JAG ÄR DIN SKÖLD

Det står som elektriska urladdningar mellan himmel och jord då människorna berättar om sin gemensamma historia med Gud. Nu är det (ännu) en passage med då Gud definierar sin relation med det mänskliga. (Vi har det i berättelsen om Adam/Eva, Noa, här om Abram/Abraham, Moses, i flera av profettexterna och det kulminerar i evangeliernas berättelse om Jesus.)

Abrams fråga blir; Herre vad är det du vill ge mig? Arvsfrågan står i fokus; den symboliserade överlevandet, den kontinuitet som de dödliga kan tänka, det är nu han ska räkna stjärnorna…

Abram trodde Herren. (15:6)
(15:13) fångenskapen i Egypten förebådas, (15:19-21) hela omgivningen länkas in i släktskapet (här ser man texten skrivs med långt perspektiv (i efterhand)).
Hagar och Ismael

Fastän löftet från Gud – om den stora efterföljande släkten efter Abram och Saraj – blir det tjänstekvinnan Hagar han får sonen Ismael. Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem (16:10). Detta är arabernas länk till Abram, som förfäder. Läs noga vilken bild som ges; talrik, vildåsna… Är det en karakteristik på ett folk, eller är det en beskrivning av (en aktuell) fiende som man vill sätta i dålig dager?

Paradoxalt nog är det just denne Hagar som ger Gud en av de första benämningarna som börjar likna den bild vi har av Gud: Du är Seendets Gud (16:13).

Förbundet, omskärelsen
Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. (17:1)

Abram blir Abraham, Saraj blir Sara. Om skärelsen var ”tecknet på din kropp”.

Saras graviditet, leenden, Sodom och Abrahams förhandlingsbön med Gud.

I 19 har vi en märklig incest- och kanske inavelsproblematik, och i 20 en parallell om hur Abraham gör allt för att skydda sig och riskerar Sara. Avimalek blir symbolen för en hedervärd man som öppnar för Abraham och hans familj, Avimalek återkommer som sådan symbol i Hebreerbrevet (NT).

I dessa kapitel finns detaljer som är problematiska, annan tid, annan moral, hederskodex. En del ställer vi oss frågande och kritiska till, andra – som tex gästfriheten - imponerar på oss.

(Nu tog vi ett rejält kliv genom händelserika kapitel. Jag undrar: går det för långsamt – för snabbt? Ska jag ta med fler detaljer och kommentarer, mindre? Jag saknar dina kommentarer – korta som långa!)

Nästa lördag kommenterar jag ytterligare något, samt svara på dina funderingar, Sedan fortsätter vi från 21 kapitlet; Isak, mer om Ismael och Avimalek, offersituationen (offret och Jerusalem) Saras grav i Hebron. 1 Mos kap. 21-23

Uppenbarelseboken 4 och 5 ”Någon satt på tronen.”

Nu har Johannes omsorgsfullt adresserat, skapat intresse hos sina läsare i de olika ”typförsamlingarna” och nu siktar han in sig på framtiden. Det profetiska ordet har hittills använts för att väcka, nu blir det profetiskt i meningen framåtsyftande.

Min rubrik är dramatisk, med den vill också författaren tala hopp och tröst. Ni vet vilka kufar som sitter på tronen borta i Rom, men här…

(4:4) 24 äldste. Ledare, betrodda och erfarna. Det hade väl räckt med tolv, som stammarna och lärjungarna, men då kanske 24 är dubbelt så bra. Prästerskapet var indelat i 24 avdelningar, de kan också vara källa till bilden. Gud och 24 betrodda människor, det är så kristentron ser på världen – Gud och människa hör samman.

(4:8) Fullt med ögon, utåt och inåt. Kanske inte vackert, men en betoning på seendet, inte bara granskande illvilliga ögon, utan också inåtseende, djupa, med sikte på livet.

