Βασιλεία τοῦ Θεοῦ - GUDS RIKE
Predikan 31 okt 2010 i Centrumkyrkan
Husannonser, numera med bilder. Stylade hem, alla lika. Det är som om folk bodde i en heminredningstidning, eller på IKEA eller i butiken på Fina gatan. Det ska inte finnas någon själ, det ska faktiskt inte se ut som om det bor någon där. Själlöst, öppet för dig att bara flytta in. Funkar det verkligen? Antar det, eftersom det är så alla annonser ser ut. Jag tycker det verkar konstigt. Är det tecken på att jag kan komma att trivas när det inte ser ut som om de som nu bebor huset trivs där?
Vår tid bär en del autistiska drag. Kontakterna med känslolivet är svagt. Umgänget är satt på undantag, vår tid är mer yta än djup, mer förpackning än innehåll.
Med Guds rike är det alldeles tvärtom. Det kan inte fotograferas. Inte ens adressen kan sättas ut. I söndags såg vi tydligt hur det mäktiga romarriket, som kittades ihop av vapenmakt och pengar, kolliderar med Guds rike – Sackaios på den ena sidan, Jesus på den andra. Guds rike är annorlunda. Mest för att det är den miljö som alltid, på alla sätt, med alla uttrycksmedel påminner om Gud. Jesu vandring på jorden är det tydligaste tecknet på Guds rike, visar på dess ”annorlundahet”, och denna vandring med detta andra rike pågår ännu, du och jag är indragna i det.
”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden…” börjar den korta texten i Markusevangeliet. Guds rike och himmelriket är väl använda bilder. När Lukas sammanfattar Jesu gärning i Apostlagärningarnas inledning säger han att Jesus sedan påsken ”talade med dem om Guds rike”. På en gång sammanfattar detta uttryck hela evangeliet, samtidigt är själva begreppet lite undflyende. Låter sig inte fångas eller definieras. Men var säkert inte obekant för de som då lyssnade.
Jesus säger:
• Inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike
• Ni har fått veta Guds rikes hemlighet
• Guds rike är invärtes i er, eller mitt ibland oss
• Det rycker fram med storm
• Vi ber: låt ditt rike komma
• Guds rike är som ett senapskorn
• En skatt
• Sök först Guds rike
• Barnen hör Guds rike till
• Guds rike är nära
• Men inte av denna världen
• Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike
• Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike
Guds rike (grekiska: Βασιλεία τοῦ Θεοῦ) är ett vanligt uttryck från Nya Testamentet som syftar på den kristna rörelsen, evangeliet (i betydelsen ”budskapet om frälsningen”) och det nya förbundet mellan Gud och människa genom Jesus Kristus. Uttrycket används främst av Jesus men finns också i bland annat Apostlagärningarna och i flera av Paulus brev.
Uttrycket syftar på ett andligt rike som man får medborgarskap i genom tro och andlig pånyttfödelse (Joh. 3:5). I detta rike är maktpositionerna omvända, och den störste är de andras tjänare (Matteusevangeliet 20:26, 23:11, Markusevangeliet 10:43).
Riket är samtidigt redan här men ännu inte, Jesus betonar flera gånger (bland annat i Mark. 1:15 och Luk. 10:9-11) att Guds rike redan är här och det som Jesus och hans efterföljare sa och gjorde ses som manifestationer av det. Men Jesus talar också om Guds rike som något som skall komma (till exempel i Mark. 14:23-25). Riket kommer i sin fullhet först när Jesus kommer tillbaka, och skapelsen återställs till Guds syfte.
(Luk 17:20): "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: ”Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är det’. Ty se, Guds rike är invärtes i eder.”
Enligt de tre första evangelierna handlade Jesu förkunnelse i huvudsak om Guds rike (ibland sägs bara "riket" (t.ex. Matt 4:23), i Matteusevangeliet ofta "himmelriket"). Uttrycket antyder att Gud, hela världens rättmätige härskare (Ps 24:1; 47:3), en dag skall återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt (jfr Sak 14:9). Guds rike är det tillstånd som då upprättas (Matt 6:10). Det sker vid Messias framträdande, som kunde tänkas på ett konkret jordiskt sätt (jfr Mark 11:10; Apg 1:6) men som i NT framför allt förbinds med orden om Människosonen (i Dan 7:13 f). Till detta ställe anknyts tanken att riket redan finns i himlen och att Människosonen skall komma med det (Matt 16:28; Luk 23:42). I urkyrkan talas det om Kristi rike (Ef 5:5; jfr 1 Kor 15:24), Kristus skall överlämna riket åt Gud. Uttrycket "Guds rike" kan också användas om de ansatser till gudomligt herravälde som genom Jesus finns redan på jorden (Matt 12:28), som utbreds genom hans kyrka (Kol 1:13) och som råder inom de troende (Luk 17:21).
Markustexten ger i all sin korthet några viktiga besked om Guds rike, som bär frälsningen till oss:
• Människan sår
• Säden gror och växer och såningsmannen vet inte hur
• Av sig själv bär jorden gröda
• Det sker i god ordning; strå blir ax som blir mognat vete
• När grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.
En femstegs raket som sker inom ramen för Guds design. Människan är Guds partner, hon sår och skördar, men Gud gör och värnar växten. Å ena sidan avdramatiserar detta vårt budskap om frälsningen, det är Gud som är växtens Gud. Å andra sidan skärper bilden vikten av människans, och kyrkans, del. Sådd och skörd ligger på oss, växten är Guds område.
Om detta är en grund för vår strategi ligger fokus för Guds församling på att så ut och att bärga skörden. Växten, innehållet ligger helt i Guds hand. När vi ägnar oss åt att ympa, beskära, avgränsa träder vi in på Guds område, och där är vi hopplösa amatörer.
Wesley sa: ”Jag erbjöd dem Kristus”, när han skulle förklara strategin bakom sin framgång. Detta erbjudande följer inkarnationens mönster; Ordet blir synligt, konkret och berör människor. Det sker främst genom vår handling: kyrkan som en öppen famn, diakonin som är Guds rikes språk. Vi kan inte mer, och inte mindre, än att erbjuda Kristus. Sedan stensätter vi vägen som vi som kristna – folket i Guds rike – vandrar tillsammans. Detta är ett av skälen till att vi under sommaren ägnat oss vad jag kallar postkristendomska – att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet. Det är våra ord som sås, men också våra liv. Det är den gigantiska utmaningen.
Slappna av – det är Gud som värnar växten. Ansträng dig – vi erbjuder Kristus.
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
lördag 30 oktober 2010
söndag 24 oktober 2010
Predikan 24 okt FN-dagen om Samhällsansvar
Vid gemensam gudstjänst i Kållereds kyrka, idag kl 11.
Sackaios, himmelriket, MR och FN och medmänniskor i sikte
Känn efter var du har plånboken!
Håll hårt i den!
För detta är söndagen där evangeliet sträcker sig ända in i plånboken och bankkontot. ”Huk´ er i bänkera, för nu laddar han om”, som Erlander sa hos Hyland, för länge sedan. Himmelriket är nära. Det betyder något då Jesus kommer vandrande. Något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok. Jesu besök i Jeriko fick inte murarna att rasa, som när Josua kom mer än tusen år tidigare – men något mer dramatiskt skedde. Människor förvandlades.
