Längtan efter Riket: mars 2014

måndag 31 mars 2014

5: Försoningen III (av 4): Vad det betyder för oss

Vi dör och uppstår med Kristus. Söker vi andra vägar för vår räddning har vi "alls ingen nytta av Kristus", säger Paulus tufft i Gal 5:2. Bibeln poängterar inte särskilt offerteologin – även om de gamla djur- och sädesoffren spelade en roll i metaforiken. Det rättsliga sonandet passar inte främst in i Förbundsbilden. Jesus som instrument för försoning är för tunt. Jag tror att Paulus beskrivning av att vi dör och uppstår med Kristus är den mest direkta bilden: vi är inte bara förmånstagare, inte främst åskådare, inte skyldiga till Jesu död, men vi är djupt indragna i såväl död som uppgift.

Vad är det då som dör och vad är det som uppstår? Paulus använder elegant konnotaforen av den gamle, eller förste, Adam och den siste. Den förste vände GUD ryggen, den andre gick med GUD. Den förste utvisades från platsen med Livets träd, den andre hängdes på det trädet. Medan den förste var lik GUD var den siste GUD.

Vi kommer att återse Adam i sin synd i kommande "luckor". Där finns nog kyrkans stora dikeskörning och upptagenhet av (särskilt andras) synder. Här ges den stora ramen.

Försoningen knyter oss, enskilt och som "folk", till GUDs hjärta genom Jesus. Den fokuserar den grundläggande mänskliga naturen: Den ena frånvänd GUD och människor, den andra (den nya människan) vänd TILL GUD och andra människor.

I nästa lucka ser vi försoningens breda konsekvenser.

Bibelteologi: Rom 5 är Paulus stora kapitel i frågan. Även Galaterbrevet behandlar nog just detta perspektiv. Försoningens pilkoger innehåller många pilar. Men jag undrar om kyrkan valt/väljer de rätta?

Kyrkans felsteg: Jag tror att Kyrkan har placerat Försoningen alltför långt ifrån sig. Försoningen är i grunden det nya paradigm som förvandlar jorden som plats att bo på. Och detta arv har kyrkan gruveligen förskingrat.

Försoningen i vår tid: Låt försona er... med er själva, era erfarenheter, med andra, med GUD ... är vår tids mest utmanande budskap. Försoningen är inte att ge upp för Ödet, livets hårdhänthet eller vår Destiny, men utmaningen att "köra ner korset" i de mänskliga sprickorna och låta korset lysa: GUDs nåd är greppbar och försoning möjlig. Den är ett praktiskt redskap för verkligheten att hantera, och utmanas av.

FÖRSONINGEN

Korsdraget går fram över jorden
ventilerar ut unkenheten
föder ansikte mot ansikte

den nya människan
som kan bekämpa
de destruktiva krafter

som förminskar mig
till en självbespeglande lort*,

som ser bara mig själv.

*Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan till lillebror Skorpan i boken Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.

söndag 30 mars 2014

Försoningen II

4: Försoningen II (av 4): Vad Jesus gjorde

Jesus kom till ett folk som längtade, och väntade. Det stora trauma som ockupationen medförde (och det var minsann inte första gången) höll folket i ett järngrepp. Inte främst politiskt, troligen inte heller ekonomiskt, men andligen. Både greker och romare försökte placera sina egna favoritgudar i templet. Ingen kunde förstå den judiska tron – en tro utan gestaltande statyer var obegriplig. Judarnas säregna tro och livsstil, och underkuvning, signalerade en döende och icke-potent gud. Och själva tvivlade de på om GUD (JHWH) längre stod på deras sida. Fariséerna ifrågasatte folkets tro och lydnad, och prästerna balanserade på realpolitikens smala barrikad.

Messias var väntad och efterlängtad. Han skulle komma med räddningen. GUDs Son väntades inte, det var GUDs ofattbara överraskning, tämligen svårtolkad. De som betraktade och följde, lyssnade och iakttog Jesus kunde blicka in i GUDs ansikte. Men allt talar för en marginell Jesusrörelse. Födelsen okänd, intåget i Jerusalem mera i skymundan, korset var vardag...

Uppståndelsen var däremot kommunikativ. Det är nog därför den blir det mest centrala budskapet i den unga kyrkan i Jerusalem. Först med Paulus, från 1 Kor (ca år 54) och framåt, blir korset skildrat, inte bara som makthavarnas svek, men som gestaltningen av räddningen.

Jesus – senare rätteligen bedömd som Sann GUD och sann människa – var den unika mötesplatsen mellan himmel och jord. I Jesus blir förnyelsen av Förbundet möjligt, synligt, och konkret. Jesus är själva mötesplatsen. Förbundet är namnet och realiteten för människans hemvist hos GUD. Jesu död och uppståndelse är människans väg. Paulus talar från början mest om att Jesus dog och uppstod FÖR oss, men övergår till att mer och mer tydligt tala om att VI dör och uppstår MED Jesus.

Bibelteologi: Hos Paulus blir denna uttydning allra tydligast. (Hebréerbrevet är ännu tydligare, men går nog för långt när det gamla Förbundet utkonkurreras av det nya.) Paulus håller tydligt ihop det gamla Förbundet (men betonar tydligare Abrahams roll och tonar ner Mose) och det nya, genom Jesus. Korset, döden och offret kan bara läsas i ljuset av Förbundet. Den gällande konnotaforen är mera freden (återställelse av Den Goda Ordningen) än ett rättsligt sonande av utdömt straff.

Kyrkans felsteg: Här finns några av de mest oroande tecken som erövrade kyrkans språk och lett kyrkan i delvis felaktiga betoningar. Jag har ägnat en hel del text åt detta i mina böcker. NT är komplicerat i just den här frågan, med en uppsjö av olika bilder. I korthet menar jag att den romerska rättsuppfattningen tidigt slog ut de judiska/gammaltestamentliga bilderna och skapat fel fokus. I vår tid måste vi söka oss till de djupare rötterna.

Jesus i vår tid: Balanspunkten mellan Jesus som sann GUD, och sann människa, är den kritiska mötesplats vi måste påminna oss, förkunna, gestalta, och blicka in i. En närvarande, uppenbarad, lidande och dödsbesegrande GUD, som samtidigt delar alla mänskliga villkor, är den bibliska trons mest uppseendeväckande nyhet – ännu i vår tid en nyhet. Detta budskap har inte kyrkan förlovat sig med – än, tyvärr.

KORSET

Korset är
som ett ärr i ansiktet,

skrikande synligt
Det har läkt men låter

inte minnet vila,
eller glömmas,

gör inte längre ont
men höll på att kosta livet

korsets ärrmärke vittnar om bot

lördag 29 mars 2014

Försoningen (det mest centrala, och misstydda begreppet i tron)

3: Midfastosöndagen, temat Livets bröd, Försoningen I (av 4): Vad GUD ville

Om GUDs närvaro är Bibelns första vittnesbörd är frågan till människan: Var är du? (med variationer: Hur är du? Vad vill du? Vem blir du?) Bibelns Stora Fråga. Gamla testamentet är en lång vandring av (försök till) återskapad relation: Noa, Abraham, Mose: Exodus, Tabernaklet och Lagen, profeterna, templet, exil, återupprättelse... Kort sagt: Människan (folket) sökte den förlorade vägen – det dolda paradiset. (Denna grundberättelse, liknar psykologernas beskrivning av vår mänskliga vandring. Någonstans djupt i vårt innersta bor längtan efter den första ljuva tiden; Allsmäktighetens tillstånd; vi var universums medelpunkt; ett enda skrik och hela världen ställde sig på tå för att svara på våra behov.)

Det råder inget tvivel om att GUD vill denna relation. (Jag tror att GUD är som den morfar och farfar jag är: Vill inget hellre än att se mina barnbarn "in action". Känna deras närvaro, se deras leenden, torka deras tårar...) Relationen finns där också då avstånd råder, men den byggs upp då umgänge sker. Bön, reflektion, handling bygger relationens hus.

Bibeln uttrycker grunden för relationen i sin kortaste form: GUD är kärlek.

Bibelteologi: I Rom 8:31 ff och i 1 Kor 13 har Paulus några av sina mest egenartade texter. Det verkar vara noggrant och väl utarbetade "dikter" om Kärlek. Om GUDs kärlek, modellbildande för oss. Målet för GUD verkar solklart. I det följande ska vi se på vägen GUD väljer.

Kyrkans felsteg: Kyrkan liknar Jobs vänner. De argumenterade väl. Hade fått rätt bra grepp om både det ena och det andra. Men, verkar ha förlorat själva nerven, den inre glöden. Om GUD inte förkunnas med kärlek (av och i kärlek) förloras det centrum, som gör bilden (konnotaforen) av GUD näst intill meningslös, och obegriplig. Försoningen har ingen annan startpunkt än i GUDs kärlek.

