Filipperbrevet: Till alla de heliga i Kristus

Så är vi åter i Makedonien. Nu skriver Paulus mera renodlad teologi. Kanske är detta Paulus bästa brev. Nu är han verkligt central i sin förkunnelse.

”…min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris.” (Fil 1:9-11)

Martyrskapet har stärkt kyrkan, också bland medfångarna, ungefär som Nelson Mandela kallade Robben Island där han satt under decennier kom att bli ”vårt universitet”.

”Än sen? Falska eller hederliga syften - i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.” (1:18) Paulus ansluter sig till tesen att all reklam är bra reklam.

”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning…” (21)

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, (2:5) skriver Paulus i sin mest koncentrerade kristologiska text. Utmanande, uppmuntrande, central. Versarna 2:5-11 är ”cemtrumbeskrivningen” av den kristna tron.

”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” (2:13) (jfr med Wesley; förekommande, frälsande, fullkomnande NÅD)

Paulus är en dysterkvist, har svårt att lita till sina medkristna, kanske var det extremt svåra tider: ”Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak.” 2:21

”…jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.” (3:12) Snygg formulering, hela avsnittet är en kort biografi, där P redogör för sina val och värden.

”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (4:7)

”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” (4:13)

Efesierbrevet kommer näst i vår ”baklängeslänges” läsning av NT. Om Filipperbrevet är det mest centralt teologiska, är Efesierbrevet det mest pedagogiska och Romarbrevet det mest dogmatiska. Galaterbrevet det skarpaste och Korintierbreven de mest demagogiska.

Aj – Israels mod rann bort som vatten

Jos 7-18

3000 man räcker, men si, där fick de fel. Nu ska landet intas. Underrättelsetjänsten fungerade inte, strategiska felbeslut föregick intåget.

Israeliterna är vigda åt förintelse, säger Herren i en stund av förtvivlan och uppgivenhet. Se till att folket renar sig! Akan fick plikta med livet för ett gömt byte.

Med 30 000 man gick det bättre. Givoniterna blir tjänare efter ett lurigt svek, men skonas till livet. Det är fullt krig. Berättelsen frossar i dödade fiendekungar, 31 stycken.

11:23 ”Nu hade landet ro och slapp krig.” En lakonisk kommentar, segraren skriver historien.

Landet fördelas.

I kap. 18 förs Shilo fram som den religiösa centralorten. Det är från den orten som reformationen formar det andliga ledarskapet.

Till nästa vecka läser vi Josua sista kapitel; 19-24
Konflikt mellan religiösa centra, Sheckem och Gad är regionala centra som får stor betydelse men bekämpas av den religiösa centralmakten som hävdar Shilo (innan Jerusalem etableras som centralort under David och Salomo).

Vi går sedan över till Domarboken innan vi går in i kungatiden; Saul, David och de som sedan följde.

Till församlingen i Kolossai

Nu är vi alltså i en av församlingarna i Mindre Asien (nuvarande Turkiet). Lite i utkanten av romarriket, ett område med många gudar, korsade kulturer och parallella trossystem. Församlingen är inte grundad av Paulus men han passerade två gånger.

1:17 ”Han (Kristus) finns före allting, och allting hålls samman i honom.” Fin formulering, trons kärna. (Centrala delar av kapitlet utgör en koncis sammanfattning av evangeliet.)

I andra kapitlet blir det tydligt hur många idéer korsar dem, och riskerar föra dem bort. Paulus talar om det centrala, håll fast, håll ut.

3:12 ”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.”
(I slutet av trean fortsätter Paulus sin rigida syn på det bestående, möjligen kan man kalla det, som han själv gör, för ”den goda ordningen”. Men tidsbegränsat är det allt i perspektivet.)

Ta väl vara på tiden, bevara ordens sälta… Paulus låter som Wesley, eller är det möjligen tvärtom.

