6: Försoningen IV (av 4): Försoningens konsekvenser

Den bibliska tydningen av försoningen är ingen historisk parkeringsplats för gamla dödar. Den är ett helt infrastrukturnät, ett tidlöst nät. Det blir dramatiskt då Paulus på allvar låter korsets ljus skina in i den unga kyrkans tankereflektorer. Uttrycken blommar i det korta, arga Galaterbrevet: Varför skulle Jesus annars behöva dö? Och: Annars har ni alls ingen nytta av Kristus. Eller nu lever inte längre jag, men Kristus i mig.

Hos Paulus blir upptäckten avgörande allvarlig. Den ligger till grund för det tuffa uppgöret med Petrus i Antiochia, i Gal 2. Petri diplomati blir, möjligen senare, i Pauli tydning en skymf mot korset. Eller som när måltids- och nattvardsgästerna distanserar sig från varandra – en del var välgödda och åt, andra hungriga och odukade – och själva separationen blir en skymf mot Kristi kors: Han dog för alla, uppstod med alla. Ingenstans slår ett så självklart jämlikt och jämställt budskap ner. Ni är ett, för ni har en att tacka för ert liv.

Jag har i mina senaste böcker varit väldigt tydlig på den här punkten. (Läs i bl.a. Kyrkan är död ss 64-68, och i Poetisk teologi ss 102-105.) Uttrycks det mera pompöst är Försoningen det nya paradigm som växer fram ur Kristi kors. Det bär med sig ett helt nytt synsätt och en helt ny uppsättning värderingar. Det sätter sig som en lins på ögat och färgar om hela tillvaron. Avståndet till bekännelse, dogm och ytliga epitet är enorm. Det är ett förvandlat liv, inte mer, inte mindre.

Bibelteologi: Kol 1:15-23 Sonen är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen.

Kyrkans felsteg: Kristi kyrka kan, om den lever Jesus nära, aldrig vara något annat en fredsrörelse, i ordets absolut mest omfattande betydelse. Sprider den inte försoningens märken omkring sig är den inte GUDs kyrka.

Försoning i vår tid: Korsets paradigmatiska nyorientering måste nog alltid bli föremål för vår djupare kontemplation och reflektion. Det är som en slagruta som i varje läge omprövar och utmanar våra mera biologiska reaktionsmönster. Det sätter på allvar ut konflikten mellan den gamla och den nya människan, för att tala med Paulus bilder.

(Mer därom nu då vi kommer att övergå till att tala om synden i de följande nio luckorna.)


VÄRLDEN OMSTARTADES PÅ KORSET


De slog ner
ännu ett kors
inom synhåll

från Tempelberget
under kontroll
av romerska legionärer.

Det ville sätta punkt
för upprorets oro
sätta ut gränsen för toleransen,
visa sin inbillade makts yttersta gräns.

Föga anade de
att de medverkade
till den helt annorlunda världens födelse.

Korset satte sig
som en lins på ögat
och färgade om hela tillvaron.