I förkristen tid gällde det att gudarna hjälper den starke, i kristen tid underordnade man sig den Allsmäktige, som var den som gav livet, regerade allt, människan fattig och syndig. I postkristen tid kramar vi den goda teorin om alla människors lika värde och rätt. Styrka, inordning under Guds välde, idag är människan alltings mått.
Tror vi inte att sådant ingenting betyder? Dras vi inte själva med i paradigmskiftena? Följer orden och teologin med?
Synd, nåd, omvändelse... Ord som monterats i sin kulturella ram, givits ett bestämt innehåll.
Vad händer när ramen byts?
På ett område verkar orden ha postkristen relevans. Klimatet. Vi ser ett förvaltarskap som har brustit, vi har inte förstått de sköra samband som vi, delvis omedvetet, har skadat. Vi har del i en skuld, men förmår inte se vidden av vårt handlande och förfogar inte över instrumenten att reparera.
Är ekoteologi det 21a århundradets svar på synden? Händer det något med grundperspektivet om det är mot Moder Jord vi brutit, och inte främst ser att det är relationen till Fader "Himmel" vi har syndat? Vad innebär det stora mötet mellan himmel och jord för klimathotet? Vad betydde det att Gud blev människa - avstod från allt? Har korset som kilades fast i Moder Jord ett räddande budskap för denna jord. Eller är det tomma korset och den tomma graven själva flykten? Rädda sig den som kan!
Är vi i själva verket eskapister som främst vill undfly vreden? Bekvämt att göra det till en individuell räddning. Allt ska ju ändå gå om intet. Det är mer Noa än Mose i vårt evangelium.
Det finns anledning att grunna.
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
fredag 30 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
PK lektionspass 10
Kyrkan på värderingsmarknaden
Det är där jag tror vi måste inse att vi är. Kyrkans primära relation till omvärlden är, sedd från "folkets" sida, en fråga om marknadsföring. Vi behöver finna de relevanta argumenten som för andra motiverar varför vi finns, och varför vi har ett ärende till människor.
I det avseendet är vår situation väldigt lik den unga kyrkan som gav sig iväg över Medelhavet. Den grekiska kulturen hade passerat sin zenit och Romarriket föll sönder. Mängder av idéer slogs om människornas uppmärksamhet.
Jag har pekat på Paulus tal i Aten som det unika talet i vilket han inte kunde använda bibliska metaforer eller judiska bilder. Man har påpekat att tex Markusevangeliet nog hade en likartad kontext.
Det är här vi behöver grunna. Postkristendomska handlar mindre om nytolkning, mer om nuläsning.
Ett uttryck för den är Bibelns egen mångfald. Olika bilder och tydningar levde sida vid sida. Försöken att skapa rätlinjighet är en motsägelse. Evangelium greppar ett så stort ämne att det är en styrka om många röster hörs.
Det är där jag tror vi måste inse att vi är. Kyrkans primära relation till omvärlden är, sedd från "folkets" sida, en fråga om marknadsföring. Vi behöver finna de relevanta argumenten som för andra motiverar varför vi finns, och varför vi har ett ärende till människor.
I det avseendet är vår situation väldigt lik den unga kyrkan som gav sig iväg över Medelhavet. Den grekiska kulturen hade passerat sin zenit och Romarriket föll sönder. Mängder av idéer slogs om människornas uppmärksamhet.
Jag har pekat på Paulus tal i Aten som det unika talet i vilket han inte kunde använda bibliska metaforer eller judiska bilder. Man har påpekat att tex Markusevangeliet nog hade en likartad kontext.
Det är här vi behöver grunna. Postkristendomska handlar mindre om nytolkning, mer om nuläsning.
Ett uttryck för den är Bibelns egen mångfald. Olika bilder och tydningar levde sida vid sida. Försöken att skapa rätlinjighet är en motsägelse. Evangelium greppar ett så stort ämne att det är en styrka om många röster hörs.
fredag 23 juli 2010
Postkristendomska, lektionspass Nio
Paradigm dör inte, men förlorar i betydelse. Det sker gradvist, och inte hos alla samtidigt, hos somliga aldrig.
Kristendom - postkristendom är en enkel bild.
Något mer komplicerat, och relevant, är serien kristendom - sekulär tid - postsekulär tid.