I fjärde kapitlet räknas de upp som utgör kyrkans elit. Läkaren Lukas, evangelisten, forne slaven Onesimus, Markus, Barnabas´ kusin. En samling karlar i gemensam tjänst (Paulus; kvinnorna då, var har du kvinnorna?).

Brevet ska läsas i fler församlingar och de ska läsa andra brev, brevet till Laodekeia har vi inte kvar.

Nästa vecka läser vi Filipperbrevet, det stora teologiska brevet. Då är vi tillbaka i Makedonien.

JOSUA

Josua 1-6

Det är inte lätt att ta över. Mose hade fört dem från upproret, uppbrottet, genom hela den långa vandringen. Han var ledaren, prästen, domaren, problemlösaren. Nu skulle alltså Josua ta över. Nu återstod den avgörande vandringen, och etableringen av det nya folket i ett nytt land.

Efter eran med Mose och Josua tar en mer ad hoc betonad ledning över; domartiden. I sak börjar den med Josua, Mose vikarie.

Tapper och stark, tycks vara temat.

Jos 3:6 "Lyft upp förbundsarken och gå i spetsen för folket." Så var de redo för intåget. (Men där bodde redan människor…) Rachev blev deras förtrogna, om hon inte förrådde dem.

De gick torrskodda över Jordanfloden. (Då man ser den idag blir man inte imponerad, bara en rännil. Men kanske var det mera vatten vid den tiden.)

12 stenar blir monument i Gilgal över hur Herrens hand ledde dem.

"Ta av dig dina skor, du står på helig mark." Josua gjorde så. (5:15)

I 6:e kapitlet intas Jeriko.

Till nästa vecka läser vi Jos 7-18 (Silo blir en centralplats – innan Jerusalem etableras som sådan) . Akan får skulden för folkets förfall, fastän Jeriko fallit. Givoniterna försöker lura dem, krig och motstånd.

”Ni skall bli heliga”

Breven till församlingen i Thessalonike

Vi har nu läst fyra brev från Paulus till privatpersoner, medarbetare i olika relation. Nu ska vi läsa ett mer publikt brev, till en församling. Thessalonike (Θεσσαλονίκη) – staden – fick sitt namn efter Alexander den stores syster Thessaloniki. Idag är den Greklands näst största stad i miljonklassen. Den är centrum i det grekiska Makedonien (som är skälen till konflikten med det gamla jugoslaviska makedonien, som därför inte får heta Makedonien.)

Silvanus och Timotheos står som medförfattare och väl närmast en sorts bekräftelse på Tims besök och rapportering.

Breven börjar med uppmuntran och beröm. ”Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet” (1 Tim 2:4) Förföljelse, svåra prövningar hade drabbat dem, men de hade hållit ihop och behållit tron. ”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” (1 Thess 4:3) Man kan utläsa att flera dödats, de ges en hyllning. ”Tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla.” (1 Thess 5:14)

Det andra brevet verkar i hög grad vara en kopia, en avskrift som berättats och skrivits ned och fått avvikande ordningen, men innehållet känner vi igen.

Det var hårda år för de kristna. Vi vet inte vad motståndet bestod utav, om det var
mobb eller myndigheter som satte åt dem. Men uppenbarligen kostade det på att vara en kristen.

Till nästa vecka läser vi brevet till Kolosse, i Mindre Asien, nuvarande Turkiet.

Mose – en gudsman

Slutläsning av Moseböckerna

Abraham och patriarkerna i all ära, men det är Mose som dominerar i Gamla Testamentet. Han är den som talar med Gud, bygger ett folk och under den här tiden formas och skärps religionen. Det är inte Aron – prästen - eller leviterna i övrigt som får en särskilt framträdande roll under uttåget, det är Mose. Utan Mose ingen judendom, eller kristendom, kanske kan man säga så.

Texterna och händelserna är hårt redigerade, tuggade många gånger. Men det är ingen tvekan om att kärnberättelserna är så heligt hållna av folket som gick mot sin befrielse –den som höll på att bli deras grav – och omsorgsfullt har händelser sparats och berättats i generationer.