Det fick Sackaios uppleva.
Situationen är den gamla vanliga. Jesus kommer vandrande med sin lärjungaskara.
Folket samlas. De flesta såg det som ett trevligt avbrott i vardagen, andra anade revolutionen. Bland dem Sackaios. Han var tullare i de gamla gränslandens paradis. Dadlar, oliver, balsam och parfymer, varje transport klirrade till i Sackaios fickor. Romarna hade ett finurligt, närmast modernt sätt, att hålla ihop sitt rike, kitta ihop det med vapenmakt och med det ännu starkare vapnet – pengarna.
Tulllverksamheten sköttes på entreprenad, Rom fick sitt, den regionala lydkungen sitt, och entreprenörerna på fältet sitt. Sackaios var en makthavare, en nyrik makthavare. Som en maffiapersonlighet i Italien, eller oligark i Ryssland, eller en byggbeställare i Göteborgs kommun. Man skodde sig på folket, skattepengar rann ner i privata fickor.
Vapenbärarna och tullmännen sågs som manifestationer av den romerska övermakten. Man hatade överheten, men kröp för den. Den trängde långt in i det privata, men man förbehöll sig rätten att göra narr av den. Den svarta humorn flödade, som ventiler som släppte ut övertrycket.
Bilden är vardaglig, men vi anar redan i dess inledning hur den är laddad med potentiell dramatik. Himmelriket och romarriket råkar i en praktfull konfrontation, det sker en allvarlig kollision på Jerikos gränder, den gamla staden skakar i sina grunder – igen. Jesus och Sackaios.
Sackaios var inte bara moraliskt kortväxt, han var dessutom liten till växten. Det gick inte att få syn på Jesus – det vandrande gudomliga universitetet. Tullaren klättrar upp i ett träd. Nöden hade ingen lag.
Ett viktigt möte väntade, eller i vart fall en blick på mannen som väckte uppmärksamhet var han än gick. Sackaios brukar anses illustrera en sökare, mer tydlig var att han den här gången blev uppsökt, tilltalad, satt i centrum. Mannen som till en början var kort i rocken kom att spela en huvudroll i Jesu Jerikobesök.
Ja, så till den milda grad att kyrkan senare uppvärderade honom till andligt högrest; i en tradition var han den lärjunge som valdes in i apostlakretsen, då girigheten tagit död på Judas Iskariot, under sitt nya namn Mattias. En annan tradition säger att han blev kyrkans biskop i Cesarea. Om detta vet vi inget säkert.
Fokus i texten ligger dock inte på korta rockar, eller sykomorträd. Men Mötet som förvandlade. Folk knorrade, den kungliga avundsjukan var redan etablerad,
Sackaios var en lokal och korrumperad överlöpare, jobbade för romarna. Ställde till det när köpmannaeliten skulle sköta sin export och import. Jesus avvisar – som vanligt – Jantelagens gnäll. Han såg människan. Korta rockar, korruption och kunglig avundsjuka var inget för honom. Han såg människan. Bakom alla fasader, han kikade bakom de stora ord, ytlig makt genomskådades, det var människan han såg. I barnen, den fattiga änkan vid templet, horan vid Sykars brunn, tjuvarna på korset, rådsmedlemmarna… Jesus såg alltid människan. Dessutom såg han inte bara det andra såg, han såg potentialen, människornas inre växt väcktes av Jesu blick.
Idag, som varje dag, sker dessa möten, mellan dig och Jesus. Han ser potentialen. Det är det som är mötet med himmelriket.
OCH DET FÅR KONSEKVENSER.
För Sackaios handlar det om hur han uppfattas. Han sätter hela sin prestige på spel. Bara klängandet i sykomoren var en insats, han riskerade en hel massa bara för att få syn på Jesus. En viss statusrenovering får han när Jesus säger att han ska gästa tullmannens hus. Plötsligt var han någon igen. Men det är sen som himmelriket vrider om paradigmen, en ny verklighet slår in över Sackaios. Omvändelsen och mötet med Jesus tränger in i hans samvete och ända in i bankkontot.
Himmelriket tar ut med ränta!
På den här punkten måste vi stanna upp. Vi behöver fundera över hur vårt möte med Jesus ser ut. Jag tror inte alls att vi alla ska vara evangelister och tjata hål i huv´et på folk vi möter.
Men vårt personliga möte med Jesus sträcker sig djupare in i oss än vad vi kanske ger utrymme för, eller tillåter.
Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.
Det är FN-dagen i dag. Efter Andra världskriget såg sig världen om och stakade ut förhoppningarna om en ny värld. Det konstituerande mötet skedde faktiskt i en Metodistkyrka i London, alldeles intill Westminster, det brittiska parlamentet. Krigets fasor väckte fredens förhoppningar. Reser man idag i de fattiga länderna på jorden så är FN mer tydligt närvarande än vi kanske förstår.
Inte alltid som en framgångssaga, men som ett närvarande tecken på att man inte är lämnad ensam. Fattigdom och konflikter är envisa och uthålliga fiender. Men Förenta nationerna bär hoppet. I Sahara såg jag FNs tankbilar som sörjde för de westsahariska flyktingarnas totala vatten- och förnödenhetstransporter. I Kenya har jag sett FNs bilar, och i Kongo, i Palestina, Libanon och Jordanien, i Kosovo, i Burundi och Rwanda och i Addis Abeba. Överallt halmstrået av hjälp, i vita FNjeepar.
Världens gemensamma ansvar är inte en svårartad administrativ koloss på Manhattan, men en gemensam och utsträckt hand. Vi bor alla grannar på vår enda jord. I FNskrapan deltog jag i ”food for oil”-programmet när man satte press på Iraks diktator Saddam Hussein och deltog i möten mellan palestinier och israeler.
Freden har också den konsekvenser, ända in på bankkontot. 2015 ska världens fattigdom vara halverad genom det s.k. millenieprogrammet. Tendensen är god, men för långsam. Genom världssamfundets insatser för att bekämpa fattigdom har många goda beslut tagits, men genomförandet av dem har dragit ut på tiden. De finansiella kriserna i den rika världen har stänkt med nya konflikter i den fattiga världen och ökade klyftor. Världens stormakter viger sig inte för att delta helhjärtat, men kramar sin ”veto-rätt” i FN-systemet, nu senast Kina när det gäller vapenexport till konflikten i Sudan.
Ytterst handlar Sackaios och FN-temat om samhällsansvar och medmänsklighet. Alla kan inte sköta den storskaligt globalt, den första grannen bor nära hemma, och grannskapet sträcker sig ut över klotet, och ansvaret in i vår bekvämlighet och, som sagt, det egna bankkontot.
När himmelriket kommer vandrande in i Jeriko i Jesu gestalt utmanas mänskliga system, makthavare, religiösa gränspoliser och människornas förmåga att sträcka sig utanför sitt eget ego.
Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.
Mötet med Jesus sker inte bara i Bokens berättelse, i en dammig forntid, i en av världens äldsta städer – Jeriko. Den sker i Kållered 2010.
Håll i plånboken. Evangeliet får de mest egendomliga träffar.
