Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att föra Guds utvalda till tro och till kunskap om vår religions sanning. Brevet ställs till Titus som fått ansvaret för församlingen på Kreta. Första kapitlet handlar om kriterierna för ledarskapet. Oförvitlighet var ordet, så långt att man till och med hade koll på barnens tro. Paulus är tydlig, men förmedlar också fördomar, tex om kretensare, även om han i första hand talar om utvandrade judar. Sedan levererar han en nyckelmening:
”För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent, de är orena både i sinne och samvete.” (1:15) Det var just detta som Petrus fick uppleva då han insåg hur Gamla testamentets renhetskultur fått en helt annan innebörd i det nya förbundet.
I kapitel 2 ger han instruktioner för ett anständigt liv. Detta är väl knappast feminism och slavar har ingen befriare i Paulus. Det ska läsas i sin tid, och i den var det sannolikt revolutionerande, grundsatserna sunda och tillämpliga idag.
I 3 fortsätter Paulus sin något rigida syn på hur man ska betrakta överheten, Petrus var friskare och påpekade att man ska lyda Gud mer än människor, Paulus menar snarare att oförätter övervinns med goda gärningar och den som plågas vinner genom uthålligheten. De etiska perspektiven är tydliga. Ägna er inte åt dumma dispyter.
Brevet är också ett utnämningsbrev, nu är du färdig på Kreta, andra tar över, men uppdraget gäller. Kom till mig, nya uppdrag väntar…
Till nästa vecka läser vi de båda breven till en ännu yngre medarbetare, Timoteus.
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
Den där nyckelmeningen Tit 1:15 har jag läst mång, många, många gånger... nu ska jag läsa den en gång till. Ibland tycker jag mig förstå den, ibland tänker jag att nog inte förstår den alls även om jag tror att jag begriper den.
SvaraRadera//Ad Hoc