Försoningen i vår tid: Bristen, skulden och skammen är vår tids märke. Detta stämpelavtryck sätts inte främst av andra på oss, men av oss själva. Kärleken är den enda boten, och vägen till oss själva, till vår egen botten (och därmed till andra och deras djup). Det är särskilt den tonen som Korsets Jesus slår an: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. GUDs plan är att såväl upprätta och befria oss, därför är detta avgörande för vår självkänsla och självbild, och förståelsen av oss själva, vår roll och uppgift.

DEN OLYCKLIGA KÄRLEKEN

En del kärlekar
faller ner i svarta hål,
uppgår i alltet och intet

får ingen gestaltning,
når ingen mottagare,
möts inte av ett svarsbrev.

En del kärlekar är förbjuden kärlek,
olämplig kärlek,
svårbestämd kärlek.
GUDs kärlek är oegennyttig –

det är en svår kärlek.

anknytningspunkter, lucka 2

2: GUD & relation

Bibelns första vittnesbörd är berättelsen om GUDs närvaro. En gudsvind svepte fram över Skapelsen, GUD andades livet, som materialiserades i det universum som blev människans livsrum. Människans steg sträcktes ut över skapelseglöden, där ännu kontinenter kanar och verkställer de stora krafter som långsamt visar, och avtäcker, GUDs Skapelse.

Ingenstans får det en så konkret bild som Öster om Eden. Trädgården är det rum där Människan möter sin Skapare. Det ärliga, öppna och nakna mötet äger rum, i barnslig tilltro till varandra. Men relationen testas. Ormen, Kunskapens träd och Livets träd blir "konnotaforer" för relationens prövostenar: frestelse, användning av kunskap och livets tärande korthet.

Ormar, förhållandet till kunskap och kampen för överlevnad blir människors vägmärken: Hur kämpar vi med våra demoner? Hur använder vi vår kunskap (utbildning vs bildning)? Hur hanterar vi måtten av liv (vi: De odödliga i dödens förpackning med kort bäst-före-datum)?

Relation är en extrem färskvara, och ju mer den tas fram i ljuset desto längre skjuts bäst-före-datum upp. Vi umgås för att lära oss umgås, vi möts för att fortsättningsvis vilja mötas. Våra liv bygger nätverk av anknytningspunkter. Fler sådana och avpassningen till varandra ökar. GUDs anknytningspunkter är många. Kärleken och lidandet är centralt placerade. Som gjort för uppkoppling. GUD och vi förstår varandra, vi delar erfarenheter.

Bibelteologi: Denna bibelläsningens slagruta följer oss sedan sida upp och sida ner i människornas berättelse om sin vandring med le- vande GUD. Edens "gömmelek" är en konnotafor för relationen med GUD. Den stora Synden var människans brist på ansvarstagande och förlusten av sin ursprungliga plats och roll. Hon upphörde att vara det hon kunde vara/skulle bli. Jag har en skuld till mig själv, och skäms över vem jag blivit. Gömmer mig. Detta är Paulus berättelse fram till Rom 3:20. Därifrån skriver han efter det dramatiska: Men nu... (Rom 3:21 ff), om människans väg från korset. Från Rom 6:12-7:25 gör Aposteln en återblick på läget för adamsmänniskan, men från Rom 8:1 berättar han om den Nya Människans väg, i ljuset av det tomma korset och den tömda graven.

Kyrkans felsteg: Denna utmanande konnotafor riskerar gå förlorad i kyrkans mekaniska läsning av arvssynd och fokus vid synder. Den uppenbara listan på försyndelser är symtom på själva sjukan: Vår förlorade bild. Och symtombehandlingen blev en kuslig verktygslåda för mänskligt förtryck. Avståndet till Paulus blev obegripligt långt.

Relationen i vår tid: Vår tid lider brist på relation. Det nakna, sårbara mötet mellan människor, i djupet av sina erfarenheter, riskerar i vår tid att döljas av mycket yta. GUD möter oss i vår nakenhet, och ropar vårt namn: "Var är du? Varför gömmer du dig? Jag vill dig väl." Detta måste vi, mycket tydligare, träna på att gestalta, och själva erfara. Vi behöver träna på att bli äkta människor, som ser och möter varandra.

I DEN SVALA KVÄLLSVINDEN

Öster om Eden,
i trädgårdarnas Mecka,
en aning av GUD

som dyker upp
mellan träden
i den svala kvällsvinden
och ropar ditt namn

Varför gömmer du dig?

Ansikte mot ansikte
sker mötet
som vittnar och avslöjar
den obarmhärtiga bilden

av mitt tillkortakommande –
att inte stå ut med mig själv
att gömma mig

blir bilden av mitt förlorade jag
den bleka avbilden av GUD
som ännu vibrerar

i mitt inre skrymsle.

torsdag 27 mars 2014

Förbundet

Lucka 1 (av 25) 28 mars 2014

Nu börjar vår vandring upp mot Jerusalem och Påskens rika drama. Här finns plats för reflektion och frågor. Den rena diskussionen eller ev. debatt spar vi till efter Påsk.

1: Förbundet

Förbundet är den stora väven i nytestamentlig tid: GUD – som vänder sitt ansikte till Människan. Vi är som sammanvävda – GUD som varpen och människan som inslaget (värften), förenade genom historien – den universella resan. Så kan Förbundet beskrivas. Ingen tråd är rödare genom hela Bibeln: Adam & Eva – ansikte mot ansikte med GUD, Noa, Abraham, Mose, profeterna, kungarna, templet, Johannes döparen, kyrkans bekännelse om Jesus som Messias, kyrkan: Alla är de, på olika sätt, "konnotaforer" för det verkliga livet: Människorna och GUD i öppen gemenskap. Vi badar i GUD. Dogmatik och skruvade krav har gjort det onödigt komplicerat, och ofta skapat fel fokus. I GUD är det som jag lever, rör mig och finns till – citerade Paulus en känd skald. Detta sammanfattar Apostelns tro, och utgjorde dagordningen för hela hans liv. GUD vänder sitt ansikte till oss, det är trons verkliga grundton.

Bibelteologin: Paulus strider mot sin tids fokus: Mose med lagtavlorna och flyttar intresset till Abraham som, å alla människors vägnar, i tro gick GUDs väg. (Rom 4 och Gal 3) Förbundet är hela Bibelns grundspråk, allt måste läsas ur det perspektivet

Kyrkans felsteg: Kyrkan har genom 2000 år greppat sin biblisk/judiska historia men inte alltid lyckats hålla fast vid det centrala. Budorden, Lagen (Torah) och yttre uttryck har stelnat till en juridisk form och har använts som verktyg i Maktens hand in i kyrkans tid. Dogmatik (Läran), botgöring (människan förlorade sin frimodighet), förtryck (det religiösa "yttre" har betonats) och avgränsande nationalism (GUD är på vår sida) har skapat bilden av GUD främst som en moralisk överhet (men tolkad av en jordisk överhet). Utgångspunkten borde vara Förbundet: Hur lever vi med GUD?

Förbundet i vår tid: Nutidsmänniskan behöver mötas av ett tydligt "Du tillhör GUD"-budskap. Tona ned sökkraven och framförallt de konstruerade förkraven. GUD möter oss precis där vi är. Via korset vandrar vi sedan med Jesus djupare in i livet. Den vandringen är gemensam, och oavslutad. Men vi är i förbund med GUD, Jesus manifesterar, gestaltar och möjliggör detta. Här söker vi den större meningen med vårt liv. Vi är som inslag i den kosmiska väven av Sammanhang.

KORSPIL

GUD skjuter
sin kärlekspil
in i ditt hjärta

pilen bär korsets likhet –
minner om Förbundet,
träffar dig mitt i skulden
av att inte vara
den du kunde bli

då kärlekens
öga såg dig,
och vände din blick utåt.

onsdag 26 mars 2014

Påskkalender

24 luckor (faktiskt 25) fram till Påskdagen (egentligen till Annandag Påsk)

Utmanande, kritisk, samtidigt central teologi, och vandring med påskens många inspirerande och omskapande mysterier. Reflektion, bibel, kritiska anmärkningar om kyrkans arv, och vår nutidsläsning, samt en dikt/text/poem, varje dag.

Om du, efter några dagar, vill ha helheten som pdf, hör av dig.

Introduktion
I Faste- och Påskkalendern KORSETS JESUS presenteras dag för dag från och med 28 mars de perspektiv som fyra år med Paulus lett mig fram till. Tom (NT) Wright och Michael Tellbe, teologer och bibelforskare, har varit vänliga att guida mig på vägen. Ibland har de bekräftat mig, ibland korrigerat mig och andra gånger har vi gått skilda vägar.

