Mose – en gudsman

Slutläsning av Moseböckerna

Abraham och patriarkerna i all ära, men det är Mose som dominerar i Gamla Testamentet. Han är den som talar med Gud, bygger ett folk och under den här tiden formas och skärps religionen. Det är inte Aron – prästen - eller leviterna i övrigt som får en särskilt framträdande roll under uttåget, det är Mose. Utan Mose ingen judendom, eller kristendom, kanske kan man säga så.

Texterna och händelserna är hårt redigerade, tuggade många gånger. Men det är ingen tvekan om att kärnberättelserna är så heligt hållna av folket som gick mot sin befrielse –den som höll på att bli deras grav – och omsorgsfullt har händelser sparats och berättats i generationer.

Mose liv delas pedagogiskt enkelt in i tre perioder. De första fyrtio som styvson i Faraos hov, de nästa fyrtio som flykting ute i öknen, tillsammans med svärfar Jetro (Requel) som var midjanitisk präst och de sista fyrtio åren i öknen med ett trilskande folk.

Egyptiska källor bekräftar inte varesig Josef eller Moses. Därför kan de inte helt säkert dateras. Josefhändelserna kan naturligtvis vara rejält uppskrivna, men hans upphöjelse banade väg för folkspillran till Egypten. Uttåget – exodus – verkar vara en mer spektakulär historia, men kanske att de egyptiska källorna tiger om den märkliga förlusten.

Oavsett detta. Mose samlande av kunskap i tre kulturer är intressant. ”No man is an island” – vi lever alla av gemenskapen med andra.

Den egyptiska, som Mose fick med sig, rymde kunskap om nationsbygge, medicinsk och kemisk kunskap, skrivkonst, papyrus, husbygge (tempel och städer) extrem personkult (av farao). I öknen fick Mose en annan skolning. Den midjanitiska prästens teologi och annan kunskap påverkade honom. Vi har sett hur svärfar spelar rollen av konsult till Mose i nationellt ledarskap; delegering, ansvarstagande, överlämnande av makt. Under vandringen mot ”landet som flyter av mjölk och honung” sätts sedan bland annat eller denna samlade kunskap och kompetens in för att bygga en nation av ett folk som mer eller mindre förslavats under över fyrahundra år.

Men Mose fick inte vara med dem som steg in i det nya landet. Det var ett folk som var fött under vandringen, inte slavfolket, som skulle inta och bygga det nya landet. Bara Kalev och Josua hade kvalificerat sig. Nu förbereder Mose folket på sin död.

Kap. 31: Vers 6 är en uppmuntrande tröstevers, lär in den. Vers 8 likaså.
I övrigt är hela kapitlet en introduktionsvers, en reformationens ansats. Långt senare hade tron gett vika, folket sökt sig till andra gudar och en liten grupp ska återföra folket till den sanna tron. En lagtext dechiffreras, nu skriver Mose plötsligt på en bokrulle (var är stenarna?) och dessutom lyfts en bärande sång fram i

Kap 32: Josua (fast det står Hosea, Nuns son) och Mose sjunger duett för folket. Ledarskiftet manifesteras, en text att tradera, en reformationens text. ”Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna." (32:52)

33: ”Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den Eviges armar.” (27) Mose välgångsönskar folket, stam för stam.

34: Där i Moab dog Mose. Minns Mose liv, stordåd och trohet.

Till nästa vecka övergår vi till Josua. Boken som tar oss in i det utlovade landet, befolkat av andra folk. En ny era av krig, konflikter, gudstolkningar och utmaningar i mötet med nya kulturer. Texterna påverkar den politiska situationen än idag. Läs Josua kapitel 1-6 (till Jerikohändelsen)