Håll ut i loppet

Hebreerbrevet kap 12-13 och Filemon

Kap 12 handlar om uthållighet. Det skiljer inte budskapet så mkt från Johannes texter och Petri brev. Det är det ständiga budskapet till de förföljda kristna i den unga församlingen. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Hos förf. till hebreerbrevet är också hotet levande, tuktan och fostran ges en gammaldags uttydning, bilden av den ”hårda guden” värjer vi oss för. Men visst ger den oss anledning till reflektion, och kanske tydning till vår egen tid.

Det är dock tydligt att det etiska anspråket på oss är högt ställd. Kärleken och ansvarstagandet för andra är ett viktigt tecken på en levande tro. Visa gästfrihet ”ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det” (13:2).

”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (13:8), marginalens mästare: ”Därför led också Jesus utanför stadsporten” (13:12), ”Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.” (13:13).

Nåd åt er alla.

Filemon

I Brevet från Paulus till Filemon får vi mera vardagliga bilder från en annan tid. En man, Onesimus har blivit kristen, kanske tvivlar Filemon på den mannens goda uppsåt, men Paulus går i god för honom.

Det är lite insmickrande, men samtidigt beordrande, och det avslutas med en hälsning som inte går av för hackor: ”Jag hoppas nämligen att ni tack vare era böner skall få glädjen att se mig.” (22) Fastän Paulus sitter fängslad är inte självförtroendet knäckt.

Till nästa vecka läser vi Paulus brev till Titus.

Kärlek till Herren och hans bud

5 Mos 6-10

Den predikande och missionerande tonen fortsätter.

6: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” (4) Detta schma – HÖR, som finns i varje judisk troendes hjärta, i den lilla dosan vid dörren, denna ständiga påminnelse. Lagen var det ”stabiliseringsverk” som lyfte upp brokonstruktionen, tron.

7: Här läggs texten om ”den svartsjuke guden” ut. Det är inte okomplicerat, utan närmast rasistiskt. Men det handlade om den nationella överlevnaden, en folkspillra bland många andra folk. Så såg identiteten ut då, nu har vi lämnat denna nationella ”hypokondri” eller kanske chauvinism och insett att alla är Guds folk. Här måste man tala om en bibeltext som är otidsenlig, men kanske hade en viktig funktion då. Svartsjukan kan också ses som en bjärt bild av ”Herren är en”, jag delar den. Det hindrar inte att man respekterar andra bilder, men jag kan leva med bilden av den Gud som ytterst presenterat sig i Jesus Kristus. (Luther: Kristus är Bibelns kärna och stjärna)

8: ”Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.”(3) Löftet, förbundet är villkorat; följ och lyd. Enkelt budskap, sanning och konsekvens.

9: Lita inte till din egen rättfärdighet, bli inte högmodig. Mose strafftal till folket: ”Så länge jag har känt er har ni varit trotsiga mot Herren.” (24)

10: Sedan blir texten åter proklamatorisk: ”Älska Herren och håll hans bud. Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ…” (12) ”Himlen, himlarnas himmel, tillhör ju Herren, din Gud, liksom jorden och allt vad den rymmer.” (14) Konsekvensen av tron redovisas, inte minst vad gäller faderlösa, änkor och invandraren.

Till nästa vecka 5 Mos 11-14 (Man kan läsa en del av detta som en försvarstext för leviterna. Man värnar centralplatsen för kulten; Jerusalem (eller annan central offerplats). Prästerna försöker skydda enhetsverket.

Men nu…

Heb kap 9-11

Förf. gör en repetition av tabernaklet och funktionerna vid offret. Bilden ges av den provisoriska mänskliga strukturen, ”kryckor för tron” i det gamla förbundet. Och sedan brister förf. ut i ”Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand”. (9:11) Detta är förf. budskap, en proklamation om det nya som har brutit igenom. ”En gång för alla har han trätt in i helgedomen”. Förf. påminner om budskapet, men har uppenbart behov av att göra det grundligt.
För oss bär dessa ord vittnesbörd. De utgår från GT:s bildspråk, men ges liv genom det nya evangeliet.

Testamentet krävde en död, blodet vittnar om döden. ”Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak.” (9:24) … en gång för alla.
Det gamla förbundet upphävs och ersätts med det nya, ett enda syndoffer för alla tider. Det som ska göras är redan gjort.

”Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar” (10-24).

Elfte kapitlet är en proklamerande uppräkning av handlingar i tro, de karakteriseras av att utföras i trohet och kärlek till Gud men utan garantier om vad de ger, men de anger riktningen; vi vet att vi har ett hemland, vi längtar dit.