Boken med sju sigill
Den bok(rulle) som ingen var värdig att öppna, ingen utom Lammet. Dessa båda kapitel blir till en högstämd lovsång, packad med symboler som inte omedelbart blir tillgängliga för oss. Läs de som poesi, som lovsång. Låt bilderna tala.

Till nästa tisdag kommer du och jag med våra kommentarer på denna interaktiva sajt, och sedan fortsätter vi läsandet i Uppenbarelseboken.

Avsnitt 7: Babel, språken och Abram

Varifrån kommer alla människor, deras hudfärg och deras språk. Den frågan måste man ha grunnat på. Om nu alla kommer från en enda urfamilj, varifrån kommer då mångfalden. Idag vet vi genom dna att det är en lång historia, nu först kan vetenskapen visa på släktskapen och utforska vandringsmönster. I Bibeln värld verkar man vilja ge förklaringen till språken med språkförbistringen i Babel. Texten i 1 Mos 11 rymmer dessutom en viktig reflektion kring människors kapacitet och ansvarstagande.

Parallelläser man denna text med Apostlagärningarna, pingshändelserna, då skildras här förbistringen, vid den helige Andes utgjutelse sker enandet – alla hörde dem tala, var och en på sitt språk. Mellan dessa poler lever vi; olikheten och enheten.

Resten av kap 11 är en släkthistoria som tar oss fram till Tera (numera Terach). Nu är vi i nuvarande Irak, därifrån börjar vandringen till det Utlovande Landet.

Abram byggde ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom (1 Mos 12:7) Detta är Abrams signum, han byggde altare, han var den rörliga Gudens medvandrare, överallt skapade han sitt rum av tillbedjan och lydnad.

Berättelsen om hur Abram försöker hålla hemligt att Saraj är hans hustru återkommer i tre versioner framöver. Det ger mig anledning till två kommentarer:

1. Texterna som samlats under lång tid kom att innehålla olika utsagor, namn eller sammanhang. Då sedan texterna redigeras samman till det som är vår Bibel visar man dessa olika berättelser stor respekt, fastän man ser att de kan innehålla saker som inte går ihop sparas allt och redigeras samman.

2. Det andra handlar om respekt och gästfrihet, seder som fortfarande hålls heliga i dessa trakter. Moralen ser ut att ge efter, men gäster betraktas som heliga, dem våldför man sig inte på. Abram glider på sanningen och utsätter sin fru för fara – för att rädda sitt eget skinn. Sederna är som språk, det gäller att kunna dialekten.

Lot och Abram skiljs åt och Abram får ett löfte av Herren, ett förbund är på väg att upprättas.

Lot lierar sig med synden.

(Nästa vecka vandrar vi vidare med Abram som blir Abraham 1 Mos kap 15-20 Förbund, förhandling med Gud, Hagar och Ismael)

Tidningen Sändaren

skriver denna här veckan om denna Bibelläsningssajt + en stor bild på den överviktige bibelläsaren. Väl skriven artikel, men den innehåller ett fel. Jag jämför religionerna och talar om att i kristen tro är det Jesus Kristus som är centrum och Uppenbarelse, Bibeln vittnar om det, inom Islam är det Koranen (inte Bibeln som det står i artikeln) som är Uppenbarelsen och profeten är vittnesbäraren. Det gör att vi måste möta olika slags tro på olika sätt, inte minst vad det gäller att respektera helighet.

Men det var fint att tidningen uppmärksammade bloggen. Christina Larsson har all heder av artikeln, bilden togs av en fotograf i byn, Micke Andersson, mannen som också kör snöplogen här i byn.

I morgon kommer nästa avsnitt ur 1 Mosebok, men jag vill gärna kommentera två saker:

Interaktiviteten förutsätter att dialogen lever. Skriv frågor, synpunkter reflektioner. Också om upplägget, vi prövar oss fram.

Det andra är att det blir mer och mer komplicerat att hitta på bloggen ju mer som läggs ut, vi kommer därför knyta en hemsida till sajten (kanske i realiteten tvärs om) där det samlade materialet kommer att finnas och blir lättare att söka och bläddra.