Sackaios, himmelriket, MR och FN och medmänniskor i sikte
Känn efter var du har plånboken!
Håll hårt i den!
För detta är söndagen där evangeliet sträcker sig ända in i plånboken och bankkontot. ”Huk´ er i bänkera, för nu laddar han om”, som Erlander sa hos Hyland, för länge sedan. Himmelriket är nära. Det betyder något då Jesus kommer vandrande. Något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok. Jesu besök i Jeriko fick inte murarna att rasa, som när Josua kom mer än tusen år tidigare – men något mer dramatiskt skedde. Människor förvandlades.
Det fick Sackaios uppleva.
Situationen är den gamla vanliga. Jesus kommer vandrande med sin lärjungaskara.
Folket samlas. De flesta såg det som ett trevligt avbrott i vardagen, andra anade revolutionen. Bland dem Sackaios. Han var tullare i de gamla gränslandens paradis. Dadlar, oliver, balsam och parfymer, varje transport klirrade till i Sackaios fickor. Romarna hade ett finurligt, närmast modernt sätt, att hålla ihop sitt rike, kitta ihop det med vapenmakt och med det ännu starkare vapnet – pengarna.
Tulllverksamheten sköttes på entreprenad, Rom fick sitt, den regionala lydkungen sitt, och entreprenörerna på fältet sitt. Sackaios var en makthavare, en nyrik makthavare. Som en maffiapersonlighet i Italien, eller oligark i Ryssland, eller en byggbeställare i Göteborgs kommun. Man skodde sig på folket, skattepengar rann ner i privata fickor.
Vapenbärarna och tullmännen sågs som manifestationer av den romerska övermakten. Man hatade överheten, men kröp för den. Den trängde långt in i det privata, men man förbehöll sig rätten att göra narr av den. Den svarta humorn flödade, som ventiler som släppte ut övertrycket.
Bilden är vardaglig, men vi anar redan i dess inledning hur den är laddad med potentiell dramatik. Himmelriket och romarriket råkar i en praktfull konfrontation, det sker en allvarlig kollision på Jerikos gränder, den gamla staden skakar i sina grunder – igen. Jesus och Sackaios.
Sackaios var inte bara moraliskt kortväxt, han var dessutom liten till växten. Det gick inte att få syn på Jesus – det vandrande gudomliga universitetet. Tullaren klättrar upp i ett träd. Nöden hade ingen lag.
Ett viktigt möte väntade, eller i vart fall en blick på mannen som väckte uppmärksamhet var han än gick. Sackaios brukar anses illustrera en sökare, mer tydlig var att han den här gången blev uppsökt, tilltalad, satt i centrum. Mannen som till en början var kort i rocken kom att spela en huvudroll i Jesu Jerikobesök.
Ja, så till den milda grad att kyrkan senare uppvärderade honom till andligt högrest; i en tradition var han den lärjunge som valdes in i apostlakretsen, då girigheten tagit död på Judas Iskariot, under sitt nya namn Mattias. En annan tradition säger att han blev kyrkans biskop i Cesarea. Om detta vet vi inget säkert.
Fokus i texten ligger dock inte på korta rockar, eller sykomorträd. Men Mötet som förvandlade. Folk knorrade, den kungliga avundsjukan var redan etablerad,
Sackaios var en lokal och korrumperad överlöpare, jobbade för romarna. Ställde till det när köpmannaeliten skulle sköta sin export och import. Jesus avvisar – som vanligt – Jantelagens gnäll. Han såg människan. Korta rockar, korruption och kunglig avundsjuka var inget för honom. Han såg människan. Bakom alla fasader, han kikade bakom de stora ord, ytlig makt genomskådades, det var människan han såg. I barnen, den fattiga änkan vid templet, horan vid Sykars brunn, tjuvarna på korset, rådsmedlemmarna… Jesus såg alltid människan. Dessutom såg han inte bara det andra såg, han såg potentialen, människornas inre växt väcktes av Jesu blick.
Idag, som varje dag, sker dessa möten, mellan dig och Jesus. Han ser potentialen. Det är det som är mötet med himmelriket.
OCH DET FÅR KONSEKVENSER.
För Sackaios handlar det om hur han uppfattas. Han sätter hela sin prestige på spel. Bara klängandet i sykomoren var en insats, han riskerade en hel massa bara för att få syn på Jesus. En viss statusrenovering får han när Jesus säger att han ska gästa tullmannens hus. Plötsligt var han någon igen. Men det är sen som himmelriket vrider om paradigmen, en ny verklighet slår in över Sackaios. Omvändelsen och mötet med Jesus tränger in i hans samvete och ända in i bankkontot.
Himmelriket tar ut med ränta!
På den här punkten måste vi stanna upp. Vi behöver fundera över hur vårt möte med Jesus ser ut. Jag tror inte alls att vi alla ska vara evangelister och tjata hål i huv´et på folk vi möter.
Men vårt personliga möte med Jesus sträcker sig djupare in i oss än vad vi kanske ger utrymme för, eller tillåter.
Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.
Det är FN-dagen i dag. Efter Andra världskriget såg sig världen om och stakade ut förhoppningarna om en ny värld. Det konstituerande mötet skedde faktiskt i en Metodistkyrka i London, alldeles intill Westminster, det brittiska parlamentet. Krigets fasor väckte fredens förhoppningar. Reser man idag i de fattiga länderna på jorden så är FN mer tydligt närvarande än vi kanske förstår.
Inte alltid som en framgångssaga, men som ett närvarande tecken på att man inte är lämnad ensam. Fattigdom och konflikter är envisa och uthålliga fiender. Men Förenta nationerna bär hoppet. I Sahara såg jag FNs tankbilar som sörjde för de westsahariska flyktingarnas totala vatten- och förnödenhetstransporter. I Kenya har jag sett FNs bilar, och i Kongo, i Palestina, Libanon och Jordanien, i Kosovo, i Burundi och Rwanda och i Addis Abeba. Överallt halmstrået av hjälp, i vita FNjeepar.
Världens gemensamma ansvar är inte en svårartad administrativ koloss på Manhattan, men en gemensam och utsträckt hand. Vi bor alla grannar på vår enda jord. I FNskrapan deltog jag i ”food for oil”-programmet när man satte press på Iraks diktator Saddam Hussein och deltog i möten mellan palestinier och israeler.
Freden har också den konsekvenser, ända in på bankkontot. 2015 ska världens fattigdom vara halverad genom det s.k. millenieprogrammet. Tendensen är god, men för långsam. Genom världssamfundets insatser för att bekämpa fattigdom har många goda beslut tagits, men genomförandet av dem har dragit ut på tiden. De finansiella kriserna i den rika världen har stänkt med nya konflikter i den fattiga världen och ökade klyftor. Världens stormakter viger sig inte för att delta helhjärtat, men kramar sin ”veto-rätt” i FN-systemet, nu senast Kina när det gäller vapenexport till konflikten i Sudan.
Ytterst handlar Sackaios och FN-temat om samhällsansvar och medmänsklighet. Alla kan inte sköta den storskaligt globalt, den första grannen bor nära hemma, och grannskapet sträcker sig ut över klotet, och ansvaret in i vår bekvämlighet och, som sagt, det egna bankkontot.