Kalendern har 24 "luckor". Bit för bit läggs nu pusslet. Mönstret för varje dag är först en kort och enkel introduktion, därefter en liten bibelteologisk utblick som följs av min kritik mot kyrkans stelnade former och formler – den kritiska hållning som driver mig. Därefter ett försök att "nu-placera" mina utmaningar. Allt "summeras" sedan i en dikt/korttext/poem.

Begrepp som Förbund, Försoning, Synden/synder, helgelse, Kungen, lidande, död, kors & uppståndelse förekommer, behandlas och får ibland en något annan utformning än vad vi kanske är vana vid, som kommer ur min omläsning av Paulus och hans texter.

Messias
Messias kommer – det summerar den andliga vibrationen vid tiden för Nya testamentet. In i detta Längtans galleri vandrar Jesus. Han svarar mot förväntningarna, men spränger också gränser. GUD ville mer än människornas längtan kunde greppa med sina små händer. Eller, så var det så att bara små händer kunde greppa det GUD ville...

Idag går inte människorna i skuggan av templet och längtar Messias. Därför måste "konnotaforerna" (mitt nyord byggt av metaforer och konnotationer) tydas och läsas in i vår tid. Vi som längtar Lyckan, Meningen, Kärleken, Klimatlösningar, Fattigdomsbekämpning, Odödligheten och Bekräftelsen.

Hur ser vandringen ut från det perspektivet? Det ska jag försöka klargöra under Faste- och påskkalendern.

Artikeln i summa (7p)

Inser att min artikel, som töjdes vid bloggpubliceringen, behöver en summery:

• Mötet med Jesus är definierande för uppdraget
• Vi inbjuds till förvandling
• Korset är förutsättningen, erbjudandet, dörröppningen till ett liv i Kristus
• Målet är inget mindre än att bli lika Kristus (ikläd er herren JK)
• Korset är den distinkta och oväntade nybilden av GUDs närvaro
• Vi måste lära oss skilja på kärna och skal (möta, följa, förvandlas är kärna, dogm, tro (tom på Bibel), benämningen kristen är yta. Förvandling är äkta, bekännelse kan vara lip-service. Läran skruvas ned i förhållande till vandringen.)
• Maktkyrkan trampade snett. Och så gjorde många oppositionskyrkor även. Omtag behövs.

Kommer det att ske? Noop. Vi som druckit av det gamla vill inte ha av det nya. (Luk 5:37 ff) Vi tycker det gamla är bättre.

Men vi är väääldigt långt bort från Paulus...

tisdag 25 mars 2014

GUD

VII GUD & MENINGEN

Så, innan vi nu tränger vidare ner i fastans och påskens bråddjup, låt oss kort stanna inför denna betraktelses själva kärna: GUD och meningen.

Vid första betraktelsen verkar ju en gud som "lösningsguden" mer attraktiv. Och sådana bilder finns: Exodus, GUD – vår hjälp i nöden, tecken och under, bed så ska ni få... De vackra "halmstrån" som utövat lockelse på förkunnelsen. Och jag utesluter inte alls att GUD både kan, vill och räcker oss dessa strån: GUD som det extraordinära. GUD med obegränsad kapacitet.

Men en mera samlad bild kan inte rimligtvis framhärda i att just detta ÄR bilden av GUD. Istället är det nog bilden av GUD som det ordinarie som är BILDEN. Jesus Messias framkallar väl just den bilden: I vägdammet, i vardagen, gäst i verkligheten – där går GUD. (Tevegudstjänsten från Falköping i söndags sände knappast just dessa signaler.)

GUD är ordinarie, inte vikarie.

Det finns en judisk berättelse om en "fiktiv rättegång" i ett koncentrationsläger. GUD var instämd till rätten. Det restes krav på dödsstraff på GUD som orsakat (eller tillåtit) judarna så mycket lidande. Frågan var: Var var GUD då allt detta lidande drabbade oss? Juryn skulle sammanträda. Den tilltalade ombads då lämna rummet inför överläggningen. Men vägrade. GUD var där – stannade mitt i lidandet – och vägrade lämna sin plats. Då kunde inte juryn överlägga. Dom uteblev. Svaret blev tydlig – GUD var där, längst in i dödsskuggans dal.

Jesu bön i Getsemane är den allvarligaste mänskliga bönen: Gånge denna kalk ifrån mig, som det stod i den gamla översättningen. Låt mig slippa, säger vi idag. Men ske inte min vilja, men Din, bad Jesus.

GUD är inte lösningen på Människans problem. Men meningen i dem (inte meningen med dem), och i allt annat som möter oss som mänskliga erfarenheter vandrar vi med GUD. Minns: Det mest meningsfulla Jesus gjorde var att dö.

måndag 24 mars 2014

Del 6 av sju. Intro till Kalender

med 24 luckor i Faste och Påsktiden. Startar snart.

VI Kristuslikhet

Det är djupt tragiskt att den väg som Jesus utnämner sig själv till att vara inte tar oss längre än till en skärmytsling kring dogmatik och positionering för eller mot det ena eller det andra. Jesus talar för ett nytt sätt att leva, hans eget liv är mönsterbildande, och samtidigt kraftkällan för detta liv: Att möta andra människor som vore de vi.

Eller som Paulus skriver: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig."Gal 2:20. Så konkret, så utmanande. Men han visste att han inte var framme. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför och löper mot målet för att vinna det pris som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga, låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit. Fil 2:12-16.

Livet med Kristus är ett ordinarie slit, inte extraordinär undanflykt. Vi har lång väg till kristuslikheten – men också den längsta vägen har en kort början.

MESSIAS

Messias,
den GUD sände
för att tala med mitt hjärta

förändra världen
ut och in från det egna –

kärlekens språk;
som ser den Andre.

/från boken Poetisk teologi, 2014. (som släpps 10 april och 13 april)

lördag 22 mars 2014

V En kristusdoft

Jag håller på att förbereda oss för 24 luckor Faste- och Påskkalender. Idag skriver jag nog min allvarligaste text ever...

Forts fr IV, nedan.

Det finns ingen annan tro. Det är livet på blodigt allvar. Gör vi på något annat sätt lämnar vi det gudomliga bad vi är nedsänkta i sedan Skapelsens morgon, och som vi återplacerades i vid Kristi kors (och grav). Om vi istället tvingar fram en bild av att GUD ska motiveras genom att skära in i tillvarons djupa logik, och bryta sitt skapelsemönster genom under, ingripanden, och extraordinära händelser har vi inte närmat oss Bibelns stora kärna. Det kan inte vara en tillfällighet att lidandet är den centrala kärlekshandlingen.

Nerven i tron är livet på allvar. GUD är ingen flyktväg (från livet, allvaret, essensen) men själva tillvarons centrum och mening. I vandringen med Jesus till korset går vi till denna kärna: Meningen. Livet är satt i fråga. Vi har då rört oss till själva hjärtat av livet. Tron har rört sig från en skir yta till det sköra centret, från dogmens och ritualens ytskikt till livets yttersta edge. Vågar vi se det?

Hos Paulus justeras terminologin från: Jesus dog för oss; till vi dör (och uppstår) med Kristus. Det är nog en mer dramatisk glidning än vad det först framstår som. Rörelsen tar oss från åskådarbänken – Jesus dör för oss – till att i hög grad vara med "på plan" – vi (ffa vår gamla natur) dör med Kristus. Skillnaden mellan ett för och ett med bär ner Paulus ytterligare ett snäpp i reflektionen kring korsets realitet.

Om nu detta är Bilden, livets mönster, varför stannar vi med så ytliga monster? Quick-fix-guden byts mot realism-guden. Vill vi det? Troligen är inte frågan vad vi vill. Det handlar nog lite om vi väljer väst eller ost: Hollywood eller FN. (Frågan vi bör ställa oss är: Vad säger vår erfarenhet?)

Troligen är det därför det finns så lite liv, och hopp. Vi söker liksom GUD på fel plats, ett dilemma som är lika gammalt som människan själv. Vi söker lösningar, men GUD bjuder meningen. Vi söker undanflykten, men GUD bjuder realiteten, och är med oss där. Vi hoppas på frihet, eller skydd, men GUD bjuder befrielse. Bara den fångne kan befrias. Varför tror vi att vår väg ska vara en annan väg än Jesu väg? Vi kan tänka oss uppståndelsen, men passerar gärna vid sidan av korset.

Här står vi inför kärnan. Vi hoppas på att slippa – GUD presenteras som en flyktväg. Men GUD verkar rör sig åt helt andra hållet: Går mot lidandets trånga port.