Utan Svenska Bibelsällskapets förnämliga hemsida som rymmer en sökbar Bibel hade sajten inte kunnat fungera. Du kan söka Bibelord och texter i den direkt från den här bloggen.

Välkommen in, i morgon möter vi en av Bibelns Stora; Abram/Abraham.

Uppenbarelseboken

Vi fortsätter att läsa i Uppenbarelseboken, kap 2 och 3.

Här följer brev till fler församlingar.

Thyatira – också här finns det motstånd. En stark kvinna – okänd i övrigt – som utövar starkt ledarskap. Man tänker osökt på Knutby. Det gäller att hålla spåret. Teologi och kristen tro är ingen enpersonsarena, det är bara tillsammans vi är Kristi kropp – varandra till tjänst.

Sardes – en församling i kris, håll ut och håll fast, är det visa rådet.

Filadelfia – ”jag har ställt en dörr öppen för dig” (3:8), den gamle Johannes stolthet, han håller upp dem som förebild i denna antika ”benchmarking”.

Laodikeia – den verkliga kritiken; ”du är varken varm eller kall” Lagom, nöjd, svalt engagerad - är det sådana vi är? (3:16), ”se, jag står vid dörren och bultar” (3:20), kanske ett av de mest citerade bibelorden – mötet med Jesus där vi avgör om vi bryr oss om att öppna.

Så har vi sett hälsningarna till de sju församlingarna. Olika; framgångsrika och misslyckade, utsatta för prövningar. Där finns också vi som människor. Kanske är nyckelorden de om ”varken varm eller kall”.

Välkommen med dina reflektioner, frågor och synpunkter.

(på lördag talar vi vidare om Första Mosebok)


.

Avsnitt 6: Noa, arken och regnbågen

(1 Mos kapitel 5-10 Noa)

(lö-lö läser vi från Bibelns början, ti-ti från Uppenbarelseboken. Välkommen med dina funderingar, frågor - så gör vi en interaktv bibelläsning via den här sajten.)

Inledande funderingar:
Kapitel 5 länkar över från Adam till Noa. Människorna blir hundratals år gamla. Hade man en annan tideräkning? Vår definition av år kanske inte var självklar, kanske räknade man månader? I slutet av kapitlet ”justeras” mänsklig ålder till 120. Kanske är det årets längd som anpassas – vi vet inte.

Människans synd, straff, räddning för några få. Bilden av det utvalda folket tar form. Överlevnad i en hård konkurrens, de egna värderade högre än andra.

Berättelsen om Noa kan läsas som en överlevnadshistoria. Men också som en bild av livets stränghet, urvalets hårda princip. Men det var då, regnbågen ges tolkningen av förbundet mellan Gud och människan. Paradiset, översvämningen i denna betydelse är engångshändelser, avsedd att fungera som exempelsamlingar.

Noa var beredd att följa sin inre röst.

Kommentar
Nytt lydnadstest. Det omöjliga projektet, långt uppe på land. ”Bygger du en båt Noa? Hur ska du få den i sjön?” Den galne mannen som handlar efter anvisning från den Osynliges hand – den verklige skaparen – ur intet göra sitt verk.

Jättarna – många kulturer har talat om jättar. Vi har jättestenar som var gåtfulla, vi vet nu att inlandsisen lagt dit dem. Har det funnits jättar? Det korta svaret är nej. Men visst har de gett upphov till vackra berättelser.

Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. (6:6) En kritisk passage. Kan Gud ångra? Vad hade väckt Guds vrede och ånger? Vi har diskuterat frågan i samband med skapelseberättelsen; hade Gud tänkt sig att människan tog sig friheter? Vi får förhålla oss ödmjukt till dessa gigantiska frågor. Till och med nu, i ångerns stund, förbereder Gud en räddningsplan.