Till nästa vecka läser vi ut Hebreerbrevet, kap 12-13, med uppmuntran och praktiska råd. Därefter går vi in på de brev som brukar tillskrivas Paulus. Till nästa vecka tar vi också med det korta till Filemon, en vädjotext för en slav. Paulus´ enklaste och mest praktiska brev, ett rekommendationsbrev för Onesimus´ räkning.

5 Mosebok Deuteronomium

5 Mos 1 – 5

Tänk dig nu att folket pånytt är i exil, i Assyrien eller Babylon (nuvarande Irak). De återberättar och kanske rekonstruerar sin historia, samlar på nationens identitet, bygger upp moralen för att överleva och att för en gång bli fria, eller i vart fall leva drömmen…

5 Mosebok är som en inledningstext till de kommande historiska böckerna. Lite mera tillrättalagt, lite mer stringent. Möjligen finns det en, eller en grupp, författare som ligger bakom, man har nämnt Jeremia.

1: ”Herren, vår Gud, talade till oss” (6), ”Bryt nu upp” (7), ”Härmed överlämnar jag landet åt er” (8), ”Herren, er Gud, går framför er och strider för er, som ni själva såg honom göra i Egypten” (30), ”i öknen fick du erfara att Herren, din Gud, bar dig som en man bär sin son” (31). Historien läggs till rätta, man motiverar besluten, samspelet mellan Gud, Mose och folket är en intressant tidig upplaga av demokrati, inte utan konflikter.

2: ”Vi gick länge omkring i utkanten av Seirs bergsbygd” (1), ”Vänd nu mot norr!” (3). Kaftoreerna är ett annat namn för filistéerna, det begrepp som ligger till grund för den palestinska identiteten. Släktskapet är dock osäkert, araberna som begrepp fanns inte ännu, men som hebréerna är de rotade i dessa folk i regionen.

3: 26-28: ”Herren var förbittrad på mig för er skull och ville inte lyssna på mig. "Det är nog", sade han, "tala inte mer med mig om detta. Gå upp på toppen av Pisga, se dig omkring åt väster och norr, åt söder och öster, och låt blicken vila på vad du ser, ty du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan. Ge Josua uppdraget, ingjut mod och styrka i honom, ty det är han som skall gå över floden i spetsen för detta folk. Det land som du ser skall han göra till deras egendom." Berättelsen tar upp den svåra frågan om att överlämna ledarskap. Inse att ens tid är ute, att andra är bättre rustade…

4: 6-8 ”Ni skall följa dem och lyda dem för att andra folk skall se er vishet och insikt. När de hör alla dessa stadgar kommer de att säga: "Detta stora folk är verkligen ett vist och insiktsfullt folk!" Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje gång vi åkallar honom? Och vilket stort folk äger stadgar och föreskrifter så rättfärdiga som denna lag som jag i dag förelägger er?” Versarna 20-40 bär synliga spår av syftet med texten; uppmaningen till folket i exil, inga avgudabilder, lydnad, Gud är en svartsjuk Gud. Det var förmanande och uppmuntrande på en gång.

5: Budorden repeteras. ”Tänk om de kunde bevara samma sinnelag, alltid frukta mig och hålla alla mina bud! Då skulle det för all framtid gå väl för dem och deras ättlingar.” (29)

Till nästa vecka läser vi 5 Mos 6-10, teologin läggs till rätta, man påminns om guldkalven…

Med Guds tillåtelse går vi vidare…

Heb 6-8

”Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.” (6:1-3)

Författaren tar efter inledningen om vår store överstepräst itu med barnsligheter – i ordets negativa mening - i tron. Vi ska bli vuxna i vår tro. ”Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.” (6:12)

7. Vi ser hur förf. argumenterar mot för oss okända argument. Ett sådant tycks ha varit att ifrågasätta Jesus då han inte var av Levi – prästernas – stam. Men med stöd i Abrahams möte med Melkisedek, som annars är närmast en parentes, ges stöd för detta Guds val, och den särskilda status som Jesus Kristus hade.

8. ”Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen” (8:1) ”Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och inrista dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.” (8:10) Detta är det Nya Förbundet, ”det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna.” (13)

Så argumenterar förf. för den konflikt som råder mellan gammalt och nytt.

Till nästa vecka läser vi Heb kap 9-11, med exempel på tro.

Slutläsning av Numeri, fjärde Mosebok

4 Mos kapitel 30-36

30: Lite tillkrånglat, men i realiteten talar vi om avtalssäkerhet. Lovar man något gäller det. Kvinnans, särskilt den ungas, är omgärdat av möjlighet till justering, efter beslut av t.ex. fadern.

31: Uppgörelse med midjaniterna, blodigt och hämndlystet och man fördelar bytet.

32: Planer för det nya landet.