När himmelriket kommer vandrande in i Jeriko i Jesu gestalt utmanas mänskliga system, makthavare, religiösa gränspoliser och människornas förmåga att sträcka sig utanför sitt eget ego.
Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.
Mötet med Jesus sker inte bara i Bokens berättelse, i en dammig forntid, i en av världens äldsta städer – Jeriko. Den sker i Kållered 2010.
Håll i plånboken. Evangeliet får de mest egendomliga träffar.
söndag 12 september 2010
Ett är nödvändigt (predikan 12 sep)
Har ni tänkt på att vi säger mycket i kyrkan: Ett är nödvändigt. Vem som helst kan bli frälst. Jesus är svaret. Gud hör bön. Trons kraft. Jesus hjälper. För den som tror samverkar allt till det bästa. Den Gud älskar lyckan får.
Vad menar vi? Vad betyder orden? Har vi – har ens vi – försökt förstå vad vi säger?
Ett är nödvändigt. Vem kan man säga det till? Till den sörjande? Till mig som nyss upplevt att hustrun vill skiljas? Till den hungrige? Till den som gått vilse? Till 10 miljoner hemlösa i Pakistan? Jesus är svaret – Gud hör bön!
Samtidigt som vi kanske tycker att detta sticker i ögonen tror jag inte någon av oss skulle säga; det är inte sant. Så är det inte. Det vore som att ställa sig på kanten till den stora oceanen och säga: Sluta gunga! Stoppa dina strömmar! Torka ut! Den väldiga kraften av mångtusenårigt vatten rubbar vi inte. Men vad betyder: Ett är nödvändigt?
Jag har haft en ny anledning att fundera över detta under de senaste veckornas intensiva och chockartade trauma i mitt liv. Den sätter fru, hus, bil, båt i ett sammanhang. Vad är själva kärnan i mitt liv? Vad är det som finns kvar när allt annat brister? Hur värderar jag det i förhållande till allt annat som styr och ställer i mitt liv?
John Wesley lär ha sagt att han önskade han var mannen av en enda bok. Detta säger författaren och förläggaren John Wesley. Kanske var det så att han faktiskt levde av inkomsterna från sin bokförsäljning. Det var böckerna som gav honom brödet på bordet. Mannen av en enda bok. Ett är nödvändigt.
Jag tror att vi har ett grundläggande problem att göra upp med. Och det återfinns i hela Bibeln. Förhållandet mellan det materiellt goda och det som till slut återstår när allt annat förlorat sin kraft att skänka oss liv.
Tänk nu på allt som vi lägger i den materiella vågskålen: Livet, hälsan, familj, vänner, hem, bil, allt vad vi äger; teveapparat, dator, telefon, (i många fall i plural), möbler, tvättmaskin och diskmaskin, vispar och kastruller, öppna garderoben, kika i förråden…
Lyssna sedan till orden: Ett är nödvändigt.
Vad eller vem skulle du ta med dig till en öde ö? Med vad brister din sträng till livet? Ett är nödvändigt.
Livet med Gud mäts i en annan skala. Så under vilket paradigm lever vi? Kanske är det den mest dramatiska frågan för oss. I vilken av vågskålarna lägger vi vår tillit?
Boken om Job är kanske den starkaste vittnesbäraren i dessa frågor. Job var välsignad med allt. I allt en framgångsrik man. En man om vilken man kunde säga att han hade allt. Han utsattes för de andliga krafternas experiment. Mer som litteratur än som livsbiografi. Han fråntogs allt, allt utom livet. Vardagen märktes av saknaden, inte ens hälsan stod honom bi. I boken samtalar han med vännerna. De tar på sig att förklara Jobs öde. Själv anklagar Job Gud: Varför drabbar du mig med livets avigsidor? frågar Job. Boken ger inga enkla svar. Konstaterar närmast att Job och Gud spelar i olika divisioner. Nöj dig – Job – med att vara människa. Jag åtar mig att vara Gud, säger Gud. (Var var du när jag skapade? Möjligen är slutet av boken en black om foten på själva budskapet, Jobs liv återställs också i materiellt hänseende.)
Hela Bibeln, inte minst Psaltaren, är fylld av frågan ”Varför går det så bra för den ogudaktige?” Finns det en rättvisa? Anknytningspunkten är de varma orden från Jesus: ”Finn vila för din själ?”
Men visst finns där en nästan kantstött motsägelse i de korta raderna som är dagens evangelium ”Ta på er mitt ok, och lär av mig, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt.” Det låter som om Jesus talar tröstande, men gör han det?
Jag skulle tro att ett ok kännetecknas av två saker: Tunga bördor som ska bäras och att det skaver. En enorm laddning och motsägelse ligger i Jesu bild, och inte bara i orden, utan också i själva uppdraget att vara Jesus. ”Ta på er mitt ok.”
Det är lite festligt att ni vi läser det stannar vi gärna vid de sista orden: ”Mitt ok är skonsamt och min börda lätt” men hastar över de första ”Ta på er mitt ok…”
Jag tror inte att jag behöver vara särskilt utförlig då jag påminner om Jesu livsresa; flykting, hånad, ifrågasatt, ansatt av kritiska förföljare, omgiven av tvivlare och förnekare, ensam, utlämnad, korsfäst… ”Ta på er mitt ok…”
Skojade han? Man kan inte utesluta det. Det finns ett antal så bjärta bibliska bilder att man i vart fall måste pröva tanken på ironi. Ironin kännetecknas av en skarp kärna av sanning, men tillvriden så att den går att skratta åt. Senapskornet är ett sådant, mannen som sådde slarvigt och fröna föll hittan och dittan, eller när Jesus ordgnabbas med Judas om prioriteringar och säger ”de fattiga har ni alltid ibland er…” Och så nu detta ok.
Vad hörde de som hörde Jesus? Ordens bokstav, eller ett sammanhang som öppnade dammluckorna in i själens djup och mörka natt?
Snarare handlar det nog om själva grundvärdet. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag skänka er vila.” Jesus inbjuder inte till förenkling. Det finns, tror jag, inget banalt hos Jesus, men en hållning till livet som inte alltid bor granne med oss. Jesus inbjuder de slitna, inte till vilohemmet. Men till en omprövning – ett nytt fokus.
Nyckelorden är ”ta på er mitt ok”.
De som lyssnade då visste bara en bråkdel av vad vi vet. De hade inte vandrat upp till Jerusalem, sett korset, hört hånet. Ändå tror jag inte att någon hörde Jesus sälja ett ”quick fix” – en livsförenkling.
Det är Jobskunskapen som återkommer; var var du då Jag skapade? Eller söndagens tema: ”Ett är nödvändigt”. Bara i begränsad omfattning är kristen tro en problemlösare, sällan en materiell återställare, den raderar inte tidens tand som gnager på vår kropp. Men den skapar nytt fokus.
”Ni ska finna vila för er själ” – säger Jesus. I sommar har vi ägnat oss ett tema som hade rubriken från Markusevangeliet ”Gud är större än mitt hjärta…” De är båda släkt med Jobs bok och den djupa visdom som livet bär.
Kanske är det här som musslan låter sig öppnas. Det är inte vardagens möda som sveps undan. Vi ska akta oss för att banalisera. Men ett nytt fokus blir synligt. Vi ska akta oss om inte vi gör det tydligt. Jesu vandring indikerar stigen, vi vet att den ledde till döden.