GUD som människans bäste vän är vår realitet. GUD har gjort det livet möjligt, omstartat det med Jesus Kristus, och vägleder oss genom att utrusta oss med den heliga Anden, vår guide, till en iver att göra gott. Till denna livslovsångens värld är vi inbjudna, att leva med GUD, att genom umgänget bli lika GUD, i linje med ursprungsplanen; "att ikläda oss Kristus", för att tala med Paulus; att bli en "kristusdoft".

Den vägen har aldrig varit enkel. Men den har en enda annan kvalitet: Den är meningsfull.

forts följer...

fredag 21 mars 2014

IV Förvandling

Ni verkar alldeles förstummade (eller ointresserade) av gårdagens avslöjanden, så, låt oss fortsätta:

IV Förvandling

Vägen – som var ett begrepp förbundet med de första kristna; på den Vägen – är en fantastisk beskrivning av tron. Inte en dörr, inte en rättfärdighetsnivå, ingen exklusivitet, men en Väg att beträda. För de som är på väg. För alla som ansluter. Med riktning och historia...

När jag nu, under några år, ägnat i stort sett all vaken tid åt dessa utmaningar, och utgivning av sex små böcker på temats olika perspektiv (den sista – dikter för kyrkoåret, kommer snart), och nu summerar mina intryck känner jag skam, och en inre oro. Ett helt liv har denna verklighet bott granne med mig. Och ännu har den inte gripit mig. Eller fött mig på nytt. Förvandlingen är i bästa fall möjligen påbörjad. Lika illa ser det ut då jag ser på kyrkans historia och tradition.

Förfärliga övergrepp har skett i GUDs namn, under korsets tecken – och sker kanske ännu. Går denna kollektiva skuld hantera? Det är inte bara moraliskt bekymmersamt i allmänhet, det är på så kusligt långt avstånd från våra verkliga ideal. (Ställ dig bara en enda fråga: Hur kommer det sig att 1 Kor 13 lämnat så ohyggligt lite avtryck i oss?) Mitt återupptäckta ideal (i formen det fått i Bibel2000 är ju Rom 15:7. En mer utmanande beskrivning av tron kan nog inte ens tänkas: Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Och en mer exakt beskrivning av korset, och korsets effekt går inte formulera.

Jag tror nämligen att tron, bekännelsen, tillhörigheten till Kristus inte är ett mål, men en början. Jag kan inte tyda varesig Jesus eller Paulus på något annat sätt. Vi har istället blivit som svaret på den gamla barngåtan: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Vi inbjuder, tjatar om och motiverar GUD, vi försvarar GUD. Men vi ska bara leva med GUD. Vi är inbjudna till just det livet.

Dörren dit liknar ett kors. Det är enda vägen. GUD sköter sitt eget försvar. Livet i tro är en påfrestande vandring i uppförsbacke, med Kristus. Glidarna i livet åker utför. Men vi "ska bli så till sinnes som Kristus Jesus var" (Fil 2:5).

Om detta verkligen är målet, och vägen, som griper oss – hur ser då resan ut? Det måste vara kyrkans (enda) verkligt stora fråga. Hur trimmas hela vår struktur att träna oss i kristuslikhet?

torsdag 20 mars 2014

Begrepp som tömts på innehåll

Preparation för Faste- och Påskkalendern, del 3. Vill du läsa från början får du scrolla ner och läsa "baklänges".

III Begreppet kristen

Jag kallar mig inte längre kristen. Jag tycker att uttrycket är meningslöst. Dels för vad det historiskt, och kanske ännu, kommunicerar: Makt, förtryck, övergrepp, dogmatisk fiktion, ytlighet och felfokuserad konfrontation. Dels för att jag inte tror att Jesus, eller t.ex. Paulus, hade för avsikt att skapa kristendomen, och dels för att det därmed skapar helt fel fokus.

Jesus kom för att lära oss att leva. Som äkta människa visar han vägen, gick själv den vägen och är den vägen. Det stannade aldrig vid bekännelsen. Petrus hade rätt klart för sig, tidigt, att Jesus kom från GUD, ja, var GUD ("Du är den levande gudens son"). Nikodemos, farisén, förstod vem Jesus var (Joh 3). Bekännelsen var briljant. Men. Det räckte inte. Det räckte inte alls! Jesus själv uttrycker det som att vi måste födas på nytt. Förvandlas.

Nikodemos förstod inte, och det var nog rätt obegripligt före korset. Och vi? Är vi beredda på förvandling? Beredda att ta strid med de mest grundläggande, och mest destruktiva, krafterna i våra liv? Främst egoismen, och girigheten.

Det är den inre kärnan av mötet med Jesus. Hur förhåller vi oss till den kärnan? Tro, bekännelse, konvertering, dop... är i olika traditioner ingångsdörrar, jag är mycket mer intresserad av vägen.

forts följer

onsdag 19 mars 2014

II Dogmens död

Del 2 som sammanfattar min mera omskakande perspektiv, som intro till den Faste- och Påskkalender som följer från den 28 mars, och fram till Påskdagen.

Forts fr 17 mars ...

II Dogmens död

Vår tro är inte en dogm. Vi bör inte ens säga att vi tror på Bibeln. Kyrkan är inte vårt rum i tiden. Kyrkans bekännelse är bara tidens provisorier för att gestalta vår följaktiga gudsgemenskap. Lika lite som en dåtida jerusalemit borde uttala tro på templet (symbolen för GUDs närvaro hos sitt folk) eller Torah (lagen) bör vi tala om tro på Bibeln, kyrkan, dogmen...

Vår tro är liv, och det livet är Mötet med GUD själv, och därifrån vandringen med GUD; vår Skapare, Frälsare, och Vägledare, traditionellt beskrivet med metaforerna Fader, Son och Ande. Mer begripligt, om än ofattbart, är den Jesus Messias som kommer emot oss på vägen från sitt kors, utstigen ur sin tömda grav och inbjuder oss till denna vandring genom livet, och, som Paulus skriver, ingjuter i oss "en iver att göra gott" (Tit 2:14). Eller mer konkret: "Att lära oss godta varandra så som Kristus har godtagit oss till GUDs ära." (Rom 15:7). Detta är helt medvetet på tvärs mot en del av den annars självupptagna biologiska egenöverlevnaden, som annars styr oss.

Om inte vi vågar tala om förvandling är vi förlorade. Och är inte vi beredda att förvandlas är vi ingenting. Korset är då i grunden meningslöst. En kristentro till namnet är bara det, som ett gammaldags löst skjortbröst; avtagbart och utbytbart. "Då har ni alls ingen nytta av Kristus" (Gal 5:2), skulle Paulus ha sagt. ""Ni ska alla förvandlas, så att GUD blir allt, överallt" (1 Kor 15).

Tron är först, främst och sist relation, primärt med GUD och som en följd av den relationen vårt förhållande till andra människor, ja med allt skapat. Gudssmittan är vårt enda märke. Och det påverkar allt i våra liv. Om dogmen (eller templet, eller lagen, eller Bibeln, eller något annat) understödjer denna förvandling är de OK. Annars bara avguderi.

(För att läsa från början får du scrolla ned och sedan läsa "baklänges".)

tisdag 18 mars 2014

KORSETS JESUS

måndag 17 mars 2014

Korsets Jesus: Introduktion och en Faste- och påskkalender.

KORSETS JESUS

Introduktion

I Faste- och Påskkalendern KORSETS JESUS presenteras, dag för dag från och med 28 mars det perspektiv som fyra år med Paulus lett mig fram till. Tom (NT) Wright och Michael Tellbe, teologer och bibelforskare, har varit vänliga att guida mig på vägen. Ibland har de bekräftat mig, ibland korrigerat mig och andra gånger har vi gått skilda vägar.

I Faste och påskkalendern läggs pusslet bit för bit. Mönstret för varje dag är först en kort och enkel introduktion, därefter en liten bibelteologisk utblick som följs av min kritik mot kyrkans stelnade former och formler – den kritiska hållning som driver mig. Allt "summeras" sedan i en dikt/korttext/poem. Kalendern presenteras från och med den 28 mars, fram t.o.m. Påskdagen.

Messias kommer – det summerar den andliga vibrationen vid tiden för Nya testamentet. In i detta Längtans galleri vandrar Jesus. Han svarar mot förväntningarna, men spränger också gränser. GUD ville mer än människornas längtan kunde greppa med sina små händer. Eller, så var det så att bara små händer kunde greppa det GUD ville...

Idag går inte människorna i skuggan av templet och längtar Messias. Därför måste "konnotaforerna" (mitt nyord byggt av metaforer och konnotationer) tydas och läsas in i vår tid. Vi som längtar Lyckan, Meningen, Kärleken, Klimatlösningar, Fattigdomsbekämpning, Odödligheten och Bekräftelsen.