Under nära 1000 år regerade kristendomen, verkligen bokstavligt. I vårt land, och i många andra västländer, var kyrkan och staten tätt hopvirade med varandra. Sådan var tiden, ur den växte nationalstaten. Reformationen gav den nationelle kungen ett redskap för maktutövning, kyrkan kände sig trygg i statens (och kungens) knä.
Bit för bit öppnades den sekulära fronten. Med upplysningstiden, religiös mångfald och demokrati. Först i slutet av 1900-talet ser vi de tydliga tecknen på separation; staten står för sig, religioner och trossamfund för sig. Vi är väl många som tycker att det är en logisk och klok utveckling. Staten är stat (för alla), religionen troshemvist för dem som så önskar.
Det är vidare naturligt att det sekulära paradigmet drivs av sin motbild. (Tes - antites). Efterhand eroderar den gamla kulturen och det är delvis oklart vad som kommer istället. Det nya definieras som en motbild till det gamla.
Vad vi nu kan se är hur antitesen växer fram: den postsekulära människan. Hon har inte samma behov som den sekulära att definiera sig som motbild, men söker mera förutsättningslöst. Kristna vill gärna tolka det som en återgång. Så tror inte jag att det blir.
I det monopolsamhälle vi hade var kyrkans LÄRA den stora saken, inte för inte var det Luthers (lilla) katekes tillsammans med psalmboken som var de mest spridda böckerna i svenska hem.
I den sekulära tiden behövde kyrkan bygga upp sitt försvar, vara apologeter. Argumentera mot det sekulära, den stora Hedeniusdrivna debatten om tro är ett bra exempel.
I den postsekulära tiden handlar det mer och mer om presentation, på värderingsmarknaden blir kyrkan en av många aktörer. Detta ställer krav på kyrkan, hennes språk och gestaltning av tron.
Det är här som jag ser att vi behöver djupna i vårt medvetande.
Jag nalkas de här frågorna inte som en genomgång av kyrkans tro och lära, men som en diskussion om vår kommunikation. Det är egentligen vad vi frikyrkliga alltid har gjort, på ett sätt är vi en del av sekulariseringen, men det inser vi mera sällan. Vi bars av kraften i en motbild. Mot prästernas dominans i samhället talade vi för lekfolket, Bibeln läst och tolkad av teolgerna slets ur händerna på prästerna och vanligt folk läste tillsammans, nattvarden (där man kunde utestängas om man inte passade in) firades i enkla stugor utan prästen. Statskyrkan motsades av frivilligt organiserade föreningar där demokratin föddes...
Frågan är egentligen: Står vi kvar vid vårt uppror?
Kristendom - postkristendom är en enkel bild.
Något mer komplicerat, och relevant, är serien kristendom - sekulär tid - postsekulär tid.
Under nära 1000 år regerade kristendomen, verkligen bokstavligt. I vårt land, och i många andra västländer, var kyrkan och staten tätt hopvirade med varandra. Sådan var tiden, ur den växte nationalstaten. Reformationen gav den nationelle kungen ett redskap för maktutövning, kyrkan kände sig trygg i statens (och kungens) knä.
Bit för bit öppnades den sekulära fronten. Med upplysningstiden, religiös mångfald och demokrati. Först i slutet av 1900-talet ser vi de tydliga tecknen på separation; staten står för sig, religioner och trossamfund för sig. Vi är väl många som tycker att det är en logisk och klok utveckling. Staten är stat (för alla), religionen troshemvist för dem som så önskar.
Det är vidare naturligt att det sekulära paradigmet drivs av sin motbild. (Tes - antites). Efterhand eroderar den gamla kulturen och det är delvis oklart vad som kommer istället. Det nya definieras som en motbild till det gamla.
Vad vi nu kan se är hur antitesen växer fram: den postsekulära människan. Hon har inte samma behov som den sekulära att definiera sig som motbild, men söker mera förutsättningslöst. Kristna vill gärna tolka det som en återgång. Så tror inte jag att det blir.
I det monopolsamhälle vi hade var kyrkans LÄRA den stora saken, inte för inte var det Luthers (lilla) katekes tillsammans med psalmboken som var de mest spridda böckerna i svenska hem.
I den sekulära tiden behövde kyrkan bygga upp sitt försvar, vara apologeter. Argumentera mot det sekulära, den stora Hedeniusdrivna debatten om tro är ett bra exempel.
