Pk 11

I förkristen tid gällde det att gudarna hjälper den starke, i kristen tid underordnade man sig den Allsmäktige, som var den som gav livet, regerade allt, människan fattig och syndig. I postkristen tid kramar vi den goda teorin om alla människors lika värde och rätt. Styrka, inordning under Guds välde, idag är människan alltings mått. 

Tror vi inte att sådant ingenting betyder? Dras vi inte själva med i paradigmskiftena? Följer orden och teologin med?

Synd, nåd, omvändelse... Ord som monterats i sin kulturella ram, givits ett bestämt innehåll. 

Vad händer när ramen byts?

På ett område verkar orden ha postkristen relevans. Klimatet. Vi ser ett förvaltarskap som har brustit, vi har inte förstått de sköra samband som vi, delvis omedvetet, har skadat. Vi har del i en skuld, men förmår inte se vidden av vårt handlande och förfogar inte över instrumenten att reparera. 

Är ekoteologi det 21a århundradets svar på synden? Händer det något med grundperspektivet om det är mot Moder Jord vi brutit, och inte främst ser att det är relationen till Fader "Himmel" vi har syndat? Vad innebär det stora mötet mellan himmel och jord för klimathotet?  Vad betydde det att Gud blev människa - avstod från allt? Har korset som kilades fast i Moder Jord ett räddande budskap för denna jord. Eller är det tomma korset och den tomma graven själva flykten? Rädda sig den som kan!

Är vi i själva verket eskapister som främst vill undfly vreden? Bekvämt att göra det till en individuell räddning. Allt ska ju ändå gå om intet. Det är mer Noa än Mose i vårt evangelium. 

Det finns anledning att grunna.