Hur ser vandringen ut från det perspektivet? Det ska jag försöka klargöra under Faste- och påskkalendern. Men dessa texter introduceras nu med en mera utmanande serie, som lägger grund. Här under: del I.

I "Uppfylld av iver att göra gott."

Den religiösa kristentron har skruvat ner sig i en dogmatisk grottekvarn som bekymrar mig. Vi inte ens anar hur storpolitik och statsreligionsperspektiven har smugit sig in i trons inre kamrar. Hela detta paradigmatiska perspektiv är helt främmande för Nya testamentet där vi hör en röst från marginalen, mot etablissemanget, som talar om GUD in i en tid som nominellt redan var fylld av GUD, och gudar. Grekiska och romerska gudar härjade i storpolitiken och ritade om världskartan, den judiske bilden av GUD kämpar med frågan om en delvis dold gud med templet som fokus och vi följer fariséerna som försöker återlansera lagen och GUD ute bland folket. In i denna palett av troer vandrar plötsligt GUD själv. Jesus Messias gestaltar den gudstro som efter diverse dikeskörningar samlar Bibelns vittnesbörd om GUD.

Lag, dogmer, rituell praxis och de historiska berättelserna bär en stark kärna av Bibelns första vittnesbörd: GUD som närvarar i världen, och vill gemenskap med sin Skapelse. Men i det ögonblick som metaforen GUD låses fast vid dess uttryck, symbolerna för GUD och GUDs närvaro, stelnar och dör de och avvisar GUD själv. Kungen (från Saul), Folket (från Mose och Exodus), Tabernaklet och Templet är de synliga och konkreta uttrycken för den osynlige guden, och som sådana vittnesbörd om GUDs närvaro i tiden, men får inte tydas som något annat än just "bleka" bilder av denna närvaro av GUD. Övertro på metaforerna var, och är, förödande för det nödvändiga, avgörande och förvandlande mötet mellan människan, människor och GUD. "Avgudadyrkan" bor kusligt nära sund tro.

Del II av introduktionen de närmaste dagarna. 28 mars börjar sedan de 24 "luckorna" att öppnas, med den sista på Påskdagen.

lördag 15 mars 2014

PAULUS SKAKAR OM

Första (enda?) framträdandet på ostkusten

Mina findings efter omläsningen av Paulus, och utmaningarna för kyrkan i en postkristen tid, presenteras i Borgenkyrkan i Tierp första helgen i april.

Tierp 5-6 april 2014

Lördag
kl 10: pass 1 Paulus – missförstådd och underskattad

12 lunch

13-15: pass 2 Synd & försoning – centrum i tron

Söndag
gudstjänst kl 11 temat för söndagen: "Försonaren", nattvard.
Predikotema: Jesus Messias; veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade)

Kyrkan har bäddat ner sig i ett maktpolitiskt perspektiv som trängt långt in i kristen tro, djupare än vad vi vågar se. Med omläsningen av Paulus fräschas perspektiven upp och utmanar. Paulus banbrytande omläsning av Korset var dramatisk i hans egen tid. Men hans tankar fick inte det rum som hade behövts då kyrkan gifter sig med makten och formar konturerna av kristen tro. Därför är Paulus mer aktuell än någonsin när nu kyrkans ökenvandring skakar om kärnan i kristen tro.

Min uppfattning är klar. Följer vi inte Paulus är kyrkan förlorad.

Om detta talar jag i Tierp, och i mina (6) böcker.

Hör koncentratet i Tierp.

onsdag 12 mars 2014

Judas – en antijesus?

JUDAS

Han avbildas i gult, svikarnas fega färg, och har skildrats som svekets man:

En av tolv, i historiens
mest exklusiva skara –
valda av Jesus med uppdrag
att gå mot jordens hjärta

"Följ mig", ljöd
inbjudan från himlen –
Det Extraordinära
krattar i mänsklig manege

Människofiskare var den tekniska termen, för det hade de vana, alla, men inte Judas (och möjligen inte Levi Matteus), kanske var han den ende från Judéen, en unik bland galiléerna, dialekterna nyanserade skaran från bergen, men inte deras öde.

Judas var kamrer
efteråt fick han skulden
hade förskringrat, sas det
var girig, menades det.

Efteråt var det lätt att döma
ingen visste så mycket på
förhand, som de
som sa det, efteråt

Levde han sin övertygelse? Utövade han sin tro? Eller svek han för trettio silverpenningar? Var han rent av den ende modige – som stod upp för sin övertygelse?

Vi känner inte Judasmotiven –
Kyssen talar sitt språk,
svärden sina dialekter,
det gula sägs signalera feghet.

Tomas tvivlade,
men befriades
Petrus förnekade,
men upprättades
Judas tog sitt liv
Blodsåkern vittnade.

Tre års vandring med Mästaren,
var det förspillda år,
var han besvikelsens man,
eller bara redo att skriva in sig
i historieböckerna?

söndag 9 mars 2014

Poetisk teologi

lördag 8 mars 2014

9 mars

Prövningens stund, Centrumkyrkan, Kållered, sö 11oo

Hörde – gömde – söktes

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?" Ur 1 Mos 3

Var är du? Jag har ställt den frågan i veckan. Flera gånger. I telefon, per SMS och i mitt eget hem. Var är du? En gammal vän har trasslat till det för sig, och rört till sitt liv. Och bor nu hemma hos mig. Men det är skört. Han är inte redo för hjälp, eller bortom all räddning. Vad vet jag? Men jag ropar: Var är du? (Hur är du? Vad vill du?)

GUD vandrade över jorden, de gömde sig, men nåddes av ropen.

Detta är GUDs ord i en sammanfattning. Kort och gott. Kring detta tema spinner bibelbokens berättelser. Paulus skriver: Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Rom 1:19-20

• GUD vandrade i lustgården:

Människan sträcker ut sin hand i den stora tomheten för att söka en hand. Det är barnet i människan som gör det, omsluten av mörkret, barnahanden söker den vuxnes hand, trygghet i kaoset, värme i kylan, närhet i mörkret. GUD syns i sitt verk: GUDs osynliga egenskaper har varit synliga. Vi är nedsänkta i GUD, badar i GUD. Som i luften, i tiden, i livet.

Därifrån har vi krånglat till det. Gjort det till svårgenomtränglig dogmatik, rest krav för att möta GUD eller att toucha GUDs hjärta. Eller omtolkat det som att det ligger på GUD att stundligen erövra scenen, bära oss, trösta oss, lösa livet för oss. Den uppenbara guden har blivit den dolde; undangömd eller undanstuvad; heligen avståndsplacerad; eller oheligt banaliserad.

Det är en fantastisk metafor: GUD vandrar i lustgården, mitt mellan ormar och träd med kunskapens och livets frukt. Har du och jag gjort det lättare eller svårare att se GUD? Fylls vår berättelse av hur GUD vandrar fram? Och vilka blir bilderna vi låter medmänniskorna bläddra bland: Överdrivna historier om Magikern, livsnära berättelser vardagen, distanserade berättelser om Överheten, skamfyllda berättelser om underkastelse... Hur låter GUD på vandring i lustgården då vi talar om GUD?

I den svala kvällsvinden kom Herren GUD vandrande i lustgården...

• Människan gömde sig.

Jo. Vi gör det. Drar oss undan, försöker gå osedda, ser bort, blundar. Det gäller inför varandra – vår medvetna nakenhet röjer oss – och det gäller, kanske särskilt, inför GUD. Den skuldmedvetna människan plågar sig, trycker ned det som vill, men hellre än att bita huvudet av skam, sitter vi med Svarte-Petter. Flyr till slut oss själva. I allvarligt drogberoende, eller i flykt från åldrandet och realiteterna. I grunden är plastikoperationerna och flaskan syskon – vi tål inte spegelns bild av oss själva.

Människan gömmer sig. Tål inte att bli upptäckt, sedd, speglad i andra människors liv, och själv spegla. Har ni sett aporna sitta i träden och kamma igenom varandras päls och plocka bort löss och loppor? Det är i grunden vårt biologiska arv: leva i relation, vara djupt indragna i varandras liv, vara som en enda kropp. Spegla oss i likhet och olikhet. Idag, i storstadens tid, människorna lever åter tätt sammanpackade, har vi uppfunnit tittskåpet. Vi tittar in i andra människors liv genom teven, istället för att plocka loppor i pälsen. Vi har en avstängningsknapp, sedan sitter vi ensamma. Ingen kammar vår päls. Jesu tilltal är hela tiden dialogen: allt vad ni vill att andra ska göra för er ska ni göra för dem. Förlåta andra som vi blir förlåtna. Vi är grenarna, han är stammen. Människan gömmer sig. För sig själv.

• Och GUD ropar: Var är du?