I den postsekulära tiden handlar det mer och mer om presentation, på värderingsmarknaden blir kyrkan en av många aktörer. Detta ställer krav på kyrkan, hennes språk och gestaltning av tron.
Det är här som jag ser att vi behöver djupna i vårt medvetande.
Jag nalkas de här frågorna inte som en genomgång av kyrkans tro och lära, men som en diskussion om vår kommunikation. Det är egentligen vad vi frikyrkliga alltid har gjort, på ett sätt är vi en del av sekulariseringen, men det inser vi mera sällan. Vi bars av kraften i en motbild. Mot prästernas dominans i samhället talade vi för lekfolket, Bibeln läst och tolkad av teolgerna slets ur händerna på prästerna och vanligt folk läste tillsammans, nattvarden (där man kunde utestängas om man inte passade in) firades i enkla stugor utan prästen. Statskyrkan motsades av frivilligt organiserade föreningar där demokratin föddes...
Frågan är egentligen: Står vi kvar vid vårt uppror?
onsdag 21 juli 2010
Postkristendom, lektion åtta
Jag fattig, syndig människa VS. Människan är unik och värdefull.
Just nu har dessa två paradigm kommit att koncentrera mitt arbete med postkristendomska, som två brännpunkter.
Det är väl ingen tvekan om att båda synsätten kan sägas ha sina rötter i Bibeln och hör hemma i kristen tro. Jag tror kanske inte heller att den lutherska svarta människosynen på ganska länge har satt speciellt djupa avtryck, sekulariseringen har ju pågått ett tag...
Noterar också att kristentron kanske påverkats mer än vad man i förstone tror. Det gör i sin tur att världsbild och tydningar av livet glider allt längre ifrån det som kyrkan värnat och hävdat genom århundraden, men att teologin och dogmerna i grunden är desamma. Och glappet vidgas.
Energin och kraften i mitt lilla projekt tilltar, men också komplexiteten. Jag söker inte en ny tro, men vill pröva formerna för hur denna gamla tro (Giv´me that Old time religion) filtreras genom både inom- och utomkyrkliga filter.
På ett sätt kanske det mest naturliga hade varit att utmönstra det gamla. Städa garderoben, so to say. Och det vet man ju hur det är. Man hittar en massa gammalt som kanske inte kan användas mer, men som bär starka band till minnen. Och inte bara det. Som väcker till liv det man en gång kände.
Min enkla tes står kvar: Om man utgår från människan som unik och värdefull så betyder ord som omvändelse, nåd och försoning något helt annat (än om jag lever med bilden av mig som fattig, syndig...).
Där. I själva brytpunkten mellan Gud och Människan, Himmel och jord, har något hänt som förändrar våra förutsättningar.
Men det är inte Gud som har förändrats, inte heller erbjudandet och budskapet, kanske inte heller i grunden människans belägenhet.
Jag snurrar kring detta just nu. Välkomnar bidrag.
Just nu har dessa två paradigm kommit att koncentrera mitt arbete med postkristendomska, som två brännpunkter.
Det är väl ingen tvekan om att båda synsätten kan sägas ha sina rötter i Bibeln och hör hemma i kristen tro. Jag tror kanske inte heller att den lutherska svarta människosynen på ganska länge har satt speciellt djupa avtryck, sekulariseringen har ju pågått ett tag...
Noterar också att kristentron kanske påverkats mer än vad man i förstone tror. Det gör i sin tur att världsbild och tydningar av livet glider allt längre ifrån det som kyrkan värnat och hävdat genom århundraden, men att teologin och dogmerna i grunden är desamma. Och glappet vidgas.
Energin och kraften i mitt lilla projekt tilltar, men också komplexiteten. Jag söker inte en ny tro, men vill pröva formerna för hur denna gamla tro (Giv´me that Old time religion) filtreras genom både inom- och utomkyrkliga filter.
På ett sätt kanske det mest naturliga hade varit att utmönstra det gamla. Städa garderoben, so to say. Och det vet man ju hur det är. Man hittar en massa gammalt som kanske inte kan användas mer, men som bär starka band till minnen. Och inte bara det. Som väcker till liv det man en gång kände.
Min enkla tes står kvar: Om man utgår från människan som unik och värdefull så betyder ord som omvändelse, nåd och försoning något helt annat (än om jag lever med bilden av mig som fattig, syndig...).
Där. I själva brytpunkten mellan Gud och Människan, Himmel och jord, har något hänt som förändrar våra förutsättningar.
