin egen förmåga att till punkt och prickar hålla och följa lagen – hur skulle det då gå med honom?
Men Saul sa inget. Det fanns absolut ingenting som avslöjade hans innersta tvivel. Istället eldade han vännerna med nitisk förkunnelse. Orden stänkte mod in i hans inre. Fjädern var bortviftad. Men hans erfarenhet sa honom att detta inte var den slutgiltiga bilden. ”Du är den mannen”.

Ljusskenet
Ett bländande ljussken från himlen. Orden räckte liksom inte till. Det var vännerna som talade om det. Själv hade Saul blivit förblindad redan då eldskenet flammade till över honom, och inte bara där. Inne i honom drev redan lågorna höga. De gjorde ont, men dödade honom inte, de brände rent, men förgjorde honom inte. Han visste plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus han förföljde.

Fjädern hade svävat ner mot kartans mitt. Snuddat vid den Heliges akronym, Herren stod det, men alla hörde ett inre YHWH. Nu la sig fjädern rätt över orden på Den Stora Planen. Ljusskenet hade släckt ljuset i Sauls ögon, men i sin inre syn såg han nu bara fjädern, det förbjudna GUDsnamnet och Jesus. Det var oerhört.

I ett enda nu, som om en kraftig vind blåste, såg Saul att livet krävde nåd. Inte bara lag, inte bara laggärningar, inte den stege som de hade tyckt sig se vara rest mot himlen. Nåd.

Ordet var inte alls främmande för dem. Teoribildningen om GUDs nåd hade alltid förkunnats, men på något sätt hade den fått tonas ned. Om man redan vid Torahs begynnelse talade om nåd skulle ju orden mista sin kraft. Ett enda litet undantag skulle ju rasera det massiva bygget av lagefterföljelse. 613 bud låter övermäktigt, och det var de. Men när man såg att det var ett förbud om dagen (365) och en upplyftande sanning för varje ben i kroppen (248) var det liksom överkomligt. Buden gällde för hela året och för hela människan. Nåd. Det skulle ju vara som att be om ett misslyckande.

Nu talade de inte längre om Uppdraget. Men om ljuset. Reskamraterna tog Saul vid handen, de fortsatte vandringen mot Damaskus. Men nu var de inte längre gerillasoldater i nitisk mordlust, nu var det slagna hjältar som bara hoppades nå fram till den arabiska huvudstaden utan att drabbas av nya olyckor.

Saul sa inget. Han var helt upptagen av ljusskenet som blixtbelyst hans livsbana. Viskningen med orden ”Du är den mannen” hade helt tonat bort, bara namnet Jesus ekade nu i hans huvud. Jesus var den GUD han älskade. Detta borde sorteras. Teoretiskt analyseras, placeras i sitt sammanhang. Men inga tankemodeller tillät byggas, bara namnet Jesus ekade mellan tystnadens bergsidor.

Det yttre var lagt i mörker
I tre dar varade mörkret. Men det var inget mörker. Visserligen såg inte Saul dagens ljus, men i det inre brann det ljus som hade slagit honom till marken på vägen till Damaskus. Jesus var den GUDs rättfärdighet som han, och inte bara han, hade sökt med den långa stegen som var Torah. Det nästan alldeles förbjudna ordet NÅD hade fått grepp om honom. Och inte bara det. NÅDEN hade fått ett ansikte. GUD hade verkligen sänt sin räddning till världen.

I praktiken tog det Saul tretton år att tyda och sätta ord på det ljussken som hade slagit mordlusten och planen på Det Sanna Livet ur sadeln på den unge sadelmakaren. Han vittnade, som en nyomvänd, redan i Damaskus. Men nu, trettio år senare, insåg Paulus att det mest var förvirrade ord från en omskakad farisé. Han hade upprepat namnet Jesus, och satt det samman med den djupa lärdom han hade förvärvat vid alla sina år inom hörhåll för sina fariseiska lärare. Hans vandring genom Bibelboken med sin nye lärare – Jesus – hade gett färg och form i den bekanta vandringen med de gamla texterna. Framförallt hade de stannat inför Abram, som bytte namn till Abraham, efter mötet med GUD.

Abram/Abraham
Saul/Paulus hade sett att de var lika. Till och med namnbytet blev därför logiskt. Abram blev Abraham vid det Stora Mötet. Saul blev efter hand Paulus. (Han hade kallats det redan som ung. Den lille – Paulus – var då ett öknamn, nu blev det snarare en hederstitel: Den lille med det Stora Uppdraget.) Men inte bara det. Han såg hur nitiskt Abram hade rest altare på sin färd från sina fäders marker, i sökandet efter Landet som GUD lovat honom. Nitiska stenstaplar, och ihärdig bön. Som milstolpar som berättade om Abrams resa, i nit för rösten som hade kallat honom. Alldeles som Saul.