Som om GUD inte visste. GUDs fråga behöver ett svar. Människan som reser sig upp, och tar ansvar. Här är jag, jag vet att det var fel, jag räcker inte till, jag tror – hjälp min otro...
Samuel fick beskedet: När Herren talar ska du svara: Här är jag Herre, sänd mig. Tala Herre, din tjänare hör. Och när Jesaja kallades:

Det år, då kung Ussia dog, såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra:

Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.
Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade:

Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.

En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.” Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!” Då sade han:

”Gå och säg till detta folk:
’Ni skall höra men ingenting förstå,
ni skall se men ingenting fatta.’

Jag frågade: ”Hur länge, Herre?” Han svarade:

”Tills städerna ligger i ruiner
och ingen bor i dem,
tills husen står tomma
och åkrarna ligger övergivna.”
Herren skall föra människorna långt bort,
och landet skall lämnas öde.
När en tiondel ännu är kvar
skall också den tillintetgöras,
så som man bryter upp stubben
efter en terebint eller ek.
- Ett heligt släkte är den stubben.
Jes 6

Bibeln är berättelser om det sökta: Människan, ett folk i GUDs smak, fåret – det hundrade, penningen, de förlorade, de kringspridda... Men inte bara människan. Vår fråga är var GUD finns? Bor GUD på detta berg? Bor GUD i hus, finns GUD i elden, i vinden – eller i den stilla susningen...

Skapelsens morgon, den urtida gemenskapen och närheten mellan GUD och Människan (ja, med allt skapat) – Herren GUD vandrade i lustgården – återfår genom Jesus sin grundstruktur. GUDs tidiga fråga till Adam; varför gömmer du dig? besvaras av Jesus själv som Den Nya Människan – Sänd mig, och svarsfrågan till den dolde guden får samma svar: Jag är är här.

Gömmeleken är avslutad, människan är funnen, GUD är uppenbarad. Det är dags att dela en sockerdricka med fötterna i nådens hav, vid bryggan – med korsets form – där GUD och Människan möts, för att tillsammans ta oss an livet med sina många utmaningar, från en evighet till Evigheten.

Jag tror vi nu måste söka uttrycken för och de nya bilderna av denna nyskapande dramatik. Skapelse – Frälsning – Dom strålar samman i Påskens under. Den nya tiden föds i och genom Kristus som vill bli allt och i alla. Sedda, bekräftade och sända. Trons energifält flyttar från bekännelsens ibland ihåliga ord till ett liv där vi ikläder oss herren Jesus Kristus. Det finns inget större evangelium, och inte heller ett mindre. Det kostar allt, och ger allt. Tro är inte religionens mål, bekännelsen är inget annat än en portgång till livet: Jesus visade vägen, gick vägen och är vägen. Vägen går bara mellan människors hjärtan. Och mellan GUDs hjärta och människors hjärtan.

I prövningens stund, och i dessa många kämpiga stunder, hör vi GUDs rop: Var är du? Och GUD hör vårt rop: GUD, min GUD har du övergivit mig? I Jesus är vi båda funna. Jesus tog oss alla med på sitt kors, här är jag, tar mitt ansvar, och GUD blev för första gången helt synlig, genomskinlig för att vi tydligt skulle kunna se GUDs hjärta.

tisdag 4 mars 2014

Askonsdagen

Askonsdagen

Jag vände mig till Gud
med bön och åkallan
och höll fasta
i säck och aska

vågade inte se
mitt ansikte
i spegeln

bar världens
hela elände
på mina axlar

i askan
ristades ett kors
GUD bar min börda

söndag 2 mars 2014

Poetisk teologi

för kyrkans år presenteras i min nya bok.

85 s dikter för kyrkans år och 35 s teologi som bakgrund och fördjupning.

120:- för liten bok med hårda pärmar. Beställ för leverans lagom till påsk..

pa.sahlberg snabelA gmail.com

Läs om hur

GUD nyser i halmen
och viskar hemligheter
i Marias öra.

Gott nytt år!

Kärlekens väg

2 mars Fastlagssöndagen (Centrumkyrkan, Kållered, sö kl 11oo, idag)

Kärlekens väg

Det är evangeliets stora berättelse, strängt taget den enda berättelsen. Kärlekens väg. Inte i någon fråga ligger vi så nära själva hjärtat i evangeliets ord: GUDs kärlek till oss, och vår utmaning att älska varandra. De hänger nära ihop, och ingenting är viktigare, och svårare.

• Vem var Jesus?

I min nya bok beskriver jag, lite översiktligt, hur Jesus dukar GUDs frälsnings bord, med sitt liv. Och att en del av servisen redan finns på plats. I en sorts dialogdikt använder jag orden från den judiska pesachfesten, som vi känner väl igen. Judarna ber:

Välsignad är du, vår Herre och GUD
Universums Kung, som skapar vinets frukt

Välsignad är du, vår Herre och GUD
som låter bröd komma ur jorden

Och slutar med orden:
Nästa år i Jerusalem.

Och så låter jag värdhusvärden berätta:

Nu var de här. I mitt Jerusalem.
Men när deras Mästare
välsignade bordet sa han:

Detta är min kropp och mitt blod

Det var alldeles oerhört –
som om han var GUD, var han det, frågar värden.

Jesus gick in i den grammatik som rådde vid den tiden, uppfyller förväntansbilderna men gör det på sitt eget sätt. Med sitt eget liv. Min kropp och mitt blod.

• Hur var Jesus?

Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna. Mark 10. Den GUD sände, en Son är oss given och Jesu
egen bild är fylld av ett medvetande. Som inte passade in i sin tids Messiasförväntan, och knappast ens som kyrkan sedan burit historien vidare. Tjänardimensionen är knivskarp hos Jesus. Och den utmanar allt.

• Vad ville han med oss?

Vi gör våra försök att ta Jesus som vår tjänare, tröstare, alltiallo. Jag tror inte det var tänkt så. Vi är grenar i honom, lemmar i hans kropp, vi är gestaltningen av Jesus i varje ny tid. Vi lever, men det är Kristus som lever i oss – det är den skarpa nytolkningen av kristenlivet som kom med Jesus och tyddes av Paulus. Ännu stavar vi på hur det kan tillämpas.

Kärlekens väg är vår väg. Och det är enda vägen.

Boken Längtan efter Riket

Saul/Paulus kunde svara på många frågor. Om GUD, om tro och hur man ska leva. Det intressanta är att han visste två gånger. Och svaren blir rätt olika.

Saul var farisé, en sträng fraktion i Palestina vid vår tideräknings början. Saul "andades mordlust" mot Jesuslärjungarna. På vägen till Damaskus fann han plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus som han förföljde. Paulus är sedan den person som betytt allra mest för den kristna kyrkan. Men han är inte alltid lättförstådd, och har misstolkats genom århundraden.

Böckerna som jag har skrivit berättar om just denna resa, men vill också gärna peka på det som betyder mycket för oss idag - 2000 år senare. Den leder till en omläsning av Bibeln.

Böckerna kan köpas hos författaren: 031 795 29 00 eller per E-post: pa.sahlberg@gmail.com

Längtan efter Riket, 129 s (2011)
Längtans hus, 146 s (2012)

100:- (150:- för två ex, Specialpris för studiecirklar) + porto

I denna blogg kommer en del tilläggsmaterial att presenteras. Här kan också frågor, kompletteringar, kritik redovisas.

Materialet finns också samlat, mera lättöverskådligt, på Centrumkyrkans församlings hemsida. Klicka på Paulus i rubrikraden så får du en översikt över kompletterande material.

Välkommen till ett samtal om vår allra heligaste tro.

Så här kanske Saul/Paulus liv har varit (extramaterial)

Jag har dragit nio slutsatser i min bok. Själv har jag samlat många fler. Förundras lite över hur jag gått omkring med Paulus i min ficka i alla dessa år, men inte riktigt tillåtit hembesöket förrän nu?

Materialet i vare sig Apostlagärningarna eller Paulus egna brev ger särskilt mycket material till några vidare djupstudier av hans personlighet eller psykologi. Ändå är det som om jag nu efter fyra månaders ockupation av Paulus tankevärld kommit honom ganska nära. Det är som en arbetskamrat som jag mer delat profession med, än en nära vän. Vi har inte talat om mycket annat än vad vi tänkt om GUD. Men visst, talar man så mycket med varandra och försöker tränga in i varandras tankar och serier av samband blir man på ett sätt bekant.

I min bok om Saul/Paulus har jag skisserat de yttre ramhändelserna som Nya testamentet berättar om. Där finns de kortfattade raderna hos Lukas i Apostlagärningarna om resorna, allt från första resan mot Damaskus till framkomsten till Rom, 26 år senare. (från ca år 34 till år 60). 13 av åren, de första, ligger nästan helt i mörker, de kommande är fyllda av fyra resor, sju tal och 13 brev (några av breven tillkom efter år 60).