Men det är inte Gud som har förändrats, inte heller erbjudandet och budskapet, kanske inte heller i grunden människans belägenhet.
Jag snurrar kring detta just nu. Välkomnar bidrag.
måndag 19 juli 2010
Paradigmen smyger (postkristendomska, lekt sju)
Skiftet från ett paradigm till ett annat är som en gryning - svårt att avgöra när det längre är mest mörkt eller ljust. Skämtsamt brukar man säga att det mest konkreta paradigmskiftet var när Colombus for till Amerika - när han åkte var jorden platt, när han kom hem var den rund...
Andra paradigm smyger sig på oss.
Än döps hälften av Sveriges barn, en tredjeddel konfirmeras, hälften av vigslarna sker i kyrkan, över 80% av begravningarna med religiösa former...
Men 40 åringarna och neråt går minst ofta i kyrkan, men vissa kurvor kan läsas som att de unga (yngre än 25) är mer positiva, kanske neutrala till andlighet (troligen mera i allmänhet...(troendebegreppet som används är mkt vagt. Men fler unga kallar sig troende än vad gäller mellangenerationerna).
Den postsekulära människan, som kan anses vara kristendomens och sekularismens syntes, kommer smygande. Ännu tror en del att trenden kan vändas - väckelsen kommer. Jag anar att den snarare är som tidvattnet - i Bretagne, där det kan vara tolv meter, säger man att det kommer lika fort som hästar galopperar...
Är vi redan i postkristendomens tid är det hög tid, är vi snart där är det dags...
för kyrkan att lära sig tala postkristendomska.
Andra paradigm smyger sig på oss.
Än döps hälften av Sveriges barn, en tredjeddel konfirmeras, hälften av vigslarna sker i kyrkan, över 80% av begravningarna med religiösa former...
Men 40 åringarna och neråt går minst ofta i kyrkan, men vissa kurvor kan läsas som att de unga (yngre än 25) är mer positiva, kanske neutrala till andlighet (troligen mera i allmänhet...(troendebegreppet som används är mkt vagt. Men fler unga kallar sig troende än vad gäller mellangenerationerna).
Den postsekulära människan, som kan anses vara kristendomens och sekularismens syntes, kommer smygande. Ännu tror en del att trenden kan vändas - väckelsen kommer. Jag anar att den snarare är som tidvattnet - i Bretagne, där det kan vara tolv meter, säger man att det kommer lika fort som hästar galopperar...
Är vi redan i postkristendomens tid är det hög tid, är vi snart där är det dags...
för kyrkan att lära sig tala postkristendomska.
torsdag 15 juli 2010
Postkristensdomska lektion sex
Textseminarium
Jag har nu ett råmanus till mitt försök att presentera kristen tro för människor som inte har Bibeln i blodet. Tror att där finns ett riktigt kontroversiellt avsnitt, annat är försök att utan de klassiska dogmatiska ingångarna presentera kärnan i kristen tro.
Delar gärna med dig om du lovar respons. Sänd din adress till pasahlberg@hotmail.com
Min text är på ca 65 boksidor.
mvh PA
Jag har nu ett råmanus till mitt försök att presentera kristen tro för människor som inte har Bibeln i blodet. Tror att där finns ett riktigt kontroversiellt avsnitt, annat är försök att utan de klassiska dogmatiska ingångarna presentera kärnan i kristen tro.
Delar gärna med dig om du lovar respons. Sänd din adress till pasahlberg@hotmail.com
Min text är på ca 65 boksidor.
mvh PA
måndag 12 juli 2010
Postkristendomska femte lektionen, dispositionen
Så - med denna bakgrund har jag alltså gett mig i kast med att börja försöka formulera hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet. Det är alltså en situation som liknar Paulus´ i Aten, Ansgars i Birka och missionärer som for till främmande kontinenter och mötte folk med ett språk som var dittills okänt utanför den egna stammen.
Hur gör man?
Jag menar att den kristna tron, som den växt fram under kyrkans liv, med rötter i Bibelns ord, inte ger utrymme för några väsentliga nyheter. Däremot finns det anledning att fundera över hur vissa betoningar tillkom i en konfliktsituation som kan se annorlunda ut i vår tid. Nya konflikter tillkommer.