/Men vi vet mer. Det var den som ledde till Livet.
Vad menar vi? Vad betyder orden? Har vi – har ens vi – försökt förstå vad vi säger?
Ett är nödvändigt. Vem kan man säga det till? Till den sörjande? Till mig som nyss upplevt att hustrun vill skiljas? Till den hungrige? Till den som gått vilse? Till 10 miljoner hemlösa i Pakistan? Jesus är svaret – Gud hör bön!
Samtidigt som vi kanske tycker att detta sticker i ögonen tror jag inte någon av oss skulle säga; det är inte sant. Så är det inte. Det vore som att ställa sig på kanten till den stora oceanen och säga: Sluta gunga! Stoppa dina strömmar! Torka ut! Den väldiga kraften av mångtusenårigt vatten rubbar vi inte. Men vad betyder: Ett är nödvändigt?
Jag har haft en ny anledning att fundera över detta under de senaste veckornas intensiva och chockartade trauma i mitt liv. Den sätter fru, hus, bil, båt i ett sammanhang. Vad är själva kärnan i mitt liv? Vad är det som finns kvar när allt annat brister? Hur värderar jag det i förhållande till allt annat som styr och ställer i mitt liv?
John Wesley lär ha sagt att han önskade han var mannen av en enda bok. Detta säger författaren och förläggaren John Wesley. Kanske var det så att han faktiskt levde av inkomsterna från sin bokförsäljning. Det var böckerna som gav honom brödet på bordet. Mannen av en enda bok. Ett är nödvändigt.
Jag tror att vi har ett grundläggande problem att göra upp med. Och det återfinns i hela Bibeln. Förhållandet mellan det materiellt goda och det som till slut återstår när allt annat förlorat sin kraft att skänka oss liv.
Tänk nu på allt som vi lägger i den materiella vågskålen: Livet, hälsan, familj, vänner, hem, bil, allt vad vi äger; teveapparat, dator, telefon, (i många fall i plural), möbler, tvättmaskin och diskmaskin, vispar och kastruller, öppna garderoben, kika i förråden…
Lyssna sedan till orden: Ett är nödvändigt.
Vad eller vem skulle du ta med dig till en öde ö? Med vad brister din sträng till livet? Ett är nödvändigt.
Livet med Gud mäts i en annan skala. Så under vilket paradigm lever vi? Kanske är det den mest dramatiska frågan för oss. I vilken av vågskålarna lägger vi vår tillit?
Boken om Job är kanske den starkaste vittnesbäraren i dessa frågor. Job var välsignad med allt. I allt en framgångsrik man. En man om vilken man kunde säga att han hade allt. Han utsattes för de andliga krafternas experiment. Mer som litteratur än som livsbiografi. Han fråntogs allt, allt utom livet. Vardagen märktes av saknaden, inte ens hälsan stod honom bi. I boken samtalar han med vännerna. De tar på sig att förklara Jobs öde. Själv anklagar Job Gud: Varför drabbar du mig med livets avigsidor? frågar Job. Boken ger inga enkla svar. Konstaterar närmast att Job och Gud spelar i olika divisioner. Nöj dig – Job – med att vara människa. Jag åtar mig att vara Gud, säger Gud. (Var var du när jag skapade? Möjligen är slutet av boken en black om foten på själva budskapet, Jobs liv återställs också i materiellt hänseende.)
Hela Bibeln, inte minst Psaltaren, är fylld av frågan ”Varför går det så bra för den ogudaktige?” Finns det en rättvisa? Anknytningspunkten är de varma orden från Jesus: ”Finn vila för din själ?”
Men visst finns där en nästan kantstött motsägelse i de korta raderna som är dagens evangelium ”Ta på er mitt ok, och lär av mig, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt.” Det låter som om Jesus talar tröstande, men gör han det?
Jag skulle tro att ett ok kännetecknas av två saker: Tunga bördor som ska bäras och att det skaver. En enorm laddning och motsägelse ligger i Jesu bild, och inte bara i orden, utan också i själva uppdraget att vara Jesus. ”Ta på er mitt ok.”
Det är lite festligt att ni vi läser det stannar vi gärna vid de sista orden: ”Mitt ok är skonsamt och min börda lätt” men hastar över de första ”Ta på er mitt ok…”
Jag tror inte att jag behöver vara särskilt utförlig då jag påminner om Jesu livsresa; flykting, hånad, ifrågasatt, ansatt av kritiska förföljare, omgiven av tvivlare och förnekare, ensam, utlämnad, korsfäst… ”Ta på er mitt ok…”
Skojade han? Man kan inte utesluta det. Det finns ett antal så bjärta bibliska bilder att man i vart fall måste pröva tanken på ironi. Ironin kännetecknas av en skarp kärna av sanning, men tillvriden så att den går att skratta åt. Senapskornet är ett sådant, mannen som sådde slarvigt och fröna föll hittan och dittan, eller när Jesus ordgnabbas med Judas om prioriteringar och säger ”de fattiga har ni alltid ibland er…” Och så nu detta ok.
Vad hörde de som hörde Jesus? Ordens bokstav, eller ett sammanhang som öppnade dammluckorna in i själens djup och mörka natt?
Snarare handlar det nog om själva grundvärdet. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag skänka er vila.” Jesus inbjuder inte till förenkling. Det finns, tror jag, inget banalt hos Jesus, men en hållning till livet som inte alltid bor granne med oss. Jesus inbjuder de slitna, inte till vilohemmet. Men till en omprövning – ett nytt fokus.
Nyckelorden är ”ta på er mitt ok”.
De som lyssnade då visste bara en bråkdel av vad vi vet. De hade inte vandrat upp till Jerusalem, sett korset, hört hånet. Ändå tror jag inte att någon hörde Jesus sälja ett ”quick fix” – en livsförenkling.
Det är Jobskunskapen som återkommer; var var du då Jag skapade? Eller söndagens tema: ”Ett är nödvändigt”. Bara i begränsad omfattning är kristen tro en problemlösare, sällan en materiell återställare, den raderar inte tidens tand som gnager på vår kropp. Men den skapar nytt fokus.
”Ni ska finna vila för er själ” – säger Jesus. I sommar har vi ägnat oss ett tema som hade rubriken från Markusevangeliet ”Gud är större än mitt hjärta…” De är båda släkt med Jobs bok och den djupa visdom som livet bär.
Kanske är det här som musslan låter sig öppnas. Det är inte vardagens möda som sveps undan. Vi ska akta oss för att banalisera. Men ett nytt fokus blir synligt. Vi ska akta oss om inte vi gör det tydligt. Jesu vandring indikerar stigen, vi vet att den ledde till döden.
/Men vi vet mer. Det var den som ledde till Livet.
onsdag 25 augusti 2010
Josefs släkttavla hos Matteus och Lukas
Varför är Josefs släkt förtecknad hos Matteus och av Lukas? Mitt korta svar är: jag vet inte.
Idag räknas judiskheten på mödernet. Vet inte hur det var för 2000 år sedan. Kyrkan har tydligt hävdat Jesu släktskap till Gud, inte till Josef.