När Löftet plötsligt stod fram ur mörkret, som ett ljus, blev milstolparna till historia. En berättelse om GUD, men som ett ”ännu icke”. De talade om vandringens tunga steg, men blev till pilar som pekade mot GUD, och fram mot dagen då ljuset bröt igenom.

Profeten Jesaja, och Hosea och Mika var bland de bibeltexter som Jesus oftast vände åter till då han visade GUDs väg med sitt folk. Saul lyssnade, nickade igenkännande. Han fick hjälp med att till slut lägga det pussel och bilden växte fram. Bilden av GUD som skänkt människorna allt genom Jesus. Paulus, den gamle i Rom, såg tydligt hur det var två pussel som hade förvirrat honom, men med hjälp av det avgörande ljuset från Damaskusvägen hade nu bitarna lagts till rätta. Ilskan mot galaterna, som lockats av Petrus och andra till omskärelse, hade tillslut mognat bilderna i Paulus.

Han hade tagit avsked av kamraterna och tagit med sig de mest förtrogna och utanför Korinth under tre månader tillsammans formulerat Romarbrevet. Det var den text som mera slutgiltigt hade format konturerna av Paulus egen resa. Han hade provpredikat den i Troas, han hade varit så upptagen och uppfylld av sina ord att han först inte ens märkte att en ung man, som suttit i en fönsternisch, hade somnat och fallit ut genom fönstret. Det var som om orden ur hans Stora brev slagits omkull. Men GUD hade varit, precis som Paulus trodde, nåderik och låtit den unge mannen komma åter till livet. Istället för ett streck i räkningen hade ynglingen snarare understrukit Paulus ord. Adam och Jesus, den förste och siste Adam, hade på något sätt illustrerats av händelsen. Synden, sömnen, döden hade illustrerats, liksom nåden, uppståndelsen och livet.

Den gamle och ljuset
Den gamle Paulus, i solskenet utanför den hyrda bostaden i Rom, log vid minnet. Det hade varit hans stund. Mörkret stod tätt över husen i Troas, men ljuset hade lyst upp den natten. Då var han redo för Jerusalem. Alla varnade honom, men han trodde att orden han bar skulle måla bilden så tydlig att Petrus och de andra, ja till och med översteprästen skulle begripa.

Nu log han inte längre. Besvikelsen över de möten som ägde rum i Jerusalem hade gjort honom omskakad i sitt inre. Inte så att han tvivlade på orden, men känslan av att De Stora Orden inte nådde fram, inte förmådde måla bilden, gjorde honom förtvivlad. Just förtvivlad var nog ordet. Ja, inte ens när han från Troas hade rest till Miletos och kallade till sig de äldste från Efesos hade orden fått den sprängkraft som han drömde om.

Det var som orden inte räckte till. De fattiga bokstäverna kunde aldrig måla den sköna bild som hade drivit honom framför sig. Tydligare och tydligare hade han kommit fram till att inga ord kunde ge rättvisa åt Det Stora Mötet. Ändå kunde han inte avsluta raden av ord som ville förmedla det avgörande Evangeliet. Det fanns liksom inget annat sätt. Bara orden kunde berätta, åter och åter, om mötet med Jesus, och bara orden om nåd kunde stensätta vägen fram till GUD. Han talade, han skrev – och i sitt inre ropade han till kärlekens GUD.

Den ofattbart stora missräkningen var att hjulspåren av de gamla mönstren levde så starka. Det var som om den handfasta markeringen av omskärelsen helt ockuperat hans omgivning. Inte bara judarna, till och med de kristna grekerna lockades till den kroppsmarkering. Det var som om tron måste få ett kroppsligt uttryck, ett yttre bud.

Denna tanke hade plågat den gamle länge nu. Egentligen såg han det som sitt eget gigantiska misslyckande. Men så kunde det väl inte vara? Snarare var det väl så att tron på GUD, och mötet med den uppståndne var ett så oerhört stort existentiellt språng att människorna inte vågade just det hoppet. Därför tog de, alldeles som Saul hade gjort, och kramade de halmstrån som man kunde ta på, peka på, tillgodogöra sig.

Egentligen löste inte heller Paulus den gordiska knuten. Ordens väg tar till sist alldeles slut. Det väglösa landskapet tar över, och kanske är det först där som mötet kan äga rum. Där, i den yttersta utmarken av mänsklig uppgivenhet och utsatthet kan mötet äga rum. Men först där. Och sist där.