Under tusen år har evangeliet kunnat presenteras in i en miljö där Bibelns bilder, personer och vissa grundläggande sammanhang varit kända. Nu står vi (kanske i portgången) till en tid då det inte är fallet. Människor har varken kunskaper eller specifika fördomar mot Tron eller Kyrkan.
Jag har, för sommarens predikoserie och den lilla text jag hoppas kunna summera en disposition. Jag har valt att reducera psalmboken till psalmer som inte kräver omfattande förkunskap, inte många blev kvar. Faran är att banalisera eller förenkla. Men det är inte min avsikt. Inte heller att väja för den stora dramatiken; Gud blev människa.
Min disposition är tillsvidare denna:
1. Gud tror på oss (andligheten har sin rot i Gud, inte hos människorna)
2. Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron tar sikte på Gud).
3. Gud vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
4. Presentation av sju centrala scener
5. Skapelsen (Gud sa sitt Varde),
6. Exodus, lagen och folket,
7. När Gud blev människa (allt blev till genom det),
8. När Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son),
9. Korset (det är fullkomnat),
10. Den tomma graven, uppståndelsen (och han såg och trodde),
11. Himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och pingsten (ett dån som av en stormvind).
12. Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ )
13. Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemen-samma livsstigen lämnar oss inte oberörda).
14. Summering
15. Efterord som kunde ha varit förord
Det är tre introduktionsavsnitt. Sedan följer sju centrala scener. Därefter två avslutande avsnitt.
De sju scenerna är centrala för kristen tro. De handlar alla om Mötet mellan Himmel och jord. Gud bekräftar sin närvaro och synliggörs i krafter, änglar eller tilltal.
På vägen stöter jag på ord som vi behöver fundera kring. Återkommer till dem.
Just nu tänker jag mig att jag behöver två texter. En som vänder sig till kyrkfolket för att visa på behoven, svårigheter och utmaningar. En som blir en testtext om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.
We´ll see.
Hur gör man?
Jag menar att den kristna tron, som den växt fram under kyrkans liv, med rötter i Bibelns ord, inte ger utrymme för några väsentliga nyheter. Däremot finns det anledning att fundera över hur vissa betoningar tillkom i en konfliktsituation som kan se annorlunda ut i vår tid. Nya konflikter tillkommer.
Under tusen år har evangeliet kunnat presenteras in i en miljö där Bibelns bilder, personer och vissa grundläggande sammanhang varit kända. Nu står vi (kanske i portgången) till en tid då det inte är fallet. Människor har varken kunskaper eller specifika fördomar mot Tron eller Kyrkan.
Jag har, för sommarens predikoserie och den lilla text jag hoppas kunna summera en disposition. Jag har valt att reducera psalmboken till psalmer som inte kräver omfattande förkunskap, inte många blev kvar. Faran är att banalisera eller förenkla. Men det är inte min avsikt. Inte heller att väja för den stora dramatiken; Gud blev människa.
Min disposition är tillsvidare denna:
1. Gud tror på oss (andligheten har sin rot i Gud, inte hos människorna)
2. Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron tar sikte på Gud).
3. Gud vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
4. Presentation av sju centrala scener
5. Skapelsen (Gud sa sitt Varde),
6. Exodus, lagen och folket,
7. När Gud blev människa (allt blev till genom det),
8. När Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son),
9. Korset (det är fullkomnat),
10. Den tomma graven, uppståndelsen (och han såg och trodde),
11. Himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och pingsten (ett dån som av en stormvind).
12. Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ )
13. Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemen-samma livsstigen lämnar oss inte oberörda).
14. Summering
15. Efterord som kunde ha varit förord
Det är tre introduktionsavsnitt. Sedan följer sju centrala scener. Därefter två avslutande avsnitt.
De sju scenerna är centrala för kristen tro. De handlar alla om Mötet mellan Himmel och jord. Gud bekräftar sin närvaro och synliggörs i krafter, änglar eller tilltal.
På vägen stöter jag på ord som vi behöver fundera kring. Återkommer till dem.
Just nu tänker jag mig att jag behöver två texter. En som vänder sig till kyrkfolket för att visa på behoven, svårigheter och utmaningar. En som blir en testtext om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.
We´ll see.
lördag 10 juli 2010
Postkristendomska fjärde lektionen - autenticiteten
Relevans är med rätta ett omdiskuterat begrepp. Kanske för att det är släkt med relativt, lite vagt, frågan blir vad och vem som avgör.