Man har antagit att Josef var äldre än Maria, möjligen gift och änkeman. Vi vet att Jesus hade syskon. De kan ha varit Josefs barn, eller yngre och då Josefs och Marias. Men där har kyrkan fått märkliga problem. Skulle jungfrun sedan fött vanliga barn?
Jakob var en av dem. Ledare för Jerusalemsförsamlingen. Möjligen en tidig martyr. Är det hans släkttavla som finns i Matteus och Lukas?
Jag tycker att detta är en spännande gåta.
Nästa vecka om tiden efter den tomma graven.
Idag räknas judiskheten på mödernet. Vet inte hur det var för 2000 år sedan. Kyrkan har tydligt hävdat Jesu släktskap till Gud, inte till Josef.
Man har antagit att Josef var äldre än Maria, möjligen gift och änkeman. Vi vet att Jesus hade syskon. De kan ha varit Josefs barn, eller yngre och då Josefs och Marias. Men där har kyrkan fått märkliga problem. Skulle jungfrun sedan fött vanliga barn?
Jakob var en av dem. Ledare för Jerusalemsförsamlingen. Möjligen en tidig martyr. Är det hans släkttavla som finns i Matteus och Lukas?
Jag tycker att detta är en spännande gåta.
Nästa vecka om tiden efter den tomma graven.
onsdag 18 augusti 2010
Bibel, NT-tisdag
Så har jag återvänt till sammanhangsläsning av Bibeln. Matteus, Markus och Lukas, -us evangelisterna, är ju texter trädda på samma tråd. Kanske är Markustexten den äldsta och de andra två - med sina längre texter- dessutom haft någon, eller flera andra källor.
Sökte en gemensam synopsis, antar att det finns, men valde till slut att klippa samman dem i tre spalter och jämka texterna. Intressant. Väldigt mycket gemensamt, till och med identiskt.
Tror jag kommer att ägna mig åt det som sticker ut, avviker, ger egna betoningar.
Rekommenderar en egen läsning, gärna med parallelläsning.
Markus och i viss mån Lukas skriver till en global publik, medan Matteus lägger till rätta för en judisk läsekrets.
Man måste nog, tyvärr, tänka sig ett antal författare, redaktörer och möjligen några årtionden in i den unga kyrkan. Man känner verkligen att man hade önskat dagboksanteckningar inifrån lärjungagruppen. Ord som luktade svett och vånda,som tog med oss i aha-upplevelser.
Men texten är mer friserad, men inte långt när så kammad som dogmtillverkningen senare blev i kyrkan.
Inkarnationen är ingen stor sak, uppståndelsen mest något självklart, men där börjar texterna bli rapsodiska.
Återkommer nästa tisdag till släktlistorna. Josefs släktlistor. Hur kunde de bli så stor sak hos Matteus och Lukas?
Sökte en gemensam synopsis, antar att det finns, men valde till slut att klippa samman dem i tre spalter och jämka texterna. Intressant. Väldigt mycket gemensamt, till och med identiskt.
Tror jag kommer att ägna mig åt det som sticker ut, avviker, ger egna betoningar.
Rekommenderar en egen läsning, gärna med parallelläsning.
Markus och i viss mån Lukas skriver till en global publik, medan Matteus lägger till rätta för en judisk läsekrets.
Man måste nog, tyvärr, tänka sig ett antal författare, redaktörer och möjligen några årtionden in i den unga kyrkan. Man känner verkligen att man hade önskat dagboksanteckningar inifrån lärjungagruppen. Ord som luktade svett och vånda,som tog med oss i aha-upplevelser.
Men texten är mer friserad, men inte långt när så kammad som dogmtillverkningen senare blev i kyrkan.
Inkarnationen är ingen stor sak, uppståndelsen mest något självklart, men där börjar texterna bli rapsodiska.
Återkommer nästa tisdag till släktlistorna. Josefs släktlistor. Hur kunde de bli så stor sak hos Matteus och Lukas?
fredag 13 augusti 2010
PK 14, sista avsnittet för nu
Är i slutredigerartagen om mina texter i ämnet postkristendomska. Dels en argumenterande del som ger skäl för vår reflektion, och dels en text kristen tro i koncentrat som talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.
Ett avsnitt som jag nu ska revidera är det jag har skrivit om några bibliska grundbegrepp; omvändelse, nåd och innehållet och förståelsen av begreppet bön.
Den mest kritiska frågan handlar nog om nådesbegreppet. Här rör vi oss mellan modern förståelse, som jag menar mer hämtar sina bilder och paradigm från marknaden: Tron blir en marknadsfråga, har den attraktivitet ”säljer den”, om inte förlorar den all kraft. Den bibliska tron bygger ju mera direkt på relationen mellan Gud och människa. Det är skillnad på en bild av Gud som människan står i skuld till, eller om en tro på en Gud ska ”sälja sig” på en marknad.
Den klassiska trons grund i detta avseende hämtar sina grundläggande paradigm från en helt annan tid. Auktoriteten eller överheten behövde aldrig argumentera för sin rätt, den var gudagiven eller en del av det naturliga förhållandet. Jag menar att vår tid bygger dessa relationer på helt andra principer. Och detta ”drabbar” gudsperspektivet.
Man kan se genomslagen av detta pardigmskifte på föräldrars relation till sina barn. Jag vet inte om fler ser det jag ser när jag ser unga föräldrar. Men deras respekt för sina barn både imponerar och oroar mig. Barnet får en dignitet som barn inte har haft. De är små kungar. De ska motiveras, servas, skyddas… För att göra det blir föräldrarna en serviceinrättning; barn skjutsas, barnet bestämmer vad och när det ska äta, tålamod testas eller utmanas inte, barnet ska istället roas och underhållas. Det är fult att ha tråkigt.
Med detta vill jag inte hylla bilden av barnet som något ofärdigt som ska formas, fostras, tuktas, trimmas. Men jag ser risker i ett falskbyggt imperium som inte egentligen har någon som helst effekt utanför hemmet egna väggar – där ute är tillvaron vass och farlig, kungarikets makt är mycket begränsat.
Vi – menar jag – fostrar små odrägliga egoister, och dagen då det går upp för de små telningarna att kungadömet har snäva gränser blir en ohyggligt tuff påminnelse om livets realiteter.
Ska vi älska Gud för att Gud är bussig, eller för att Gud är Skaparen och själva Livets grundvillkor? Ska vi ha relation med Gud för att Gud är ett bra tidsfördriv, eller för att det står i överensstämmelse med vår bestämning? Är Gud ett val bland många, som bara själv kan motivera sin relevans, och då konkurrerar ut andra värdebestämningar?
Avståndet mellan paradigmet som Bibeln bygger på och tidens verklighetsuppfattning är enormt. Ser vi det? Säg gärna att jag har fel. Jag har gärna det. För detta är i grunden riktigt besvärligt. Och jag tror inte det bara handlar om postkristendomska generationen, också äldre har redan vaggats in i tidens gestaltningar. Lydnad, lärjungaskap, livsnormer är ute. Människan har ingen skuld till Gud. Om någon har skuld är det Gud som inte skyddar oss i tillräcklig grad.
Nästa vecka
drar jag igång bibelläsandet igen. Då läser vi färdigt NT - det är evangelierna det handlar om, och GT.
