Men nu…

Heb kap 9-11

Förf. gör en repetition av tabernaklet och funktionerna vid offret. Bilden ges av den provisoriska mänskliga strukturen, ”kryckor för tron” i det gamla förbundet. Och sedan brister förf. ut i ”Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand”. (9:11) Detta är förf. budskap, en proklamation om det nya som har brutit igenom. ”En gång för alla har han trätt in i helgedomen”. Förf. påminner om budskapet, men har uppenbart behov av att göra det grundligt.
För oss bär dessa ord vittnesbörd. De utgår från GT:s bildspråk, men ges liv genom det nya evangeliet.

Testamentet krävde en död, blodet vittnar om döden. ”Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak.” (9:24) … en gång för alla.
Det gamla förbundet upphävs och ersätts med det nya, ett enda syndoffer för alla tider. Det som ska göras är redan gjort.

”Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar” (10-24).

Elfte kapitlet är en proklamerande uppräkning av handlingar i tro, de karakteriseras av att utföras i trohet och kärlek till Gud men utan garantier om vad de ger, men de anger riktningen; vi vet att vi har ett hemland, vi längtar dit.

Till nästa vecka läser vi ut Hebreerbrevet, kap 12-13, med uppmuntran och praktiska råd. Därefter går vi in på de brev som brukar tillskrivas Paulus. Till nästa vecka tar vi också med det korta till Filemon, en vädjotext för en slav. Paulus´ enklaste och mest praktiska brev, ett rekommendationsbrev för Onesimus´ räkning.