Mose liv delas pedagogiskt enkelt in i tre perioder. De första fyrtio som styvson i Faraos hov, de nästa fyrtio som flykting ute i öknen, tillsammans med svärfar Jetro (Requel) som var midjanitisk präst och de sista fyrtio åren i öknen med ett trilskande folk.

Egyptiska källor bekräftar inte varesig Josef eller Moses. Därför kan de inte helt säkert dateras. Josefhändelserna kan naturligtvis vara rejält uppskrivna, men hans upphöjelse banade väg för folkspillran till Egypten. Uttåget – exodus – verkar vara en mer spektakulär historia, men kanske att de egyptiska källorna tiger om den märkliga förlusten.

Oavsett detta. Mose samlande av kunskap i tre kulturer är intressant. ”No man is an island” – vi lever alla av gemenskapen med andra.

Den egyptiska, som Mose fick med sig, rymde kunskap om nationsbygge, medicinsk och kemisk kunskap, skrivkonst, papyrus, husbygge (tempel och städer) extrem personkult (av farao). I öknen fick Mose en annan skolning. Den midjanitiska prästens teologi och annan kunskap påverkade honom. Vi har sett hur svärfar spelar rollen av konsult till Mose i nationellt ledarskap; delegering, ansvarstagande, överlämnande av makt. Under vandringen mot ”landet som flyter av mjölk och honung” sätts sedan bland annat eller denna samlade kunskap och kompetens in för att bygga en nation av ett folk som mer eller mindre förslavats under över fyrahundra år.

Men Mose fick inte vara med dem som steg in i det nya landet. Det var ett folk som var fött under vandringen, inte slavfolket, som skulle inta och bygga det nya landet. Bara Kalev och Josua hade kvalificerat sig. Nu förbereder Mose folket på sin död.

Kap. 31: Vers 6 är en uppmuntrande tröstevers, lär in den. Vers 8 likaså.
I övrigt är hela kapitlet en introduktionsvers, en reformationens ansats. Långt senare hade tron gett vika, folket sökt sig till andra gudar och en liten grupp ska återföra folket till den sanna tron. En lagtext dechiffreras, nu skriver Mose plötsligt på en bokrulle (var är stenarna?) och dessutom lyfts en bärande sång fram i

Kap 32: Josua (fast det står Hosea, Nuns son) och Mose sjunger duett för folket. Ledarskiftet manifesteras, en text att tradera, en reformationens text. ”Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna." (32:52)

33: ”Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den Eviges armar.” (27) Mose välgångsönskar folket, stam för stam.

34: Där i Moab dog Mose. Minns Mose liv, stordåd och trohet.

Till nästa vecka övergår vi till Josua. Boken som tar oss in i det utlovade landet, befolkat av andra folk. En ny era av krig, konflikter, gudstolkningar och utmaningar i mötet med nya kulturer. Texterna påverkar den politiska situationen än idag. Läs Josua kapitel 1-6 (till Jerikohändelsen)

Breven till Timotheos

Inledningen är teologiskt intressant. ”Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud, vår frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp”, Treenighetsstrukturen är inte så fixt formad som i den senare kyrkan, Gud kan benämnas frälsare (iof helt ok).

Men det är på instruktionssidan som han är riktigt stark. ”Målet för dina förmaningar skall vara en kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro.” (1 Tim 1:5). Det är ett strålande tretal; det rena egna hjärtat, goda avsikt och med uppriktig tro (detta har jag anledning att förkunna eftersom jag tror så). Lagen är någonting gott om man brukar den rätt.

Sedan ger Paulus en lista på den ”sunda läran.” Där finns många saker, också det som knyter an till den nu heta diskussionen om ”män som ligger med män.” Här är inte läge att reda ut eller argumentera. Men vi har sett i t.ex. Titus hur människosyn, syn på kvinnan är rejält ”outdated”. Låt mig här konstatera; listan omfattar mer än män som ligger med män, vi vet inte hur homosexualitet definierades, kanske som ”en förlustelse” där detta var uttryck för excesser, inte en djup egen identitet.