Om Kainsmärket ses som ett tecken som förebådar dopet, så förebådar Noa och arken frälsningen. Människan räddas ur sitt beråd.

”… inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld.” (6:11)

Noa och sönerna Sem, Ham och Jafet.”
… med dig vill jag upprätta ett förbund” (6:18) – Gud sätter sitt hopp till Noa. Detta är Bibelns grundläge; Adam, Noa, Abram/Abraham, Mose blir den ”urmänniska” från vilken hoppet tar sin utgångspunkt. Förbundet – ett avtal mellan parter – behöver förnyas.

Noa får ritningen till arken. Och ”Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.” (6:22)

Efter det att himlen öppnades går dagarna. De strandar till slut på Araratberget (i nuvarande Turkiet).

Avtalet hålls; Noa byggde ett altare åt Herren. Och Gud uttalade sitt löfte: ”Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: "Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta." (8:20-22)

För att klargöra detta satte Gud sin båge över människorna, för att påminna och minnas förbundet. På något sätt ville människan förstå den märkliga regnbågen de emellanåt kunde se på himlen; förbundet mellan Gud och människa – det går en bro från tro till ro.

(kap 9) Händelsen med Noas fylla och fördömandet av Kanaan ska ses som ett av många exempel på hur man i historien finne motiv för de politiska verkligheter man levde; fördömelsen gavs historiska rötter. (Ungefär som fariséerna tvivelaktiga roll i evangelierna – de var ett mer märkbart inslag under den första kristna kyrkans tid än under Jesu jordeliv – de blir en upphöjd symbol för det som stod de kristna emot.)

I Kap 10 ges en släkthistoria, med inplacering av de folkslag man hade omkring sig, det blir en sorts rankingskala i hur de uppfattades och värderades. Släktlänken blir också en övergång till Abraham, via Set fram till Tera, Abrams fader.

Meditation
Förfärliga katastrofer drabbar jorden. Än i dag, Ditt löfte till trots. Vi ställs inför dem – nära och långt borta – och förfäras över de starka krafterna. Inför kaos känner vi oro. Men vet att detta är de mänskliga villkoren – Paradiset har gått förlorat.

Vi får drömma om paradiset, men verka för att provisorisk överlevnad håller oss vid liv. Berättelserna påminner oss om vad en enda människa kan utföra; som tror på sina idéer och håller fast vid kallelsen.

Vi tror att Du Gud i oss planterat hoppet och lusten att göra skillnad. Vi kommer till korta, men stavar troget på kallelsen att vara i tjänst. ”Och Herren kände den blidkande lukten…”

Till nästa vecka
läser vi om Babel, språken och Abram. Första Mosebok kapitlen; 11-14 (Abram/Abraham del I)

Uppenbarelseboken 1

(tisdag till tisdag läser vi i Uppenbarelseboken, lö-lö Moseböckerna)

Om ena temat är ”Håll ut, ni får upprättelse” så är det andra temat ”Stunden är inne”. Den första kristna församlingen levde i det korta perspektivet. Jesus kommer snart (tillbaka) och då ska vi leva i Jesus-paradiset. Det är den klassiska mänskliga drömmen – få ”återvända” till tillvaron då allt är på rätt plats, det goda segrar och människan känner sin plats i universum.

Det finns tre tydliga centrum; Gud, den politiska makten och församlingen som en provisorisk plats för tron, i väntan på Paradiset. Nu lever man under hårt tryck, från dem som avviker i tron och från makten som låter hälsa att kejsaren ska hyllas och tillbedjas.

Vår tid skiljer. Vi är inte förföljda i vårt land, men vi känner igen oss i tro som utsätts för påtryckningar. Kanske från dem som vill förvilla oss, men mest av allt från allt annat man vill tilltro – i vår tid kanske penningen, kommersialismen och kapitalets hegemoni. Det som inriktas för förmögenhetssamlande, men inte fattigdomsbekämpning. Det som tar sikte på kortsiktiga vinster, inte långsiktig hållbarhet. Det som skiljer rik från fattig, men skapar inte gemenskap och solidaritet.

