När man nu läser lite noggrannare, och i sammanhang finns det anledning att fundera kring varför dessa två små korta brev kom att samlas till tungviktartexterna; 1 Joh, evangelierna, Apostlagärningarna, flera av Pauli brev.
Hur blev det så? Fanns det kanske en handtext som knöt dem till Johannes? Redan då var det alltså så att en etablerad författare hade lättare att få ge ut sin bok?
Men, kanske finns det skatter som inte omedelbart gör sig tydliga. Inledningen är läcker; ”Från den gamle till den utvalda frun och hennes barn…” Familjärt, men ändå med en sorts intern kod. Kanske är det ett underjordiskt brev till underjordiska församlingar?
Andra brevet handlar väl uppenbart om att någon kommit och ”ryckt” församlingen ur kyrkoledningens hand. Det talas inte klartext, men bara auktoriteten av den gamla Johannes ord kanske hade verkan.
Jesu person verkar ha stått på dagordningen, man anar Arius eller andra villolärare, det är intressant att kyrkan tidigt gick en match om att Jesus blev människa; inkarnationen, Guds närvaros under. Det har alltid funnits de som förandligat andligheten. Det är i själva verket en av de värsta frestelserna, att fly världen och leva i en andlig låtsasvärld. Men Gud gjorde tvärtom; blev människa. Johannes påminner om det.
Det Tredje brevet har en mottagare; Gaius. Nu är det en mer personlig ton: ”Käre broder, jag hoppas att allt står väl till och att du är frisk. Att det står väl till med din själ vet jag.” Brevet är närmast ett rekommendationsbrev. Brevbäraren får Johannes´ legitimation.
Till nästa vecka: Petri brev, 1 och 2. Väpna er med hans sätt att tänka (Petri brev) skriver aposteln. Om Johannes (framförallt i sitt första brev) talade om KÄRLEKEN, talar Petrus om HOPPET och om TRON. Det är gamla män som skriver. De är evangelister, talar omvändelse. NT-läsarna möts om en vecka. (Tänk att vi får sitta och läsa apostlarnas brev – häftigt!)
Sitter på ett solglänsande hav, omgiven av grå klippor och solande människor i båtar och på kobbar och öar, och läser apostlarnas brev, bevarade för vår tros skull...
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
Hej PA. Jag har dribblat bort mig på andligheten igen. Ja, Jesus blev människa - inkarnerad (svåra ord). Det var väl det som en del villolärare förnekade? Men då förnekar de väl människan också. För vi människor får ju anden för att Gud gillar oss och vill hjälpa oss att leva. Så hur kan man liksom bara vara andlig... utan kropp? Då smiter man väl lite från sitt ansvar? Det ena förutsätter väl det andra? Att bara vara kroppslig... går ju inte heller. Jag måste ju Andas. Jag tror att Gud har lite med min andning att göra. Det står på ett ställe att man kan tycka vad man vill om Människsonen men du får inte häda Anden. Så det levande, som andas skall inte hädas för det är heligt. För hädar man för mycket på en människokropp kan den sluta att andas och en sådan kropp är det inte mycket med i denna världen då... (men Gud tar hand om den). Om man bara är andlig... då har ju inte Gud något "verktyg" för sin sak, inget att visa det Goda med. Inget ansikte att vända mot mig. Jag skulle inte förstå Gud alls tror jag om det inte var så att man kunde skymta honom i människors handlande. Ingen kropp att kunna krama om min granne med under en fridshälsning. Det skulle ju kännas helt hopplöst. Jag skulle inte kunna använda min vilja, min kunskap eller mitt förnuft... för jag har inget redskap för det. Jag skulle vara helt hänvisad till något andligt på gott och ont och skulle då inte heller behöva ta ansvar för mina handlingar utan kan skylla vad som helst på min kropp: "Det var inte jag. Det var min kropp". Gud är en Gud för levande och "inte för döda"... jag har en kropp och jag andas. Så därför ska jag vara rädd om min kropp och det bör andra också vara eftersom jag vill andas och jag skall vara rädd om andras kroppar för jag vill inte gå omkring och bara vara kropp själv. Det vill inte Gud heller tror jag så många kroppar han hittat på. Be kan man ju göra... men om jag skulle hamna i en situation där en granne faktist kan gripa in och ge ett handtag till hjälp och visa mig på Guds kärlek i verksamhet... om grannen då säger: "Jag ska be för dig." och jag då istället blir föremål för förbön om grannen faktist kan ge ett handtag, då skulle jag bli lite putt för då har den grannen liksom satt Anden och dess eventuella gåva ur spel som jag kanske behöver mer just då än förbön.
SvaraRaderaFast bön är OK också men jag vill se att det hör ihop. Kanske jag har kommit lång ifrån Johannes brev nu... men jag gick igång på anden. Puuh!
//Ad Hoc
Bra resonerat. Dock kanske man ska skilja på människan som kropp och ande (eller kropp, själ och ande) och Gud. Det unika med kristentron är en Gud om blev människa. Utsatte sig för riskerna. Fick sand i sandalerna. På många sätt var det, och är, bekvämt att tänka sig Gud i sin himmel och vi här. Men, si, Gud blandar sig i. Det bör vi också göra.
SvaraRadera