33: En sammanfattning över momenten av den långa vandringen genom öknen. Inför planerna för det nya landet finns en stor fråga som måste hanteras; konflikten med andra religioner. Kapitlet ger bilden av en ”kulturkonflikt” som man måste förbereda sig för.

34: Här är vi mitt inne i aktuell politisk situation om definition av det land som Gud utlovat. Gränsdragningen anges precist, och kan ännu användas i den aktuella politiska debatten. Oförsonligheten mot de som redan bebodde landet var närmast total.

Som vi märker handlar det nu mer och mer om uppmarschen inför att inta landet, som inte sker förrän Josua tagit över. Man förbereder sig för att vara ett folk som ska bli dugligt och leva säkert. Men vandringen har varit lång.

Texterna är delvis överlappande, troligen fanns många texttraditioner som bevarats och omsorgsfullt levt vidare, även om de i sig kan rymma inre motsättningar. Eftersom allt inte var begripligt vågade man inte riskera att stryka bort sådant som förekom i muntliga och skriftliga traditioner.

Vi övergår nu till femte Mosboken. En del upprepningar men också ett mer tillrättalagt, systematiserat material, eventuellt sammanfogat i ett senare skede, kanske efter någon av fångenskaperna i Assyrien/Babylonien för att stadfästa och hålla samman folket som pånytt drabbats av exilerna.

Till nästa vecka läser vi 5 Mos 1 – 5, vi känner igen det från de tidigare böckerna. Inklusive Guds bud.

”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta.”

Hebreerbrevet. Intro, kapitel 1-5

Vi känner inte författaren, inte heller mottagarna. Men den rika anknytningen till Gamla Testamentet talar för en judekristen mottagarkrets.

Inledningskapitlet motiverar Sonens status. Kristus sänd som vår Frälsare, större än allt skapat. Läs gärna en del av citaten i sitt sammanhang, det är ett kreativt sätt att läsa GT. ”Därför måste vi desto mer ge akt på det vi har fått höra, så att vi inte tappar kursen.” (2:1)

Vi kan nästan höra diskussionen i den judekristna gruppen. Behövs Jesus? Duger det inte med vår gamla tro? Var inte Jesus en judisk rabbin, en bland många? Författarens argumenterar. ”Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.” (2:18)

I tredje kapitlet görs jämförelsen med Mose. Och i fjärde och femte beskrivs Jesus som vår överstepräst.

Det är fint att få läsa Hebreerbrevet parallellt med Moseböckerna. Vi har allt ”grundmaterial” aktuellt och kan nu se hur författaren, och troligen apostlarna, gör tydligt hur budskapet Gud bringade till sitt folk anses fullbordat genom Jesus Kristus.

Läs boken som en hälsning till dig och uppmuntran till tro.

Nästa vecka läser vi Heb 6-8, med Guds tillåtelse går vi vidare.

Kronprinsen utses

4 Mos 20-29 Vatten ur klippan, Aron dör, kopparormen, Bileam – en vän i nöden, åsnan och välsignelsen över folket, avfall och straff, kvinnors arvsrätt, Josua blir kronprins

20: Mirjam dog, folket törstade. Det började kärva för Gudsfolket. Mose ställs hela tiden inför nya utmaningar. ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten och tagit oss till detta eländiga ställe?” (5) Men ledarna vände sig till Herren. ”israeliterna anklagade Herren, men han visade sin helighet bland dem.” (14) Texten ger lust till predikan. Vattnet ur klippan är en stark bild.

Men inte bara Mirjan dör, också Aron (fast det har han enligt texterna redan gjort flera gånger). Nu är Mose ensam kvar i ledarfamiljen.

21: En annan stark bild, som ännu lever i apotekar- och läkarsammanhang: kopparormen. En bild som använts av mången predikant, se upp till räddningen och vinn din frälsning. Men nu är folket mera vädjande, bedjande, än anklagande.

22-24: Nu kommer historien om Bileam och åsnan. En främmande ledare välsignar folket trots stort motstånd bland eliterna.

25-26: Folket avfaller till den moabitiska tron. Denna text står som en pendang till Ruts bok där troheten går andra vägen, hon som blir Davids anmoder. En annan intressant koppling är att texten talar om moabiter och midjaniter, nästan som synonymer. Troligen hänger det ihop med att olika traditioner skrivits samman. Men Mose är gift med en midjanit, och svärfar har varit en viktig och långvarig konsult åt Mose. Men nu sker brytningen.

27: Kvinnors arvsrätt – en innovation. Josua utses till kronprins. Rollen är en kombination av kung, präst (Guds förtrogne), domare, härförare och överstamhövding. För Josua blir rollen som härförare mera viktig än för Mose.

28-29: Ny högtidskalender.

Till nästa vecka läser vi 4 Mos kapitel 30-36.