Själv skulle jag säga att jag har lika stora problem med att låta relevansen styra som att låta bokstavsläsande tydning gälla. Därför tror jag att postkristendomska f f a utmanar vår förmåga och våra uttryck för det autententiska.
Under den här resan mot ny gemensam kyrka har jag från olika håll lärt mig att tala mera om Jesus. Hade väl kanske glidit in i tesen som väl blev titeln på en bok "Gud - ja, men Jesus?" Det kändes mera öppet att benämna det heliga med ordet Gud. Bibliskt är det helt OK, det är i Gud vi lever, rör oss och är till...
Men bestämningen - riktningen blir tydligare om kyrkan väljer att tala om Jesus. Hur låter det tilltalet för dem som inte har Bibeln i blodet? Kanhända är det just här postkristendomskan kommer till. Autenticiteten i inkarnationen, Jesu liv, död och uppståndelsen. Konkret och synlig då den berör människor. Den historiske Jesus och den levande Herren - hur talar vi om Honom?
Själv skulle jag säga att jag har lika stora problem med att låta relevansen styra som att låta bokstavsläsande tydning gälla. Därför tror jag att postkristendomska f f a utmanar vår förmåga och våra uttryck för det autententiska.
Under den här resan mot ny gemensam kyrka har jag från olika håll lärt mig att tala mera om Jesus. Hade väl kanske glidit in i tesen som väl blev titeln på en bok "Gud - ja, men Jesus?" Det kändes mera öppet att benämna det heliga med ordet Gud. Bibliskt är det helt OK, det är i Gud vi lever, rör oss och är till...
Men bestämningen - riktningen blir tydligare om kyrkan väljer att tala om Jesus. Hur låter det tilltalet för dem som inte har Bibeln i blodet? Kanhända är det just här postkristendomskan kommer till. Autenticiteten i inkarnationen, Jesu liv, död och uppståndelsen. Konkret och synlig då den berör människor. Den historiske Jesus och den levande Herren - hur talar vi om Honom?
onsdag 7 juli 2010
Postkristendomska andra och trejde lektionen
Dessa två lektioner kräver mer av er.
Om lektion ett innebar ett resonemang om tes-antites-syntes, tex kristenkultur-sekularism-postsekularism så är det en - av minst tre - olika ingångar i postkristendomska.
Den andra är skildrad av en arbetsgrupp i GF-skriften Vägen vidare. De har målat nio scener som beskriver belägenheten för människor idag. Det dröjer innan jag är i vanlig dator, så sök dem här på nätet; www.missionskyrkan.se och bläddra bland Gemensam framtids texter.
Det är dessutom ett väldigt bra arbetsmaterial när man språkar samman om vår tid.
Den tredje utgångspunkten - lektion 3 - finns i RUTs skrift Samtal om ny kyrka - också på nätet. I det sista kapitlet har jag i Bibeln sökt predikan som hölls till icke-judar, dvs människor som inte hade Bibeln i blodet. En enda sådan predikan finns i NT. En! Dessutom troligen underkänd av predikaren själv.
Jag ska senare ge er ytterligare två källor. Sedan kan vi ge oss i kast med frågan om hur vi talar (och gestaltar) Jesus för människor som inte har Bibeln i blodet. Det är miljön för postkristendomska.
På vägen har jag funnit ord och begrepp som absolut kräver nyreflektion. Nåd är ett sådant. Begreppet omvändelse ett annat, men också så grundläggande uttryck och gestaltningar av kristen tro som t ex bön. Jag är inte ens säker på att vi själva riktigt vet - eller har tänkt igenom - vad vi talar, och sjunger, om.
Här kommer nu de två texterna: de nio scenerna från Vägen vidare och min text om Postkristendom
Vi vill peka på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebranchen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nutidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro eftersom man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relationer och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är i omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?
9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa? Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Postkristendom:
Om vi är på väg till en postkristen tid – hur talar då kyrkan?
Pär Axel Sahlberg
EVANGELIET PÅ DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET
Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt omedelbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.
Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är i delvis baserad på förförståelsen av judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse, reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända. Dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.
Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar sin början i samband med humanismen och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då alternativa bilder successivt bröt sönder enhetskulturen.
Den sista generationen ”kristna” i mer egentlig mening är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.
Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden.
Vad kan då Nya testamentet lära oss för denna historiskt unika och nya situation?