Hos mig motsvaras de åren av min åttaåriga pastorstjänst i Trefaldighetskyrkan (som 32-åring till 40 åring), 12 år som riksdagsledamot och nu fem år i skrivartjänst. Jag kan i grova drag identifiera mig med Paulus. Antar att det låter förmätet, men jag menar inte det, bara att jag nu prövat hans skor ett kort tag och då tänkt Paulustankar i relation till mina egna resor genom livet.

Saul – ett liv
En fariseisk rabbi tog GUD på allvar från 12, gick i rabbinklass från 15 och gifte sig vid 18. Det mönstret bröt få. Troligen inte heller Paulus. Jag tog tron på allvar från konfirmationen, började Överås vid 18 och gifte mig vid 20.

Antar att Paulus gifte sig med en flicka från Tarsos, som pappan hade valt ut. Mera spännande hade varit om han äktade en översteprästerlig dotter. Då kanske hon fick skäl att lämna honom när det började glöda i hans liv och han ledde det delvis hemliga arbetet mot den växande kristna sekten – nasaréernas sekt som det står i anklagelseakten från Stora Rådet.

Saul hade börjat sin rabbinbana hemma i Tarsos, fått stipendium till studier i Jerusalem, gått från anonym lärjunge till en alltmer glödande farisé, först hos Gamaliel, sedan till Shammais mera eldiga lära och kanske till och med sökt samröre med de revolutionära men ultrakonservativa seloterna. Han gifte sig med Saken. För det var tron och allvaret som var Saul/Paulus stora kärlek, det och arbetet. Och han tog sadelmakeriet på lika stort allvar, för det var sådan han var. Plikten framför allt, var hans logga.

Sådana människor kan bli rätt odrägliga. De blir som en finne i ändan på folk. Det kliar.

Han hade tjatat sig till ett rekommendationsbrev från översteprästen i Jerusalem för att i Damaskus hemsöka Jesuslärjungar. De hade alls ingen jurisdiktion över den arabiska huvudstaden men ibland gör man saker bara för en kortsiktig frist, bli av med Saul för en tid. Själv for han med stort allvar. Han hade en alldeles egen mission, GUD och han var partners. De ville samla det judiska folket i sann tro. I trohet mot Förbundet och genom att leva lagens bud sökte de Rättfärdigheten. Och om det inte gick skulle man med tvång tvinga människor till lydnad, och om det misslyckades kunde man döda dem, som man hade gjort med Stefanos.

FRL – var Sauls maxim. Förbundet, Rättfärdighet och Lydnad var de tre ledorden. För andra Shammailärjungar var det TR(F) som gällde. Torah och Rättfärdighet. Men påverkad av seloterna var lydnadstemat än starkare hos Saul, och Förbundet med GUD var det som drev dem. De sönderfall i fraktioner, som politiska grupperingar i extremtolkningarna. Saul var bland dem, och i varje vägval valde han det mest extrema sällskapet.

Damaskusvägens damm
I den andan begav han sig mot Damaskus. Han älskade GUD, ja han nitälskade. Det passade väl med hans andra yrkesprofession. Ritningen var exakt, det var mot den man skulle anpassa verkligheten. Om det var ett stycke läder som skulle böjas in i mallen för en sadel, eller om det var en människa som skulle krökas in under GUDs vilja var det inte så stor skillnad. Planen gällde! Vi stiftar bekantskap med en extremist. Övertygad om kraften i sitt sanningsljus. På sådana biter inga motargument, snarare blir det till ökad glöd i de passionerade men samvetslösa nitet. Sanningen var målad i eldskrift, det var en marschorder som ingen verklighet, eller tvivel, kunde bita på. Sådana människor får saker och ting gjorda. De tvingar omgivningen in i de mönster och de mallar som redan är uppgjorda.

Denna massiva yta är utan repa eller knyckling. Det hindrar dock inte att det i djupet av ett hjärta ändå finns en fjäder av misstro. Den svävar runt bland modeller och ritningar och stör bilden. Oftast viftas den undan, men svävar åter fram bland de stora övertygelserna. En sådan fanns i Saul. Någonstans blev det stora allvaret också en spegel för honom. Den stora teorin om laguppfyllelsens, och laggärningarnas karta, rymde en aning om den mänskliga otillräckligheten. Tänk om det ändå inte går? Om det nu är en villfarelse jag lever med, vad händer den dag då revorna släpper igenom ljuset? Torah är god, men det är minsann inte människan. Teorin håller, men gör verkligheten verkligen det? En aning ackompanjerade Sauls vandring mot Damaskus. Ingen av kamraterna i ressällskapet anade det. De reste som en union av övertygelse, i främmande territorium skulle de uppsöka och fängsla dem som hade lockats med i förkunnelsen från den farliga sekten som följde Jesus, som påstods uppstått och nu var centralpunkten i den rörelse som karvade hål i den samlade fasaden av det unika judefolket som hade en särskild union med Himmelens GUD. Saul samlade dem till dagens bönetimmar. De läste orden från kung David som stärkte deras själar. Deras lydnad för den Rättfärdighetens stig de följde livades och deras nit blev allt tydligare.

Ända fram till den timmen då allt splittrades. De hade talat om Jesus, och lärjungarna. Förkunnelsen som ännu hördes efter den korsfäste mannen var på många sätt inte främmande för dem. På en lång rad punkter var han som vilken fariseisk rabbi som helst, Gamaliel och Jesus hade väldigt mycket det var överens om. Men på tok för liberala. De många ömma tår som Jesus hade trampat på hade till slut väckt många fariséers ilska. Mest outhärdligt var att höra den mannens anspråk på det himmelska ljuset, ja han sagt de förbjudna orden om att han var YHWH (Herrens) son. Var gång någon sa det gjordes det med en viskning. Det var så oerhört, borde inte sagts, och inte upprepas. Men den mannen hade sagt just de orden. Och förlåtit skulder och synder. Som om han var YHWH – en ny viskning.

”DU är den mannen!”
På ytan fanns ingenting som avslöjade att sanningens minut närmade sig. Men inne i Saul flämtade en låga av genuin oro. Tänk om han tog fel? Den GUD han älskade viskade i hans inre, han hade hört det länge, men ständigt slagit det ifrån sig. Kärleksglöden var så sammantvinnad med själva nitet – den ritning som de nu alla hade tolkat och levde med som karta för Rätt-färdighetens smala stig – att de inte såg människorna, bara den stora Planen. Men viskningen klingade inte bort. Istället växte den sig allt starkare.

Det var Natans ord som ständigt rann fram då han bad de stora orden från kung David. Han hade hört dem länge nu. Orden: ”Du är den mannen!” hade ekat, men bara svagt, som ljuden av en viskning. Natans övertygande berättelse om den fattige torparen som hade bestulits på sitt enda lamm, det som varit som ett barn i det påvra torpet, som en investering i ett stycke framtid. Godsägaren och storbonden tog det, av girighet då han skulle bjuda till fest. Vad betyder väl en fattig. David hade blivit rasande. Sagt att den mannen måste dö. Han tog parti för den svage. Och uttalade därmed sin egen dom. ”Du är den mannen”. Natan pekade på blodskulden av en utländsk legosoldat, ett nummer i raden av krigsmän i kungens anonyma maktskara. Uria. Anonymiteten hade fått ett namn. Hettiten Uria. Han främsta begåvning var den vackra Batseba, hans hustru. David hade redan tagit henne. ”Du är den mannen”.

Det var detta Saul hörde. Det fanns en djup spricka i David, detta var vad han, trots sitt motstånd, hörde då han läste Davids självförhärligande poesi. Han som frejdigt skrev om sitt rena samvete. En spricka i fasaden. Fanns det inte också en sådan hos Saul? Fanns det en så linjerät väg till Rättfärdigheten? Under många år hade den gått att vifta undan, den där fjädern och singlade ner över den perfekta kartbilden. ”Du är den mannen”, var en låga av tvivel som flämtade i Saul. Tänk om allt nit han nu la ner ändå var fåfängt görande? Att det ändå inte skulle leda honom till Rättfärdigheten? Torah var god, ingen tvekan om den saken. Men om han, till och med han, som var en så nitisk lär-junge inte var övertygad om ens sin egen förmåga att till punkt och prickar hålla och följa lagen – hur skulle det då gå med honom?
Men Saul sa inget. Det fanns absolut ingenting som avslöjade hans innersta tvivel. Istället eldade han vännerna med nitisk förkunnelse. Orden stänkte mod in i hans inre. Fjädern var bortviftad. Men hans erfarenhet sa honom att detta inte var den slutgiltiga bilden. ”Du är den mannen”.

