14: Synden VIII (av 9): Helgelsen I

Istället för en mera donquixotsk hållning till fullkomning tror jag vi ska tala mycket mer om helgelse. Den mera principiella dimensionen berörde vi i föregående lucka. Helgelsen är en vandring. Vi känner igen det från (det livslånga) lärandet, men också i alla de processer som långsamt rör sig mot ett högt uppställt mål.

Det är i helgelsen vi dras in i den centrifugala spiral som håller oss nära centrum: GUD själv. Det är helgelsens fysiska villkor. Den kräver umgänge med GUD, samtal med GUD i bön och ordet, och en livslång vandring bland lärjungars Jesusmarsch.

Vandringen med Jesus är en smittosam vandring, vi påverkas och vill alltmer likna honom.

Bibelteologi: Paulus använder ordet helgelse bara två gånger. Fler gånger talar han om helighet – de heliga. Men jag skulle säga att inget begrepp är mera centralt i hans teologi och beskrivning av den troendes liv.

Kyrkans felsteg: Patetiskt nog har vi fått vissa samfund som förknippats med begreppet helgelse – varav metodismen är ett. Möjligen kan vi undra vad de andra då är! Men mera övergripande tror jag att detta är i kärnan av kyrkans dikeskörningar. Jag tror att det dels beror på att det är svårt: Det är en personlig resa för var och en av oss. Dels tror jag att det delvis har försummats då kyrkan istället överbetonat Läran.

Helgelse i vår tid: Jag tror att begreppet helgelse aldrig kommer att bli särskilt populärt. Vi söker hellre quick-fixes. Helgelse är en lång vandring i uppförsbacke. Det tar emot, och är personligt påfrestande.


HELGELSE


Helge och Helga
vilka vackra namn,
som spunna ur
förhoppningen

att vi kan växa
och djupna,
blomma och fröa.