Domarboken

Folket var på plats i det nya landet. En sorts ”borgfred” lägrar sig, men den måste ofta och intensivt försvaras. Gud är den ”egentliga ledaren” men av och till uppväcks domare som leder folket. De kämpar mot kanaaneer och perisseer, de intog Jerusalem och satte den i brand, sedan figurerar stad efter stad i ”erövringslistan”, med Hebron främst.

(Nu blir plötsligt Mose svärfar (som var midjanit) en kenit, troligen för att passa i den just då gällande teologin och listan över fiender.)

Gaza erövras och trakterna runt nuvarande Tel Aviv.

De återuppräknade problemen med fiender tillskrivs olydnad mot Herren (hur skulle man annars förklara att Guds löften inte infriades).

Otniel blir domare, de ockuperas och blir lydfolk, Ehud, Shamger, Deborah och Barak tar vid och i femte kap. sjunger de duett.

Gideon blir domare (vi känner igen hans namn från gideoniterna, bibelsällskapet), han får det svåra uppdraget att minimera armén (kap. 7), Gaal blir härförare (kanske domare) och i kap 9 finns den fantastiska berättelsen om ”trädens konung”. Tola tar vid, Jair, Jefta, Ivsan från Betlehem tar över, Elon tog över, Avdon härnäst, Sedan tar Simson över, han blir mera berömd (kap 13) hans hår ska inte klippas, han är nasir – något som sedan anknyter till Jesus från Nasaret - känd för Delila och åsnekäken. Mika kommer härnäst.

”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.” Dom 21:25. Beskrivningen är ett land i förfall, ett slags balkanisering. Var och en skötte sitt, krigen kom och gick, alla blev fiender till alla.

Redan i Domarboken figurerar en plats särskilt ofta: Betlehem. Det är som om Nya Testamentet nu förbereds. Innan historien fortsätter förs en närmast romantisk kärleksberättelse in. Den ger många spännande perspektiv, men mest av allt introducerar den den kommande kungaätten, Davids förfäder. Vi läser Ruts bok till nästa vecka.