De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret.
Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Vi ska granska den. Den rymmer det bekymret att Paulus från Aten reste till Korint – han skriver själv om det i Första Korinterbrevets inledning – att han kom dit med övertygelsen att bara predika Kristus, och Kristus som korsfäst, möjligen med en egen analys av att talet i Aten inte var vare sig framgångsrikt eller ”rätt”. Vi ska återkomma till detta.
Men, med Paulus, delar vi frågan. Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?
Vad predikade de första predikanterna?
Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början gör han som med sitt evangelium, återberättar det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).
När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Vid en avslutande måltid ber han dem stanna i Jerusalem och invänta Anden, för att sedan vittna om honom i ”hela världen” – till jordens yttersta gräns. Det första ledordet är Guds rike.
Den första predikan vi sedan får relaterad är Petrus predikan på Pingstdagen. Vad säger då den centralt placerade aposteln första gången han offentligt intar predikstolen?
Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel, anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutandet, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.
Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som sannolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias, ledord tre. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.
Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.
Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet (5) dödade ni. Genom tron på hans namn (6) kan ni bli räddade.
Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?
Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)
Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, där man ser Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt kunde utgå ifrån.
Paulus predikan i Aten
Paulus besöker Aten. Han utgår som vanligt från synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Många kommer till tro och utgör sedan den bas som församlingen byggs utav, eller visas fiendskap och predikanterna tvingas ut på andra arenor. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.
Paulus steg fram inför areopagen och sade:
Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.
När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:
"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."
Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker kan han vänta respekt från åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.
Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den extremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse.
Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.
Därmed är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap, men själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen till brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så manbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, in i den missionerande kyrkans tro.
Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?
Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?
Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen. Den finns även i Pauli tal i Aten: I honom är det som vi lever, rör oss och är till.
Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.
Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss och de centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse. Men vad är det vi kommunicerar som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot, blir till liv, i människors erfarenhet. Det kan vara fråga om flera ”övergångsställen” som leder in i djupet av kristen tro.
Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.
Vilka slutsatser kan vi då dra?
Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.
Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.
Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.
Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.
Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.
Om lektion ett innebar ett resonemang om tes-antites-syntes, tex kristenkultur-sekularism-postsekularism så är det en - av minst tre - olika ingångar i postkristendomska.
Den andra är skildrad av en arbetsgrupp i GF-skriften Vägen vidare. De har målat nio scener som beskriver belägenheten för människor idag. Det dröjer innan jag är i vanlig dator, så sök dem här på nätet; www.missionskyrkan.se och bläddra bland Gemensam framtids texter.
Det är dessutom ett väldigt bra arbetsmaterial när man språkar samman om vår tid.
Den tredje utgångspunkten - lektion 3 - finns i RUTs skrift Samtal om ny kyrka - också på nätet. I det sista kapitlet har jag i Bibeln sökt predikan som hölls till icke-judar, dvs människor som inte hade Bibeln i blodet. En enda sådan predikan finns i NT. En! Dessutom troligen underkänd av predikaren själv.
Jag ska senare ge er ytterligare två källor. Sedan kan vi ge oss i kast med frågan om hur vi talar (och gestaltar) Jesus för människor som inte har Bibeln i blodet. Det är miljön för postkristendomska.
På vägen har jag funnit ord och begrepp som absolut kräver nyreflektion. Nåd är ett sådant. Begreppet omvändelse ett annat, men också så grundläggande uttryck och gestaltningar av kristen tro som t ex bön. Jag är inte ens säker på att vi själva riktigt vet - eller har tänkt igenom - vad vi talar, och sjunger, om.
Här kommer nu de två texterna: de nio scenerna från Vägen vidare och min text om Postkristendom
Vi vill peka på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebranchen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nutidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro eftersom man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relationer och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är i omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?
9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa? Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Postkristendom:
Om vi är på väg till en postkristen tid – hur talar då kyrkan?
Pär Axel Sahlberg
EVANGELIET PÅ DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET
Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt omedelbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.
Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är i delvis baserad på förförståelsen av judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse, reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända. Dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.
Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar sin början i samband med humanismen och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då alternativa bilder successivt bröt sönder enhetskulturen.
Den sista generationen ”kristna” i mer egentlig mening är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.
Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden.
Vad kan då Nya testamentet lära oss för denna historiskt unika och nya situation?
De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret.
Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Vi ska granska den. Den rymmer det bekymret att Paulus från Aten reste till Korint – han skriver själv om det i Första Korinterbrevets inledning – att han kom dit med övertygelsen att bara predika Kristus, och Kristus som korsfäst, möjligen med en egen analys av att talet i Aten inte var vare sig framgångsrikt eller ”rätt”. Vi ska återkomma till detta.
Men, med Paulus, delar vi frågan. Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?
Vad predikade de första predikanterna?
Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början gör han som med sitt evangelium, återberättar det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).
När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Vid en avslutande måltid ber han dem stanna i Jerusalem och invänta Anden, för att sedan vittna om honom i ”hela världen” – till jordens yttersta gräns. Det första ledordet är Guds rike.
Den första predikan vi sedan får relaterad är Petrus predikan på Pingstdagen. Vad säger då den centralt placerade aposteln första gången han offentligt intar predikstolen?
Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel, anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutandet, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.
Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som sannolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias, ledord tre. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.
Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.
Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet (5) dödade ni. Genom tron på hans namn (6) kan ni bli räddade.
Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?
Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)
Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, där man ser Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt kunde utgå ifrån.
Paulus predikan i Aten
Paulus besöker Aten. Han utgår som vanligt från synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Många kommer till tro och utgör sedan den bas som församlingen byggs utav, eller visas fiendskap och predikanterna tvingas ut på andra arenor. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.
Paulus steg fram inför areopagen och sade:
Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.
När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:
"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."
Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker kan han vänta respekt från åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.
Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den extremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse.
Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.
Därmed är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap, men själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen till brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så manbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, in i den missionerande kyrkans tro.
Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?
Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?
Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen. Den finns även i Pauli tal i Aten: I honom är det som vi lever, rör oss och är till.
Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.
Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss och de centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse. Men vad är det vi kommunicerar som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot, blir till liv, i människors erfarenhet. Det kan vara fråga om flera ”övergångsställen” som leder in i djupet av kristen tro.
Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.
Vilka slutsatser kan vi då dra?
Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.
Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.
Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.
Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.
Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.
fredag 2 juli 2010
Postkristendomska
Lektion 1
I tusen år har svenskarna vaknat i kyrkan (dopet), blivit vuxna (konfirmationen) och begravts. Kyrkan har varit den värdebärare som format alla. Under 1800-talet började en gradvis religionsfrihet, andra trossamfund fick visst utrymme, först senare kunde man också välja bort religionen.
68:ornas barn, som kulmen på en lång process, är den första generationen som inte formats i denna enhetskultur.
70-talister och senare är - som grupp - en ny sorts svenskar. Den postkristendomska generationen.
En alternativ, men samklingande berättelse, kan beskrivas efter formerna för tes-antites-syntes. Kristendomen är västerländsk tes. Sekulariseringen, gradvis uppluckring, i praktiken från upplysningstiden och reformationen, är antitesen. Syntesen, som sedan följer, innebär inte en återgång, men andligheten är inte på samma sätt en begränsning eller så dogmatiskt orienterad. Vi kan tala om postsekularism, kanske är det mer relevant än postkristendomska, men oavsett vilken förklaringsteoei vi väljer utmanar det kyrkan i grunden.
Min tes är att vi inte begriper hur djupt detta kommer att skaka om oss.
I tusen år har svenskarna vaknat i kyrkan (dopet), blivit vuxna (konfirmationen) och begravts. Kyrkan har varit den värdebärare som format alla. Under 1800-talet började en gradvis religionsfrihet, andra trossamfund fick visst utrymme, först senare kunde man också välja bort religionen.
68:ornas barn, som kulmen på en lång process, är den första generationen som inte formats i denna enhetskultur.
70-talister och senare är - som grupp - en ny sorts svenskar. Den postkristendomska generationen.
En alternativ, men samklingande berättelse, kan beskrivas efter formerna för tes-antites-syntes. Kristendomen är västerländsk tes. Sekulariseringen, gradvis uppluckring, i praktiken från upplysningstiden och reformationen, är antitesen. Syntesen, som sedan följer, innebär inte en återgång, men andligheten är inte på samma sätt en begränsning eller så dogmatiskt orienterad. Vi kan tala om postsekularism, kanske är det mer relevant än postkristendomska, men oavsett vilken förklaringsteoei vi väljer utmanar det kyrkan i grunden.
Min tes är att vi inte begriper hur djupt detta kommer att skaka om oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)