Ett avsnitt som jag nu ska revidera är det jag har skrivit om några bibliska grundbegrepp; omvändelse, nåd och innehållet och förståelsen av begreppet bön.
Den mest kritiska frågan handlar nog om nådesbegreppet. Här rör vi oss mellan modern förståelse, som jag menar mer hämtar sina bilder och paradigm från marknaden: Tron blir en marknadsfråga, har den attraktivitet ”säljer den”, om inte förlorar den all kraft. Den bibliska tron bygger ju mera direkt på relationen mellan Gud och människa. Det är skillnad på en bild av Gud som människan står i skuld till, eller om en tro på en Gud ska ”sälja sig” på en marknad.
Den klassiska trons grund i detta avseende hämtar sina grundläggande paradigm från en helt annan tid. Auktoriteten eller överheten behövde aldrig argumentera för sin rätt, den var gudagiven eller en del av det naturliga förhållandet. Jag menar att vår tid bygger dessa relationer på helt andra principer. Och detta ”drabbar” gudsperspektivet.
Man kan se genomslagen av detta pardigmskifte på föräldrars relation till sina barn. Jag vet inte om fler ser det jag ser när jag ser unga föräldrar. Men deras respekt för sina barn både imponerar och oroar mig. Barnet får en dignitet som barn inte har haft. De är små kungar. De ska motiveras, servas, skyddas… För att göra det blir föräldrarna en serviceinrättning; barn skjutsas, barnet bestämmer vad och när det ska äta, tålamod testas eller utmanas inte, barnet ska istället roas och underhållas. Det är fult att ha tråkigt.
Med detta vill jag inte hylla bilden av barnet som något ofärdigt som ska formas, fostras, tuktas, trimmas. Men jag ser risker i ett falskbyggt imperium som inte egentligen har någon som helst effekt utanför hemmet egna väggar – där ute är tillvaron vass och farlig, kungarikets makt är mycket begränsat.
Vi – menar jag – fostrar små odrägliga egoister, och dagen då det går upp för de små telningarna att kungadömet har snäva gränser blir en ohyggligt tuff påminnelse om livets realiteter.
Ska vi älska Gud för att Gud är bussig, eller för att Gud är Skaparen och själva Livets grundvillkor? Ska vi ha relation med Gud för att Gud är ett bra tidsfördriv, eller för att det står i överensstämmelse med vår bestämning? Är Gud ett val bland många, som bara själv kan motivera sin relevans, och då konkurrerar ut andra värdebestämningar?
Avståndet mellan paradigmet som Bibeln bygger på och tidens verklighetsuppfattning är enormt. Ser vi det? Säg gärna att jag har fel. Jag har gärna det. För detta är i grunden riktigt besvärligt. Och jag tror inte det bara handlar om postkristendomska generationen, också äldre har redan vaggats in i tidens gestaltningar. Lydnad, lärjungaskap, livsnormer är ute. Människan har ingen skuld till Gud. Om någon har skuld är det Gud som inte skyddar oss i tillräcklig grad.
Nästa vecka
drar jag igång bibelläsandet igen. Då läser vi färdigt NT - det är evangelierna det handlar om, och GT.
måndag 9 augusti 2010
PK 13
PK 13
Vad händer när orden och formerna blir ett skal? Ett kulturellt kitt eller en tunn förnissa?
Jag märkte att när vi förnyade gudstjänsten de starkaste motreaktionerna kom från sällanbesökarna. De gick till kyrkan förstasdvent för en nostalgikick. Allt skulle vara som det alltid hade varit. Eller som det såg ut i minnenas vindskamrar.
Folket blir som utpost till Riksantikvarien - man låser tillvaron till en viss tid och avfyrar minnets missiler.
Nu finns allt färre som minns. Vi har kommit allt längre från en källa som ännu flödar. Det blir kulisser.
Vägen till renovering är lång. Kyrkorna blir förvaltare av förfluten tid. Hus ska bevaras, restkulturen gör sig allt tydligare påmind.
I andra ringhörnan de banala lösningarna. En Gud som ordnar allt, den privatiserade lyckoguden dyrkas. En flykt från tiden, ett datorspel i fiktion.
Var är profeternas Gud? Jesu Gud som utmanade etablissemanget? De fromma fick alla sina fiskar varma. Det var inte orden, ens kulten som var fel, men Livet. Jesus - i evangeliernas tappning - var benhård.
Postkristendomen måste bli en Livets tro. Hur gör vi det när vi samtidigt måste vara förvar för det lite nattståndna?
Vad händer när orden och formerna blir ett skal? Ett kulturellt kitt eller en tunn förnissa?
Jag märkte att när vi förnyade gudstjänsten de starkaste motreaktionerna kom från sällanbesökarna. De gick till kyrkan förstasdvent för en nostalgikick. Allt skulle vara som det alltid hade varit. Eller som det såg ut i minnenas vindskamrar.
Folket blir som utpost till Riksantikvarien - man låser tillvaron till en viss tid och avfyrar minnets missiler.
Nu finns allt färre som minns. Vi har kommit allt längre från en källa som ännu flödar. Det blir kulisser.
Vägen till renovering är lång. Kyrkorna blir förvaltare av förfluten tid. Hus ska bevaras, restkulturen gör sig allt tydligare påmind.
I andra ringhörnan de banala lösningarna. En Gud som ordnar allt, den privatiserade lyckoguden dyrkas. En flykt från tiden, ett datorspel i fiktion.
Var är profeternas Gud? Jesu Gud som utmanade etablissemanget? De fromma fick alla sina fiskar varma. Det var inte orden, ens kulten som var fel, men Livet. Jesus - i evangeliernas tappning - var benhård.
Postkristendomen måste bli en Livets tro. Hur gör vi det när vi samtidigt måste vara förvar för det lite nattståndna?
onsdag 4 augusti 2010
PK 12
PK 12
Den första generationen var fromma och radikala, de såg Gud i allt, bönemötet, den olagliga eller ogillade nattvardsandakten utan ordinerad präst, men också i fackligt pionjärarbete, kamratstödjare och nykterister. (1870-1910). Den andra genarationen blev bara fromma, den inre renheten tog över, man blev världsfrånvänd. (1890-1930). Den tredje generationen blev moralister. Kärnan av tro hade stelnat till form. Detta kulminerar i fyrtiotalets syndakatalog (1915-1935). Den fjärde generationen bryter med formalismen, blir åter radikal, men förlorar tron (mest tron på systemet). (1940-1968). Den femte generation kan nog kallas Guds barnbarn. De bär inte föräldrarnas avoghet till moralismen, men församlingen betyder allt mindre. Där skaffade man sig vana från en scen, men publiken blev en annan. Och innehållet. (1960-1985). (här finns Gardell, Betnér m fl). Sjätte generationen växer nu, mest utanför kyrkan, men i grunden vidöppna för andlighet och djupare värden. (1975-2010). Nästa generation är nog den genuint postkristna. (födda från 1990-)
Vi som har synpunkter på kyrkans historia revolterar mot sådant som inte längre finns. Men vi är känsliga för resterna av moralismen. De som är unga idag gör en friare och friskare ansats. Reagerar närmast på frånvaro av glöd. Vart de nu går avgör inte bara hur nästa paradigm formas utan nog själva existensen och livskraften i våra församlingar.