Kommentarer:
De sju församlingarna Asien – utpekade, namngivna och kända av Johannes, han hade besökt dem alla. Men de är också symboler – sjutalet – för alla församlingar. De har sina adresser, och de alla har en ande, en ljusstake och en stjärna framför Tronen. Himmel och jord hänger ihop.

Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp 1:18) – det är presentationen av Jesus Kristus, som sådan presenteras han på många avbildningar och det är också dessa attribut som han bemyndigar Petrus och därmed den kristna församlingen. Vårt liv är på allvar, den kristna församlingen antingen visar på det eviga hoppet, eller agerar så att den stänger människor ute.

Meditation:
I Bibelns sista bok återvänder vi till Guds paradis, men det konfronteras med Ondskans många ansikten. Avsikten är inte att vi ska vara rädda men tänka efter. Vilka är vi? Vart är vi på väg? Vad är det som är viktigt i livet? Hur slår tron ner i vårt liv?

Fundera, bed och samtala med Gud om ditt liv, drömmar, tillkortakommanden och den Stora Meningen.

Till nästa tisdag läser vi Uppenbarelseboken 2:1-17 (de tre första församlingsbreven; Efesos, Smyrna och Pergamon)

Funderingar:
Efesos – jag har det emot dig att du har övergivit din första kärlek. (Ingen församling vill kalla sig efesoskyrkan) Detta är vi alla utmanade av – frågan kan ställas – brinner vi?

Nikolaiterna – betrakta det som samlingsnamn på dem som hotar tron (för mig handlar det om rikedoms- och ytliga lyckopredikanter, de som gör hela den kristna moralen till en fråga om sexualitet och normalitet, de som avvisar kvinnans roll i kyrkan m.fl.)

Smyrna - (många vill kalla sig så) jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik. Inte mycket annat sägs till smyrnaiterna.

Pergamon - (vet ingen sådan församling) (bileam – avvikelse, se ovan om nikolaiterna) dolda mannat, vit sten, nytt namn – fantastiska konstnärliga bilder av det som ligger dolt som ska uppenbaras. (mannat minns vi från öknen då folket gick med Mose; det var friskt en dag, kunde inte samlas, man skulle hela tiden vara för dagen beroende av Gud, vit sten – användes som tex teaterbiljett, men här har den ett nytt namn skrivet – Ditt namn)

Välkommen med dina reflektioner, frågor och synpunkter.

Bed som om allting beror av Gud, arbeta som om allt hänger på dig

President Obama citerade Augustinus då han mötte 3500 på bönefrukost i Washington DC: “Bed som om allting beror av Gud, arbeta som om allt hänger på dig.”

Avsnitt 5 - Karin och Abel

1 Mos 4:1-26

Kommentarer:
Kain och Abel: Bröder i konflikt – en var herde – en var jordbrukare. Gud ser ut att favorisera den gamla näringen; var Gud konservativ?

Intressant notering om synden: … om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den. (4:7)

En av mänsklighetens stora frågor: ”Skall jag ta hand om min bror?" (4:9)

Bestämning av den mänskliga tillvaron, utanför Paradiset: ”Rastlös och rotlös skall du vara på jorden." (4:12)

Kains märke – används som symbol för frälsning (en syndares förlåtelsesignatur, parallell till dopet): Och Herren satte ett tecken på Kain (4:15)

Människans stora fråga – finns där en plats utan Gud?: Och Kain drog bort, undan Herren (4:16)

Släkttavla, den första: Betänk att texterna burits och traderats, berättade vid lägerelden. Släktled var den bästa metoden att minnas och trä upp mänsklighetens historia. (Så är det än; här i Klövsjö by relateras allt till släktskap – på den tråden träder man sitt eget liv.)

