Skiftet från ett paradigm till ett annat är som en gryning - svårt att avgöra när det längre är mest mörkt eller ljust. Skämtsamt brukar man säga att det mest konkreta paradigmskiftet var när Colombus for till Amerika - när han åkte var jorden platt, när han kom hem var den rund...
Andra paradigm smyger sig på oss.
Än döps hälften av Sveriges barn, en tredjeddel konfirmeras, hälften av vigslarna sker i kyrkan, över 80% av begravningarna med religiösa former...
Men 40 åringarna och neråt går minst ofta i kyrkan, men vissa kurvor kan läsas som att de unga (yngre än 25) är mer positiva, kanske neutrala till andlighet (troligen mera i allmänhet...(troendebegreppet som används är mkt vagt. Men fler unga kallar sig troende än vad gäller mellangenerationerna).
Den postsekulära människan, som kan anses vara kristendomens och sekularismens syntes, kommer smygande. Ännu tror en del att trenden kan vändas - väckelsen kommer. Jag anar att den snarare är som tidvattnet - i Bretagne, där det kan vara tolv meter, säger man att det kommer lika fort som hästar galopperar...
Är vi redan i postkristendomens tid är det hög tid, är vi snart där är det dags...
för kyrkan att lära sig tala postkristendomska.
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
Jag har länge funderat över det här, kyrkans oförmåga att göra kristendomen relevant för den tid vi lever i. Det finns en attityd att andra ska tänka som vi för att vi ska kunna prata, oavsett om det gäller tro, politik eller mellanmänskliga relationer. Här ser jag en balans i att kunna möta andra utan att förlora sig själv. Tron kommer alltid att överleva. Jag ser att för att den ska leva vidare i en stor massa människor, så krävs det att den blir verklig och angelägen i människors liv, på ett sätt som kan göra att det ingår i vardagen. En grej jag tänker på är dessa vansinniga gudstjänsttider. Man får vara nördigt kristen eller har en stark vilja att passa in i en grupp för att släpa upp sina barn på en tid som dessutom krockar med att lunchtiden dyker upp i kort anslutning. Min pappa hade vissa söndagar i sin kyrka kyrklunch istället för kyrkkaffe. Det gav barnfamiljer möjlighet att kunna medverka och inte behöva stressa hem för att laga mat.
SvaraRaderaJag har också ofta tänkt när jag sitter och lyssnar till predikningar att det hade varit så mycket mer givande att efteråt få samtala om tankarna som någon presenterat än att bli "matad" och sen skickats hem. Jag har aldrig varit med om att man stannar till och på allvar djupsamtalar om en gudstjänst. "Smalltalk" är det som existerar istället.
Jag själv känner att en stark tro finns i mig, men jag har inte lyckats känna mig hemma i en församling. Jag står inte ut med vi och dom känslan. Däremot kan jag sakna samtalen ochifrågasättandet som ledde fram till underbara tankar när jag själv konfirmerades. Lite mer kyrka med mod att ifrågasätta utan att förlora sin själ. Förstår du vad jag menar?
Erica: Ja, profilen och praktiska frågor som gudstjänsttider och utformning hänger ihop med hur kyrkan ser på sin uppgift och sin förmåga att ompröva./PA
SvaraRadera