Så, mot vad tar de spjärn? Hur inomkyrkligt vaccinerade är de? Möter det världen?
Känner du igen dig i dessa schabloniserade bilder? Hur medvetna är vi om våra tillval och frånval?
Den första generationen var fromma och radikala, de såg Gud i allt, bönemötet, den olagliga eller ogillade nattvardsandakten utan ordinerad präst, men också i fackligt pionjärarbete, kamratstödjare och nykterister. (1870-1910). Den andra genarationen blev bara fromma, den inre renheten tog över, man blev världsfrånvänd. (1890-1930). Den tredje generationen blev moralister. Kärnan av tro hade stelnat till form. Detta kulminerar i fyrtiotalets syndakatalog (1915-1935). Den fjärde generationen bryter med formalismen, blir åter radikal, men förlorar tron (mest tron på systemet). (1940-1968). Den femte generation kan nog kallas Guds barnbarn. De bär inte föräldrarnas avoghet till moralismen, men församlingen betyder allt mindre. Där skaffade man sig vana från en scen, men publiken blev en annan. Och innehållet. (1960-1985). (här finns Gardell, Betnér m fl). Sjätte generationen växer nu, mest utanför kyrkan, men i grunden vidöppna för andlighet och djupare värden. (1975-2010). Nästa generation är nog den genuint postkristna. (födda från 1990-)
Vi som har synpunkter på kyrkans historia revolterar mot sådant som inte längre finns. Men vi är känsliga för resterna av moralismen. De som är unga idag gör en friare och friskare ansats. Reagerar närmast på frånvaro av glöd. Vart de nu går avgör inte bara hur nästa paradigm formas utan nog själva existensen och livskraften i våra församlingar.
Så, mot vad tar de spjärn? Hur inomkyrkligt vaccinerade är de? Möter det världen?
Känner du igen dig i dessa schabloniserade bilder? Hur medvetna är vi om våra tillval och frånval?
fredag 30 juli 2010
Pk 11
I förkristen tid gällde det att gudarna hjälper den starke, i kristen tid underordnade man sig den Allsmäktige, som var den som gav livet, regerade allt, människan fattig och syndig. I postkristen tid kramar vi den goda teorin om alla människors lika värde och rätt. Styrka, inordning under Guds välde, idag är människan alltings mått.
Tror vi inte att sådant ingenting betyder? Dras vi inte själva med i paradigmskiftena? Följer orden och teologin med?
Synd, nåd, omvändelse... Ord som monterats i sin kulturella ram, givits ett bestämt innehåll.
Vad händer när ramen byts?
På ett område verkar orden ha postkristen relevans. Klimatet. Vi ser ett förvaltarskap som har brustit, vi har inte förstått de sköra samband som vi, delvis omedvetet, har skadat. Vi har del i en skuld, men förmår inte se vidden av vårt handlande och förfogar inte över instrumenten att reparera.
Är ekoteologi det 21a århundradets svar på synden? Händer det något med grundperspektivet om det är mot Moder Jord vi brutit, och inte främst ser att det är relationen till Fader "Himmel" vi har syndat? Vad innebär det stora mötet mellan himmel och jord för klimathotet? Vad betydde det att Gud blev människa - avstod från allt? Har korset som kilades fast i Moder Jord ett räddande budskap för denna jord. Eller är det tomma korset och den tomma graven själva flykten? Rädda sig den som kan!
Är vi i själva verket eskapister som främst vill undfly vreden? Bekvämt att göra det till en individuell räddning. Allt ska ju ändå gå om intet. Det är mer Noa än Mose i vårt evangelium.
Det finns anledning att grunna.
Tror vi inte att sådant ingenting betyder? Dras vi inte själva med i paradigmskiftena? Följer orden och teologin med?
Synd, nåd, omvändelse... Ord som monterats i sin kulturella ram, givits ett bestämt innehåll.
Vad händer när ramen byts?
På ett område verkar orden ha postkristen relevans. Klimatet. Vi ser ett förvaltarskap som har brustit, vi har inte förstått de sköra samband som vi, delvis omedvetet, har skadat. Vi har del i en skuld, men förmår inte se vidden av vårt handlande och förfogar inte över instrumenten att reparera.
Är ekoteologi det 21a århundradets svar på synden? Händer det något med grundperspektivet om det är mot Moder Jord vi brutit, och inte främst ser att det är relationen till Fader "Himmel" vi har syndat? Vad innebär det stora mötet mellan himmel och jord för klimathotet? Vad betydde det att Gud blev människa - avstod från allt? Har korset som kilades fast i Moder Jord ett räddande budskap för denna jord. Eller är det tomma korset och den tomma graven själva flykten? Rädda sig den som kan!
Är vi i själva verket eskapister som främst vill undfly vreden? Bekvämt att göra det till en individuell räddning. Allt ska ju ändå gå om intet. Det är mer Noa än Mose i vårt evangelium.
Det finns anledning att grunna.
tisdag 27 juli 2010
PK lektionspass 10
Kyrkan på värderingsmarknaden
Det är där jag tror vi måste inse att vi är. Kyrkans primära relation till omvärlden är, sedd från "folkets" sida, en fråga om marknadsföring. Vi behöver finna de relevanta argumenten som för andra motiverar varför vi finns, och varför vi har ett ärende till människor.
I det avseendet är vår situation väldigt lik den unga kyrkan som gav sig iväg över Medelhavet. Den grekiska kulturen hade passerat sin zenit och Romarriket föll sönder. Mängder av idéer slogs om människornas uppmärksamhet.
Jag har pekat på Paulus tal i Aten som det unika talet i vilket han inte kunde använda bibliska metaforer eller judiska bilder. Man har påpekat att tex Markusevangeliet nog hade en likartad kontext.
Det är här vi behöver grunna. Postkristendomska handlar mindre om nytolkning, mer om nuläsning.
Ett uttryck för den är Bibelns egen mångfald. Olika bilder och tydningar levde sida vid sida. Försöken att skapa rätlinjighet är en motsägelse. Evangelium greppar ett så stort ämne att det är en styrka om många röster hörs.
Det är där jag tror vi måste inse att vi är. Kyrkans primära relation till omvärlden är, sedd från "folkets" sida, en fråga om marknadsföring. Vi behöver finna de relevanta argumenten som för andra motiverar varför vi finns, och varför vi har ett ärende till människor.
I det avseendet är vår situation väldigt lik den unga kyrkan som gav sig iväg över Medelhavet. Den grekiska kulturen hade passerat sin zenit och Romarriket föll sönder. Mängder av idéer slogs om människornas uppmärksamhet.
Jag har pekat på Paulus tal i Aten som det unika talet i vilket han inte kunde använda bibliska metaforer eller judiska bilder. Man har påpekat att tex Markusevangeliet nog hade en likartad kontext.
Det är här vi behöver grunna. Postkristendomska handlar mindre om nytolkning, mer om nuläsning.
Ett uttryck för den är Bibelns egen mångfald. Olika bilder och tydningar levde sida vid sida. Försöken att skapa rätlinjighet är en motsägelse. Evangelium greppar ett så stort ämne att det är en styrka om många röster hörs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)