I tro och med gott uppsåt, en fin kombination (igen) (19).

I 1 Tim 2:5 visar Paulus den ofärdiga gudsbilden, med betoningen av Kristus Jesus som människa, idag skulle vi betonat hur han var både Gud och Människa.

Vi ska be för kungen, kvinnan ska underordnas. Paulus är som han är. Eva får skulden för syndafallet. I kap 3 verkar det dock som om kvinnan kan fungera som församlingsledare.

”Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds ord och genom bön.” (1 Tim 4:4-5) Det tycks vara så att Paulus är övertygad om att god tro och gott uppsåt renar tanken och livet, detta är ett av hans huvudbudskap, men det är som om han själv inte alltid tilltror det.

2 Tim 1:7 ”Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” Paulus uppmuntrar. ”Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet” (10).

Alla i Asien har vänt sig från mig - skriver han. Det låter som en överdrift, men säkert var motståndet stort och bakslagen flera.

Guds ord har inte fängslats (2:9), ”Ty har vi dött med honom skall vi också leva med honom” (11).

Framtiden blir tuff, människorna blir ytliga: ”De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft.” (2 Tim 3:5).

Listan över medarbetare som svikit är skrämmande, Paulus är oförsonlig mot dem, i sin fångenskap och med sitt slit. Intressant är också att breven till Timotheos och Titus handlar om att de ska bege sig till Paulus, är det inte bättre att de stannar och gör sitt jobb?

Till nästa vecka läser vi breven till församlingen Thessalonike.

Siffran sju

Livspulsen slår igenom – sjutalet tycks vara skapelsens tal, summan av allt, källan hos Gud. Uttytt – uträknat – på olika sätt. Hos oss som tretalet, Guds tal; Fader-Son-Ande, skapelsens fyra hörn; väderstrecken, fyra element; jord, vind, eld, vatten. Sju ljus i staken. Sju vågor på havet – var sjunde är störst…
Skapelsens dag, Herrens dag, återställelsens dag.

Vi har förlorat mycket i vår tid. Pulsen, vilan, rytmen är kanske det mest påtagliga. Med artificiellt ljus och klockans sekundpassning har tiden tämjts, men inte vi. Vi är skapta för pulsen. Växlingen mellan vila och arbete, ensamhet och gemenskap, utmaningar och igenkänning.

15: Sabbatsåret, det sjunde årets filosofi - avskrivningsåret. Jorden vilar, skulder regleras, eller avskrivs, frihet ges. Återställning; recovery – livspulsens lag ska gälla. En god teori, vi vet inte hur den tillämpades, hade man råd att avstå att så ett år? liksom det upphöjda jubelåret, vart sjunde sjundeår (då var det sabbat både det 49 och 50:e året.)

”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” (15:11)

16: Repetition och summering av grundläggande lagar.

17: bl. a. ett slags regelverk för tillsättande av kung, (senare blir frågan om kung en sådan vånda - behöver folket en kung, de har ju Herren…) Tonen i lagtexten är en annan, mera moralistisk, elitistisk. Texten är mera underordnad en överordnad sak, någon som vill ta befälet…

18: Prästernas rättigheter (eget försvarstal?) för att värna deras existens då de inte tillåts äga, samt en intressant text om hur man skiljer profeter.

19: Asylstäder, räddningsplatsen för dem som råkat döda någon, förlåtna men uteslutna. Någon sorts rättvisa, men allt ont ska utplånas och detta kapitel avslutas med de förfärliga orden om öga för öga. Den grundliga hämndens filosofi, så barbariskt. I sammanhanget ska man dock se att den utgör ett slags rättsäkerhet, du får inte hämnas inte mer än så! Vedergällningen, priset för en oförätt är ett slags materialisering av det obetalbara. Livet reduceras till öga, år… (I princip skiljer inte mycket från vår moderna rättsstat.)

