Ni verkar alldeles förstummade (eller ointresserade) av gårdagens avslöjanden, så, låt oss fortsätta:
IV Förvandling
Vägen – som var ett begrepp förbundet med de första kristna; på den Vägen – är en fantastisk beskrivning av tron. Inte en dörr, inte en rättfärdighetsnivå, ingen exklusivitet, men en Väg att beträda. För de som är på väg. För alla som ansluter. Med riktning och historia...
När jag nu, under några år, ägnat i stort sett all vaken tid åt dessa utmaningar, och utgivning av sex små böcker på temats olika perspektiv (den sista – dikter för kyrkoåret, kommer snart), och nu summerar mina intryck känner jag skam, och en inre oro. Ett helt liv har denna verklighet bott granne med mig. Och ännu har den inte gripit mig. Eller fött mig på nytt. Förvandlingen är i bästa fall möjligen påbörjad. Lika illa ser det ut då jag ser på kyrkans historia och tradition.
Förfärliga övergrepp har skett i GUDs namn, under korsets tecken – och sker kanske ännu. Går denna kollektiva skuld hantera? Det är inte bara moraliskt bekymmersamt i allmänhet, det är på så kusligt långt avstånd från våra verkliga ideal. (Ställ dig bara en enda fråga: Hur kommer det sig att 1 Kor 13 lämnat så ohyggligt lite avtryck i oss?) Mitt återupptäckta ideal (i formen det fått i Bibel2000 är ju Rom 15:7. En mer utmanande beskrivning av tron kan nog inte ens tänkas: Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Och en mer exakt beskrivning av korset, och korsets effekt går inte formulera.
Jag tror nämligen att tron, bekännelsen, tillhörigheten till Kristus inte är ett mål, men en början. Jag kan inte tyda varesig Jesus eller Paulus på något annat sätt. Vi har istället blivit som svaret på den gamla barngåtan: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Vi inbjuder, tjatar om och motiverar GUD, vi försvarar GUD. Men vi ska bara leva med GUD. Vi är inbjudna till just det livet.
Dörren dit liknar ett kors. Det är enda vägen. GUD sköter sitt eget försvar. Livet i tro är en påfrestande vandring i uppförsbacke, med Kristus. Glidarna i livet åker utför. Men vi "ska bli så till sinnes som Kristus Jesus var" (Fil 2:5).
Om detta verkligen är målet, och vägen, som griper oss – hur ser då resan ut? Det måste vara kyrkans (enda) verkligt stora fråga. Hur trimmas hela vår struktur att träna oss i kristuslikhet?
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
Det är möjligt att jag är lite trög och inte har upptäckt eller förstått den stora upptäckt du säger att du har gjort...men det du beskriver här påminner väldigt mycket av hur jag förstår den Katolska kyrkan (inte frikyrkan).
SvaraRaderaUtveckla – var finns det katolska? /PA
SvaraRaderaT.ex. att livet med Jesus är inte ett sidospår i livet eller något vi ska få in på schemat utan något som genom Kyrkan ska vara en vandring (ibland i uppförsbacke) där vi trimmas till kristuslikhet.
SvaraRaderaAtt vi möter Jesus genom kyrkans liv och att vi utifrån det vandrar på jorden.
Det är (för mig) katolskt att inte göra Jesus till en förenklad slutstation. Det är också katolskt att trots dogmer och en diger kyrkoordning vara öppen för en bred (men definierad) trosvandring.
/Andreas