Ljusskenet
Ett bländande ljussken från himlen. Orden räckte liksom inte till. Det var vännerna som talade om det. Själv hade Saul blivit förblindad redan då eldskenet flammade till över honom, och inte bara där. Inne i honom drev redan lågorna höga. De gjorde ont, men dödade honom inte, de brände rent, men förgjorde honom inte. Han visste plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus han förföljde.

Fjädern hade svävat ner mot kartans mitt. Snuddat vid den Heliges akronym, Herren stod det, men alla hörde ett inre YHWH. Nu la sig fjädern rätt över orden på Den Stora Planen. Ljusskenet hade släckt ljuset i Sauls ögon, men i sin inre syn såg han nu bara fjädern, det förbjudna GUDsnamnet och Jesus. Det var oerhört.

I ett enda nu, som om en kraftig vind blåste, såg Saul att livet krävde nåd. Inte bara lag, inte bara laggärningar, inte den stege som de hade tyckt sig se vara rest mot himlen. Nåd.

Ordet var inte alls främmande för dem. Teoribildningen om GUDs nåd hade alltid förkunnats, men på något sätt hade den fått tonas ned. Om man redan vid Torahs begynnelse talade om nåd skulle ju orden mista sin kraft. Ett enda litet undantag skulle ju rasera det massiva bygget av lagefterföljelse. 613 bud låter övermäktigt, och det var de. Men när man såg att det var ett förbud om dagen (365) och en upplyftande sanning för varje ben i kroppen (248) var det liksom överkomligt. Buden gällde för hela året och för hela människan. Nåd. Det skulle ju vara som att be om ett misslyckande.

Nu talade de inte längre om Uppdraget. Men om ljuset. Reskamraterna tog Saul vid handen, de fortsatte vandringen mot Damaskus. Men nu var de inte längre gerillasoldater i nitisk mordlust, nu var det slagna hjältar som bara hoppades nå fram till den arabiska huvudstaden utan att drabbas av nya olyckor.

Saul sa inget. Han var helt upptagen av ljusskenet som blixtbelyst hans livsbana. Viskningen med orden ”Du är den mannen” hade helt tonat bort, bara namnet Jesus ekade nu i hans huvud. Jesus var den GUD han älskade. Detta borde sorteras. Teoretiskt analyseras, placeras i sitt sammanhang. Men inga tankemodeller tillät byggas, bara namnet Jesus ekade mellan tystnadens bergsidor.

Det yttre var lagt i mörker
I tre dar varade mörkret. Men det var inget mörker. Visserligen såg inte Saul dagens ljus, men i det inre brann det ljus som hade slagit honom till marken på vägen till Damaskus. Jesus var den GUDs rättfärdighet som han, och inte bara han, hade sökt med den långa stegen som var Torah. Det nästan alldeles förbjudna ordet NÅD hade fått grepp om honom. Och inte bara det. NÅDEN hade fått ett ansikte. GUD hade verkligen sänt sin räddning till världen.

I praktiken tog det Saul tretton år att tyda och sätta ord på det ljussken som hade slagit mordlusten och planen på Det Sanna Livet ur sadeln på den unge sadelmakaren. Han vittnade, som en nyomvänd, redan i Damaskus. Men nu, trettio år senare, insåg Paulus att det mest var förvirrade ord från en omskakad farisé. Han hade upprepat namnet Jesus, och satt det samman med den djupa lärdom han hade förvärvat vid alla sina år inom hörhåll för sina fariseiska lärare. Hans vandring genom Bibelboken med sin nye lärare – Jesus – hade gett färg och form i den bekanta vandringen med de gamla texterna. Framförallt hade de stannat inför Abram, som bytte namn till Abraham, efter mötet med GUD.

Abram/Abraham
Saul/Paulus hade sett att de var lika. Till och med namnbytet blev därför logiskt. Abram blev Abraham vid det Stora Mötet. Saul blev efter hand Paulus. (Han hade kallats det redan som ung. Den lille – Paulus – var då ett öknamn, nu blev det snarare en hederstitel: Den lille med det Stora Uppdraget.) Men inte bara det. Han såg hur nitiskt Abram hade rest altare på sin färd från sina fäders marker, i sökandet efter Landet som GUD lovat honom. Nitiska stenstaplar, och ihärdig bön. Som milstolpar som berättade om Abrams resa, i nit för rösten som hade kallat honom. Alldeles som Saul.

När Löftet plötsligt stod fram ur mörkret, som ett ljus, blev milstolparna till historia. En berättelse om GUD, men som ett ”ännu icke”. De talade om vandringens tunga steg, men blev till pilar som pekade mot GUD, och fram mot dagen då ljuset bröt igenom.

Profeten Jesaja, och Hosea och Mika var bland de bibeltexter som Jesus oftast vände åter till då han visade GUDs väg med sitt folk. Saul lyssnade, nickade igenkännande. Han fick hjälp med att till slut lägga det pussel och bilden växte fram. Bilden av GUD som skänkt människorna allt genom Jesus. Paulus, den gamle i Rom, såg tydligt hur det var två pussel som hade förvirrat honom, men med hjälp av det avgörande ljuset från Damaskusvägen hade nu bitarna lagts till rätta. Ilskan mot galaterna, som lockats av Petrus och andra till omskärelse, hade tillslut mognat bilderna i Paulus.

Han hade tagit avsked av kamraterna och tagit med sig de mest förtrogna och utanför Korinth under tre månader tillsammans formulerat Romarbrevet. Det var den text som mera slutgiltigt hade format konturerna av Paulus egen resa. Han hade provpredikat den i Troas, han hade varit så upptagen och uppfylld av sina ord att han först inte ens märkte att en ung man, som suttit i en fönsternisch, hade somnat och fallit ut genom fönstret. Det var som om orden ur hans Stora brev slagits omkull. Men GUD hade varit, precis som Paulus trodde, nåderik och låtit den unge mannen komma åter till livet. Istället för ett streck i räkningen hade ynglingen snarare understrukit Paulus ord. Adam och Jesus, den förste och siste Adam, hade på något sätt illustrerats av händelsen. Synden, sömnen, döden hade illustrerats, liksom nåden, uppståndelsen och livet.

Den gamle och ljuset
Den gamle Paulus, i solskenet utanför den hyrda bostaden i Rom, log vid minnet. Det hade varit hans stund. Mörkret stod tätt över husen i Troas, men ljuset hade lyst upp den natten. Då var han redo för Jerusalem. Alla varnade honom, men han trodde att orden han bar skulle måla bilden så tydlig att Petrus och de andra, ja till och med översteprästen skulle begripa.

Nu log han inte längre. Besvikelsen över de möten som ägde rum i Jerusalem hade gjort honom omskakad i sitt inre. Inte så att han tvivlade på orden, men känslan av att De Stora Orden inte nådde fram, inte förmådde måla bilden, gjorde honom förtvivlad. Just förtvivlad var nog ordet. Ja, inte ens när han från Troas hade rest till Miletos och kallade till sig de äldste från Efesos hade orden fått den sprängkraft som han drömde om.

Det var som orden inte räckte till. De fattiga bokstäverna kunde aldrig måla den sköna bild som hade drivit honom framför sig. Tydligare och tydligare hade han kommit fram till att inga ord kunde ge rättvisa åt Det Stora Mötet. Ändå kunde han inte avsluta raden av ord som ville förmedla det avgörande Evangeliet. Det fanns liksom inget annat sätt. Bara orden kunde berätta, åter och åter, om mötet med Jesus, och bara orden om nåd kunde stensätta vägen fram till GUD. Han talade, han skrev – och i sitt inre ropade han till kärlekens GUD.

Den ofattbart stora missräkningen var att hjulspåren av de gamla mönstren levde så starka. Det var som om den handfasta markeringen av omskärelsen helt ockuperat hans omgivning. Inte bara judarna, till och med de kristna grekerna lockades till den kroppsmarkering. Det var som om tron måste få ett kroppsligt uttryck, ett yttre bud.

Denna tanke hade plågat den gamle länge nu. Egentligen såg han det som sitt eget gigantiska misslyckande. Men så kunde det väl inte vara? Snarare var det väl så att tron på GUD, och mötet med den uppståndne var ett så oerhört stort existentiellt språng att människorna inte vågade just det hoppet. Därför tog de, alldeles som Saul hade gjort, och kramade de halmstrån som man kunde ta på, peka på, tillgodogöra sig.

Egentligen löste inte heller Paulus den gordiska knuten. Ordens väg tar till sist alldeles slut. Det väglösa landskapet tar över, och kanske är det först där som mötet kan äga rum. Där, i den yttersta utmarken av mänsklig uppgivenhet och utsatthet kan mötet äga rum. Men först där. Och sist där.