20: Även kriget hade lagar, redan då. De fega får gå hem, man ska börja förhandla om fred, men freden kostade, träd värderades mer än människor (man imponeras inte…)

21: Familjelagar, en sorts ordning.

22: Lagar om ditten och datten. Sexuell lagstiftning, skyddsräcken, inte åsna och oxe för samma plog. Det hela ser rörigt ut.

Till nästa vecka läser vi: 5 Mos kap 23 till 30. (Kolla 24:ans praktiska råd: ”Ingen får ta en handkvarn eller en kvarnsten som pant, ty då tar han livet i pant.” (24:6), 5 Mos 26 ska vi ha i åtanke då vi sedan kommer till Ruts bok, välsignelse – förbannelse: ” Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.” (30:19)

(Veckan därpå läser vi ut Moseböckerna och ägnar oss då åt Mose intressanta liv och öde (5 Mos 31-34)

Brevet till Titus

Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att föra Guds utvalda till tro och till kunskap om vår religions sanning. Brevet ställs till Titus som fått ansvaret för församlingen på Kreta. Första kapitlet handlar om kriterierna för ledarskapet. Oförvitlighet var ordet, så långt att man till och med hade koll på barnens tro. Paulus är tydlig, men förmedlar också fördomar, tex om kretensare, även om han i första hand talar om utvandrade judar. Sedan levererar han en nyckelmening:
”För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent, de är orena både i sinne och samvete.” (1:15) Det var just detta som Petrus fick uppleva då han insåg hur Gamla testamentets renhetskultur fått en helt annan innebörd i det nya förbundet.

I kapitel 2 ger han instruktioner för ett anständigt liv. Detta är väl knappast feminism och slavar har ingen befriare i Paulus. Det ska läsas i sin tid, och i den var det sannolikt revolutionerande, grundsatserna sunda och tillämpliga idag.

I 3 fortsätter Paulus sin något rigida syn på hur man ska betrakta överheten, Petrus var friskare och påpekade att man ska lyda Gud mer än människor, Paulus menar snarare att oförätter övervinns med goda gärningar och den som plågas vinner genom uthålligheten. De etiska perspektiven är tydliga. Ägna er inte åt dumma dispyter.
Brevet är också ett utnämningsbrev, nu är du färdig på Kreta, andra tar över, men uppdraget gäller. Kom till mig, nya uppdrag väntar…

Till nästa vecka läser vi de båda breven till en ännu yngre medarbetare, Timoteus.

”älska Herren, er Gud, och tjäna honom av hela ert hjärta och med hela er själ” 5 Mos 11:13

5 Mos 11-14

Livet handlar om att välja. Här ställs vi inför storvalet; välsignelse eller förbannelse. (temat återkommer senare)(11:26).

I 12 blir det tydligt, på ytan läser man texten om främmande gudar i det land de ska inta, det kan också handla om en reformation inom landet/folket. Man talar för en centralplats för offret, det blev senare Jerusalem, men var troligen Silo på vägen dit. Möjligen propageras i texten för Silo, kanske i konflikt med andra platser, med konkurrerande tolkningar.

13: Fortsatt text om turbulent religiös tid. Lyssna inte på den eller den profeten, säger texten.

14: Offer och tionde.

Läs nu om sabbatsåret – avskrivningsåret 5 Mos 15 och vidare tom 2215: Sabbatsåret, det sjunde årets filosofi - avskrivningsåret. Jorden vilar, skulder regleras, eller avskrivs, frihet ges. Återställning; recovery – livspulsens lag ska gälla. En god teori, vi vet inte hur den tillämpades, hade man råd att avstå att så ett år?, liksom den upphöjda med jubelåret, vart sjunde sjundeår (då var det sabbat både 49 och 50:e året.)

(1 17 är det intressant att det införs ett slags regelverk för tillsättande av kung, då den frågan senare blir en sådan vånda om folket behöver en kung, de har ju Herren, här har nog texten en mer "politisk" prägel av att kungarollen liknar leviternas - nog hävdad av leviterna i Silo…)