Avsnitt 6: Noa, arken och regnbågen

(1 Mos kapitel 5-10 Noa)

(lö-lö läser vi från Bibelns början, ti-ti från Uppenbarelseboken. Välkommen med dina funderingar, frågor - så gör vi en interaktv bibelläsning via den här sajten.)

Inledande funderingar:
Kapitel 5 länkar över från Adam till Noa. Människorna blir hundratals år gamla. Hade man en annan tideräkning? Vår definition av år kanske inte var självklar, kanske räknade man månader? I slutet av kapitlet ”justeras” mänsklig ålder till 120. Kanske är det årets längd som anpassas – vi vet inte.

Människans synd, straff, räddning för några få. Bilden av det utvalda folket tar form. Överlevnad i en hård konkurrens, de egna värderade högre än andra.

Berättelsen om Noa kan läsas som en överlevnadshistoria. Men också som en bild av livets stränghet, urvalets hårda princip. Men det var då, regnbågen ges tolkningen av förbundet mellan Gud och människan. Paradiset, översvämningen i denna betydelse är engångshändelser, avsedd att fungera som exempelsamlingar.

Noa var beredd att följa sin inre röst.

Kommentar
Nytt lydnadstest. Det omöjliga projektet, långt uppe på land. ”Bygger du en båt Noa? Hur ska du få den i sjön?” Den galne mannen som handlar efter anvisning från den Osynliges hand – den verklige skaparen – ur intet göra sitt verk.

Jättarna – många kulturer har talat om jättar. Vi har jättestenar som var gåtfulla, vi vet nu att inlandsisen lagt dit dem. Har det funnits jättar? Det korta svaret är nej. Men visst har de gett upphov till vackra berättelser.

Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. (6:6) En kritisk passage. Kan Gud ångra? Vad hade väckt Guds vrede och ånger? Vi har diskuterat frågan i samband med skapelseberättelsen; hade Gud tänkt sig att människan tog sig friheter? Vi får förhålla oss ödmjukt till dessa gigantiska frågor. Till och med nu, i ångerns stund, förbereder Gud en räddningsplan.

Om Kainsmärket ses som ett tecken som förebådar dopet, så förebådar Noa och arken frälsningen. Människan räddas ur sitt beråd.

”… inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld.” (6:11)

Noa och sönerna Sem, Ham och Jafet.”
… med dig vill jag upprätta ett förbund” (6:18) – Gud sätter sitt hopp till Noa. Detta är Bibelns grundläge; Adam, Noa, Abram/Abraham, Mose blir den ”urmänniska” från vilken hoppet tar sin utgångspunkt. Förbundet – ett avtal mellan parter – behöver förnyas.

Noa får ritningen till arken. Och ”Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.” (6:22)

Efter det att himlen öppnades går dagarna. De strandar till slut på Araratberget (i nuvarande Turkiet).

Avtalet hålls; Noa byggde ett altare åt Herren. Och Gud uttalade sitt löfte: ”Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: "Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta." (8:20-22)

För att klargöra detta satte Gud sin båge över människorna, för att påminna och minnas förbundet. På något sätt ville människan förstå den märkliga regnbågen de emellanåt kunde se på himlen; förbundet mellan Gud och människa – det går en bro från tro till ro.

(kap 9) Händelsen med Noas fylla och fördömandet av Kanaan ska ses som ett av många exempel på hur man i historien finne motiv för de politiska verkligheter man levde; fördömelsen gavs historiska rötter. (Ungefär som fariséerna tvivelaktiga roll i evangelierna – de var ett mer märkbart inslag under den första kristna kyrkans tid än under Jesu jordeliv – de blir en upphöjd symbol för det som stod de kristna emot.)

I Kap 10 ges en släkthistoria, med inplacering av de folkslag man hade omkring sig, det blir en sorts rankingskala i hur de uppfattades och värderades. Släktlänken blir också en övergång till Abraham, via Set fram till Tera, Abrams fader.

Meditation
Förfärliga katastrofer drabbar jorden. Än i dag, Ditt löfte till trots. Vi ställs inför dem – nära och långt borta – och förfäras över de starka krafterna. Inför kaos känner vi oro. Men vet att detta är de mänskliga villkoren – Paradiset har gått förlorat.

Vi får drömma om paradiset, men verka för att provisorisk överlevnad håller oss vid liv. Berättelserna påminner oss om vad en enda människa kan utföra; som tror på sina idéer och håller fast vid kallelsen.

Vi tror att Du Gud i oss planterat hoppet och lusten att göra skillnad. Vi kommer till korta, men stavar troget på kallelsen att vara i tjänst. ”Och Herren kände den blidkande lukten…”

Till nästa vecka
läser vi om Babel, språken och Abram. Första Mosebok kapitlen; 11-14 (Abram/Abraham del I)