9 mars

Prövningens stund, Centrumkyrkan, Kållered, sö 11oo


Hörde – gömde – söktes

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?" Ur 1 Mos 3

Var är du? Jag har ställt den frågan i veckan. Flera gånger. I telefon, per SMS och i mitt eget hem. Var är du? En gammal vän har trasslat till det för sig, och rört till sitt liv. Och bor nu hemma hos mig. Men det är skört. Han är inte redo för hjälp, eller bortom all räddning. Vad vet jag? Men jag ropar: Var är du? (Hur är du? Vad vill du?)

GUD vandrade över jorden, de gömde sig, men nåddes av ropen.

Detta är GUDs ord i en sammanfattning. Kort och gott. Kring detta tema spinner bibelbokens berättelser. Paulus skriver: Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Rom 1:19-20

• GUD vandrade i lustgården:

Människan sträcker ut sin hand i den stora tomheten för att söka en hand. Det är barnet i människan som gör det, omsluten av mörkret, barnahanden söker den vuxnes hand, trygghet i kaoset, värme i kylan, närhet i mörkret. GUD syns i sitt verk: GUDs osynliga egenskaper har varit synliga. Vi är nedsänkta i GUD, badar i GUD. Som i luften, i tiden, i livet.

Därifrån har vi krånglat till det. Gjort det till svårgenomtränglig dogmatik, rest krav för att möta GUD eller att toucha GUDs hjärta. Eller omtolkat det som att det ligger på GUD att stundligen erövra scenen, bära oss, trösta oss, lösa livet för oss. Den uppenbara guden har blivit den dolde; undangömd eller undanstuvad; heligen avståndsplacerad; eller oheligt banaliserad.

Det är en fantastisk metafor: GUD vandrar i lustgården, mitt mellan ormar och träd med kunskapens och livets frukt. Har du och jag gjort det lättare eller svårare att se GUD? Fylls vår berättelse av hur GUD vandrar fram? Och vilka blir bilderna vi låter medmänniskorna bläddra bland: Överdrivna historier om Magikern, livsnära berättelser vardagen, distanserade berättelser om Överheten, skamfyllda berättelser om underkastelse... Hur låter GUD på vandring i lustgården då vi talar om GUD?

I den svala kvällsvinden kom Herren GUD vandrande i lustgården...

• Människan gömde sig.

Jo. Vi gör det. Drar oss undan, försöker gå osedda, ser bort, blundar. Det gäller inför varandra – vår medvetna nakenhet röjer oss – och det gäller, kanske särskilt, inför GUD. Den skuldmedvetna människan plågar sig, trycker ned det som vill, men hellre än att bita huvudet av skam, sitter vi med Svarte-Petter. Flyr till slut oss själva. I allvarligt drogberoende, eller i flykt från åldrandet och realiteterna. I grunden är plastikoperationerna och flaskan syskon – vi tål inte spegelns bild av oss själva.

Människan gömmer sig. Tål inte att bli upptäckt, sedd, speglad i andra människors liv, och själv spegla. Har ni sett aporna sitta i träden och kamma igenom varandras päls och plocka bort löss och loppor? Det är i grunden vårt biologiska arv: leva i relation, vara djupt indragna i varandras liv, vara som en enda kropp. Spegla oss i likhet och olikhet. Idag, i storstadens tid, människorna lever åter tätt sammanpackade, har vi uppfunnit tittskåpet. Vi tittar in i andra människors liv genom teven, istället för att plocka loppor i pälsen. Vi har en avstängningsknapp, sedan sitter vi ensamma. Ingen kammar vår päls. Jesu tilltal är hela tiden dialogen: allt vad ni vill att andra ska göra för er ska ni göra för dem. Förlåta andra som vi blir förlåtna. Vi är grenarna, han är stammen. Människan gömmer sig. För sig själv.

• Och GUD ropar: Var är du?

Som om GUD inte visste. GUDs fråga behöver ett svar. Människan som reser sig upp, och tar ansvar. Här är jag, jag vet att det var fel, jag räcker inte till, jag tror – hjälp min otro...
Samuel fick beskedet: När Herren talar ska du svara: Här är jag Herre, sänd mig. Tala Herre, din tjänare hör. Och när Jesaja kallades:

Det år, då kung Ussia dog, såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra:

Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.
Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade:

Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.

En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.” Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!” Då sade han:

”Gå och säg till detta folk:
’Ni skall höra men ingenting förstå,
ni skall se men ingenting fatta.’

Jag frågade: ”Hur länge, Herre?” Han svarade:

”Tills städerna ligger i ruiner
och ingen bor i dem,
tills husen står tomma
och åkrarna ligger övergivna.”
Herren skall föra människorna långt bort,
och landet skall lämnas öde.
När en tiondel ännu är kvar
skall också den tillintetgöras,
så som man bryter upp stubben
efter en terebint eller ek.
- Ett heligt släkte är den stubben.
Jes 6

Bibeln är berättelser om det sökta: Människan, ett folk i GUDs smak, fåret – det hundrade, penningen, de förlorade, de kringspridda... Men inte bara människan. Vår fråga är var GUD finns? Bor GUD på detta berg? Bor GUD i hus, finns GUD i elden, i vinden – eller i den stilla susningen...

Skapelsens morgon, den urtida gemenskapen och närheten mellan GUD och Människan (ja, med allt skapat) – Herren GUD vandrade i lustgården – återfår genom Jesus sin grundstruktur. GUDs tidiga fråga till Adam; varför gömmer du dig? besvaras av Jesus själv som Den Nya Människan – Sänd mig, och svarsfrågan till den dolde guden får samma svar: Jag är är här.

Gömmeleken är avslutad, människan är funnen, GUD är uppenbarad. Det är dags att dela en sockerdricka med fötterna i nådens hav, vid bryggan – med korsets form – där GUD och Människan möts, för att tillsammans ta oss an livet med sina många utmaningar, från en evighet till Evigheten.

Jag tror vi nu måste söka uttrycken för och de nya bilderna av denna nyskapande dramatik. Skapelse – Frälsning – Dom strålar samman i Påskens under. Den nya tiden föds i och genom Kristus som vill bli allt och i alla. Sedda, bekräftade och sända. Trons energifält flyttar från bekännelsens ibland ihåliga ord till ett liv där vi ikläder oss herren Jesus Kristus. Det finns inget större evangelium, och inte heller ett mindre. Det kostar allt, och ger allt. Tro är inte religionens mål, bekännelsen är inget annat än en portgång till livet: Jesus visade vägen, gick vägen och är vägen. Vägen går bara mellan människors hjärtan. Och mellan GUDs hjärta och människors hjärtan.

I prövningens stund, och i dessa många kämpiga stunder, hör vi GUDs rop: Var är du? Och GUD hör vårt rop: GUD, min GUD har du övergivit mig? I Jesus är vi båda funna. Jesus tog oss alla med på sitt kors, här är jag, tar mitt ansvar, och GUD blev för första gången helt synlig, genomskinlig för att vi tydligt skulle kunna se GUDs hjärta.