Postkristendomska, lektionspass Nio

Paradigm dör inte, men förlorar i betydelse. Det sker gradvist, och inte hos alla samtidigt, hos somliga aldrig.

Kristendom - postkristendom är en enkel bild.

Något mer komplicerat, och relevant, är serien kristendom - sekulär tid - postsekulär tid.

Under nära 1000 år regerade kristendomen, verkligen bokstavligt. I vårt land, och i många andra västländer, var kyrkan och staten tätt hopvirade med varandra. Sådan var tiden, ur den växte nationalstaten. Reformationen gav den nationelle kungen ett redskap för maktutövning, kyrkan kände sig trygg i statens (och kungens) knä.

Bit för bit öppnades den sekulära fronten. Med upplysningstiden, religiös mångfald och demokrati. Först i slutet av 1900-talet ser vi de tydliga tecknen på separation; staten står för sig, religioner och trossamfund för sig. Vi är väl många som tycker att det är en logisk och klok utveckling. Staten är stat (för alla), religionen troshemvist för dem som så önskar.

Det är vidare naturligt att det sekulära paradigmet drivs av sin motbild. (Tes - antites). Efterhand eroderar den gamla kulturen och det är delvis oklart vad som kommer istället. Det nya definieras som en motbild till det gamla.

Vad vi nu kan se är hur antitesen växer fram: den postsekulära människan. Hon har inte samma behov som den sekulära att definiera sig som motbild, men söker mera förutsättningslöst. Kristna vill gärna tolka det som en återgång. Så tror inte jag att det blir.

I det monopolsamhälle vi hade var kyrkans LÄRA den stora saken, inte för inte var det Luthers (lilla) katekes tillsammans med psalmboken som var de mest spridda böckerna i svenska hem.

I den sekulära tiden behövde kyrkan bygga upp sitt försvar, vara apologeter. Argumentera mot det sekulära, den stora Hedeniusdrivna debatten om tro är ett bra exempel.

I den postsekulära tiden handlar det mer och mer om presentation, på värderingsmarknaden blir kyrkan en av många aktörer. Detta ställer krav på kyrkan, hennes språk och gestaltning av tron.

Det är här som jag ser att vi behöver djupna i vårt medvetande.

Jag nalkas de här frågorna inte som en genomgång av kyrkans tro och lära, men som en diskussion om vår kommunikation. Det är egentligen vad vi frikyrkliga alltid har gjort, på ett sätt är vi en del av sekulariseringen, men det inser vi mera sällan. Vi bars av kraften i en motbild. Mot prästernas dominans i samhället talade vi för lekfolket, Bibeln läst och tolkad av teolgerna slets ur händerna på prästerna och vanligt folk läste tillsammans, nattvarden (där man kunde utestängas om man inte passade in) firades i enkla stugor utan prästen. Statskyrkan motsades av frivilligt organiserade föreningar där demokratin föddes...

Frågan är egentligen: Står vi kvar vid vårt uppror?