Slutanmärkning – en tidsbestämning - Det var vid denna tid man började åkalla Herren. (4:26)

Konflikt och utveckling

Kain och Abel, det första mordet. Människorna börjar kvalificera sig som syndare. De lyder inte instruktionerna från Gud, de ljuger och tar inte ansvar, nu mördar de också. Vi känner igen Människan. Ser hur hon kämpar med sina tillkortakommanden. Upptas av sig själva. Reaktionerna mot Kain är rätt svaga. Han får till och med ett märke att signalera med, som skydd. Utan någon särskild ånger redovisad. Kanske är det dock ett kärlekstecken – ett signum på honom att bli det han skulle vara; en människa som tar ansvar, älskar, bygger upp. Vi är inte där än – men är avsedda att vara.

Näringskonflikten fascinerar mig. Vi följer den i människans historia; jägaren, samlaren, senare herden - nomaden - som därefter blir jordbrukare, sätter stängsel på jorden, handelsmannen, industrimannen, kunskapssamlaren… så har utvecklingen sett ut. Vi lägger nya ringar utanför den inre, vidgar horisonten men inrymmande allt. Tog Gud verkligen ställning för näringarna? Är Gud den konservative fasthållaren vid det flydda och Människan den som bryter ny mark?

Eller är det så att de som tecknar Bibelns ord till människors språk var de bakåtblickande, och de som bär en ny berättelse de som avviker, bryter sig ut? Förnyar!

Meditation
I Din hand var de – som vi. Satta i relation men kom till korta – som vi. Vi läser bibelboken som vi läser våra egna liv. Från Skapelsens urmorgon är vi där med Dig.

Nästa avsnitt 6: Noa, arken och regnbågen
(1 Mos kapitel 5-10 Noa)

Inledande funderingar:

Kapitel 5 länkar över från Adam till Noa. Människorna blir hundratals år gamla. Hade man en annan tideräkning? Vår definition av år kanske inte var självklar, kanske räknade man månader? I slutet av kapitlet ”justeras” mänsklig ålder till 120. Kanske är det årets längd som anpassas – vi vet inte.

Människans synd, straff, räddning för några få. Bilden av det utvalda folket tar form. Överlevnad i en hård konkurrens, de egna värderade högre än andra.

Berättelsen om Noa kan läsas som en överlevnadshistoria. Men också som en bild av livets stränghet, urvalets hårda princip. Men det var då, regnbågen ges tolkningen av förbundet mellan Gud och människan. Paradiset, översvämningen i denna betydelse är engångshändelser, exempelsamlingar.

Noa var beredd att följa sin inre röst.

Läs så talas vi vid via webben nästa lördag. Många kapitel att läsa, men en rysare som vi känner slutet på.

(På tisdag vandrar vi vidare i Uppenbarelseboken)

Upp 1

Nu har du läst hela Uppenbarelseboken. En skakande läsning, inte minst för att den rymmer så många svårtolkade gåtor. Starten och slutet är dock i huvudsak hoppfullt.

Nu läser vi första kapitlet. I första kapitlet får vi en hälsning, inte först från Patmos och fängelset, - han som vittnat om allt han har sett, men från Jesus Kristus som uppenbarat sig för honom.

De sju församlingarna Asien – utpekade, namngivna och kända av Johannes, han hade besökt dem alla. Men de är också symboler – sjutalet – för alla församlingar. De har sina adresser, och de alla har en ande, en ljusstake en stjärna framför Tronen. Himmel och jord hänger ihop.

Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp 1:18)

Välkommen med frågor, synpunkter, reflektioner. Nästa tisdag kommenterar jag och sedan vandrar vi i andra kapitlet.

Uppföljning - syndafallet

Jag sade: "Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas."

Job 38:11

Bland texterna i söndags fanns passagen ur Jobs bok, 38 kapitlet, apropå Skapelsen och syndafallet. Gud går tillrätta med Job, undrar var han höll hus när Gud skapade, och nu hade mage att ifrågasätta. Här ska dina stolta vågor hejdas - biblisk poesi när den är som starkast.